sommartider

När Andrion kom in i Sindorions hus, stuga, hydda eller vad han nu bor i, så möttes han av en inte så speciellt förvånande syn. Sindorion var för tillfället iklädd vita boxerkalsonger med små hjärtan på, ett sånt där linne som ser ut som typ ett fisknät och på fötterna hade han rosa kanintofflor. Som om detta inte var nog var han för tillfället upptagen med att dammsuga samtidigt som han sjöng högt och falskt.
Sindorion: Sommartider hej hej sommartider
Ge mej din hunger, ge mej din hand
Ge mej allt du vill och allt du kan
Sommartider hej hej sommartider
Läppar mot läppar som tar mej i land,
som ger sommartider till varann…
Andrion: Du är medveten om att det råder fullsnöstorm utomhus va? Frågade Andrion någorlunda vresigt och avbröt Sindorions vackra (?) sång.
Sindorion: Va?! Skrek Sindorion och tittade chockat på Andrion som om han precis sagt att det rådde snöstorm i juni.
Andrion: Jag sa att det råder full snöstorm! Skrek Andrion som verkade tro att Sindorion blivit döv eller något, vilket kunde vara fullt möjligt med tanke på hans sångröst.
Sindorion: Jag hörde det! Fräste Sindorion och fortsatte: Hur kan det vara snöstorm? Det är ju juni nu! Skrek han.
Andrion: Jag vet, sade Andrion vresigt, han var verkligen inte på bra humör, det berodde nog mest på att det rådde snöstorm i juni.
Sindorion: Vad ska vi göra åt det?
Andrion: Vi?!
Sindorion: Ja vi. Vi måste se till så att vi får sommar!
Andrion: Hur hade du tänkt att vi skulle lyckas med det?
Sindorion : Jo jag läste…
Andrion: Jag tror inte att något som du har läst i en Kalle Anka tidning kan hjälpa oss här, muttrade Andrion. Sindorion såg surt på Andrion.
Sindorion: Jo, men i serien så hade de nästan samma problem. Fast de hade sommar i stället för vinter och det hela hade att göra med någon grekisk mytologi eller något, sade Sindorion.
Andrion: Ta om det där, jag hängde inte riktigt med där.
Sindorion: Så här var det, de gamla grekerna hade en berättelse som förklarade varför det blev sommar och vinter. Jag minns den inte exakt, men det var någon tjej typ, hon heter Persefone tror jag, hon gjorde så att det vart sommar, men sen så var det någon typ nere i underjorden, Hades tror jag han hette, som blev kär i henne så han kidnappade henne och då blev det vinter eftersom tjejens mamma, Demeter, sörjde sin dotter. Och sen kom de överens om att Persefone skulle leva halva året hos sin mamma och andra halvan hos Hades. Andrion tittade på Sindorion och försökte förstå det han sagt. (Jag läste faktiskt en serie i en Kalle Anka tidning som handlade om det där, var tror ni annars jag fått det från?)
Andrion: Så du påstår alltså att Hades inte vill släppa upp Persefone i år och att det är därför det är snöstorm i juni? Sindorion nickade, glad över att Andrion äntligen förstod honom.
Andrion: Så då får vi lov att ta oss ner till underjorden och hämta den stackars flickan då, sade han eftersom han tänkte att Sindorion kanske hade rätt och då ville inte Andrion bråka om det bara för att inse att Sindorion ändå hade rätt.
Sindorion: Japp.
Andrion: Hur hade du tänkt att det skulle gå till som?
Sindorion: Jag vet inte, det är du som är hjälten, sade han och flinade. Andrion kände en enorm lust att slå Sindorion på käften, men han gjorde inte det.
Andrion: Sade du att det var en grekisk myt? Sindorion nickade.
Sindorion: Japp.
Andrion: Då får vi väl bege oss till Grekland då, sade Andrion överdrivet entusiastiskt.
Sindorion: Nu?
Andrion: Vad är det för mening med att vänta?
