Superhjälten, Andrion!

Det här är berättelsen om två hjältar. Berättelsen om de två mörkeralverna Andrion och hans eviga sidekick Sindorion.
Sindorion: Sidekick?! Det är ju jag som är hjälte! Det var ju för fan jag som kom på halmtaks brännar iden!
Andrion: Var det ju ej!
Sindorion: Var det ju visst!
Andrion: Jag är hjälte och du är min sidekick! Det vet ju alla att det är hjälten som får flickan i slutet, och jag, tillskillnad från du, fick tillbaka mitt ex, som råkar vara tjej!
Sindorion: Men jag fick ju också en tjej!
Andrion: Du fick en fejkad kopia av Angel! Och det var bara för att författaren inte ville att du skulle typ ta självmord av sorg eller nåt!
Sindorion: Jag hatar dig! Jag tänker inte lyssna på det här! Jag går nu!
Andrion: Gå du bara! Jag bryr mig inte! Sindorion lämnar platsen där de var, var nu det var.
Andrion: Jag har inte tid med dig ändå, jag ska iväg och rädda Travina.
Författaren: Ehm… ja, jag undrar var som hände här… nåväl låt oss bege oss till Hogwarts där MAT-gänget typ leker apport med Fluffy eller nåt, jag har ingen aning. Hur som helst så var MAT-gänget upptagna med vad de nu höll på med när plötsligt Andrion dök upp iförd en blå spandex dräkt, med ett stort gult ’A’ på och en cape. Tjejerna stannade upp och stirrade oförstående på mörkeralven framför dem, som hade intagit en dramatisk hjälte pose.
Andrion: Frukta inte! Jag är här för att rädda er!
Marielle: Jag var inte rädd, men nu är jag det verkligen, mumlade hon och Angelina dolde ett leende med ena handen samtidigt som Travina stirrade surt på Andrion.
Travina: Hur många gånger måste jag säga åt dig att sluta rädda mig! Jag är väl ingen jävla fjolla heller! Skrek hon.
Angelina: Var har du din eviga sidekick Sindorion då? Frågade Angelina som förmodligen inte orkade lyssna på Travinas utskällning som hon var övertygad om skulle pågå i evigheter om den inte stoppades.
Andrion: Han är en tönt. Muttrade han.
Angelina: Jo tack jag vet, sade hon.
Marielle: Hördu Andrion vet du om att den där dräkten är ganska avslöjande? Sade Marielle och tittade menande mot de nedre regionerna av Andrions spandex klädda kropp. Andrion rodnande och använde capen för att dölja sina mer privata delar. Vilket inte såg speciellt superhjälteaktigt ut så han gjorde sitt bästa för att få det att likna ännu en dramatisk superhjältepose.
Angelina: Vad hade du tänkt rädda oss ifrån då? Vi är inte precis i fara om man säger så. Andrion såg sig förvirrat omkring och insåg att Angelina kunde ha rätt.
Travina: Äh, stick och rädda några kattungar eller nåt. Andrion såg lite sårad ut, men han insåg att Travina inte behövde någon räddning så han flög iväg, om han verkligen kunde det vet jag inte men det är ju vad superhjältar gör så.

