jpai 21

Ett Shurgardlager, Skottland kanske, 17.52:
Angelina hade nu varit kidnappad i ett dygn och alldeles för många timmar. Hon hade nu seriöst börjat tvivla på att någon räddning skulle dyka upp och försöka komma på en flyktplan som faktiskt skulle fungera. Ni kan ju gissa hur bra det gick. Så för att fördriva den långsamt gående tiden satt hon och sjöng.
- I know you are just brighter than the moon, brighter than the star, I love you just the way you are… sjöng hon just.
- Jag hoppas du sjunger om mig, hördes en röst bakom henne, och hon stelnade till när hon kände igen den.
Hon vände sig om, och stirrade på personen i fråga. Sen gjorde hon det klassiska; öppnade munnen, stängde den igen, öppnade den, stängde den. Och till sist bestämde hon sig för att säga något elakt och sarkastiskt, och drog till med första bästa;
- Ja, Sindorion, sa hon med dödligt allvar. You are my african queen.
- Ehh, vad svarar man på det? frågade han dumt.
- Man talar om vad fan man gör här, till exempel! sa Angelina upprört, och väldigt högt.
- Jag, eh, räddar dig, sa han, och försökte få det att låta som en bra grej.
- Varför just jag!? frågade Angelina desperat.
Sindorion såg på henne och log.
- Jag har saknat dig, sa han.
- Jag har inte saknat dig, tänkte Angelina säga, men hann inte förrän Sindorion hade gått fram och försökt kyssa henne.
Tyvärr lyckades han inte, för just som han skulle trycka sina läppar mot hennes, så blev han fälld av att något fastnade runt hans ben (ackompanjerat av ett, för vissa, välbekant schvischande).
- Låt bli henne, dödsätarfjant, hördes en ”manlig” röst, som Angelina också kände igen.
Alla dök plötsligt upp runt ett hörn, förutom Andrea, som befann sig på en okänd plats. Med alla menar jag alltså Marielle, Travina, Andrion, Cesar, och inte minst Indy. Praktiskt, va?
- Indy, sa Andrion trött. Det där är Sindorion.
- Åh, sa han. Men låt bli henne i alla fall, det är inte som att hon är din flickvän.
- Jo, sa Sindorion, och reste sig upp.
De gav varandra varsin ”death glare” (citat Chriss), och såg sedan på Angelina.
- Vems flickvän är du egentligen? sa de sedan exakt samtidigt.
Marielle dramatiserade sin egen död, för tredje gången i den här helt bisarra berättelsen, och sedan slog hon sig själv i pannan. Travina flinade skadeglatt.
- Ehhh, började Angelina, och såg på sina vänner för att få lite hjälp.
- Nah nah, you’re on your own, sa Marielle, som var trött på att leka äktenskapsmäklare.
- Mäh! sa Angelina upprört.
Innan hon hann svara dök det tyvärr (lyckligtvis?) upp en massa dödsätare som undrat vad allt skrikande handlat om. Bland annat så var Angelinas fanboy där, men hon ignorerade honom, eftersom hon inte orkade med mer såna.
- Vad fan!? undrade en av de allra fulaste dödsätarna.
- Ehh, sa Travina, och försökte komma på en bra nödlögn.
Marielle tog saken i egna fötter och skuttade fram och sparkade till dödsätaren i skrevet. Han föll ihop på marken och kved desperat, och de andra dödsätarna började genast kasta onda förbannelser på vår modiga samling hjältar. De slängde sig snabbt ner bakom en hög flyttlådor som helt praktiskt var placerade där.
- Marielle, när ska du lära dig att det finns en gyllene regel när det gäller killar? frågade Angelina. Man sparkar dem inte i skrevet!
Indy, som av en slump stod typ bredvid henne, hostade till.
- Det är okej om de vill ta över världen, sa han, och såg väldigt skyldig ut.
Marielle sken upp, och ålade iväg bort mot dödsätarna, täckt av en flyttlåda. Angelina funderade på att följa efter, när hon märkte att två personer så gott som tävlade i att rädda henne. Bara för att jävlas försökte hon försätta sig i så farliga situationer som möjligt, och sen klara sig ur dem själv.
Travina försökte samma taktik (”great minds think alike”), och Andrion såg irriterat på, och väntade på ett perfekt tillfälle att rädda henne. Töntig som han var, just då i alla fall, trodde han att om han gjorde det skulle hon ta tillbaka honom, och så vidare.
Efter ett tag, när våra hjältar, som trots allt är huvudpersoner och the good guys, spöat ett antal dödsätare (Marielle hade räknat till åtminstone fyra lyckade pungsparkar, och ett par misslyckade) började de känna att det kanske var dags att dra därifrån.
Indy gjort historien kort genom några snabba slag med sin piska, vilket fällde de resterande dödsätarna till marken, och gav de andra en chans att fly.
- Moget, kommenterade Sindorion surt, för att sedan ta tag i Angelinas axlar och springa iväg med henne.