Sindorion: Men jag har ju inte städat färdigt! Protesterade Sindorion. Andrion såg sig omkring i det överdrivet välstädade huset/stugan/hyddan eller vad det nu var.
Andrion: Du får städa klart när vi är klara. Sindorion suckade och nickade sedan.
Sindorion: Låt mig bara packa först.
Andrion: Det är lugnt, jag måste nog också packa. Vi ses om en timme utanför mitt hus.
Sindorion: Kallar du ditt ruckel för hus? Andrion gav sin vän och sidekick en ilsken blick och gick sedan ut. Andrion gick iväg till sitt hus och packade ner sin spandex dräkt och cape i en väska och efter att ha tänkt en stund så packade han ner sin reserv dräkt också. Sedan packade han ihop lite små saker och en timme senare dök Sindorion upp släpandes på två enorma väskor och en ryggsäck. Andrion tittade på väskorna och sedan ner på sin egen lilla väska.
Andrion: Har du tagit med dig hela ditt hus eller? Sindorion tittade oförstående på Andrion.
Sindorion: Jag tog med mig allt som var nödvändigt.
Andrion: Som vad då till exempel?
Sindorion: Ja, min superhjälte dräkt, solskyddskräm, hårfön, Kalle Anka tidningar, badsalt, schampo, balsam, tvål… han blev avbruten.
Andrion: Vi ska inte åka på semester om det var det du trodde! Sindorion såg förvånat på Andrion.
Sindorion: Hade jag trott det så skulle jag ha behövt ännu fler väskor. Andrion stirrade på sin vän som om han var galen. Det kanske han är också, vem vet.
Andrion: Okej då, men du får bära de där väskorna helt själv!
Sindorion: Visst, det är lugnt. Skall vi sticka till flygplatsen då? Andrion suckade, väl medveten om hur det hela skulle gå, och nickade. Så begav sig våra hjältar iväg.

Fem minuter senare när de kommit ut från byn, eller staden eller var de nu bor så började Sindorion att klaga.
Sindorion: Det är tungt! Jag är trött! Hur långt är det kvar? Jag orkar inte gå mer! Andrion suckade tungt, mycket tungt men fortsatte att gå samtidigt som han försökte ignorera Sindorions klagande. Det gick ganska bra, i ungefär två minuter.
Andrion: Men håll käft någon gång då! Skrek han åt Sindorion som såg sårat på Andrion, men Andrion försökte ignorera det. Då tog Sindorion till sitt lömskaste (är det ens ett ord?) knep som han visste skulle ge Andrion skuldkänslor. Han började darra med underläppen och ögonen tårades och han tittade rätt in i Andrions ögon.
Sindorion: Hatar du mig? Frågade han med ynklig röst. Och han kunde riktigt se hur Andrions spelade ignorans bröts sönder.
Andrion: Nej, jag hatar dig inte, sade han och undrade återigen hur Sindorion alltid lyckades ge honom dåligt samvete trots att han var oskyldig.
Sindorion: Bra! Sade Sindorion och log stort och utan att han behövde säga något så tog Andrion en av väskorna och de fortsatte att gå mot flygplatsen.

Efter många om och men lyckades våra två mörkeralver ta sig fram till flygplatsen. Vad tusan det nu var för flygplats som ligger mitt ute i ingenstans, men men. De lyckades till och med hitta ett plan till Grekland och landets huvudstad Aten, vilket var ett mirakel i sig eftersom ingen av dem var riktigt säkra på om det var Aten som var huvudstad i Grekland eller om det var huvudstaden i Italien. Men trots deras bristande geografikunskaper så hamnade de tillslut på rätt plan. Efter ytterligare några timmar landade de i Aten och de började leta efter telefonkiosker där de kunde byta om till sina superhjältedräkter, men tyvärr så hittade de inga, och tur var väl det. Så de gick in på en toalett och bytte om till de blå spandex dräkterna. Sedan kom de på att de fortfarande hade ett svårt problem framför sig innan de kunde rädda Persefone. Det faktum att de inte hade den blekaste aning om vars ingången till underjorden låg, inte ens författaren vet det, så det var ett litet problem kanske.