Andrion hade räddat ett par kattungar ur ett antal träd men han hade insett att de visade ungefär lika mycket tacksamhet som Travina och hennes vänner, det vill säga ingen som helst tacksamhet, Så han var nu ute och flög lite smått och letade efter någon som verkligen behövde hans hjälp då han hörde någon ropa på hjälp. Andrion flög i riktning mot skriken som han tyckte lät ganska bekanta, och tillslut såg han en kvinna som var misstänkt lik en yngre version av Kate Capshaw och han förstod då varför hennes skrik lät så bekanta. (Gå in på IMDB.com och sök på hennes namn så kanske ni fattar vem jag syftar på. XP) hur som helst så hängde hon halvt ut genom ett fönster på ett hus som såg ut att vara allvarligt övertänt.
Andrion: Var inte rädd jag är här för att rädda dig! Skrek han och försökte inta en dramatisk pose, vilket var lite komplicerat uppe i luften och kvinnan verkade dessutom inte ha märkt honom utan hon fortsatte att skrika. Andrion svepte graciöst ner genom luften och fram till kvinnan i fönstret, hon såg förvånat på honom.
Kvinna i fönster: Vem är du? Har du kommit för att rädda mig?
Andrion: Jag är Andrion, superhjälten, och jag är här för att rädda dig.
Kvinna i fönster: Jag har aldrig hört talas om dig, sade hon förvirrat. Andrion såg lite bitter ut men skakade av sig det, för det var inte speciellt superhjälteaktigt att deppa ihop bara för att någon enstaka person inte kände till honom. Andrion bestämde sig för att ta tag i hela den här ”rädda människor i nöd” saken och han lyfte helt enkelt ut kvinnan ur huset precis innan hela huset vart övertänt och föll ihop. Han flög ned mot marken med kvinnan i sin famn.
Kvinnan: Åh, min hjälte, suckade hon dramatiskt och försökte kyssa Andrion av tacksamhet och för att klyschor älskar att ta sig in i den här berättelsen. Men Andrion vände bort huvudet.
Andrion: Jag är upptagen. Sade han bestämt, men innerst inne så tänkte han att det inte skulle skada om Travina kunde visa sådan uppskattning ibland. Kvinnan i hans famn suckade besviket, och sedan satte han ner henne på marken.
Kvinna: Tack för att du räddade mig, sade hon och såg dyrkande på Andrion som intog en dramatisk pose igen.
Andrion: Det är min uppgift att rädda folk! För jag är Andrion, superhjälten! Efter att han förkunnat detta hoppade han upp i luften och flög iväg igen.

Nu är vår hjälte introducerad, och han har gjort några små grejor, men de stora äventyren ligger fortfarande framför honom och de är nog närmare än han anar.

Andrion flög vidare och försökte komma på varifrån han kände igen kvinnan han räddat tidigare, han hade nästan kommit på det då han plötsligt hörde ett ondskefullt skratt på sin högra sida. Han snurrade runt i luften och såg på den som skrattat. Personen som skrattat stod på ett högt höghus (jag vet inte vars det kom ifrån) och han såg lite så där halv gammal ut och han hade ett skägg, men han hade nog varit ganska snygg som ung, och han var nog det fortfarande, om man bortsåg från skägget. Detta var egentligen inget som Andrion lade märke till utan det är snarare författaren som är dålig på att beskriva saker.
Andrion: Vem är du? Frågade han dumt och stirrade förvirrat på mannen och undrade varför han skrattat så ondskefullt.
Mystisk man med skägg: Jag är Dr. Kimble! Och jag skall ta över världen! Skrek mannen eftersom alla skurkar har den ovanan att presentera sig och dessutom tala om vad de skall göra.
Andrion: Det tror jag inte! Sade Andrion superhjälte aktigt.
Dr. Kimble: Vem skall stoppa mig? Du? Sade han tvivlande och skrattade åt Andrion som såg mycket förnärmad ut.
Andrion: Ja jag ska hindra dig! Skrek han.
Dr. Kimble: Dröm vidare mörkeralv! Skrek doktorn och plötsligt svartnade det för vår hjältes ögon.

