jpai 21

Ett Shurgardlager, Skottland kanske, 17.52:
Angelina hade nu varit kidnappad i ett dygn och alldeles för många timmar. Hon hade nu seriöst börjat tvivla på att någon räddning skulle dyka upp och försöka komma på en flyktplan som faktiskt skulle fungera. Ni kan ju gissa hur bra det gick. Så för att fördriva den långsamt gående tiden satt hon och sjöng.
- I know you are just brighter than the moon, brighter than the star, I love you just the way you are… sjöng hon just.
- Jag hoppas du sjunger om mig, hördes en röst bakom henne, och hon stelnade till när hon kände igen den.
Hon vände sig om, och stirrade på personen i fråga. Sen gjorde hon det klassiska; öppnade munnen, stängde den igen, öppnade den, stängde den. Och till sist bestämde hon sig för att säga något elakt och sarkastiskt, och drog till med första bästa;
- Ja, Sindorion, sa hon med dödligt allvar. You are my african queen.
- Ehh, vad svarar man på det? frågade han dumt.
- Man talar om vad fan man gör här, till exempel! sa Angelina upprört, och väldigt högt.
- Jag, eh, räddar dig, sa han, och försökte få det att låta som en bra grej.
- Varför just jag!? frågade Angelina desperat.
Sindorion såg på henne och log.
- Jag har saknat dig, sa han.
- Jag har inte saknat dig, tänkte Angelina säga, men hann inte förrän Sindorion hade gått fram och försökt kyssa henne.
Tyvärr lyckades han inte, för just som han skulle trycka sina läppar mot hennes, så blev han fälld av att något fastnade runt hans ben (ackompanjerat av ett, för vissa, välbekant schvischande).
- Låt bli henne, dödsätarfjant, hördes en ”manlig” röst, som Angelina också kände igen.
Alla dök plötsligt upp runt ett hörn, förutom Andrea, som befann sig på en okänd plats. Med alla menar jag alltså Marielle, Travina, Andrion, Cesar, och inte minst Indy. Praktiskt, va?
- Indy, sa Andrion trött. Det där är Sindorion.
- Åh, sa han. Men låt bli henne i alla fall, det är inte som att hon är din flickvän.
- Jo, sa Sindorion, och reste sig upp.
De gav varandra varsin ”death glare” (citat Chriss), och såg sedan på Angelina.
- Vems flickvän är du egentligen? sa de sedan exakt samtidigt.
Marielle dramatiserade sin egen död, för tredje gången i den här helt bisarra berättelsen, och sedan slog hon sig själv i pannan. Travina flinade skadeglatt.
- Ehhh, började Angelina, och såg på sina vänner för att få lite hjälp.
- Nah nah, you’re on your own, sa Marielle, som var trött på att leka äktenskapsmäklare.
- Mäh! sa Angelina upprört.
Innan hon hann svara dök det tyvärr (lyckligtvis?) upp en massa dödsätare som undrat vad allt skrikande handlat om. Bland annat så var Angelinas fanboy där, men hon ignorerade honom, eftersom hon inte orkade med mer såna.
- Vad fan!? undrade en av de allra fulaste dödsätarna.
- Ehh, sa Travina, och försökte komma på en bra nödlögn.
Marielle tog saken i egna fötter och skuttade fram och sparkade till dödsätaren i skrevet. Han föll ihop på marken och kved desperat, och de andra dödsätarna började genast kasta onda förbannelser på vår modiga samling hjältar. De slängde sig snabbt ner bakom en hög flyttlådor som helt praktiskt var placerade där.
- Marielle, när ska du lära dig att det finns en gyllene regel när det gäller killar? frågade Angelina. Man sparkar dem inte i skrevet!
Indy, som av en slump stod typ bredvid henne, hostade till.
- Det är okej om de vill ta över världen, sa han, och såg väldigt skyldig ut.
Marielle sken upp, och ålade iväg bort mot dödsätarna, täckt av en flyttlåda. Angelina funderade på att följa efter, när hon märkte att två personer så gott som tävlade i att rädda henne. Bara för att jävlas försökte hon försätta sig i så farliga situationer som möjligt, och sen klara sig ur dem själv.
Travina försökte samma taktik (”great minds think alike”), och Andrion såg irriterat på, och väntade på ett perfekt tillfälle att rädda henne. Töntig som han var, just då i alla fall, trodde han att om han gjorde det skulle hon ta tillbaka honom, och så vidare.
Efter ett tag, när våra hjältar, som trots allt är huvudpersoner och the good guys, spöat ett antal dödsätare (Marielle hade räknat till åtminstone fyra lyckade pungsparkar, och ett par misslyckade) började de känna att det kanske var dags att dra därifrån.
Indy gjort historien kort genom några snabba slag med sin piska, vilket fällde de resterande dödsätarna till marken, och gav de andra en chans att fly.
- Moget, kommenterade Sindorion surt, för att sedan ta tag i Angelinas axlar och springa iväg med henne.
- Jävligt moget, höll Indy med om, och hastade därifrån med de andra.

Vid Sindorions stulna motorcykel, Skottland, 18.37:
Andrea hade fått order av Sindorion att stanna vid motorcykeln. Uppenbarligen ville han utföra räddningen på egen hand, och hon fick på inga omständigheter följa efter. Därför hade hon inte haft någon chans att varna honom, när en buss svängt in på området, stannat, och släppt ut ett antal personer som stämde lite för bra in på beskrivningen hon fått av hans vänner.
De hade i vilket fall försvunnit in efter honom, och sen hade ingenting hänt på väldigt länge. Det hade nästan blivit lite tråkigt, men nu, femtio minuter senare, kom de lyckligtvis tillbaka igen, och det sa sig själv att det inte kunde bli annat roligt.
Hon fick syn på Sindorion, som kom släpandes på en tjej som var äckligt lik henne själv, förutom att hon hade mörkbrunt hår, gissningsvis var kortare, och, såg hon nöjt, hade mindre bröst. Eftersom Andrea inte var helt bakom flötet räknade hon snabbt ut att det var Angelina, och att hon inte verkade helt lycklig över räddningen.
Faktum var att hon hade helt rätt, Angelina var inte helt överlycklig över att Sindorion bara drog iväg med henne sådär, och nu när hon fick syn på bussen, motorcykeln, och tjejen vid motorcykeln, slet hon sig loss och vände sig mot de andra.
- Har ni snott en BUSS!? utropade hon, och visste inte om hon skulle skratta eller gråta.
- Japp, sa Marielle glatt, och sprang förbi henne. Det var mest plats på den!
- KALLAR DU MIG TJOCK!? skrek Angelina förolämpat.
- Nä, typ inte, sa Marielle, och ökade takten när Angelina började knappa in på henne. Men det finns vissa andra här som är det.
Travina, som för tillfället drabbats av en förvånansvärt hög IQ, hade stannat till vid dörren, låst den, slängt en låsningsformel på den, och slutligen satt fast handtaget med en lagom stor pinne. Förvissad om att ingen skulle kunna komma ut där på ett tag hämtade hon andan, och vandrade sedan bort mot de andra i lugn takt. De verkade just ha insett vilket geni hon var, och hade stannat.
När hon kom ikapp dem insåg hon att de tyvärr inte hade stannat för att berömma hennes smarthet, utan för att det fanns en person som hon aldrig sett innan där. Eller ja, hon hade ju nästan sett henne, eftersom hon var skitlik Angelina, bortsett från håret, längden och brösten.
- Är ni typ släkt eller nåt? frågade Marielle just när hon kom dit.
- Det hoppas jag verkligen inte! sa Angelina, som inte verkade lycklig över personens existens.
- Tja, ni är ganska lika, påpekade Cesar.
- Och? tyckte Angelina aggressivt.
- Hon kan väl inte acceptera att jag är snyggare än henne, sa nykomlingen, och Angelina fräste till svar.
- Ursäkta mig miss ”Jag-ser-ut-som-Angelina-men-med-blont-hår-och-större-boobs”, sa hon.
- Du glömde längden, sa Andrion.
Angelina och den nya tjejen såg på honom.
- Andrea är längre än dig, förklarade han med en axelryckning.
- Jag sa ju det, sa tjejen, som uppenbarligen hette Andrea. Snyggare.
Travina skrattade åt dem.
- Vems motorcykel? undrade hon.
- Ehhh, typ min, sa Sindorion.
- Har du en motorcykel? frågade Angelina med tindrande ögon.
- Ehh, japp, sa Sindorion, och försökte sno åt sig några extrapoäng genom en lögn.
- Han stal den, påpekade Andrea, som insåg vad han höll på med.
- What is wrong with you people!? undrade Angelina upprört. Ni – hon gjorde en gest mot större delen av gruppen – hijackar en buss, och du – hon pekade på Sindorion – snor en motorcykel! Varför!?
- Tja, för att rädda dig, sa Marielle som om det inte var någon större grej.
- Oh – my – God! fortsatte Angelina. I'm out of it for a little while, and everybody gets delusions of grandeur!
Marielle öppnade munnen för att svara, men blev avbruten av Indy:
- Whatever, ska vi stå här hela dagen, eller fortsätta diskussionen på typ bussen? undrade han.
- Glädjedödare, muttrade Angelina.
Eftersom ingen annan hade något att invända, förutom möjligen Sindorion, så gjorde de precis så. På den korta vägen dit hörde Indy hur Angelina bittert muttrade något i stil med ”men hon ser fortfarande ut som en bimbo-version av mig”, och han gav henne ett uppmuntrande leende och försökte skaffa sig själv några extrapoänger mot Sindorion genom att viska ”du är ändå mycket snyggare än henne”.
Och Angelina är ju en sucker för komplimanger, så det funkade säkert.

