duell med döden

Det var dags för deras duell i gryningen, våra två tappra hjältar stegade fram till duelleringsplatsen…
- Eh… vänta lite här nu! Det är ju mitt på dan! Gryningen passerade vi ju för flera timmar sedan! Och vad då för duell? Vilka skall duellera? Vad händer här?!
- Avbryt mig inte, du skall få svar så småningom, men nu måste vi ju börja om!

Det var dags för deras duell vid lunchtid, våra två tappra hjältar stegade fram till duelleringsplatsen…
- Läsarna kommer aldrig att första det här!
- Menar du att jag överskattar dem?
- Japp. Varför tar du inte det hela från början istället?
- Skall jag förklara vilka vi är först eller?
- Visst, whatever! Jag orkar inte bry mig längre.
- Okej, då börjar vi med att berätta vilka vi är. Den irriterande rösten som avbryter mig hela tiden när jag försöker berätta den här historien är då den allsmäktiga författaren. Och jag som försöker berätta det här är då hennes praktikant och den allsmäktiga författaren har gett mig den stora äran att få berätta den här berättelsen. Så nu börjar vi från början.

Det var en vanlig dag på Hogwarts (är det inte alltid det? Den allsmäktiga författarens anm. Härmed förkortat Dafs.) och MAT-gänget var allmänt uttråkade. De satt för tillfället i biblioteket och kastade papper på de små första årseleverna som försökte plugga vid borden intill. Plötsligt stannade Angel och Marielle upp med det de gjorde och tittade förundrat på Travina, eller rättare sagt hennes väska. Travina tittade frågande på sina vänner.
- Vad är det?
- Inget, det är bara det att din väska snackar tyska, Sade Angelina och flinade. Travina tittade ner på sin väska och insåg att Angelina hade rätt, så hon började rota igenom väskan på jakt efter orsaken till tyskan vilket var svårt med tanke på alla stinkbomber, dolkar, kärleksbrev från Fred och George och annat krims krams som låg där. Tillslut fick hon tag på det som lät och drog fram en mobil som spelade ”Du Hast” av Rammstein. Travina tittade dumt på mobilen som hon inte hade något minne av att hon införskaffat.
- Tänker du svara eller? Frågade Marri. Travina tittade på Marri och sedan tillbaka på mobilens display där det stod ”Okänt nummer” uppenbart tveksam till om hon skulle svara eller ej.
- Svara! Skrek Marri och Angelina som började tröttna på låten. (Jag förstår dem. Dafs. Anm.) Travina tryckte på den gröna luren och satte telefonen till örat.
- Det här är Travs.
- Trams! Skrek Angelina och Marielle förtjust och bröt ihop av skratt Travina ignorerade dem och lyssnade i stället på rösten i telefonen som började babbla på tyska.
- Guten Tag Fräulein! Ich habe die große Ehre, zum Sie zu informieren, daß Sie an drei Tagen begrabenes lebendiges sind. Aber wenn Sie den Kirchhof vermeiden, daß Tag Sie okey sind. Aber wenn Sie nicht tun können, daß Ihre Freunde mit dem Teufel über Ihr Leben duellieren müssen. Haben Sie einen guten Tag.
- Vad fan? Sade Travina förvirrat men fick inget annat svar än tonen i telefonen som talade om att den andra personen lagt på. Travina gjorde också det och såg sedan dumt på telefonen igen.
- Vem var det? Frågade Marielle nyfiket.
- Jag vet inte, nån mysko typ som babblade på tyska, svarade Travina och fortsatte sedan med att säga: men den stora frågan är egentligen hur den här mobilen hamnat i min väska, jag har inget minne av att jag har köpt den.
- Du kanske har stulit den? Föreslog Angelina och flinade.
- Tror du inte att jag skulle ha kommit ihåg om jag gjort det? Frågade Travina och för sent kom hon på att det rätta svaret på den frågan hade varit ”Vad får dig att tro att jag skulle ha stulit den?”