När Andrion öppnade ögonen satt han på en säng i vad som såg ut att vara ett sjukhusrum och han kände att han var fastbunden vid sänggaveln. Bredvid honom stod mannen med skägg som påstått sig heta Kimble, eller jag menar Dr. Kimble förståss.
Dr. Kimble: Ah, så du har vaknat, sade han med road röst.
Andrion: Vad tänker du göra? Frågade Andrion och försökte att inte låta alltför orolig för det skulle verkligen inte vara passande om en superhjälte var rädd för något.
Dr. Kimble: Ja, eftersom det inte verkar som om du kommer att kunna stoppa mig så skadar det nog inte om jag berättar för dig (varför tror alltid skurkarna det?. Du förstår jag är ju doktor här, en mycket respekterad doktor, eller jag var det ända tills den där ”enarmade mannen” incidenten inträffade. Men till saken, du förstår att jag har låtit ta fram en medicin som kommer att göra alla människor till mina slavar oförmögna att säga ifrån eller göra motstånd och jag skall härska över världen! (Han har absolut ingen som helst fantasi den här typen). Andrion såg tvivlande på mannen som om han också ansåg att typen var helt fantasilös eller bara helt galen, förmodligen var det en blandning mellan båda två.
Dr. Kimble: och för att bevisa att det fungerar så skall jag testa på dig först, sade han och drog fram en spruta med en grön självlysande vätska i. Andrion började känna sig mycket orolig nu och av någon outgrundlig anledning började han tänka att det förmodligen hade varit fel att bråka med Sindorion. Men precis när doktorn skulle sätta sprutan i armen på Andrion så knackade det på dörren till rummet.
Sjuksköterska: Doktor Kimble! Vi behöver er hjälp. Doktorn suckade djupt och lade ifrån sig sprutan på ett bord en bit ifrån Andrion.
Dr. Kimble: Ja, jag kommer! Sade han och vände sig sedan mot Andrion igen.
Dr. Kimble: Sitt där och vänta så kommer jag snart, sade han och flinade illvilligt mot mörkeralven. Sedan lämnade han rummet och Andrion började ett fruktlöst försök att ta sig loss från repen men den där Kimble verkade vara riktigt duktig på att binda folk. Efter ett tag gav han upp, det kanske var lika bra att erkänna att han var besegrad och möta sitt öde, då han plötsligt hörde ett ljud borta vid fönstret. Han vände huvudet åt det hållet och såg hur fönstret öppnades och in genom det kom plötsligt Sindorion iförd en likadan blå spandex dräkt som Andrion, fast hans var prydd med ett gult ’S’ och han hade också en cape.
Andrion: Sindorion! Utbrast han häpet.
Sindorion: Jag trodde att du kanske kunde behöva lite hjälp, sade han och flinade brett. Andrion kände sig fortfarande förvånad över att Sindorion var där, men han var inte så dum att han skulle få för sig att protestera.
Andrion: Knyt loss mig innan han kommer tillbaka. Sindorion nickade och gick fram emot sängen och började arbeta med repen som till och med verkade svåra för honom att få upp och Andrion kunde höra honom muttra några väl valda svordomar, men tillslut fick han loss repen och Andrion var fri, men just i det ögonblicket valde den onda doktorn att återvända till rummet. Sindorion ryckte till sig sprutan och kastade sig ner under sängen samtidigt som dörren öppnades och den skäggiga doktorn klev in i rummet.
Dr. Kimble: Ni får ursäkta dröjsmålet, sade han och flinade mot Andrion och började gå mot sängen, men han tvärstannade då han insåg att Andrion inte längre var bunden vid sängen.
Dr. Kimble: Vad nu…? Började han och Andrion såg då sin chans och kastade sig över doktorn och brottade med lätthet ned Kimble och höll fast honom mot golvet.
Andrion: Sindorion! Sprutan! Skrek han och Sindorion kröp fram mot Kimble med sprutan höjd.
Dr. Kimble: Nej! Nej! Snälla nej! Skrek doktorn förtvivlat men Sindorion stack obarmhärtigt sprutan i doktorns arm. Kimbles ögon började att snurra runt och sedan såg han ut att somna. Andrion och Sindorion tittade nyfiket på doktorn en stund och sedan såg de upp på varandra.
Andrion: Tack för att du kom och räddade mig, sade han uppriktigt och kramade om sin vän som log och skrattade till.
Sindorion: Självklart kompis! Svarade han och sedan började de av någon outgrundlig anledning att sjunga.
Andrion & Sindorion: It takes two baby
It takes two baby
Just me and you
You know it takes two
It takes two baby
It takes two baby
Just me and you
You know it takes two