vad adde

“Okej, vad tror du Travs vill ha födelsedagspresent?” Adde vände sig mot Sidde och förväntade sig att få lite hjälpsamma råd från sin sidekick. Det var en vecka innan Travinas födelsedag och han började få lite panik.
”En thaipojke som kan tillfredställa henne då du inte är där” föreslog Sidde och flinade. Adde såg argt på honom.
”Allvarligt talat”
”Jag har ingen aning” sa Sidde och ryckte på axlarna.
”Varför följde du då med?!” nästan skrek Adde. Sidde stirrade anklagande på honom.
”Jag hade inte så mycket val! Du släpade med mig innan jag knappt hunnit vakna”
”Du borde lära dig att vakna innan tre på eftermiddagen” Sidde fnös.
”Varför frågade du henne inte i går vad hon önskade sig?”
”Vi hade annat för oss” mumlade han och hans hud skiftade lite åt det rosa hållet. Sidde bara skakade på huvudet.
”Gör ni inget annat?” frågade han.
”Vi pratar också… ibland” mumlade han.
”Varför frågade du inte då ni pratade då” sa han och betonade ordet pratade onödigt mycket.
”Jag skulle göra det, men samtalet spårade ur lite”
”Jaså?”
”Ja, hon bestämde sig för att det var ett utmärkt tillfälle att fråga vad exakt jag hade för mig då vi inte var ihop”
”Ja vi vet ju alla vad hon gjorde” sa Sidde och flinade. Adde såg surt på honom. ”Berättade du?”
”Ja”
”Allvarligt. Berättade du sanningen”
”Såklart jag gjorde!” Sidde höjde ögonbrynet och såg tvivlande på Adde.
”Verkligen?”
”Ja, jag sa att jag mest satt hemma och deppade” Sidde skrattade till.
”Trodde hon verkligen att det var sanningen?!” Adde ryckte på axlarna. ”Men det kanske var lika bra att du inte berättade något för henne om dina sexuella utsvävningar” Adde såg frågande på Sidde.
”Vad fan pratar du om?”
”Jag menar dina bög sex upplevelser kanske inte…” han blev avbruten av Adde.
”Jag är för fan inte bög!” skrek han upprört. ”Och jag har inte haft sex med några killar”
”Men den där gången”
”Det var för fan en missuppfattning från din sida. Vilket jag har talat om för dig hundra gånger! Han var bara där för att stötta mig efter att Travs och jag bröt upp. Det var en enda kram!” skrek Adde upprört.
”Det var inte det jag tänkte på” sa Sidde. Adde stirrade förvirrat på honom.
”Jag syftade snarare på de två nakna killarna som jag hittade i ditt hus” sa han. Adde stannade upp och såg ut att tänka efter.
”Eh…” Sidde flinade mot honom. Egentligen så borde Adde säga något i stil med att det var Avéran och någon av hans killar som fått låna hans hus. Men han var ganska säker på att Sidde skulle känt igen Avve. Så i stället försökte han komma på någon annan vettig förklaring tills han kom på hur Sidde kunnat hitta två nakna killar i Addes hus, för Adde själv hade inget minne av att han någonsin skulle ha haft två nakna killar i sitt hus. Och även om han hade haft det så kunde det väl inte betyda att han hade haft sex med dem. Sen slog det honom…

Det hade varit en månad efter att han fått reda på att Travs varit otrogen, det var också en månad efter att han sagt att de nog inte kunde vara ihop längre. Det var dessutom en månad efter att han kommit fram till att det beslutet var korkat som fan. På något outgrundligt sätt kändes det nämligen som om han blivit blåst. Det fanns inte någon som han älskade mer än Travina och han hade gett henne tillåtelse att springa iväg och ha förhållanden med andra genom att göra slut med henne. Det var något som kändes väldigt fel med det. Men han kunde inte ta tillbaka det beslutet. Travina var säkert alldeles överdrivet lycklig över att få chansen att umgås med andra än bara Adde. Vilket var mer smärtsamt. Under den månad som gått efter det hade han inte lämnat sitt hus en enda gång. De enda som besökt honom var Sidde som ibland kom förbi och försökte få Adde att rycka upp sig och Avéran som plötsligt började dyka upp ovanligt ofta och försöka trösta Adde. Han kanske borde ha sett något väldigt misstänksamt i det. Speciellt efter att Sidde på pekat den där kramen. Men Adde hade varit för förkrossad så han hade inte brytt sig.

Hur som helst så hade han efter ett tag försökt att hämta sig och gått ut för att dricka bort sina sorger. Nu kan ju vissa påstå att det inte är att hämta sig och det är jävligt sant. Särskilt med tanke på att Adde verkligen inte var van vid alkohol och han blev lätt väldigt, väldigt full. Till en början hade han med sig Sidde som försökte hålla koll på Adde. Men efter att de otaliga gånger blivit utkastade för att Adde i ett berusat tillstånd slagit ett hål i en vägg, gjort ett hål i taket en tisdag då han tänkte bevisa att han visst kunde flyga, försökt slå ned en kille dubbelt så lång och dubbelt så bred som han själv vilket hade slutat med ett sjukhusbesök, flirtat med allt som gick på två ben, gett oanständiga förslag till bartendern och uppfört sig som ett kräk i allmänhet. Tillslut hade Sidde tröttnat på sin bästa vän och slutade följa med honom. Efter att ha tillbringat ett par nätter i rännstenen bestämde han sig för att verkligen ta sig i kragen och börja uppföra sig. Han hade inte tagit hand om sig själv eller något av sina ansvar som mörkeralvernas ledare och läkare på en och en halv månad. Han återvände till sitt kontor, som låg i hans hus och beslutade sig för att ta itu med allt pappersarbete som hopat sig.

Det tog ungefär en halv månad att bara komma ikapp och då hade han fortfarande den halva månaden som gått då kvar. Men då det också var klart hade han två månaders hembesök framför sig eftersom han trots allt var läkare också och de mörkeralver som inte börjat anlita andra läkare vid det här laget förväntade sig att de skulle bli omhändertagna. Efter ett par veckor då han börjat utveckla vissa personlighetsdrag som påminde väldigt mycket om en viss dr. House, gav han upp och anställde en extra läkare som fick ta hand om de mindre fallen. Han undrade varför han inte tänkt på det tidigare. Efter det så var det hans eget privatliv som behövde en uppfräschning. Först och främst var han tvungen att hitta nya vänner. Hur bra vän Sidde än var så slutade ha aldrig att tjata om Angelina. Adde var väldigt, väldigt less på det. Tyvärr så hade Adde aldrig varit bra på att bedöma folk. Vilket var anledningen att efter hundra år så var Sidde den enda verkliga vän han hade. Och de hade känt varandra sen de var små, så det var nog lika bra att ta en paus från varandra. Det fanns trots allt en gräns för hur nära man kan komma en vän. Adde var orolig att de kanske hade krossat den gränsen för länge sen. Hur som helst, så skulle hans sociala begränsningar ge honom problem.

Det hade börjat med att han gick in på en bar innehållande enbart medlemmar i Hells Angels. Vilket han inte vetat om. Motorcyklarna, tillstörsta delen Harley Davidson, utanför hade tydligen inte gett någon ledtråd. Inte heller jackorna med trycket Hells Angels, hade gett någon vink. För att göra en lång historia kort så hade han blivit utkastad ganska fort. Faktum var att om någon stått utanför och tagit tid så skulle klockan stannat på en minut, tjugonio sekunder och femtioåtta hundradelar. Han hade lite större tur på nästa bar. För det första så blev han inte utkastad i alla fall. För det andra så hade han inte hunnit sitta länge vid bardisken innan han var djupt inbegripen i en mycket intressant diskussion om kosmos, kommunism och kakor. Varför allt började på k, och inte hade ett dugg med varandra att göra hade han ingen aning om. Men ju längre kvällen led och Adde blev mer och mer full desto mer började samtalet att handla om hans förlorade kärlek. Men de två killarna som han pratade med var väldigt förstående och de tre kom fram till att alla tjejer var kräk

