månskenspromenaden

Travina kunde inte sova. Sömnlöshet var inte något hon vanligtvis led av men de senaste nätterna hade hon inte sovit mer än kanske fyra-fem timmar. De första nätterna hade hon legat kvar i sovsalen och försökt somna, men det hade blivit tråkigt efter ett tag så den här natten hade hon bestämt sig för att kanske en promenad skulle hjälpa hennes sömn. Nu var ju inte nattliga promenader tillåtna på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom, men Travina var ju trotsallt Drasnier och hon var van vid att smyga runt mitt i natten. Hon hade kommit ner i entrehallen och var precis på väg fram emot dörren när hon hörde fotsteg bakom sig. Hon kröp snabbt ihop bakom en rustning som lägligt stod där dessvärre var hon inte den enda som gömde sig bakom rustningen.
Hon såg på den andra personen som stod där, det var väldigt mörkt men hon kunde ändå se att personen hade röt hår och med tanke på hans flin, så kunde hon gissa att det var en av tvillingarna. Hon öppnade munnen för att säga något då han höjde ett finger i en gest för att få henne att vara tyst, och Travina kom ihåg fotstegen och att de inte var ensamma. De stod tysta i ett par minuter tills de var säkra på att personen som gått omkring hade försvunnit, sedan klev de fram igen.
- Så vad gör du uppe mitt i natten då? Frågade Fred, trodde hon, det var svårt att säga i mörkret. Travina ryckte på axlarna.
- Jag kunde inte somna, sade hon lågt, det var något med kvällar som gjorde att hon alltid pratade tyst.
- Ah, så vad hade du tänkt göra åt saken?
- Jag funderade på att gå runt sjön, det är fullmåne ute så det lär inte vara alltför mörkt, svarade hon.
- Åh, har du något emot att jag gör dig sällskap? Frågade han uppriktigt. Travina tänkte på det en stund och ryckte på axlarna igen.
- Det spelar ingen roll, sade hon likgiltigt och log sedan. Men du skulle väl ha följt med vad jag än sa? Fred log skuldmedvetet.
- Jo förmodligen. Travina valde att inte svara på det, utan hon gick fram mot dörren tätt följd av Fred. De öppnade den och slank ut i natt mörkret. Precis som Travina sagt så var det fullmåne och dess sken gav världen utanför en gråblå färg, men det var så pass ljust att man kunde se sjön. Det var svalt ute och de båda vandrade ner för slätten och började gå runt sjön.

De hade inte gått länge innan de började prata med varandra om allt möjligt. Först höll de sig till skolan och skolarbetet; ”Snape har gett oss mer läxor än någonsin.” och ”Lockman är om möjligt mer inkompetent än tidigare.” Men efter ett tag så har man uttömt alla möjligheter samtal om skolan kan ge så de började prata om annat.
- Hur länge har du haft problem med att sova? Frågade Fred.
- Jag vet inte riktigt, ett par dagar tror jag. Hon ryckte på axlarna, vilket hon gjort ett antal gånger redan.
- Du kanske skulle prata med madame Pomfrey? Förslog Fred. Travina log.
- Nja, hon kommer bara ge mig någon äcklig medicin. Men jag tvivlar på att den kommer att hjälpa.
- Jaså?
- Ja, jag skulle tro att det är något mentalt, och det är bara onödigt att döva det genom medicin. jag har bara haft så mycket att tänka på.
- Som vad då? Travina tittade på honom en stund och skakade sedan på huvudet och mumlade något som lät som ”Varför inte.”
- Jag har tänkt på ganska mycket, dels skolan då, jag gjorde misstaget att lära mamma betyg systemet vi har här och sedan råkade hon få tag på mina betyg. Vi kan säga så här, hon var allt annat än nöjd med dem. Så hon gav mig ett ultimatum, antingen gör jag bättre ifrån mig, eller så får jag åka hem och börja jobba i stället. Hon suckade lite. Men jag har ju så mycket annat roligare att göra, jag menar, vad väljer man göra läxor eller spränga Snapes kontor? Hon flinade mot Fred som besvarade det med ett nästan ännu bredare flin.
- Jag förstår dig, det är inte ett så svårt val egentligen, men om föräldrar skall lägga sig i så blir det så mycket mer komplicerat.
- Japp, sade Travina och tystnade samtidigt som hon tittade ut över den alldeles spegelblanka mörka sjön.
- Men det är inte det enda du tänker på eller hur?
- Nej, hade det varit det enda så skulle jag nog inte lida av den här sömnlösheten tror jag.
- Vad mer är det som bekymrar dig då? Det kanske hjälper om du får prata om det. Travina såg osäkert på honom.