Andrion: Så, vars ligger ingången till underjorden då? Sindorion stirrade förvirrat på Andrion.
Sindorion: Jag vet inte, sade han.
Andrion: Du vet inte?!
Sindorion: Nej.
Andrion: Släpade du med mig hela vägen till Grekland och du vet inte ens vars vägen till underjorden är?
Sindorion: Nej, sade han tyst och såg ned i marken. Andrion skulle precis börja strypa honom när de hörde någon viska till dem från en mörk gränd.
Någon: Psst! Letar ni efter vägen till underjorden?
Andrion: Ehm, ja.
Någon: Kom in hit då. Sade rösten. De båda mörkeralverna gick in i den mörka gränden, vilken intelligens alltså. När de kom in i gränden tände vem det nu var en ficklampa och de båda mörkeralverna såg att den som pratade var till hälften man och från midjan och neråt hade han en get kropp och en svans, han hade spetsiga öron och han höll i, förutom ficklampan, en vinflaska som såg ut att vara nästan tom.
Andrion: Vem är du? Och vad är du?
Någon: Namnet är Dossiyon och jag är en satyr.
Sindorion: Vet du var ingången till underjorden ligger?
Dossiyon: Japp! Om ni betalar mig kan jag ta er dit.
Andrion: Hur mycket vill du ha?
Dossiyon: Tio tusen euro.
Andrion: Va?! Skrek Andrion bestört.
Dossiyon: Är du medveten om hur dyrt vinet är här?
Andrion: Det kan knappast kosta så mycket!
Dossiyon: Jag behöver mycket vin för att hålla igång och då och då när jag blir ensam behöver jag sällskap, om ni förstår vad jag menar, sade han och blinkade.
Andrion: Ja vi fattar! Skrek Andrion, eftersom han inte ville ha något förtydligande. Jag misstänker att han är lite pryd av sig. Han tog fram pengarna som han förvarat någonstans. Hur bär man omkring på tio tusen euro när man har på sig en spandex dräkt? Han gav pengarna till satyren som såg girigt på dem.
Dossiyon: Följ med mig. De båda mörkeralverna följde efter satyren ut på gatan, det märkliga var väl att ingen verkade lägga märke till honom, förutom en grupp japaner som höll i alldeles för många kameror och pratade i mobiltelefoner, men förutom att de stirrade lite chockat på satyren så var det ingen som brydde sig. Men varken Andrion eller Sindorion kände för att ta upp ämnet. Så de fortsatte ut ur staden, har jag nämnt att jag aldrig ha varit i Grekland, eller jo jag var på Rohdos, men jag har aldrig varit i Aten så jag har ingen aning om hur saker och ting ser ut. Anyway. De lämnade staden bakom sig och kom så småningom fram till en hög snötäckt kulle (snö i Grekland? Visst, det är säkert normalt).
Dossiyon: Om ni går runt den här kullen så hittar ni ingången.
Sindorion: Följer du inte med?
Dossiyon: Jag har inget att göra nere i underjorden, Jag kommer inte så värst bra överens med Hades. Men jag önskar er lycka till med vad ni nu ska dit ner och göra. Andrion och Sindorion nickade och såg sedan hur satyren vandrade iväg.
Andrion: Då så, skall vi gå och rädda den stackars lilla flickan då?
Sindorion: Självklart!