Under de närmaste veckorna träffade Adde ofta de två killarna, som presenterat sig som Henrik och Simon. Adde tyckte det var väldigt trevligt att äntligen umgås med vettiga, intelligenta och sansade människor, det vill säga den raka motsatsen mot Sidde. Men visst, han kanske borde ha varit lite misstänksam mot allt kladdande på varandra och de innerliga blickarna de riktade mot varandra. Men som tidigare nämnt så var Adde aldrig riktigt bra på att bedöma människor. Vilket han skulle få erfara en månad senare då han bjudit hem Henrik och Simon på te. Och med det så hade han menat te också. Han hade lämnat Henrik och Simon i vardagsrummet undertiden som han var ute i köket och gjorde i ordning teet. Då det ringde på dörren, han bad någon av killarna att öppna dörren, och han kunde höra dörren öppnas och stängas nästan på en gång. Lite märkligt. Hade Adde tänkt och tagit brickan med te och sen gått ut i vardagsrummet där han tvärstannade och tappade brickan i golvet vid åsynen av Henrik och Simon, helt nakna där i hans vardagsrum. Han stod där och gapade samtidigt som killarna snurrade runt mot honom då brickan föll till golvet med ett brak.
”Åh, du, det var en kille här som såg precis ut som du, eller, typ som du i alla fall. Ni ser enormt likadana ut hela bunten” sa Henrik.
”Ungefär som japaner, eller kineser” sa Simon.
”Ja och de är kommunister! Kineserna alltså” Adde stod fortfarande och gapade.
”Ni är nakna” lyckades Adde få ur sig.
”Skarpsinnigt!” sa Simon.
”Varför? Varför är ni nakna?” frågade Adde och försökte hålla sig lugn.
”Jo, du förstår, saker och ting gick alldeles för långsamt för vår smak, vi gissade att du kanske var för blyg för att våga ta upp det, så” började Henrik.
”Vi bestämde oss för att ta initiativet och förflytta det hela upp en nivå” fortsatte Simon.
”Va?” sa Adde.
”Ja, förflytta oss mer mot det sexuella i den här relationen” sa Henrik. Adde såg chockat på killarna. Vad fan pratade de om? Sex? Med dem? Med två killar? Han var ju för fan inte ens bög!
”Ni måste ha missuppfattat något här. Jag är inte bög” sa Adde. Henrik och Simon såg frågande på honom.
”Vad gjorde du inne på gay baren då?” frågade Simon. Adde funderade. Vilken gay bar? Han tänkte efter och snart så slog det honom att det kunde vara mycket möjligt att baren han träffade Henrik och Simon på hade varit en gay bar men han hade inte varit tillräckligt uppmärksam för att märka det.
”Okej. Det måste ha blivit ett stort missförstånd här. Jag är inte bög. Det var inte meningen att gå in på någon gay bar. Jag vill inte ta vår relation till någon annan nivå och jag är inte intresserad av någon trekant!” utbrast Adde. Henrik och Simon bara skakade på huvudet.
”Visst, visst. Tack för att du slösat bort vår tid” muttrade Simon och de började klä på sig undertiden som Adde bara stod där och försökte fatta vad som hände. Han var fortfarande helt borta då de båda killarna lämnade huset.

”Okej, den där gången lyckades jag också missuppfatta några saker” muttrade Adde då hans tankar återvände till nuet.
”Jaså?” sa Sidde och flinade.
”Ja. Jag hade ingen aning om att de var bögar, och jag hade verkligen ingen aning om att de skulle bestämma sig för att klä av sig i mitt vardagsrum”
”Du är dålig på att skaffa vänner” sa Sidde och klappade Adde på axeln. Men innerst inne as garvade han förmodligen tänkte Adde. ”men även om du nu inte hade något bög sex så var det nog lika bra att du inte berättade sanningen för din kära lilla Trams”
”Varför kallar alla henne det? Snart kommer jag också att göra det. och vad menar du med det där? Vad i sanningen skulle kunna göra henne upprörd?”
”Tja, hennes illusion om att hon är den enda du har haft sex med efter att du träffade henne skulle krossas rejält”
”Va?” sa Adde och försökte komma på vad fan Sidde pratade om nu.
”Ani” var allt Sidde sa och Adde slog sig för pannan.
”Henne hade jag glömt!”
”Jag misstänkte nästan det”
”Du kanske skulle ha nämnt henne? Jag är övertygad om att Travs skulle älska att få reda på att du varit ihop med en fransyska” sa Sidde och flinade. Adde såg bara surt på honom. Men han visste att Sidde hade rätt, det var väldigt, väldigt bra att lämna Ani ute ur bilden.

Ani, eller Aniva (återanvändning av namn is the shit!) som hon hette var så olik Travina att det var svårt att tänka sig att Adde ens skulle bli intresserad av henne. Fast det kanske var just därför som han blev intresserad av henne. Hon var fransyska men hade läst på Oxford i England. Hon hade axellångt vågigt honungsblont hår, mörkblå ögon, ben långa som träd, mjölkvit hy, trådsmal midja, enorma bröst. Vid närmare eftertanke så kunde det nog inte finnas en person som på ett så bra sätt kunde uppfylla alla krav över utseendet som killar kunde ställa. Hon var den sortens person som ger alla tjejer i världen en enorm lust att spy, alternativt mörda henne bara genom att visa sig. Adde hade träffat henne i Paris. Efter misslyckandet med att hitta nya vänner stack han nämligen till Paris för ett miljöombyte. Han hade träffat henne på ett café där han satt och drack kaffe och försökte se om han skulle passa som poet, iförd en randig tröja, basker och solglasögon satt han där och försökte dikta. Det gick inte speciellt bra. Högen med kasserade papper som låg under bordet, var enorm vid det här laget och han hade inte många ark kvar i blocket. Dessutom kliade baskern. Men när Ani klev in genom dörren hade han tittat upp. Vilket han inte var ensam om att göra, alla tittade upp när hon om in genom dörren. Adde hade förundrats över hur vacker hon var. Och hur oerhört ouppnåelig hon var för den delen. Hon var så som man säger på engelska ”Out of his league”. Men han kunde inte hjälpa att han satt och såg på henne då hon långsamt gick fram till disken och beställde och sedan satte sig ned vid ett bord. Men precis innan hon satte sig ned så tittade hon mot honom, och hon måste ha märkt hans oblyga stirrande men hon log bara mot honom, innan hon tog upp en bok ur väskan och försjönk i den.

Efter det hade Adde svårt att koncentrera sig på något annat han satt mest där och dagdrömde. Och när hon gick kände han sig helt förkrossad. Trots att det hade verkat som om hon hade gett honom en blick precis innan hon lämnade caféet. Men han trodde att han säkert hade inbillat sig det. Senare den kvällen satt han på en restaurang och petade i maten. Det hade inte tagit lång tid innan han tröttnade på den franska maten. Inte för att maten i Storbritannien var någon kulinarisk sensation. Men han förstod inte varför folk brukade prata så mycket om det franska köket. Det var grovt överskattat. Samtidigt som han bestämt sig för att ge upp kom en kypare fram till honom.
”Excusez-moi monsieur. Mais la dame là-bas se demande si vous vous inquiétez pour la joindre à sa table?”
“¿Que?” sa Adde på spanska, av någon outgrundlig anledning, eftersom han inte kunde ett ord på franska. Sidde hade tyckt att Adde var en idiot som åkte till Frankrike trots att han inte kunde ett ord franska. Men Adde tyckte att Frankrike var ett utmärkt resmål. Eftersom Travina avskydde allt franskt. Sidde hade inte förstått logiken i det. Kyparen såg surt på Adde. Sen sa han något mer på franska, förmodligen klagade han på att folk aldrig kunde lära sig att prata franska.
”I said, that the lady over there wonder if you want to join her at her table” sa kyparen nedlåtande. Adde tittade åt det håll som kyparen pekade och fick syn på tjejen från caféet. När hon såg att han såg henne log hon och Adde reste sig och gick bort till henne.
”Bon suir” sa hon då Adde kom fram.
”Bon suir” hälsade han också, eftersom det var vad hon sa. Hon log. ”Jag pratar egentligen inte franska…” sa han och tjejen skrattade ett silverklingande litet skratt.
”Det är lugnt, jag läste engelska på Oxford” sa hon på perfekt engelska, med bara en liten antydan till brytning. Adde såg tacksamt på henne. Det skulle bli mycket enklare på det här sättet. Hon presenterade sig som Aniva, men sa att alla kallade henne Ani.