- Jag vet inte…
- Kom igen nu, jag kan faktiskt vara en utmärkt psykolog.
- Det tror jag säkert, sade Travina och försökte dölja ett leende. Allt som saknas är väl en soffa och en stol för dig att sitta på.
- De där kanske duger, sade han och pekade på ett par stora stenar.
- Visst, svarade Travina. De gick fram till stenarna och satte sig ned.
- Så, vad mer har du gått och grubblat på? Frågade Fred.
- Andrion, svarade Travina och såg dystert ner i marken och därför kunde hon inte se hur Freds blick mörknade lite. I stället fortsatte Travina att prata.
- Vissa nätter ligger jag och vrider och vänder mig och undrar om jag verkligen gjorde rätt beslut. Jag kunde kanske ha sagt som jag tyckte, att jag ångrade mig men att jag älskade honom och ville försöka arbeta på vårt förhållande. Men samtidigt så vet jag inte, jag vet inte om jag verkligen är kär i honom eller om jag ens var det då. Jag saknar honom bara så fruktansvärt mycket ibland. Hon tystnade och vände sig mot Fred.
- Det här vill du egentligen inte höra eller hur? Frågade hon. Fred visste inte vad han skulle svara, han ville egentligen inte höra om hur Travina saknade sitt ex han ville att hon skulle ha gått vidare, men samtidigt så visste han att om hon litade så mycket på honom att hon kunde berätta det här så borde han försöka stå ut med det. Han gjorde en gest som för att säga åt henne att fortsätta prata. Travina såg på honom med ett ögonbryn lite lätt höjt men hon vände sig om och såg ut över sjön igen.
- Jag ångrar mig inte alltid vet du, ibland så tror jag att det bara var jag som var less på honom undermedvetet och jag hade bara inte insett det. Jag hade inte insett att innerst inne så var jag nog trött på honom, att jag ville se om det fanns fler killar som inte var kräk. Men det är ont om sådana, det är ont om killar som är som Andrion. Så då kommer jag tillbaka till tanken på att det hela kanske var ett stort misstag. Hon kunde känna hur tårar började bildas i hennes ögon och hon blinkade ett par gånger. Hon ville inte gråta nu, ville inte gråta när det fanns andra i närheten. Ville inte gråta över Andrion i närheten av Fred. När hon var säker på att hon hade kontroll över sina tårkanaler igen vände hon sig om lite och såg på Fred som hade huvudet nedböjt och såg ut att tänka. Hon insåg att det nog inte hade varit så värst klokt av henne att sitta och slänga ur sig allt hon kände över Andrion, men eftersom hon redan varit så ärlig mot honom kunde hon ju lika gärna fortsätta med det.
- Men han är ändå inte den största anledningen till att jag inte kunnat sova. Sade hon och såg nöjt på Fred när han lyfte huvudet och såg frågande på henne.
- Jaså inte? Frågade han och hon kunde höra, hur han verkligen försökte avhålla sin röst från att avslöja hur lättad och förhoppningsfull den lät.
- Nej, den främsta anledningen till att jag inte har kunnat sova har nog varit, hon tystnade och fortsatte sedan med att säga, din bror. Hon skrattade åt Freds chockade och storögda min och sedan lade hon försiktigt sin hand på hans.
- Nej, men allvarligt talat. Den det är faktiskt ditt fel att jag inte har kunnat sova. Så fort jag blundar så ser jag ditt flinande ansikte framför mig och det är så jäkla levande att jag kan räkna dina fräknar, det är 86 stycken föresten. Fred såg förvånat på henne och hon fortsatte att prata.
- Som om det inte är nog jobbigt att du och din bror stör mig varenda dag så dyker du upp på nätterna också och stör mig, och det börjar bli lite irriterande faktiskt.
- Jag ber om ursäkt för det, sade Fred och log ett smittande leende. Travina skrattade och lutade sig sedan framåt och gav honom en kyss på kinden. Sedan hoppade hon ner från stenen hon satt på.
- God natt Fred. Sade hon men hon hade bara tagit några steg när hon kom på en sak och hon vände sig om mot den rödhårige killen som fortfarande satt uppflugen på stenen och såg på henne.
- Föresten! Varför var du uppe och smög så sent på natten? Hon kunde se hans tänder lysa vita i ett leende.
- Jag har inte kunnat sova för du stör mig varenda gång jag blundar. Travina skrattade till och log sedan vände hon om och började gå upp mot slottet. Men Fred satt kvar på stenen. God natt Travina, och sov gott. Tänkte han när han såg henne vandra upp mot slottet.