De båda mörkeralverna gick snabbt runt kullen för de hade börjat frysa, deras kläder var nämligen inte speciellt bra anpassade för kyla. När de kom runt kullen fick de se ett stort mörkt hål rätt in i den och ovanför hålet fanns en stor neonskylt som sa: ”Ingången till underjorden” och bredvid hålet satt en mindre skylt där det stod: ”Varning för hunden”. Men den sista skylten såg de inte och inte heller såg de högen med människoben som låg staplad precis utanför hålet. Så de två modiga mörkeralverna begav sig in i grottan beväpnade med en ficklampa som Dossiyon gett dem. De vandrade igenom en tunnel och precis när de märkte att den höll på att utvidga sig hörde de ett morrande ljud men de tänkte inte speciellt mycket på det förens de kom ut i ett stort hål utrymme och fick se en doberman pinscher (Hundras) som var stor som en mindre elefant, men det var inte det värsta (Kan det bli värre än en hund som är lika stor som en mindre elefant?), det värsta var nämligen att den hade tre dreglande och morrande huvuden som alla var vända emot de två mörkeralverna. Det mittersta huvudet hade ett halsband och på det hängde det en namnbricka som det stod: Kerberos på.
Andrion: Oh, shit!
Sindorion: Vi kanske skulle sticka? Det är ju inte så dumt med vinter ändå. Andrion gav honom en hård blick.
Andrion: Vi kan inte ge upp! Hur skulle det se ut? Vi är hjältar, Det är vår plikt! Vi kan inte svika världen nu!
Sindorion: Det där låter jätte bra, men om du inte har märkt det så står det en hund stor som ett hus och med tre huvuden och tänker på hur den bäst skall äta upp oss! Sade Sindorion hysteriskt. Men Andrion verkade vara lugnet själv.
Andrion: Vi har ingenting att frukta för vi är hjältar och hjältar fruktar ingenting! Sade han högtidligt och Sindorion suckade och såg hur Andrion började gå fram emot hunden.
Sindorion: Det här kan aldrig sluta väl, muttrade han. Och mycket riktigt, tre minuter senare sprang de båda mörkeralverna ut ur grottan, med Andrion i täten.
Andrion: Hjälp! Let’s get out of here! Men så fort de kom ut ur grottan så tog Sindorion tag i Andrions handled och hindrade honom från att springa raka vägen tillbaka till Aten och flygplatsen.
Sindorion: Men tänk på vår ära och plikt som hjältar!
Andrion: Skit i äran och plikten! Där inne står ett fullblodsmonster som försökte äta upp mig levande! Aldrig att jag går tillbaka dit in!
Sindorion: Men vi behöver inte göra det själva, vi kan ringa efter hjälp.
Andrion: Hjälp är för mesar! Muttrade Andrion surt.
Sindorion: Vill du brottas med monstret själv? Sade Sindorion lugnt och höjde ena ögonbrynet.
Andrion: Nej.
Sindorion: Okej, då ringer vi efter hjälp!
Andrion: Vilka ska du ringa?
Sindorion: AHA! Utbrast Sindorion och drog fram sin mobiltelefon.
Andrion: Jag frågade vilka du skulle ringa?
Sindorion: AHA!
Andrion: Va?
Sindorion: AHA, Arbetslösa Hjältars Arbetsförmedling.
Andrion: Finns det en sådan? Sindorion nickade och började slå numret. Vem skall du fråga efter? Frågade Andrion i stället. Sindorion ryckte på axlarna, sedan verkade någon svara i andra änden för Sindorion började prata in i telefonen.
Sindorion: Är det här Arbetslösa Hjältars Arbetsförmedling? Aha. Jo det är så att vi behöver hjälp. Ja, vi är kvalificerade hjältar. Vad då, kvalificerade hjältar kan inte få hjälp? Vilka tror ni att ni är?! Nej jag tänker inte lugna ner mig! Mäh! Skicka hit någon som kan hantera hundar bara! Skrek Sindorion och slängde iväg telefonen, som landade i en snödriva utan synbara skador.
Andrion: Jag tar det där som att det inte gick så bra? Sindorion såg förvånat på Andrion.
Sindorion: Vad snackar du om? Det gick galant, de skall skicka hit Han Solo inom några minuter.