De började prata, till en början om vad hon mer läst och vad hon jobbade som. Det visade sig att hon var matematiker och fysiker. Adde förstod genast att hon var mycket intelligent, och hon bevisade sig sedan vara både beläst och berest. Hon hade varit i alla världsdelar, besökt mängder av länder och städer.
”Jag var i Stockholm också. Min fästman, som tyvärr lämnat mig, vann nobelpriset i fysik för något år sedan” Adde kunde inte låta bli att vara fascinerad av alla hennes berättelser. Hennes liv verkade vara så perfekt och annorlunda jämfört med hans eget, jämfört med alla människor han någonsin träffat faktiskt. Hon hade varit förlovad, med killen som vann nobelpriset, men han hade lämnat henne för någon annan då de kom tillbaka till Frankrike. Adde kunde omöjligt förstå hur killen kunnat göra något sådant. Han måste vara en total idiot. Förutom det så hade hon genom sina resor träffat massor av intressanta människor. Adde kom på sig själv med att de suttit där i två timmar nu och under den tiden hade hon varit den enda som pratade. Det verkade hon också ha kommit på.
”Men, oj. Jag har ju bara pratat om mig själv. Du har inte fått berätta något om ditt liv!” utbrast hon och kramade lätt om Addes hand som hon höll i sin egen.
”Mitt liv är så ointressant i jämförelse med ditt” protesterade Adde.
”Det tror jag inte” sa hon och log och bara genom det lyckades hon nästan övertala honom om att hans liv verkligen inte var ointressant.
”Well, jag är läkare” började han och hon log uppmuntrande mot honom. ”Men jag har varit med om ganska omvälvande händelser på den senaste tiden, så jag var tvungen att hitta ett miljöombyte för att finna mig själv. Men det går ganska trögt, idag testade jag om jag var född att vara poet, tyvärr så var jag inte det, och igår testade jag konstnärsyrket, det gick inte heller speciellt bra och i morgon hade jag tänkt testa att bli musiker”
”Har du kanske tänkt att du kanske är född till läkare?” frågade hon och log.
”Det är nog inte möjligt” protesterade Adde men han log också för att visa att han inte var seriös.
”Nå, men om du får lite tid över från musikspelandet så kanske jag skulle kunna få visa dig Paris?” frågade hon. Adde lyste upp.
”Det skulle vara jätte trevligt. Jag kan skjuta upp musiken” sa han Hon log brett.
”Vad bra. Vilket hotell bor du på?” Adde gav henne namnet på det och hon log.
”Jag kommer och hämtar dig där vid halv tio i morgon då” sa hon. Adde nickade. ”Men nu tror jag att jag borde dra mig hemåt. Det är sent. God natt Andrion.” sa hon. Han älskade hur hon sa hans namn, det lät verkligen vackert med den där franska brytningen. ”Vi ses i morgon” fortsatte hon och reste sig upp. Hon böjde sig fram och kysste honom på kinden innan hon lämnade honom och han såg länge efter henne.

Nästa morgon när han vaknade var han uppspelt och lyckligare än han varit på mycket länge. Han beställde upp frukost och åt den i sängen innan han klev upp och tog en lång dusch, samtidigt som han sjöng högt. Sen så letade han rätt på anständiga kläder. Han hittade ett par sönderklippta jeans, funderade ett ögonblick på om det kanske inte skulle vara passande, men bestämde sig för att skita i det. Sedan hittade han en vit skjorta som han också drog på sig innan han lämnade rummet och gick ned i lobbyn. Där satte han sig ned i en fåtölj och försökte läsa en tidninge, tyvärr så var den på franska, så han förstod inte ett dugg. Men efter en stund kände han en doft som påminde om rosor och han vände sig om och där stod Ani och log mot honom.
”Hej” sa han.
”Hej” svarade hon. ”Är du redo att möta Paris?” För ett ögonblick såg han Paris Hilton framför sig, men han nickade i stället och log. ”Kom med här!” Så drog hon med sig honom och resten av dagen visade hon honom runt i Paris. De såg alla de vanliga turistattraktionerna, men även annat som hon kände var intressant att se. De åt lunch på en uteservering i närheten av Eifeltornet. Sedan fortsatte visningen, de var vid Louvren, kön var för lång för att de skulle orka vänta, sedan triumfbågen också. De drack kaffe på ett litet pittoreskt café, någonstans, Adde hade för länge sedan tappat lokalsinnet. Hela dagen pratade de och skrattade i paris solen och Adde hade svårt att minnas att han någonsin hade mått så bra och varit så lycklig. Förmodligen så var det väldigt länge sedan.

Efter det umgicks de jämt. De tillbringade varje vaken minut tillsammans, och så småningom varje minut då de började att sova över hos varandra. Då det var dags för Adde att åka hem lyckades Ani, utan ansträngning, övertala honom att stanna kvar och flytta in till henne. Vilket han gärna gjorde. Han skickade ett meddelande till Sidde och sa att han skulle bli tvungen att ta hand om saker och ting. Han var osäker om han fick något svar tillbaka, men han brydde sig inte. I stället började han att leta efter ett jobb i Paris. Han fick inte jobb som läkare, men däremot som kypare på ett café i närheten av Anivas takvåning som de numera delade. Dessutom började Ani att lära honom franska och efter ett tag kunde han tala det nästan flytande.

Adde hade inget egentligt minne av hur länge det var han stannade i Frankrike hos Ani. Det var länge, mycket länge det visste han. Han hade tagit ett jobb som servitör på en restaurang i närheten eftersom han inte lyckats få något jobb på något sjukhus. Han visste inte hur länge han hade jobbat där då Ani fick ett jobb erbjudande som innebar att hon skulle skickas ut på ett fartyg mellan Frankrike och Sydamerika. Adde hade kanske inte varit så uppmärksam då hon berättade för honom vad det nya jobbet gick ut på, men sen så hade han inte ens förstått hennes gamla jobb. Fysik var inte en av hans starkare sidor. Hon skulle vara borta i en månad och Adde hade funderat på att följa med, men det hade visat sig vara omöjligt då hans chef, beslutat sig för att befordra Adde så han hade fått mer jobb att göra. Därför hade han varit tvungen att stanna hemma och jobba och Ani hade åkt iväg. Men de höll kontakten via telefon varje kväll. Men efter två och en halv vecka så ringde hon inte en kväll och dagen efter hade Adde sett på nyheterna om en olycka på skeppet som Ani var ombord på. Ett flertal personer hade kastats överbord under en storm och de var spårlöst försvunna. Ani var en av dem. Det var då Adde beslutade sig för att resa hem igen.

”Jag kan inte förstå att jag glömde bort henne” sa Adde eftertänksamt.
”Det är inte bra att älta det förflutna. Hon skulle inte ha velat det vet du” sa Sidde.
”Hon behöver inte vara död vet du” påpekade Adde.
”Men…” började Sidde men blev avbruten av en annan röst.
”Var du ihop med en fransyska?” sa rösten som visade sig tillhöra Kehlan som kom runt ett hörn.
”Tjuvlyssnade du?” frågade Adde anklagande. Kehlan gav honom en blick som sa ”Duh! Jag är spion”
”Det är nog bäst att ni inte berättar om den där kvinnan för Trams. Hon hatar allt som är franskt. Hon skulle förmodligen döda den stackars kvinnan” sa han ”Och dig förstås” lade han till och flinade mot Adde.
”Jag hade redan listat ut det” muttrade Adde.
”Jag ville bara vara på den säkra sidan. Vi vill ju inte att du går och dör eller något. Men den viktigaste berättelsen som jag undrar över är väl egentligen hur det kom sig att du fick det där superhjältekomplexet. För enligt Trams så brukade ni bara rädda dem med jämna mellanrum tidigare, men aldrig kalla er för superhjältar. Jag misstänker att det måste ha skett något där då ni inte var ihop. Så vad hände?”
”Tja, du vet som med alla andra superhjältar. Något tragiskt händer hjälten och han beslutar sig för att bekämpa alla badguys” sa Sidde. ”Ani försvann och Adde kom tillbaka helt förstörd och hade bestämt sig för att bli en superhjälte för att hitta Ani igen. Eller åtminstone förhindra att samma tragedier skulle hända andra” sa Sidde och klappade Adde på axeln.
”Var det så?” frågade Kehlan.
”Något i den stilen ja. Men Sidde var mer intresserad av att få tillbaka Angelina som hade gått och gift sig med en varulv utan att berätta något för honom. Han har lite problem med att inse när det är dags att ge upp… Aj!” utbrast han då Sidde sparkade honom på smalbenet.
”Så det är förklaringen?” frågade Kehlan och såg road ut.
”I stora drag. Men nu så är jag upptagen med att hitta en present åt Travina. Vad tror du att hon vill ha?”
”En thaipojke?” föreslog Kehlan och flinade.
”Är ni i maskopi med varandra?” frågade Adde och såg surt på Sidde och Kehlan.
”Hade han också föreslagit det? Det hade jag ingen aning om” sa Kehlan och försökte låta oskyldig.
”Jag skulle ha frågat Angelina och Marielle om råd” muttrade Adde.
”Jag tror inte att de har någon aning om vad de ska köpa heller. Jag såg dem springa runt i panik för ett par timmar sen”
”Bevakar du alla förutom Travina, som det är tänkt att du skall bevaka?” frågade Sidde.
”Jag har ledigt. Travina tycker inte om att ha spioner omkring sig då hon shoppar kläder”
”Jag kan förstå henne” sa Adde.
”Inte jag! Jag är ju bög för sjutton, jag borde ju vara expert på kläder!”
”Men är du det då?” frågade Sidde.
”Jag kan inte ett skit om mode. Däremot så snodde hon med sig Avve”
”Det förklarar varför han inte är med dig”
”Vi umgås inte hela tiden” protesterade Kehlan.
”Det gör ni visst, och jag tror att jag talar för alla då jag säger att ni borde dämpa er lite på kvällarna” sa Sidde. Kehlan bara flinade.
”Du är bara avundsjuk. Men du kan få vara med om du vill” Sidde blev illröd i ansiktet och vände bort huvudet. Kehlan skrattade. ”Men allvarligt talat Adde, varför köper du inte ett halsband?”
”Det är så tråkigt”
”Jag hade för mig att tjejer älskade diamanter” sa Kehlan.
”Jag gav henne ett halsband på alla hjärtans dag. Jag måste väl bevisa att jag har lite fantasi i alla fall”
”Varför ger du henne inte Sex and the City DVD boxen?” föreslog Sidde.
”Den ger jag henne” sa Kehlan.
”Ska du ge henne något?” utbrast Adde.
”Det är en del i vårt muntliga avtal som låter mig bevaka henne. Jag har alla skyldigheterna” han skakade på huvudet. ”Det är ett värdelöst avtal. Men jag måste ge henne presenter på hennes födelsedag, annars så tvingar hon mig att säga till Javelin att det var jag som berättade för henne att det finns spioner som bevakar henne”
”Vad ska jag då ge henne?!” utbrast han frustrerat.
”Jag hörde att Indy skulle ge Angelina en flygbiljett till New York. Om du ger henne det så kommer hon att älska dig ännu mer, plus att Trams fyller år före Angelina” sa Kehlan efter en liten stunds funderande.
”Det är ju perfekt! Jag älskar dig!” utbrast Adde och kramade om en förvånad Kehlan.
”Och du påstår att du inte är bög?” sa Sidde och flinade. Adde slog till honom i bakhuvudet.
”Skärp dig!”