- Håll käft! Sade hon istället åt Marielle och Angelina som flinade.
- Vi har inte sagt något, protesterade Marielle och flinade bredare.
- Nej, men ni tänkte!
- Sen när är det förbjudet att tänka? Frågade Angelina och försökte se oskyldig och oskuldsfull ut, det misslyckades, rejält.
- Häll käft! Sade Travina igen och gömde sig bakom en bok. Marielle och Angelina bara skrattade högt.

Tre dagar hade Travina glömt bort det mystiska mobilsamtalet och hon hade även glömt bort att hon hade en mobil överhuvudtaget (Det är Marielle som har det dåliga minnet inte Travina! Dafs. Anm. Äh, håll käften, och låt mig berätta!). Just den här dagen två timmar innan lunch höll tjejerna som bäst på att skolka från förvandlingskonsten, inte för att de hade något bättre för sig utan bara för att även om de hade tråkigt och ingenting att göra så var det bättre än att ha tråkigt och vara tvungna att jobba med skolarbete. Just nu så vandrade de planlöst runt i en korridor, Marielle och Travina visste på ett ungefär var de var, eller Travina kunde åtminstone hitta till stora salen därifrån, undertiden som Angelina var övertygad om att hon aldrig satt en fot där och att hon omöjligt skulle hitta därifrån. Samtidigt som de vandrade planlöst fram och tillbaka i korridoren sysselsatte de sig med en av deras favoritsysselsättning, nämligen komma på olika sätt att bli av med Lockman.
- Man skulle kunna presentera honom för en grupp drakar.
- Eller ett par hungriga troll.
- Eller så skär vi halsen av honom när han sover, föreslog Travina och såg lite blodtörstig ut.
- Ja visst, eller så knuffar vi ner honom för en trappa.
- Man skulle kunna begrava honom levande! Utbrast Angelina och de andra två tjejerna tänkte på det en stund och såg sedan mycket förtjusta ut.
- Det är en bra ide.
- En mycket bra ide.
- Och allt man behöver är en kyrkogård och en spade så att man kan gräva en grav.
- Och sen kan man knuffa ner honom och fylla igen hålet! Tjejerna gick fram och tillbaka i korridoren och tänkte på planen och på kyrkogårdar rent allmänt då plötsligt en dörr uppenbarade sig på ena väggen där det helt klart inte funnits någon dörr tidigare. Tjejerna tittade förvånat på dörren och utan att de behövde säga något till varandra gick de tillsammans fram till dörren och öppnade den. Där innanför såg de något som var misstänkt likt en kyrkogård, gravstenar var utspridda lite här och där över gräsmattan som fanns inne i rummet, som var ungefär lika stort som hela Hogwarts, vilket gör det till ett mycket mysko rum. Tjejerna gick in och såg sig omkring.
- Har vi varit här förut? Frågade Marielle. Angelina och Travina ryckte på axlarna som för att säga att de inte hade den blekaste aning men eftersom de hade varit på så många ställen så kunde de omöjligt komma ihåg allt. I stället började de gå omkring bland gravarna, men plötsligt stannade Marielle till och pekade på en grav.
- Men kolla det där är ju din grav Trams, sade hon och Travina och Angelina tittade båda på graven där det stod: Här vilar Travina ”Trams” Claw. Gravstenen stod vid en grav som var öppen och i den låg en svart kista som också var öppen.
- Okej, sade Angelina och lät tveksam. Betyder det här att du är någon slags vampyr eller zombie?
- Jag är inte ens död! Skrek Travina och slog ut med armarna och tog ett steg bakåt, men hon tappade balansen och i ett försök att återfå den trampade hon på kanten av graven som gav vika och Travina föll skrikande ner i kistan som slog igen över henne.
