sjukdag

Angelina hade en riktigt dålig dag. Hon hade förväntat sig en rätt bra dag, visserligen var det deras längsta skoldag, men Angelina skulle ha flera av sina extraämnen den dagen och hade nästan sett fram emot det hela. Men såklart hade hon blivit sjuk.
Efter att ha varit förbi sjukhusflygeln och sjukskrivit sig (”om jag ser en enda av dina pojkvänner på skolans område ska jag se till att de hamnar här – och jag tänker inte ta hand om dem” hade madame Pomfrey hotat) gled hon ner till Flummrik den Flummiges rum beväpnad med Lizzie McGuire-band och muffinssmet. Förutom sjukdomen hade dagen alltså kunnat bli bra, om det inte vore för ett litet problem som hon upptäckt när hon kom in i rummet: ingen hade behagat laga TVn sen den gången då Marielle sprängde den när hon märkte att det inte skulle visas mer Yu-Gi-Oh!
Innan Angelina hann få ett dramatiskt utbrott över det faktum att dagen sög (att hon låg i soffan, intrasslad i en filt och hade noll ork whatsoever kan också ha varit en bidragande orsak) dök Indy lite spontant upp i rummet. Angelina tyckte nödvändigtvis inte att det var en bra grej, eftersom hon inte var sminkad och allmänt osnygg.
- Hej, hälsade han och satte sig bredvid henne på soffan.
- Mmm, sa Angelina och gömde sig under en kudde.
- Alltid lika charmig, sa Indy. Men jag hörde att du var sjuk, så jag tog med kladdkaka.
Angelina reste sig så häftigt att kudden flög upp i taket.
- Har du bakat kladdkaka? undrade hon. Till mig!?
- Självklart inte, svarade Indy. Teal’c bakade den, jag är bara, ehm, the delivery boy.
- Men betyder det att jag får kladdkaka eller inte? frågade Angelina.
- Du får.
- Okej, då är jag glad, svarade hon. Kan du laga TVn?
- Ingen kan laga den TVn, svarade Indy. Och nu måste jag gå, för jag har inte tid att bli sjuk.
- Du är dum, sa Angelina tjurigt medan Indy plockade fram kladdkakan och försvann därifrån (Angelina var mycket bitter för att hon inte fick någon hejdåkyss, men Indy hävdade att han hade bacillskräck). Jag tvivlar på dagen skulle kunna bli sämre! utbrast hon sedan och kastade argt en sko in i väggen.
Där skon träffat väggen dök plötsligt ett hyllplan upp. Eftersom Angelina aldrig sett hyllan innan bestämde hon sig för att undersöka den: där fanns en tjock, gammal bok och vid sedan av den låg flera högar med något som såg ut som riktigt gamla skämtteckningar. Och det var precis vad det var också, men Angelina brydde sig inte om dem, hon tog med sig boken tillbaka till soffan och öppnade den.
Det första hon fick syn på var ett väldigt gammalt foto av fyra killar i senare tonåren, det var uppenbart att det inte var en magisk bild för de rörde inte på sig, men det var något som inte stämde ändå: bilden såg ut att vara 500 år gammal, men ändå höll de fyra pojkarna i varsitt ljussvärd. Hon vände på kortet bara för att finna en liten notis där: ”FEST 1977 efter Star Wars-premiären”. Det sa inte Angelina någonting, så hon bläddrade vidare i boken. Efter kanske 50 sidor fulla av fler skämtteckningar (de flesta riktigt roliga) och några elevomdömen om någon ”Flummrik Fortescue”, dök något som liknade gamla dagboksanteckningar upp. Uttråkat började Angelina läsa.

4 september, 1546:
Jag insåg nyss att om jag vill bli ihågkommen som nåt annat än Flummrik den Fantastiskt Disträe är det dags att göra något åt det i år – det sjunde året! Mamma sa att det var tur att jag är släkt med rektorn, annars skulle jag aldrig ha klarat mig igenom de tidigare åren på skolan. Är det mitt fel att jag alltid glömmer några av de viktigaste ingredienserna i varje trolldryck vi gör? Jag tycker mamma ska vara glad – vore det inte för mig skulle vi aldrig ha fått den där rabatten på kittlar som vi har nu.