Andrion: Men, va, men… Andrion såg sig förvirrat omkring men han insåg att det var hopplöst i stället suckade han och såg upp mot himlen. En halv minut senare såg han något som liknade en flygande husbil komma nerflygandes ur luften och landa. En minut efter det steg en man ut ur den, han såg ut som en yngre version av Bill Pullman (Vet ni inte vem det är? Presidenten i Independence Day? Ni vet fortfarande inte? Äh, skit samma, han är inte så värst känd ändå). Han gick fram emot mörkeralverna som såg tvivlande på honom.
Mannen som ser ut som en yngre version av Bill Pullman: Hej är ni hjältarna som har ett hundproblem? Jag är Lone Starr.
Sindorion: Men, vi skickade ju efter Han Solo!
Lone Starr: Han var upptagen, så jag fick åka i stället. Men var lugna, jag kanske inte är lika känd som Han Solo, eller lika snygg, och jag säger inte lika coola saker, men jag är faktiskt lika duktig som honom! Eller nej, det sista var en lögn. Jag kommer aldrig att bli lika bra som Han! Jag kommer alltid stå i skuggan av honom! Ingen vet ens vem jag är! Ingen vill veta av mig! Skrek Lone Starr och sjönk ned på knä och började storgråta.
Såja, såja, sade Sindorion och klappade den så kallade superhjälten lite tafatt på huvudet. Vi vill gärna ha din hjälp, sade Sindorion sedan, Andrion såg på Sindorion som om han var dum i huvudet men Lone Starr tittade upp på Sindorion med tindrande ögon.
Lone Starr: Menar du det?
Sindorion: Självklart, sade han och log uppmuntrande åt honom. Andrion däremot kände sig lite mer skeptisk.
Andrion: Tror du att du kan ta hand om en trehövdad hund?
Lone Starr: Självklart! Sade han och reste sig upp, och med ett mycket bestämt ansiktsuttryck stegade han in i grottan.
Andrion: Tror du verkligen att han kommer att lyckas? Frågade Andrion Sindorion som skakade på huvudet.
Sindorion: Killen föll ihop och storbölade, aldrig att han klarar av att besegra en trehövdad hund! Och mycket riktigt, två minuter efter att Lone Starr stegat in i grottan kom han utspringandes och skrek hysteriskt.

Efter ungefär fem minuter hade de lyckats lugna ner Lone Starr, det vill säga fått honom avsvimmad efter att Andrion slagit till honom i tinningen. Fem minuter efter det hade de lyckats väcka honom, det var mest Sindorions förtjänst för Andrion stod lite vid sidan av och muttrade över att Sindorion fräst åt honom att hålla sig ur vägen och inte slå till Lone Starr igen. Andrion började seriöst misstänka att Sindorion i hemlighet vill bli Lone Starrs side kick i stället. Hur som helst hade Lone Starr kvicknat till igen och Andrion gick motvilligt med på att börja diskutera en plan för att komma förbi monstret.
Lone Starr: Okej, så här gör vi. Du Adde…
Andrion: Adde? Sade Andrion iskallt och höjde ett ögonbryn, men Lone Starr verkade inte märka något.
Lone Starr: Det jag sa var att, du Adde, distraherar hunden undertiden som jag och, Varför har du ett så komplicerat namn? Du får härmed kallas Sidde. Vi smiter förbi hunden samtidigt som du distraherar den Adde.
Adde: Aldrig i livet! Vi ringde efter någon som skulle ta hand om hunden! Inte ta över allt!
Sidde: Men Adde då, klagade Sindorion. Andrion tittade sårat på sin vän.
Adde: Men det är ju jag som är hjälte, sade han stött och såg på Sidde med stora bedjande ögon. Och Sidde kunde omöjligt stå emot det.
Sidde: Jag menade inte så. Självklart är du hjälten. Vi båda är hjältar. Lone Starr får distrahera hunden i stället om det känns bättre? Frågade Sidde och log vänligt mot Adde som nickade. (Jag anser att smeknamnen är sjukt fula, men man vänjer sig nog). Lone Starr stirrade tvivlande på de båda mörkeralverna.