- Trams! Skrek Marielle och Angelina förskräckt och tittade ner på den stängda kistan. De kunde höra hur Travina började banka på kistlocket och skrika. Plötsligt föll en jordhög ned över kistan och förslöt graven.
- Noooo! Skrek Marielle och Angelina. De kastade sig mot graven för att börja gräva när de blev stoppade av en varelse i svartslängkappa som höll i en lie.
- Vem är du? Frågade Angelina och såg dumt på varelsen som såg ut att bli förvånad över frågan, men hur de kunde veta att den blev förvånad vet jag inte med tanke på att de omöjligt kunde se varelsens ansikte.
- Jag är döden, svarade döden med en kall och isande röst.
- Vad har du gjort med Travina? Krävde Marielle att få veta.
- Jag har begravt henne levande, sade döden.
- Det kan du ju inte göra! Protesterade Angelina. Döden såg återigen förvånad ut, han var inte van vid att folk sade emot honom, faktum var att folk sällan pratade med honom överhuvudtaget.
- Precis! Släpp ut henne! Döden stod där och var lätt förvirrad tills han lyckades samla sig igen en halv minut senare.
- Jag kan ge er en chans att få er väns liv tillbaka, sade döden.
- Vad? Frågade Marielle.
- En duell i gryningen, om ni vinner får ni er vän tillbaka om jag vinner får jag henne.
- Visst, sade Marielle som inte ens övervägde tanken på att de faktiskt kunde förlora.
- Men kan vi ta den vid lunch istället? Frågade Angelina. Jag brukar inte vakna förens då. Döden såg återigen förvånad ut, men samlade sig snabbare den här gången.
- Okej, svarade han. Vi syns i morgon vid lunchtid. Marielle och Angelina stod kvar och tittade dumt efter döden.
- Men eh, började Marielle och såg ner på Travinas grav som var oroväckande tyst, vore det inte mer oroväckande om ni såg en grav som lät?
- Vad? Sade Angelina och tittade på Marielle.
- Kommer hon ens att överleva till i morgon?
- Vem? Frågade Angelina vilket renderade i att Marielle tittade på henne som om hon var korkad och den allsmäktiga författarens praktikant började dunka huvudet i väggen mumlandes något som lät som ”varför just jag” samtidigt som den allsmäktiga författaren skrattade skadeglatt.
- Hörde du det där? Frågade Angelina.
- Hörde vad? Suckade Marielle hon hade minsann inte hört något och hon började allvarligt att överväga möjligheten att skicka Angel till psyket eller något i den stilen.
- Det skadeglada skrattet, sade Angelina upprört som om hon inte kunde fatta hur Marielle kunde vara så (korkad) döv. Marielle tittade på Angelina och insåg att hon faktiskt umgicks med en person som för tillfället kunde klassas som galen.
- Vi kanske skulle gå, föreslog Marielle och drog med sig Angelina bort från kyrkogården och ut ur rummet, men precis innan de lämnade rummet vände sig Marielle mot graven igen.
- Var inte orolig Trams, vi kommer att rädda dig! Hon fick inget svar förutom något som lät som Travinas mobil som av någon konstig anledning sa: ”Luke, I’m your father” Marielle skakade förbryllat på huvudet och sedan lämnade hon och Angelina kyrkogården.

Så grydde nästa dag och vid lunch tid stegade våra två hjältar, Marielle och Angelina fram till duelleringsplatsen som låg nere vid sjön. Döden var redan där.
- Så ni kom tillslut, sade han kallt.
- Jag var trött, klagade Angelina. Döden valde att inte svara på det.
- Vad skall vi ha för duell? Frågade Marielle eftersom hon var den enda med IQ tillgänglig.
- Jag vet! Jag vet! Vi kan köra sten, sax och påse! Skrek Angelina förtjust. Döden stirrade förvånat på henne, hon gör inget annat än att förvåna honom, undertiden som Marielle suckade tungt och skakade på huvudet.
- När vi är klara med det här så får du påminna mig om att vi skall gå och leta rätt på din IQ.