tre katastrofer

Travina slog långsamt upp ögonen och fann sig stirrande upp i ett annat par blå ögon.
- Ahh! Skrek hon vilket fick de blå ögonen att hoppa undan. Travina satte sig upp och såg Angelina Aftonstjärna stå en bit bort dubbelvikt utav skratt.
- Vad var det där bra för? Frågade Travina surt och muttrade samtidigt som hon drog till sig en tröja som hon drog över huvudet.
- Du skulle ha sett din min, fick Angelina fram trots att hon skrattade. Travina muttrade något ohörbart.
- Vad sa du? Frågade Angelina och flinade.
- Inget, muttrade Travina fortfarande sur över att ha blivit väckt på ett så skrämmande sätt. Angelina skrattade ännu mer.
- Snabba dig nu så att vi hinner äta frukost. Travina muttrade ännu mer, men hon klev upp och lyckades hitta alla sina kläder varav de flesta låg under Travinas säng. Travina blev på lite bättre humör när de kom ner i stora salen.
- Mat. Hungrig! Var allt hon sade innan hon satte av mot Gryffindorbordet där hon satte sig ner bredvid Marielle.
- Så oerhört ovanligt, mumlade Angelina. Travina valde att inte höra utan satte istället tänderna i en macka hon precis snott av Marielle som varit ouppmärksam på var hon hade sin macka.
- Hey! Den där var min! utropade hon när hon såg att Travina åt hennes macka.
- Grmh mrkh. Sade Travina med mackan i munnen.
- Prata inte med mat i munnen, sade Angelina och flinade.
- Ha ha ha. Sade Travina som svalt det hon hade i munnen.
- Jag tyckte det var roligt sade Angelina oskyldigt.
- Jätte kul.
- Är det inte idag vi tre har de första lektionerna tillsammans? Frågade Marielle för att byta samtalsämne samtidigt som hon gjorde en ny macka som hon beskyddade noga och med tanke på de blickar som Travina gav mackan så gjorde hon nog rätt i att göra det också.
- Jag tror det. Angelina såg sig om efter ett schema men fann inget.
- Jag hoppas att det är så för annars vet jag inte vad jag har för lektioner idag, efter att jag tappat bort mitt tionde schema vägrade professor Mcgonagall att ge mig något nytt.
- Stackars dig, ge mig din macka! Sade Travina, hon visste att det var ett verkningslöst försök men man kunde alltid försöka. Marielle bara stirrade på Travina som om hon var en utomjording från Mars eller nåt (vilket hon förmodligen är hur kan man överhuvudtaget ät på morgonen utan att bli illamående?). Efter att ha letat rätt på en person som hade ett schema begav sig tjejerna iväg mot deras första lektion som var trolldryckskonst.
- Den här dagen kunde inte ha börjat bättre, sade Travina sarkastiskt när de kom in i fängelsehålan.
- Se så, så farligt är det ju inte, sade Angelina och log.
- Nä, verkligen inte. Först blir man halvt ihjälskrämd av dig och sen trolldryckskonst med Snape. Underbart, muttrade Travina. Tjejerna ställde sig vid bänkarna och en stund senare svepte Snape in i rummet.
- Idag skall ni få göra en trolldryck som rätt använd kan få människor att tro att de ser rosa elefanter flyga runt (okej, jag tror allvarligt talat inte att han skulle lära ut en sån trolldryck, men erkänn att det skulle vara lite roligt att få folk att tro att de såg rosa elefanter). Tjejerna såg på varandra och undrade om Snape verkligen var frisk, svaret borde vara att han inte var det. Samtidigt började Snape skriva upp receptet på tavlan, när han var klar med det vände han sig mot klassen och såg illvilligt på dem.
- Se så börja jobba. Alla började febrilt jobba med att jobba faktiskt. Travina som försökte göra det bästa utav situationen stod och visslade samtidigt som hon slängde ner en nypa av något och en nypa av något annat samtidigt som hon rörde runt med sleven, det såg ut som hon gjorde någon form av grönsaks soppa och det var uppenbart att hon inte följde receptet. Marielle såg nyfiket på Travinas soppa och vände sedan upp och ner på sin kittel för att ackompanjera Travinas visslande med lite trummor oturligt nog så kom Snape och hindrade henne innan hon ens han börja, Marielle räckte ut tungan och såg på Snape med mörk blick och funderade på hur man bäst skulle kunna mörda honom. Angelina däremot stod och hällde i allt hon kunde komma åt i sin kittel, vilket resulterade i att vätskan i den först blev blå, sen lila, sen grön, sen gul och slutligen blev den alldeles klar röd och den började bubbla oroväckande. Angelina tittade oroligt på det hon skapat och skrek sedan halvt hysteriskt.
- Ta skydd! Jag tror jag har retat upp trolldrycken och nu tänker den explodera! Hon kastade sig ner under ett bord, Marielle och Travina som var väl medvetna om att Angelinas kunskaper inom trolldryckskonst var lika med noll trodde på henne och kastade sig under bordet, dock så var det ingen annan som trodde henne vilket innebär att de fortsatte med sina trolldrycker då Angelinas kittel helt enkelt sa:
- Boom! Och sprängdes i bitar. Alla i rummet, inklusive Snape, förutom våra tre älskad, men något klantiga, tjejer blev täckta av den röda sörjan. En liten pöl av sörjan hamnade på golvet i närheten av Angelina och de andra och de kunde se hur sörjan långsamt började fräta sönder golvet.
- Aj då, mumlade Angelina.
- Jag brinner! Jag brinner upp! Skrek en Gryffindor elev och sprang i vild panik runt i rummet och välte ner bord och kittlar, bland annat Travinas kittel.
- Min soppa! Skrek Travina förkrossad samtidigt som man kunde se grönsaks soppan rinna ner över golvet.
- Ingen panik nu, håll er lugna! Skrek Snape för att överösta de mycket högljudda eleverna som stod, eller hoppade, och skrek. Faktum var att alla lugnade ner sig och stod och såg på Snape som nog inte var medveten om det själv men sörjan hade börjat fräta ett stort hål i hans näsa, eleverna gjorde nog sitt bästa för att hålla sig för skratt.
- Nu beger vi oss alla till sjukhus flygeln lugnt och sansat. Folk började springa i panik runt i cirklar tills en elev lyckades ta sig ut ur fängelse hålan och så började alla springa ut därifrån. Travina, Marielle och Angelina var också på väg ut ur rummet men Snape blockerade deras väg och såg iskallt på dem.
- Ni väntar här tills jag kommer tillbaka. Han stormade ut ur rummet och slängde igen dörren. Bara för att testa försökte Marielle öppna dörren vilket var verkningslöst.
- Den är låst.
- Fan också, muttrade Angelina.
- Förbannade idiot hälla ut min soppa, nu har vi ju inte ens något att äta. Muttrade Travina och såg sorgset på kitteln. För andra gången den dagen tittade Marielle och Angelina på Travina som om hon var från Mars eller nåt. De tre tjejerna satte sig ner på tre stolar och väntade, det var tyst, i tre sekunder.
- Vad tror ni han gör med oss när han kommer tillbaka? Frågade Marielle och såg på de andra.
- Han kanske häller Angelinas smörja över oss, föreslog Travina och såg med avsmak på den röda smörjan som bränt djupa hål i golvet.
- Eller så tvingar han oss att äta något som Trams har lagat, sade Angelina och flinade.
- Hey! Jag är faktiskt en utmärkt kock! Utbrast Travina och såg förolämpad ut.
- Ja, säkert, sade Marielle och flinade mot henne.
- Jag är en bättre kock än du är i alla fall, sade Travina och räckte ut tungan mot Marielle. Som såg chokat på Travina.
- Det är en lögn!
- Det är ren sanning!
- Lögn!
- Sanning!
- Lögn!
- Sanning!
- Lögn!
- Sanning!
- Lögn!
- Sanning!
- Lögn!
- Sanning!
- Lögn!
- Sanning!
- Lögn!
- Sanning!
- Lögn!
- Sanning!
- Lögn!
- Sanning!
- Lögn!
- Sanning!
- Lögn!
- Sanning!
- Lögn!
- Sanning!
- Lögn!
- Lögn!
- Sanning! Nej fan också jag menar lögn!
- Haha! Skrattade Travina
- Hrm, hördes någon hosta bakom dem och de båda flickorna som varit upptagna av sin lilla diskussion kollade upp och fick syn på Snape.
- Om ni flickor nu har gjort upp er fåniga lilla dispyt så kanske ni har tid att lyssna. Tjejerna sade inget utan tittade ner i golvet.
- Då så. Han vände sig mot Angelina. Miss Aftonstjärna, som ni kanske märkte idag så är det av yttersta vikt att man alltid följer receptet, vilket ni två också borde börja göra, han såg på Marielle och Travina med en kall blick. På så sätt kanske vi kan undvika sådana här olyckor i fortsättningen. Som straff får ni städa salen, helt utan magi.
- Va?! Varför skall vi straffas? Det var ju hennes trolldryck! Protesterade Travina.
- Och även din grönsaks soppa ligger på golvet. Travina rodnade och såg åter igen ner i golvet, men hon muttrade något som lät som, snälla Aldur låt den idioten tappa båda sina öron, eller något i den stilen.
- Ge mig era trollspön så att jag kan försäkra mig om att ni gör det hela utan att fuska. Tjejerna lämnade motvilligt ifrån sig sina trollspön.