Lone Starr: Ska ni offra mig till en trehövdad hund bara för att ni har något slags kärleks förhållande med varandra?! De båda alverna tittade förvånat och oförstående på Lone Starr.
Sidde: Jag är straight, det är väl uppenbart!
Adde: Och jag är upptagen! Och straight! Lone Starr suckade och skakade på huvudet.
Lone Starr: Visst, visst. Offra mig bara, det är ju ändå ingen som vet vem jag är! Klagade han, men det var ingen som lyssnade eftersom de båda mörkeralverna var upptagna med att (Jag hatar min hjärna!) göra något annat, helt anständigt, de stod nämligen och pratade om vad som skulle kunna hända i kommande avsnitt av Lost. För tillfället var de djupt inbegripna i en diskussion om hur vida Sawyer och Sayid skulle inse att de var som skapta för varandra, eller om skaparna skulle vara så fega att de lät de båda killarna fortsätta vara singlar, för det var ju helt otänkbart att para ihop Sawyer med Kate, eftersom hon passade så bra ihop med Jack. Eh, ja ni fattar nog vad deras diskussion handlar om.
Lone Starr: Host! Host! Skulle vi kanske återgå till er räddningsaktion? Sade Lone Starr (Han behöver verkligen ett smeknamn.) killarna såg förvånat upp på Lone Starr.
Adde: Ja det kanske vi skulle göra ja.
Sidde: Japp, du går först. Sade han och pekade på Lone Starr som muttrade något, men de båda superhjältarna uppfattade inte vad. De gick återigen in i grottan med Lone Starr i täten och återigen hörde de det morrande ljudet när de närmade sig hunden och plötsligt så kom de ut i hålrummet och återigen vändes alla hundens tre huvuden emot huvudpersonerna. Lone Starr som ju egentligen hade ganska mycket erfarenhet av hundar, kom han på, började att sjunga i hopp om att det skulle lugna ner hunden.
Lone Starr: När trollmor har lagt sina elva små troll och bundit fast dem i svansendå sjunger hon sakta för elva små trollen de vackraste ord hon känner O aj aj aj aj buff,O aj aj aj aj buff,O aj aj aj aj buff buff buff,O aj aj aj aj buff. Hunden såg intresserat på Lone Starr, men den hade slutat morra, så han fortsatte att sjunga, samtidigt som killarna smög sig försiktigt förbi hunden och in i tunneln bakom den och snart hade de kommit så långt att de inte längre kunde höra Lone Starr sjunga.
Sidde: Ja, då är det väl bara att leta rätt på Hades och stackars Persefone då.
Adde: Japp. Det borde väl inte bli alltför svårt. Men det skulle visa sig vara en lögn.

De fortsatte att gå igenom grottan som hela tiden lutade svagt neråt så de gissade att de var ganska långt under jordytan när tunneln slutade och de kom fram till kanten av en stor flod, en mycket stor flod. Faktum var att de inte kunde se andra sidan av den. Hur de kunde då veta att det var en flod och inte en sjö, tja för det första så fanns det ju en skylt.
Andrion: Styx – Hatets flod. Överfart, en själ, eller två koppar mynt, möjligtvis en chokladkaka. Läste Adde på skylten som passande nog fanns där.
Sindorion: Jag har en chokladkaka! Utbrast Sindorion och drog fram en Japp.
Andrion: Japp? Sade Andrion lite nedlåtande.
Sindorion: Det var billigt! Försvarade sig Sindorion.
Andrion: Whatever. Så länge vi kommer över. Var är båten? De började se sig om efter ett skepp, eller åtminstone en stor motorbåt. Men de såg inte till någon, däremot så fick de syn på en båt som liknade en sådan där gondol man använder i Venedig och när den kom närmare såg de att det var en kåp klädd man som använde en lång pinne för att staka sig fram i floden.
