14

-Okej, vi ska alltså på något sätt komma in i oss själva och hitta den där saken? Sa Carolian medan hon gick genom korridoren tillsammans med Angelina och Travina.
-Precis så, sa Travina.
-Och hur ska vi göra det? sa Carolian.
-Jag råkar känna en person som gärna hjälper oss, sa Angelina med ett finurligt leende.
-Det där låter olycksbådande…sa Carolian.
-Han är helt ofarlig, dessutom är det väl bara meningen att han ska söva oss? Jag menar, om vi koncentrerar oss på det här så kanske vi lyckas? Sa Angelina.
Dom befann sig i fängelsehålorna nu.
-Travina, Carolian, tillåt mig att presentera min vän Ratmas! Sa Angelina och ur skuggorna kom en som hade en matt orange färg på håret och ljusblåa ögon. Han var muskulös och säkert över trettio, men ändå fanns det något barnaktigt över honom.
-Trevligt att träffas, sa Ratmas och log mot dom.
Travina och Carolian nickade till svar.
-Jo, Ratmas, vi skulle behöva lite hjälp…började Angelina.
-Jaså? Vad då för sorts hjälp? Frågade Ratmas.
-Ehh, jo…Vi skulle behöva en drog som gör så att vi somnar och kan bestämma över våra drömmar själva…sa Angelina.
Ratmas tittade på dom. Sedan ryckte han på axlarna.
-Om det är så ni vill ha det så…Vänta lite här så ska jag bara gå och hämta min väska.
Ratmas gick iväg.
-Hur har du träffat honom? frågade Travina.
Angelina rodnade lite.
-Kontakter, ni vet, svarade hon.
-Aha, du har träffat honom på en pub, sa Travina.
-Ja, det har jag. Är du nöjd nu? muttrade Angelina.
-Jättenöjd, svarade Travina.
Någon minut senare kom Ratmas tillbaka med en svart väska. Han öppnade den och letade bland några flaskor.
-Du har väl inte gift i dom där? Sa Carolian med en äcklad min.
-Jodå, det kan vara bra att behöva om man vill få bort någon fort, svarade Ratmas. Här är den! sa han sedan och höll upp en liten flaska med en röd vätska.
Travina tittade på flaskan.
-Om ni tar den nu borde ni vakna om ca 2 timmar, det borde räcka åt er, sa Ratmas och hällde upp drycken i tre glas.
Travina tittade konstigt på honom. Det var som om han visste att dom skulle göra något viktigt, men, det kunde han väl inte veta? Eller?
-Drick nu, jag sitter här och vakar över er, sa Ratmas och gav dom varsitt glas.
Alla tre sköljde ner innehållet i glaset på en gång och dom ramlade ihop och somnade.
-Okej, nu behöver vi bara hitta den där saken, sa Angelina till Travina och Carolian.
Dom befann sig på en hög klippa och nedanför dom låg hav.
-Vi har en timme och femtiosju minuter på oss, sa Carolian och tittade på sin klocka.
-Men var någonstans möter ljuset och mörkret varandra här.
-Havet! Sa Travina och knäppte med fingrarna. Om du är under ytan så är det ljust, men om du är över ytan så är det mörkt!
-Okej, men vem ska dyka ner där? Frågade Carolian.
Angelina muttrade.
-Jag gör det, men ni får hålla spegeln! Sa hon och räckte över spegeln till Travina.
-Ha en trevlig simtur, sa Travina.
-Jovisst, jag ska ha så roligt, sa Angelina ironiskt och hoppade från klippan.
Det tog ca fem sekunder för henne att nå havet.
-Okej, så jag ska bara hitta en sak? Men vad kan det vara? Tänkte Angelina och dök ner under vattnet.
Hon simmade några metrar och simmade upp till ytan för att hämta luft. Sedan dök hon ner i vattnet igen.
När hon återvände ner under ytan för tredje gången såg hon en liten boll som glänste och glimmade i vitt. Angelina ryckte åt sig den och återvände upp till ytan.
-Är det någon som har sitt trollspö med sig? Ropade hon till Carolian och Travina som stod oroligt på klippan och tittade efter henne.