- Jag hade tänkt mig en pistolduell, sade döden som hämtat sig från sin förvåning.
- Är inte det lite orättvist? Sade Marielle.
- Hur så? Frågade döden.
- Jo, du är ju redan, eh… ja död? Döden stirrade förvånat på Marielle.
- Jag hoppas att jag har pensionerat mig när det är dags att hämta er, muttrade han tyst och fortsatte sedan surt med:
- Hum, okej då, kom på något annat om du tycker att du har så bra fantasi. Han korsade armarna, vilket måste ha varit lite jobbigt med tanke på lien, och såg surt på Marielle.
- Eh, va? Jag? Varför då? Sade Marielle dumt. Döden bara såg kallt på Marielle.
- Eh, okej, men eh. Hon tittade på Angelina för att få lite hjälp men Angelina var fortfarande förolämpad över att ha blivit kallad dum och IQ befriad ett antal gånger i den här berättelsen så hon hade ingen lust att hjälpa Marielle.
- Men vad fan… sade Marri. Vi kör väl Sten, sax och påse då! Döden stirrade förvånat på Marielle och nickade sedan.
- Då gör vi så, jag har en domare med mig, sade han och drog fram Sauron som stått gömd bakom döden. Marielle och Angelina stirrade förvånat på Sauron som stod framför dem iklädd en rosa spetsklänning och höll ett paraply i samma färg och material som klänningen.
- Jag förstår inte varför jag gör det här, muttrade Sauron.
- Du är skyldig mig en tjänst, sade döden kallt och vände sig mot tjejerna. Vi kan alla reglerna, en av er måste duellera mot mig, och vi kör bäst av tre, okej? Tjejerna nickade och började sedan en mindre brottningsmatch om vem som skulle få slippa. Döden och Sauron tittade fascinerat på, eller ja Sauron såg mest uttråkad ut.
- Haha! Skrek plötsligt Angelina som lyckats brotta ner Marielle på rygg, hon må vara IQ befriad men hon är stark. Men då bet Marielle henne i handen och Angelina släppte henne och då tog Marri chansen och knuffade bort Angelina och höll fast henne i stället.
- Du bet mig! Du fuskade! Skrek Angelina och lät som en treåring.
- Tss! Jag vann! Du får duellera mot döden! Angelina muttrade surt och räckte ut tungan åt Marri som bara flinade. Döden som såg lite otålig ut vände sig mot Angelina.
- Skall vi sätta igång då? Frågade han och hans röst, som var kylig som vanligt (Vad äter han egentligen? Isbitar? Dafs. Anm.), lät också otålig. Angelina nickade och hoppade upp och ner på stället i något som skulle föreställa någon form av uppvärmning (som om brottning inte är det?). Döden stirrade förvirrat på henne så hon slutade med det. Sauron ställde sig bredvid dem och Marielle ställde sig mitt emot.
- Heja Angel! Skrek hon överdrivet entusiastiskt (svårstavat ord). Sauron och döden bara tittade märkligt på henne undertiden som Angelina försökte stirra döden i ögonen, det gick sådär eftersom hon inte kunde se hans ansikte.
- Då börjar vi då! Sade Sauron och försökte låtsas som om han tyckte att det hela var jätte spännande trots att han mycket hellre skulle vilja vara någon helt annanstans. Eftersom alla vet hur detta går till orkar jag inte gå in på närmare beskrivning (och den som inte vet har nog levt i en grotta, eller på en öde ö kanske, hela sitt liv).
- Sten, sax påse, sade Sauron och Alla såg ner på Angels hand som var knuten och på dödens hand som också var knuten (och benig).
- Sten, sade Sauron utan vidare mycket intresse.
- Kom igen nu Angel! Skrek Marri igen, rätt i Angelinas öra.
- Sten, sax påse, sade Sauron och de tittade återigen ner på händerna. Den här gången var Angelinas hand utsträckt under tiden som döden bara höll fram två fingrar.