Typ på gondol: Hallå där! Vad gör ni här? Ni är inte döda! Fast ni ser i och för sig ganska bleka ut!
Sindorion: Vi måste träffa Hades! Och ta med oss Persefone upp till jordytan igen så att vi kan få vår och sommar!
Gondol killen: Aha! Jag är Karon, färjekarlen, jag kan ta er över Styx här, om ni betalar, förstås.
Sindorion: Vi har choklad, föreslog Sindorion.
Karon: Det går bra. Hoppa i båten bara. Han knackade på skrovet med pinnen.
Andrion: I den där?! Utbrast Andrion förskräckt.
Karon: Japp. Ni vet hur det är med alla nedskärningar. Han suckade tragiskt. En gång i tiden skötte jag ett enormt skepp som gick fram och tillbaka här, men ekonomin är inte vad den har varit. Men jag lovar att båten håller, jag har forslat döda över den här floden i flera decennier. De båda mörkeralverna steg ombord, trots att Andrion fortfarande såg lite skeptisk ut och så började mannen staka iväg dem över floden.
Karon: Så, vad heter ni då?
Andrion: Mitt namn är Andrion.
Sindorion: Men du kan kalla honom Adde, sade han och flinade.
Andrion: Och han där kan du kalla Sidde, sade Andrion och gav igen.
Karon: Okej. Så ni är superhjältar alltså?
Andrion: Japp! Sade Andrion stolt.
Karon: Då hade ni alltså inga problem med Kerberos gissar jag.
Andrion: Nej då, det var lugnt, sade han och försökte låta övertygande även fast Karon inte såg speciellt övertygad ut.
Karon: Ja ni, det är en ouppfostrad hund, men han lyder Hades blint så det är väl därför han har kvar honom kan jag tänka mig. Andrion nickade viktigt och skulle precis säga något när han hörde en flicka skrika. Han såg sig om efter tjejen som skrek men han såg ingen, allt han såg var Sindorion som satt och darrade och pekade ut i floden och Andrion misstänkte att det mycket kvinnliga tjutet kommit från hans side kick.
Sindorion: K…k… kolla! Sade han och pekade med ett darrande finger ut över floden. Andrion tittade åt det håll Sindorion pekat åt och återigen hördes samma tjej skrik, Men denna gång från Andrion själv. Det de kunde se var att floden var fylld av lik, och ben och armar stack upp ur vattnet och om man tittade ner så såg man ännu fler kroppar.
Andrion: Det är döda kroppar i vattnet, sade han något vildögt till Karon som tittade förvirrat på honom.
Karon: Ja, självklart, det här är ju underjorden, hit kommer alla döda som inte har råd att ta sig över floden. Andrion och Sindorion rös och de tittade äcklat på alla armar och ben som stack upp men tillslut blev det för mycket så de vände bort huvudena. Efter en i övrigt händelselös resa nådde de äntligen den andra sidan och våra hjältar var väldigt tacksamma över att få lämna floden bakom sig. De fortsatte att gå, och gå, och för omväxlings skull så fick de ännu lite till. Så småningom så nådde de äntligen målet med hela den här långa resan. Hades hem! Det såg vid närmare granskning ut som vilken villa som helst, vilket förvånade mörkeralverna, men de var inte där för att ta upp arkitektur med Hades. De var där för att ta tillbaka Persefone, så de gick fram till ytterdörren och ringde på. Som jag tror ni har märkt tidigare så var de inte alltid de smartaste alverna som vandrat på jordens yta. Anyway. Dörren öppnades och mörkeralverna fick syn på Hades. Nu hade ju alverna inte riktigt haft några idéer på hur han skulle se ut, men de hade inte förväntat sig att Hades skulle vara två decimeter hög, ha en decimeter långt skägg och en bara rent allmänt se ut som en miniatyr av Humlesnurr.
Andrion: Är du Hades?