- Jävligt moget, höll Indy med om, och hastade därifrån med de andra.

Vid Sindorions stulna motorcykel, Skottland, 18.37:
Andrea hade fått order av Sindorion att stanna vid motorcykeln. Uppenbarligen ville han utföra räddningen på egen hand, och hon fick på inga omständigheter följa efter. Därför hade hon inte haft någon chans att varna honom, när en buss svängt in på området, stannat, och släppt ut ett antal personer som stämde lite för bra in på beskrivningen hon fått av hans vänner.
De hade i vilket fall försvunnit in efter honom, och sen hade ingenting hänt på väldigt länge. Det hade nästan blivit lite tråkigt, men nu, femtio minuter senare, kom de lyckligtvis tillbaka igen, och det sa sig själv att det inte kunde bli annat roligt.
Hon fick syn på Sindorion, som kom släpandes på en tjej som var äckligt lik henne själv, förutom att hon hade mörkbrunt hår, gissningsvis var kortare, och, såg hon nöjt, hade mindre bröst. Eftersom Andrea inte var helt bakom flötet räknade hon snabbt ut att det var Angelina, och att hon inte verkade helt lycklig över räddningen.
Faktum var att hon hade helt rätt, Angelina var inte helt överlycklig över att Sindorion bara drog iväg med henne sådär, och nu när hon fick syn på bussen, motorcykeln, och tjejen vid motorcykeln, slet hon sig loss och vände sig mot de andra.
- Har ni snott en BUSS!? utropade hon, och visste inte om hon skulle skratta eller gråta.
- Japp, sa Marielle glatt, och sprang förbi henne. Det var mest plats på den!
- KALLAR DU MIG TJOCK!? skrek Angelina förolämpat.
- Nä, typ inte, sa Marielle, och ökade takten när Angelina började knappa in på henne. Men det finns vissa andra här som är det.
Travina, som för tillfället drabbats av en förvånansvärt hög IQ, hade stannat till vid dörren, låst den, slängt en låsningsformel på den, och slutligen satt fast handtaget med en lagom stor pinne. Förvissad om att ingen skulle kunna komma ut där på ett tag hämtade hon andan, och vandrade sedan bort mot de andra i lugn takt. De verkade just ha insett vilket geni hon var, och hade stannat.
När hon kom ikapp dem insåg hon att de tyvärr inte hade stannat för att berömma hennes smarthet, utan för att det fanns en person som hon aldrig sett innan där. Eller ja, hon hade ju nästan sett henne, eftersom hon var skitlik Angelina, bortsett från håret, längden och brösten.
- Är ni typ släkt eller nåt? frågade Marielle just när hon kom dit.
- Det hoppas jag verkligen inte! sa Angelina, som inte verkade lycklig över personens existens.
- Tja, ni är ganska lika, påpekade Cesar.
- Och? tyckte Angelina aggressivt.
- Hon kan väl inte acceptera att jag är snyggare än henne, sa nykomlingen, och Angelina fräste till svar.
- Ursäkta mig miss ”Jag-ser-ut-som-Angelina-men-med-blont-hår-och-större-boobs”, sa hon.
- Du glömde längden, sa Andrion.
Angelina och den nya tjejen såg på honom.
- Andrea är längre än dig, förklarade han med en axelryckning.
- Jag sa ju det, sa tjejen, som uppenbarligen hette Andrea. Snyggare.
Travina skrattade åt dem.
- Vems motorcykel? undrade hon.
- Ehhh, typ min, sa Sindorion.
- Har du en motorcykel? frågade Angelina med tindrande ögon.
- Ehh, japp, sa Sindorion, och försökte sno åt sig några extrapoäng genom en lögn.
- Han stal den, påpekade Andrea, som insåg vad han höll på med.
- What is wrong with you people!? undrade Angelina upprört. Ni – hon gjorde en gest mot större delen av gruppen – hijackar en buss, och du – hon pekade på Sindorion – snor en motorcykel! Varför!?
- Tja, för att rädda dig, sa Marielle som om det inte var någon större grej.
- Oh – my – God! fortsatte Angelina. I'm out of it for a little while, and everybody gets delusions of grandeur!
Marielle öppnade munnen för att svara, men blev avbruten av Indy:
- Whatever, ska vi stå här hela dagen, eller fortsätta diskussionen på typ bussen? undrade han.
- Glädjedödare, muttrade Angelina.
Eftersom ingen annan hade något att invända, förutom möjligen Sindorion, så gjorde de precis så. På den korta vägen dit hörde Indy hur Angelina bittert muttrade något i stil med ”men hon ser fortfarande ut som en bimbo-version av mig”, och han gav henne ett uppmuntrande leende och försökte skaffa sig själv några extrapoänger mot Sindorion genom att viska ”du är ändå mycket snyggare än henne”.
Och Angelina är ju en sucker för komplimanger, så det funkade säkert.