14 september, 1546:
Planen med att bli känd som nåt nytt får riktigt dåligt, idag råkade jag sätta mig vid fel bord! Jag förstår inte ens poängen med borden, visst vill jag att vissa slythare ska hållas borta från allmänheten precis som alla andra tycker, men varför får inte jag sitta hos till exempel Ravenclawarna eller Gryffinodrarna? Fåniga regler…
Hursomhelst så träffade jag fyra rätt trevliga typer vid det där bordet (som jag misstänker var Gryffindor-bordet för alla hade något som jag skulle vilja kalla ”the eye of the tiger”, och det är rätt nära lejon, så det är logiskt) som pratade om att spränga upp något kontor nånstans. De tyckte att jag skulle hänga med.
Är lite tveksam, men jag går nog.

16 september, 1546:
På något vis har mycket förändrats de senaste dagarna, uppenbarligen var de där trevliga gryffarna mycket otrevliga slythare… jag har fortfarande inte fattat hur jag såg fel på det, men de sprängde i alla fall Sneverus Sapes (trolldryckslärarens) kontor, och sen lämnade de kvar mig så att jag skulle få skulden. Inte så kul.
Men för en gångs skull hade jag tur, plötsligt och opåtvingat dök några riktiga gryffare upp med samma planer. När jag berättade vad som hänt sa de att det var typiskt SMET att göra något sånt och tog med mig till ett rum jag aldrig sett förut. Det var rätt trevligt dock, fanns två soffor (”fler vid behov”), en bokhylla och en öppen spis där, det vanliga. Ja, och en portal som gör att folk utanfrån Hogwarts kunde komma in när de ville. Gänget sa att det var praktiskt när deras flickvänner skulle hälsa på.
- Hur hittade ni det här rummet? frågade jag.
- Vi hittade det inte, vi gjorde det, svarade den av dem som presenterat sig som Esteban.
- En dag råkade vi spränga väggen, och när vi blev straffade genom att behöva bygga upp den igen byggde vi helt enkelt in ett lagom stort rum och en hemlig ingång bakom, förklarade han som jag tror heter Severin.
- Och sen dess har det varit vårt högkvarter, la Esteban till.
- Vad kallar ni det? frågade jag.
- Högkvarteret, sa Tiberian (jag är inte säker på om det är ett namn, men han sa så i alla fall).
Sen började de prata om några SMET som uppenbarligen är deras ärkefiender, de påstår att SMET står för Slytherings Mest Enerverande Töntar, men jag tror att det är en förkortning av deras namn: Simon, Marcus, Elias, Thomas (är inte det namnet på några i Ells gamla klass? Dafs anm. Vem är du och vad gör du i min dagbok!? Flummriks anm.). Men vem vet, de andra kan ha rätt.
Hursomhelst, killarna förklarade att i en riktigt bra kontorssprängning blir ingen ditsatt fast alla vet vilka som gjorde det, och de sa att de skulle hjälpa mig att ta hämnd, vilket ska ske ikväll!

17 september, 1546:
Jag hade ingen aning om att hämnd var så kul! Att se SMET bada i pumpajuice, det var en syn jag gärna ser igen. De andra tyckte att jag var så bra att de ville ha med mig i gänget, första gången jag är med i ett gäng!
Vi behöver ett bra namn.

29 september, 1546:
FEST-gänget! Är jag ett geni, eller vad? Vi är det bästa som hänt det här slottet, helt klart.