- Sax vinner över påse, döden har en poäng, sade Sauron och gäspade.
- Nej! Kom igen nu Angel! Skrek Marielle i Angelinas öra igen.
- Kan du sluta skrika? Frågade Angelina.
- Ja självklart! Skrek Marri och började hoppa upp och ner av spänning.
- Sten, sax påse. Den här gången vann Angelina, hon hade återigen handen utsträckt när döden hade knutit sin igen.
- Angelina vinner en poäng, det står nu lika därför har vi en avgörande omgång, sade Sauron och gäspade större.
- Sten, sax påse! Angelina hade handen knuten undertiden som döden höll fram två fingrar, men när han såg vad Angelina hade ändrade han snabbt till en påse.
- Ha, jag vann! Travinas själ är min!
- Nähä! Du fuskade! Skrek Marielle.
- Det gjorde jag inte alls, sade döden och försökte avhålla sig från att räcka ut tungan åt Marielle.
- Joho! Skrek Marri.
- Du gjorde faktiskt det, sade Sauron. Döden tittade häpet på honom.
- Du skulle ju stå på min sida! Klagade döden.
- Jag ändrade mig. Härmed förklaras Angelina som vinnare och ger på så sätt Travina hennes liv tillbaka.
- Jag vann? Sade Angelina förvånat och stod i en minut och bara såg chockat framför sig innan hon började hoppa runt och skrika Jag vann!
- Hey! Jag vill ha revansch! Skrek döden! Vad sägs om ett parti schack?
- Nej tack, svarade Marielle.
- Nooo! Skrek döden lite dramatiskt och han och Sauron försvann och i deras ställe stod nu en mycket förbluffad Travina.
- Ni lyckades vinna över döden? Hon lät mycket, mycket förvånad vilket fick Marielle och Angelina att inse att det nog kunde tas som en förolämpning.
- Hey! Vi räddade faktiskt dig!
- Ja visa lite tacksamhet!
- Varför grävde ni inte bara upp mig så fort döden hade lämnat graven? Frågade Travina som valt att inte höra de andras protester.
- Hum, ja du, jag vet inte, svarade Angelina och vände sig mot Marielle. Varför gjorde vi inte det? Marielle såg förvånat på dem och skakade på huvudet.
- Jag vet faktiskt inte, svarade hon och såg fundersam ut sen såg hon hur Travina flinade och sa:
- Strunt samma, nu går vi till slottet och äter, jag är vrålhungrig!
- Var ligger slottet? Jag vet inte var vi är, sade Angelina och flinade lite lätt som för att säga att hon skämtade, självklart visste hon ju vart slottet var och vars hon var, eller ja, hon hade i alla fall någorlunda koll. Travina och Marielle skrattade och så satte tjejerna av upp mot skolan för att äta.

(Den allsmäktiga författarens praktikant): Haha! Jag är klar jag är så bäst!
(Den allsmäktiga författaren): Tss! Skryt lagomt va?
(Dafsp.): Men erkänn att jag var duktig eller hur?
(Dafs.): Tja, ganska duktig var du nog…
(Dafsp.): Så är jag redo för att bli allsmäktig författare?
(Dafs.): Nä, jag tror att du behöver lite mer träning, gå och skriv något annat intressant.
(Dafsp.): Meeeen, varför då?
(Dafs.): För att jag säger det, gå nu!
(Dafsp.): *mummel mutter*
(Dafs.): Ja jag hoppas att ni har stått ut med den här mysko berättelsen, till mitt försvar kan jag säga att det inte var jag om skrev den, och att Alexandra med all säkerhet inte var ensam ansvarig för alla idéer, eftersom hon har stulit det mesta från människor hon pratat med genom åren. Aja, hoppas att ni trots allt märkligt haft en trevlig läsning och jag hoppas att Angelina hittar sin IQ igen. :p