- Om fyrtiofem minuter börjar er nästa lektion och då skall det vara rent härinne. Förstått?! Tjejerna nickade. Snape lämnade salen med deras trollspön, men innan han gick trollade han fram hinkar, skurtrasor och allt man kan behöva om man skall städa en hel lektionssal utan magi.
- Vilken jävla idiot, muttrade Angelina. Men det var ingen som lyssnade, Marielle hade börjat svära värre än någonsin förr, hon riktigt spottade ur sig svordom efter svordom. Travina däremot såg tankfullt på grejerna de skulle tvätta med och fnös.
- Fan sade hon och sedan började hinkarna långsamt fyllas med skurvatten och trasor började skura bänkar och moppar började torka upp sörjan från golvet, i ungefär tio minuter så stod Marielle och Angelina och tittade förundrat på vad som hände. Men efter tio minuter sjönk Travina ner på en stol alldeles röd i ansiktet och flämtandes av ansträngningen.
- Nu har jag gjort en tredjedel av rummet, resten får ni göra, sade hon och flinade lätt.
- Varför gör du inte hela rummet för? Klagade Marielle.
- För att jag inte orkar och jag vill inte göra jobbet ensam. Muttrandes började Marielle och Angelina städa undertiden som Travina satt och gjorde ingenting. När deras fyrtiofem minuter gått var tjejerna klara och samtidigt kom Snape tillbaka och tog sig en titt runt i rummet som var renare nu än det varit de senaste hundra åren.
- Det duger, här har ni era trollspön och jag tror att ni får lov att skynda er nu om ni skall hinna till eran nästa lektion. Han flinade illvilligt åt dem, och Angelina och Travina var tvungna att släpa bort Marielle innan hon började svära åt honom. När de kommit ut i korridoren började de skynda sig mot deras nästa lektion som var Spådomskonst.
- Fan! Hur skall vi hinna? Det är i andra änden av slottet ju! Svor Angelina undertiden som de sprang genom korridorerna.
- Vi kommer aldrig att hinna! Sade Marielle och flåsade.
- Äh, vi kommer bara ett par minuter för sent! Ropade Travina bak till de andra två som hamnat rejält på efterkälken.
- Vänta ett ögonblick Trams! Ropade Angelina som plötsligt fått en ide. Travina saktade ner och såg misstänksamt på Angelina.
- Vad?
- Kan inte du använda viljan och ordet och förflytta oss? Angelina hade sin bästa se-så-snäll-och-söt-jag-är min och såg på Travina.
- Nej. Sade Travina bestämt och var på väg att börja springa igen.
- Men du har ju inga problem med att fuska annars! Utbrast Marielle. Travina gav Marielle en kylig blick.
- Jag fuskar inte! Travina gjorde en högst överdriven gest med ena handen och plötsligt stod de nedanför luckan upp till professor Trelawneys klassrum.
- Wow! Sade Angelina och Marielle i kör. Travina kunde knappt dölja det stolta leendet hon hade när hon klättrade upp efter sina vänner.
- Ni är sena. Sade Trelawney (varför måste alla ha så komplicerade namn?).
- Vi var tvungna att städa professor Snapes klassrum, sade Travina och satte sig ned i en fåtölj. Marielle och Angelina satte sig ned i varsin fåtölj också. Det var ganska få elever närvarande vid lektionen, bara de som inte tagit alltför mycket skada under trolldryckslektionen var där, och de som överlevt tittade surt på Angelina.
- Nåväl, idag skall vi fortsätta lektionen i att spå i kristallkulor.
- Så trevligt då, allt jag ser blir väl en massa dimma som vanligt, mumlade Angelina. Alla tre tjejerna lutade sig fram mot kristallkulan och kollade in i den.
- Japp, precis som jag trodde, vi kommer att få mycket dimma. Sade Angelina och lutade sig bakåt i stolen efter någon minut. Travina och Marielle skrattade.
- Allt jag kan se är en gigantisk hatt, sade Travina och såg frågande på kristallkulan.
- Du kanske kommer att bli mördad utav en sån, sade Angelina och flinade.
- Förmodligen, sade Travina och log. De båda tjejerna fortsatte att studera Marielle som fortfarande stirrade in i kulan.
- Har hon somnat eller? Frågade Angelina.
- Jag ser inget dregel, så jag tror inte det, hon kanske har fallit i trans eller nåt? Föreslog Travina.
- Kanske det. Plötsligt reste Marielle sig så häftigt att fåtöljen föll ner med ett brak.
- En komet! En komet är på väg mot oss! Sade Marielle med en annan röst än sin egen.
- Vad säger hon? Skrek alla andra och reste sig snabbt upp och såg sig förvirrat omkring.
- En komet kommer att träffa tornet inom bara någon minut, sade den märkliga rösten med Marielles röst.
- Alla började skrika och de försökte tränga sig fram mot luckan.
- Ingen panik! Ingen panik! Ropade professor Trelawney.
- Panik! Panik! Skrek Angelina och Travina för att överrösta professorn. En efter en föll eleverna ner från tornet tills tornet var helt utrymt, förutom Angelina, Travina och Marielle, Trelawney hade trängt sig före dem för att se till alla som bröt benen i fallet från luckan. Angelina höll på att ruska liv i Marielle som fallit ihop i en hög på golvet och nu snarkade och dreglade lite lätt ur ena mungipan, samtidigt som Travina försökte se i kristallkulan om Marielle hade rätt i att en komet skulle träffa dem, detta var verkningslöst eftersom allt kulan gjorde var att visa en skylt där det stod ”access denied” tillslut fick Angelina liv i Marielle, samtidigt som en stenkula i samma storlek som en spelkula träffade tornet, ingen märkte förstås det utan våra vänner lämnade hastigt tornet och begav sig av mot sin nästa lektion som var förvandlingskonst.
När de kom in i klassrummet, i tid för ovanlighetens skull, så satt det runt ett tiotal elever där som såg surt på våra vänner när de klev in i klassrummet. Tjejerna satte sig ner långt bakom övriga personer i klassrummet och väntade på att professor Mcgonagall skulle komma. Efter ett tag kom hon in i klassrummet, on såg lite lätt förvånad ut över det faktum att det var så lite elever där.
- Idag skall vi förvandla hårborstar till möss.
- Det kan faktiskt vara användbart, då behöver jag inte borsta håret mer, sade Marielle förnöjt. Allt ni behöver göra är att säga oksym och peka på hårborsten.
- Det låter lätt. Sade Travina, och tog fram sitt trollspö, inte för att hon faktiskt skulle använda det, hon började samla sin vilja men som allt som oftast så var Travinas hjärna upptagen av minst hundra tankar på samma gång vilket innebar att hennes vilja var väldigt splittrad när hon sade:
- Oksym! Och pekade på hårborsten. Ett ljussken bländade henne och när hon kunde se igen hade alla närvarande i rummet förvandlats till möss.
- Åh herregud! Utbrast Travina och såg på alla möss som kröp över golvet, och på bänkarna. Jag behöver en bur! Tänkte hon och plötsligt hade hon en mycket liten bur i handen gjord av ståltråd. En större bur, tänkte hon och plötsligt stod det på golvet något som liknade en fängelse cell, eller något i den stilen.
- Perfekt! Efter att ha lagt till ett hönsnät runt cellen, för att mössen inte skulle kunna rymma började hon frenetiskt samla ihop mössen vilket var ett jobb i sig. Tillslut så trodde hon sig ha fångat in alla. Hon försökte räkna mössen men de kunde helt enkelt inte vara stilla tillräckligt länge så hon gav upp försöken. Okej, nu måste jag förvandla allihop till sina vanliga jag.
- Åh herregud, sade hon igen. Hon började koncentrera sig mycket noga på hur alla hade sett ut och sedan sade hon.
- Mysko! Det spelade ju egentligen ingen roll vad hon sa så det fick duga tänkte hon. Och mycket riktigt, ett bländande ljus sken bländade henne och när hon kunde se igen så var alla sina normala människoskepnader och alla började genast prata med höga, gälla och mycket upprörda röster.
- Hur gjorde du det där?
- Varför!
- Släpp ut oss!
- Eh, jag lägger nyckeln här på bordet, så att jag får ett litet försprång. Hon lade ner nyckeln på bordet och flydde sedan ut ur klassrummet. Lite senare när alla tagit sig ut ur buren så fann Marielle och Angelina Travina sitta i stora salen vid Huffelpuffbordet, hon var iförd en sjal runt huvudet och halva hennes ansikte täcktes av ett par jätte stora solglasögon och på huvudet hade hon en gigantisk hatt, som tvingade personerna bredvid henne att sitta en halvmeter ifrån henne ifall de inte ville sitta under hatten de också. Angelina och Marielle satte sig bredvid Travina, under hatten.
- Snygg förklädnad Trams, sade Angelina och flinade. Travina tittade ner på maten hon åt.
- Jag inte veta vad ni pratar om, jag inte känna någon Trams, mitt namn är Aracia.
- Säkert! Sade Marielle och flinade hon också.
- Den där förklädnaden lurar ingen! Plus att ingen jagar dig, jag lovar, sade Angelina och lät allvarlig.
- Säkert? Frågade Travina och tog av sig solglasögonen, hatten och sjalen.
- Där är hon! Skrek plötsligt en Ravenclaw elev och pekade på Travina, som gav Angelina och Marielle en sur blick och sedan sprang hon för sitt liv samtidigt som hon jagades av en hop arga Gryffindor och Ravenclaw elever.