-Jag har mitt i fickan! Ropade Carolian till svar.
-Bra, fiska upp mig härifrån då!
Carolian höjde sitt trollspö och sa:
-Accio!
Kanske var det för att situationen var allvarlig, eller för att hon koncentrerade sig mera, men Angelina flög i alla fall upp på klippan igen.
-Iskallt, iskallt! Sa hon när hon kom upp till dom. Jag kommer säkert att bli förkyld!
-Det var ingen som tvingade dig att hoppa ner i vattnet. Sa Travina och ryckte på axlarna.
-Förresten, vad var det för något? Frågade Carolian.
-En slags boll som glänste och glimmade, sa Angelina och visade upp bollen hon hittat.
-Bra, nu kan vi återvända, sa Travina och lämnade över spegeln till Angelina som glatt tog emot den.
Dom vaknade sakta men säkert upp och Angelina märkte (Till sin förfäran) att hon var blöt.
-Angelina, ge klotet till Travina, sa Ratmas. Det är hon som ska bära det.
Angelina gjorde som Ratmas sa.
-Hur kunde du veta…? Sa Travina.
Ratmas log.
-Ibland ska man inte titta med ögonen, utan med sinnet vännen min, svarade Ratmas med ett mystiskt leende.
Travina tittade på Ratmas. Det var någon han liknade fruktansvärt, men hon kunde inte komma på det…Om bara Marielle hade varit här, hon hade säkert frågat Samantha…
-Vänta lite nu! ropade Travina. Du är ju Samanthas far!
Ratmas skrattade lätt.
-Mycket riktigt Travina, sa han.
-Men, om du är Samanthas far, då är ju du…Carolian flämtade till.
-Vad blir ”Ratmas” baklänges Carolian? Sa han.
-Samtar, viskade Carolian.
Angelina tittade på Samtar.
-Vet du, jag är säker på att du gjorde det där med flit Samtar! Du bara ”råkade” hitta mig på den där puben och vi bara ”råkade” bli vänner med varandra! Sa Angelina
-Skyll inte på mig, vi har alla vårt jobb att sköta. Men nu måste ni skynda. Tiden börjar rinna ut för den utvalda. Ni har ännu två saker kvar att hitta. Hasta vidare till nästa plats där nästa ledtråd finns! Sa Samtar och förvandlade sig till en hök och flög ut genom ett fönster som bara ”råkade” stå öppet.
Efter sig lämnade han ett hjärta i diamant.
-Vad kan nu det här betyda? Fräste Angelina ilsket (Allt det här ”springa omkring och inte få tillräcklig med information” irriterade henne. Stackars liten.).
-Jag tror att det betyder att vi måste bege oss till en plats där en kärleken är lika dyrbar och ömtålig som en diamant, sa Carolian.
-Och var hittar vi den platsen? Sa Travina.
-I Nari’a såklart! Sa Carolian.

-Har du funderat på att bli berättare på heltid? Frågade falken när Marielle berättat klart sin historia.
-Nä, jag har en annan uppgift framför mig, suckade Marielle.
-Jaså? Vilken?
-Det får jag tyvärr inte säga, det är ganska hemligt.
-Det låter inte som om du gläds särskilt mycket av den. Det kan vara bättre att prata om saken än att hålla den inne.
Marielle log.
-Nä, jag tror inte det. Men tack ändå, sa hon.
-Jag tror att jag måste ge mig iväg nu, det var trevligt att träffa dig, vi ses. Adjö! Sa falken och flög iväg, ut genom fönstret.
Falken flög genom skogen till borgen som låg i mitten av den. Den flög in genom ett öppet fönster och hamnade i tronsalen.
-Nå, vad sa hon? Frågade mannen så fort David kommit tillbaka och förvandlat sig till människa igen.
-Inte mycket, det verkade som om hon inte ville prata om det, svarade David.
-Försök imorgon igen! Fräste mannen. Hon kommer någon gång råka försäga sig och avslöja var kristallen är, hon vet det. Hon är den utvalda.
David nickade och vände sig om och gick.
Mannen tittade efter David när han gick ut.
-Om inte jag hade fel David, så skulle jag tro att du har känslor för henne, sa mannen med ett grymt leende.