15

-Jag börjar bli lite irriterad nu. Hur ska vi kunna åka till Nari’a? Imorgon är det skoldag och Marielle har sagt att ingen kommer in i Nari’a utan hennes eller Samanthas tillåtelse, sa Angelina.
Carolian såg fundersam ut. Sedan sken hon upp och Travina tittade på henne.
-Tänker du samma som jag? frågade Carolian.
-Jag tror det, svarade Travina.
-Det är flygnings dags! Utropade båda två samtidigt.
Angelina begravde ansiktet i händerna.
-Varför just jag?
-Angelina, du har ju en drake, sa Travina inställningssamt.
-Ja? Sa Angelina misstänksamt.
-Så, vi kunde ju flyga till den där gränsen som är innan man kommer till Nari’a och lista hut hur vi ska göra sedan där, sa Carolian.
Angelina tittade på båda två. Sedan suckade hon bedrövat.
-Nåväl, vi gör väl så då, sa hon.
-Bra, jo, förresten, var har du dina drakar?
-I draktornet. Häng med!
Alla tre började gå mot det västra tornet som hade fått namnet draktornet, där fanns alla elevers drakar.
-Okej, vilken ska vi flyga på då? frågade Carolian när dom kommit upp i tornet.
-Hmm…Vi tar Link, han är en norsk ryggdrake, svarade Angelina.
Dom hittade Link i ena hörnet av tornet, konstigt nog var han vaken.
Dom hoppade upp på Links rygg och flög ut genom (Ännu) ett öppet fönster.
-Okej, någon som vet vägen till Nari’a? Frågade Travina.
-Jag trodde du visste det! sa Angelina och Carolian i kör.
-Jag hittar, sa Link plötsligt.
Angelina, Travina och Carolian var nära på att ramla av.
-Du, vad då? sa Angelina chockat.
-Jag hittar, upprepade Link. Alla drakar vet var Nari’a ligger.
-Ursäkta mig Link, men hur kan du tala? Frågade Travina.
-Jag vet faktiskt inte, sa Link fundersamt. Jag bara…Kan det.
-Tror ni att det här kan ha något att göra med Marielle? viskade Carolian.
-Kanske, sa Angelina. Eller så beror det på att någon av gudarna i Nari’a helt enkelt vill göra saker lite lättare för oss.
-Jag klagar inte, sa Travina. Om det hjälper oss att hitta Marielle så…
Färden fortsattes under tystnad.

Marielle gäspade.
-Hur mycket kan klockan vara egentligen? sa hon för sig själv.
Hon tittade ut genom fönstret.
-Vissa säger ju att man kan se hur mycket klockan är genom att titta på var solen står eller nått sånt…muttrade hon. Men jag kan det då inte.
Hon gäspade igen och satte sig i sängen.
-Jag undrar vad Angelina, Travina och Carolian gör nu…
Sakta föll hon ner i drömmarnas värld…

-Är du säker på att det är här? frågade Angelina.
Link nickade.
Dom befann sig i utkanten av en stor skog. Dom måste ha flugit i många timmar, dom hade i alla fall lämnat skolområdet.
-Nu ska vi bara klura ut hur man kommer till Nari’a…sa Carolian.
-Koncentrera er, sa Link.
-Koncentrera oss på vad? Frågade Travina.
-På något som gör ert hjärta lyckligt…svarade Link.
-Jaja, kom igen nu! sa Angelina och slöt ögonen och koncentrerade sig (På vad? Det är hennes lilla hemlighet).
Travina och Carolian följde hennes exempel.
När dom öppnade ögonen befann dom sig definitivt inte vid skogen.
-Välkomna till Nari’a, sa en gammal man som stod framför dom.
Han hade en vit kåpa på sig. Han hade vitt hår och skägg och hans ögon lyste i blått.
-Öhh…Tack, sa Angelina.
Mannen log.
-Jag är Tjikki, Samanthas farbror, och mästare, sa mannen.
-Åh, sa Carolian.
-Du, vi är liksom här för att hämta en grej, som vi inte vet vad det är, vet du möjligtvis var och vad det är? Frågade Travina.
Tjikki tittade på dom.
-Ah, ni är här för att hämta hjärt-tåren. Givetvis vet jag var den befinner sig, sa han.
Han vände sig om och sträckte ut ena handen. Ett skåp som sto mittemot han öppnades och ett kristall hjärta svävade ut och landade i Tjikkis hand. Han vände sig om mot dom igen.
-Jag minns när Samantha lämnade den här, det var när hon hade lämnat den hon älskade mer än live själv…
Tjikki suckade djupt.
-Det var i stor sorg hon lämnade den här, men jag är säker på att den kommer bringa er lycka. Carolian, ta väl hand om den, för kärleken är ömtålig, och mycket värdefull.
Tjikki höll ut händerna och hjärtat lämnade hans hand och svävade över till Carolians istället.
-Nu har ni bara en ledtråd kvar, sa Tjikki.
-Vad är det för något? Frågade Angelina snabbt.
-En människas oerhörda sorg, sa Tjikki sorgset. Ni kommer att hitta det inuti den vackra.
Han släppte försiktigt ner ett hårstrå på golvet.
-Namarië, och lycka till, sa han och försvann i ett moln av rök.
Travina gick fram och tog upp hårstrået.
-Vems är det? frågade Carolian.
-Jag vet inte. Det har någon matt orange färg…svarade Travina och studerade hårstrået.
-Samantha, sa Angelina och vände sig om och tittade ut genom dörren.
Travina och Carolian tittade på henne.