Humlesnurr miniatyren: Självfallet inte! Sade typen, och tittade på Andrion som om han var helt dum i huvudet.
Okänd mullrande röst: VEM ÄR DET?! Mullrade en röst hög nog för att kunna överrösta tio fotbollsplaner med galna skrikande människor. Andrion och Sindorion bleknade synbart, vilket ju är en bedrift i sig.
Humlesnurr miniatyren som förmodligen är Hades betjänt: Det där är Hades. Sade han och flinade oförskämt mot de båda alverna.
Sindorion: Vi kanske skulle sticka hem? Föreslog Sindorion för andra gången den här dagen.
Andrion : Vad har jag sagt Sidde. Vi är hjältar, vi flyr inte! Han vände sig mot betjänten. Säg till Hades att vi vill träffa honom.
Betjänten: Visst, men han är inte förtjust i att bli störd. Betjänten lämnade dem utanför huset och gick iväg för att prata med sin herre. Efter en liten stund kom han tillbaka.
Betjänten: Hades tar emot er. Följ med här. De båda mörkeralverna följde med den lilla betjänten in i det mörka huset och de kom in i ett kök där Hades stod. Hades visade sig vara en två meter lång kille med enorma muskler och, en meter långt skägg. Han såg ut ungefär som Humlesnurr skulle ha gjort om han spelats av Arnold Schwarzenegger.
Hades: VAD VILL NI? Mullrade han, tydligen så pratade han i versaler även när han pratade som vanligt. Sindorion och Andrion bleknade ännu mer, vilket borde vara omöjligt.
Andrion: Ehm, vi eh. Mumlade Andrion som insåg att Sindorion knappst skulle prata och därför lämnade över ansvaret på honom, vilket i och för sig var ganska vettigt för Andrion var ju trots allt hjälten.
Hades: NÅ?
Andrion: Jo, ers gudomlighet. Ni förstår, vi kommer från jorden och det är juni nu och det är inte en månad då vi vanligtvis har snöstorm och…
Hades: AH, JAG FÖRSTOD ATT NÅGON TILL SLUT SKULLE KOPPLA IHOP SAKER OCH TING. FÖLJ MED MIG. Alverna tittade oförstående på varandra och följde sedan efter hades in i ett vardagsrum. TVn var på och de kunde höra hur det skrattade ifrån den och sedan hörde den en röst som Andrion och Sindorion hört förut.
Irriterande nasal och gäll röst: OH, MY GOD!
Andrion & Sindorion: Janice? Alverna gick runt Tvn och fick syn på en ung kvinna som låg i soffan och var helt uppslukad av serien, som så klart var Vänner och om man kunde sina Vänner avsnitt så såg det ut att vara åttonde säsongen.
Hades: HON HAR VARIT SOM BESATT AV TV-SERIER DE SENASTE MÅNADERNA. JAG HAR KNAPPT FÅTT NÅGON KONTAKT MED HENNE. DET ÄR DÄRFÖR SOM HON INTE ÅTERVÄNT UPP ÄNNU. FAST SAMTIDIGT SÅ HAR JAG INTE KLAGAT, JAG HADE ALLTID TÄNKT TITTA IGENOM ALLA VÄNNER SÄSONGERNA OCH NU HAR JAG FÅTT CHANSEN. OCH OM NI URSÄKTAR SÅ HADE JAG TÄNKT TITTA PÅ DET HÄR AVSNITTET. PERSEFONE KOMMER ATT ÅTERVÄNDA UPP NÄR DET ÄR KLART OM ROSS FÅR RACHEL ELLER EJ.
Sindorion och Andrion såg på varandra.
Sindorion: Vi har inte bråttom och om ni inte har något emot det så skulle vi gärna vilja se på Vänner också. Andrion nickade för att visa att han höll med.
Hades: MEN VISST, SLÅ ER NED BARA! De båda superhjältarna slog sig ned och snart hade de glömt bort varför de egentligen satt i Hades vardagsrum och tittade på Vänner.