Angelina kunde inte låta bli att skratta. FEST-gänget? Och det där rummet lät genialt (och aningen bekant)! Hon bläddrade vidare i papprena, men helt plötsligt hade Flummrik fått en flickvän och dagboken handlade bara om henne och hur de letade efter ovanliga djur i Den förbjudna skogen (hur länge hade den varit förbjuden egentligen?). Plötsligt dök något intressant upp…

23 oktober, 1546:
Resten av FEST har försökt komma på ett bra sätt att beskriva mig. De säger att jag är konstig på ett bra sätt, och för att förklara det fick de till sist hitta på ett nytt ord för mig: flummig (de vägrar förklara hur de kom på det).
Flummrik den Flummige – jag gillar det!

”GASP!” lät Angelina dramatiskt när hon insåg det som från början varit uppenbart. Det var ju den Flummrik hon läste om, historien om deras rum. Plötsligt blev dagboken väldigt mycket intressantare…

7 februari, 1546:
Ingen vet riktigt vad som hänt nu, men jag tror att vi är i framtiden! Enligt tidningar är det inte alls 7 februari 1546, utan 25 maj 1977. Jag vet inte hur man ska förklara framtiden, men den är galen! Trollkarlsvärlden verkar inte ha nån funktion, för mugglarna har helt otroliga grejer. Vi har redan testat att ”köra bil”, bli tagna av ”polisen” och ”ringa” i nåt som kallas ”telefoner” – det är så coolt (japp, ett uttryckt från 1900-talet)! Och ikväll ska vi gå på bio, vilket låter helt otroligt.

25 maj, 1977
Film är officiellt det bästa som finns. HereGUD (jag vet, han finns inte), vi gick på premiären av nåt som heter ”Star Wars2 och vi blev helt sålda, alla fyra! Efteråt kom någon fram med nåt som kallas ”kamera” och den gjorde ett jättesnyggt porträtt av oss jättefort. Jag har lagt in det längst fram i dagboken (de konstiga grejerna vi håller i kallas ”ljussvärd” och är nån sorts vapen. Vi vet inte hur de funkar än, men de blinkar ”coolt” så vi borde kunna skrämma SMET med dem).

8 februari, 1546:
Vi är hemma igen! Ingen av oss vet om det är bra eller dåligt, men hemma är vi i alla fall, på det mest mystiska av sätt. Någon skum gubbe i lila kläder och halvmåneformade glasögon dök upp och sa att vi fallet igenom en tidsspricka och var tvungna att åka hem igen. Sen sa han att vårt rum skulle komma väl till pass, och det sista vi minns är att nån skinande vit snubbe dök upp och sen var vi tillbaka i rummet igen.
”Weird” som man kommer att säga om 400 år.

HERREGUD, tänkte Angelina, det där var så orättvist! Varför hade ett gäng medeltidsmänniskor fått se Star Wars-premiären, men inte hon? …eller vänta, det där var författarens tankar.
HERREGUD, tänkte Angelina, de där glasögonen kunde bara tillhöra en person! Och skinande vita gubbar fanns det inte många av… hela grejen med tidsresan förrsten, oh my GOD.
Och varför saknades det helt plötsligt massa sidor?

30 juni, 1546:
Jag kan inte fatta att vi går ut idag. Igen kan fatta att jag klarade det, men FEST-killarna säger att jag är den vettigaste Hufflepuffaren som funnits, och de har till och med bestämt att rummet ska få heta Flummrik den Flummiges rum. Låter det inte klatschigt?
Vi har satt ett jättebra ”lås” på också: bara de som går förbi och kommer att utnyttja rummet till fullo kan se statyn som föreställer mig och sen får de hitta på en hemlig ramsa som vi hade godkänt för att få komma in. Ingen ska missbruka vårt rum!
Men tills vidare säger jag farväl. FEST är nog det bästa som hänt den är världen. Det är i alla fall det bästa som hänt mig.

Angelina slog igen boken och la ifrån sig den. Wow. Hon kunde knappt vänta tills Marielle och Travina slutade skolan så att hon kunde berätta allt, och även om hon var lite bitter för att så många sidor var gjorde det nog inget: de skulle nog dyka upp igen, och det skulle helt klart komma fler sjukdagar.