Superhjälten, Andrion!

Det här är berättelsen om två hjältar. Berättelsen om de två mörkeralverna Andrion och hans eviga sidekick Sindorion.
Sindorion: Sidekick?! Det är ju jag som är hjälte! Det var ju för fan jag som kom på halmtaks brännar iden!
Andrion: Var det ju ej!
Sindorion: Var det ju visst!
Andrion: Jag är hjälte och du är min sidekick! Det vet ju alla att det är hjälten som får flickan i slutet, och jag, tillskillnad från du, fick tillbaka mitt ex, som råkar vara tjej!
Sindorion: Men jag fick ju också en tjej!
Andrion: Du fick en fejkad kopia av Angel! Och det var bara för att författaren inte ville att du skulle typ ta självmord av sorg eller nåt!
Sindorion: Jag hatar dig! Jag tänker inte lyssna på det här! Jag går nu!
Andrion: Gå du bara! Jag bryr mig inte! Sindorion lämnar platsen där de var, var nu det var.
Andrion: Jag har inte tid med dig ändå, jag ska iväg och rädda Travina.
Författaren: Ehm… ja, jag undrar var som hände här… nåväl låt oss bege oss till Hogwarts där MAT-gänget typ leker apport med Fluffy eller nåt, jag har ingen aning. Hur som helst så var MAT-gänget upptagna med vad de nu höll på med när plötsligt Andrion dök upp iförd en blå spandex dräkt, med ett stort gult ’A’ på och en cape. Tjejerna stannade upp och stirrade oförstående på mörkeralven framför dem, som hade intagit en dramatisk hjälte pose.
Andrion: Frukta inte! Jag är här för att rädda er!
Marielle: Jag var inte rädd, men nu är jag det verkligen, mumlade hon och Angelina dolde ett leende med ena handen samtidigt som Travina stirrade surt på Andrion.
Travina: Hur många gånger måste jag säga åt dig att sluta rädda mig! Jag är väl ingen jävla fjolla heller! Skrek hon.
Angelina: Var har du din eviga sidekick Sindorion då? Frågade Angelina som förmodligen inte orkade lyssna på Travinas utskällning som hon var övertygad om skulle pågå i evigheter om den inte stoppades.
Andrion: Han är en tönt. Muttrade han.
Angelina: Jo tack jag vet, sade hon.
Marielle: Hördu Andrion vet du om att den där dräkten är ganska avslöjande? Sade Marielle och tittade menande mot de nedre regionerna av Andrions spandex klädda kropp. Andrion rodnande och använde capen för att dölja sina mer privata delar. Vilket inte såg speciellt superhjälteaktigt ut så han gjorde sitt bästa för att få det att likna ännu en dramatisk superhjältepose.
Angelina: Vad hade du tänkt rädda oss ifrån då? Vi är inte precis i fara om man säger så. Andrion såg sig förvirrat omkring och insåg att Angelina kunde ha rätt.
Travina: Äh, stick och rädda några kattungar eller nåt. Andrion såg lite sårad ut, men han insåg att Travina inte behövde någon räddning så han flög iväg, om han verkligen kunde det vet jag inte men det är ju vad superhjältar gör så.

Andrion hade räddat ett par kattungar ur ett antal träd men han hade insett att de visade ungefär lika mycket tacksamhet som Travina och hennes vänner, det vill säga ingen som helst tacksamhet, Så han var nu ute och flög lite smått och letade efter någon som verkligen behövde hans hjälp då han hörde någon ropa på hjälp. Andrion flög i riktning mot skriken som han tyckte lät ganska bekanta, och tillslut såg han en kvinna som var misstänkt lik en yngre version av Kate Capshaw och han förstod då varför hennes skrik lät så bekanta. (Gå in på IMDB.com och sök på hennes namn så kanske ni fattar vem jag syftar på. XP) hur som helst så hängde hon halvt ut genom ett fönster på ett hus som såg ut att vara allvarligt övertänt.
Andrion: Var inte rädd jag är här för att rädda dig! Skrek han och försökte inta en dramatisk pose, vilket var lite komplicerat uppe i luften och kvinnan verkade dessutom inte ha märkt honom utan hon fortsatte att skrika. Andrion svepte graciöst ner genom luften och fram till kvinnan i fönstret, hon såg förvånat på honom.
Kvinna i fönster: Vem är du? Har du kommit för att rädda mig?
Andrion: Jag är Andrion, superhjälten, och jag är här för att rädda dig.
Kvinna i fönster: Jag har aldrig hört talas om dig, sade hon förvirrat. Andrion såg lite bitter ut men skakade av sig det, för det var inte speciellt superhjälteaktigt att deppa ihop bara för att någon enstaka person inte kände till honom. Andrion bestämde sig för att ta tag i hela den här ”rädda människor i nöd” saken och han lyfte helt enkelt ut kvinnan ur huset precis innan hela huset vart övertänt och föll ihop. Han flög ned mot marken med kvinnan i sin famn.
Kvinnan: Åh, min hjälte, suckade hon dramatiskt och försökte kyssa Andrion av tacksamhet och för att klyschor älskar att ta sig in i den här berättelsen. Men Andrion vände bort huvudet.
Andrion: Jag är upptagen. Sade han bestämt, men innerst inne så tänkte han att det inte skulle skada om Travina kunde visa sådan uppskattning ibland. Kvinnan i hans famn suckade besviket, och sedan satte han ner henne på marken.
Kvinna: Tack för att du räddade mig, sade hon och såg dyrkande på Andrion som intog en dramatisk pose igen.
Andrion: Det är min uppgift att rädda folk! För jag är Andrion, superhjälten! Efter att han förkunnat detta hoppade han upp i luften och flög iväg igen.

Nu är vår hjälte introducerad, och han har gjort några små grejor, men de stora äventyren ligger fortfarande framför honom och de är nog närmare än han anar.

Andrion flög vidare och försökte komma på varifrån han kände igen kvinnan han räddat tidigare, han hade nästan kommit på det då han plötsligt hörde ett ondskefullt skratt på sin högra sida. Han snurrade runt i luften och såg på den som skrattat. Personen som skrattat stod på ett högt höghus (jag vet inte vars det kom ifrån) och han såg lite så där halv gammal ut och han hade ett skägg, men han hade nog varit ganska snygg som ung, och han var nog det fortfarande, om man bortsåg från skägget. Detta var egentligen inget som Andrion lade märke till utan det är snarare författaren som är dålig på att beskriva saker.
Andrion: Vem är du? Frågade han dumt och stirrade förvirrat på mannen och undrade varför han skrattat så ondskefullt.
Mystisk man med skägg: Jag är Dr. Kimble! Och jag skall ta över världen! Skrek mannen eftersom alla skurkar har den ovanan att presentera sig och dessutom tala om vad de skall göra.
Andrion: Det tror jag inte! Sade Andrion superhjälte aktigt.
Dr. Kimble: Vem skall stoppa mig? Du? Sade han tvivlande och skrattade åt Andrion som såg mycket förnärmad ut.
Andrion: Ja jag ska hindra dig! Skrek han.
Dr. Kimble: Dröm vidare mörkeralv! Skrek doktorn och plötsligt svartnade det för vår hjältes ögon.

När Andrion öppnade ögonen satt han på en säng i vad som såg ut att vara ett sjukhusrum och han kände att han var fastbunden vid sänggaveln. Bredvid honom stod mannen med skägg som påstått sig heta Kimble, eller jag menar Dr. Kimble förståss.
Dr. Kimble: Ah, så du har vaknat, sade han med road röst.
Andrion: Vad tänker du göra? Frågade Andrion och försökte att inte låta alltför orolig för det skulle verkligen inte vara passande om en superhjälte var rädd för något.
Dr. Kimble: Ja, eftersom det inte verkar som om du kommer att kunna stoppa mig så skadar det nog inte om jag berättar för dig (varför tror alltid skurkarna det?. Du förstår jag är ju doktor här, en mycket respekterad doktor, eller jag var det ända tills den där ”enarmade mannen” incidenten inträffade. Men till saken, du förstår att jag har låtit ta fram en medicin som kommer att göra alla människor till mina slavar oförmögna att säga ifrån eller göra motstånd och jag skall härska över världen! (Han har absolut ingen som helst fantasi den här typen). Andrion såg tvivlande på mannen som om han också ansåg att typen var helt fantasilös eller bara helt galen, förmodligen var det en blandning mellan båda två.
Dr. Kimble: och för att bevisa att det fungerar så skall jag testa på dig först, sade han och drog fram en spruta med en grön självlysande vätska i. Andrion började känna sig mycket orolig nu och av någon outgrundlig anledning började han tänka att det förmodligen hade varit fel att bråka med Sindorion. Men precis när doktorn skulle sätta sprutan i armen på Andrion så knackade det på dörren till rummet.
Sjuksköterska: Doktor Kimble! Vi behöver er hjälp. Doktorn suckade djupt och lade ifrån sig sprutan på ett bord en bit ifrån Andrion.
Dr. Kimble: Ja, jag kommer! Sade han och vände sig sedan mot Andrion igen.
Dr. Kimble: Sitt där och vänta så kommer jag snart, sade han och flinade illvilligt mot mörkeralven. Sedan lämnade han rummet och Andrion började ett fruktlöst försök att ta sig loss från repen men den där Kimble verkade vara riktigt duktig på att binda folk. Efter ett tag gav han upp, det kanske var lika bra att erkänna att han var besegrad och möta sitt öde, då han plötsligt hörde ett ljud borta vid fönstret. Han vände huvudet åt det hållet och såg hur fönstret öppnades och in genom det kom plötsligt Sindorion iförd en likadan blå spandex dräkt som Andrion, fast hans var prydd med ett gult ’S’ och han hade också en cape.
Andrion: Sindorion! Utbrast han häpet.
Sindorion: Jag trodde att du kanske kunde behöva lite hjälp, sade han och flinade brett. Andrion kände sig fortfarande förvånad över att Sindorion var där, men han var inte så dum att han skulle få för sig att protestera.
Andrion: Knyt loss mig innan han kommer tillbaka. Sindorion nickade och gick fram emot sängen och började arbeta med repen som till och med verkade svåra för honom att få upp och Andrion kunde höra honom muttra några väl valda svordomar, men tillslut fick han loss repen och Andrion var fri, men just i det ögonblicket valde den onda doktorn att återvända till rummet. Sindorion ryckte till sig sprutan och kastade sig ner under sängen samtidigt som dörren öppnades och den skäggiga doktorn klev in i rummet.
Dr. Kimble: Ni får ursäkta dröjsmålet, sade han och flinade mot Andrion och började gå mot sängen, men han tvärstannade då han insåg att Andrion inte längre var bunden vid sängen.
Dr. Kimble: Vad nu…? Började han och Andrion såg då sin chans och kastade sig över doktorn och brottade med lätthet ned Kimble och höll fast honom mot golvet.
Andrion: Sindorion! Sprutan! Skrek han och Sindorion kröp fram mot Kimble med sprutan höjd.
Dr. Kimble: Nej! Nej! Snälla nej! Skrek doktorn förtvivlat men Sindorion stack obarmhärtigt sprutan i doktorns arm. Kimbles ögon började att snurra runt och sedan såg han ut att somna. Andrion och Sindorion tittade nyfiket på doktorn en stund och sedan såg de upp på varandra.
Andrion: Tack för att du kom och räddade mig, sade han uppriktigt och kramade om sin vän som log och skrattade till.
Sindorion: Självklart kompis! Svarade han och sedan började de av någon outgrundlig anledning att sjunga.
Andrion & Sindorion: It takes two baby
It takes two baby
Just me and you
You know it takes two
It takes two baby
It takes two baby
Just me and you
You know it takes two

sommartider

När Andrion kom in i Sindorions hus, stuga, hydda eller vad han nu bor i, så möttes han av en inte så speciellt förvånande syn. Sindorion var för tillfället iklädd vita boxerkalsonger med små hjärtan på, ett sånt där linne som ser ut som typ ett fisknät och på fötterna hade han rosa kanintofflor. Som om detta inte var nog var han för tillfället upptagen med att dammsuga samtidigt som han sjöng högt och falskt.
Sindorion: Sommartider hej hej sommartider
Ge mej din hunger, ge mej din hand
Ge mej allt du vill och allt du kan
Sommartider hej hej sommartider
Läppar mot läppar som tar mej i land,
som ger sommartider till varann…
Andrion: Du är medveten om att det råder fullsnöstorm utomhus va? Frågade Andrion någorlunda vresigt och avbröt Sindorions vackra (?) sång.
Sindorion: Va?! Skrek Sindorion och tittade chockat på Andrion som om han precis sagt att det rådde snöstorm i juni.
Andrion: Jag sa att det råder full snöstorm! Skrek Andrion som verkade tro att Sindorion blivit döv eller något, vilket kunde vara fullt möjligt med tanke på hans sångröst.
Sindorion: Jag hörde det! Fräste Sindorion och fortsatte: Hur kan det vara snöstorm? Det är ju juni nu! Skrek han.
Andrion: Jag vet, sade Andrion vresigt, han var verkligen inte på bra humör, det berodde nog mest på att det rådde snöstorm i juni.
Sindorion: Vad ska vi göra åt det?
Andrion: Vi?!
Sindorion: Ja vi. Vi måste se till så att vi får sommar!
Andrion: Hur hade du tänkt att vi skulle lyckas med det?
Sindorion : Jo jag läste…
Andrion: Jag tror inte att något som du har läst i en Kalle Anka tidning kan hjälpa oss här, muttrade Andrion. Sindorion såg surt på Andrion.
Sindorion: Jo, men i serien så hade de nästan samma problem. Fast de hade sommar i stället för vinter och det hela hade att göra med någon grekisk mytologi eller något, sade Sindorion.
Andrion: Ta om det där, jag hängde inte riktigt med där.
Sindorion: Så här var det, de gamla grekerna hade en berättelse som förklarade varför det blev sommar och vinter. Jag minns den inte exakt, men det var någon tjej typ, hon heter Persefone tror jag, hon gjorde så att det vart sommar, men sen så var det någon typ nere i underjorden, Hades tror jag han hette, som blev kär i henne så han kidnappade henne och då blev det vinter eftersom tjejens mamma, Demeter, sörjde sin dotter. Och sen kom de överens om att Persefone skulle leva halva året hos sin mamma och andra halvan hos Hades. Andrion tittade på Sindorion och försökte förstå det han sagt. (Jag läste faktiskt en serie i en Kalle Anka tidning som handlade om det där, var tror ni annars jag fått det från?)
Andrion: Så du påstår alltså att Hades inte vill släppa upp Persefone i år och att det är därför det är snöstorm i juni? Sindorion nickade, glad över att Andrion äntligen förstod honom.
Andrion: Så då får vi lov att ta oss ner till underjorden och hämta den stackars flickan då, sade han eftersom han tänkte att Sindorion kanske hade rätt och då ville inte Andrion bråka om det bara för att inse att Sindorion ändå hade rätt.
Sindorion: Japp.
Andrion: Hur hade du tänkt att det skulle gå till som?
Sindorion: Jag vet inte, det är du som är hjälten, sade han och flinade. Andrion kände en enorm lust att slå Sindorion på käften, men han gjorde inte det.
Andrion: Sade du att det var en grekisk myt? Sindorion nickade.
Sindorion: Japp.
Andrion: Då får vi väl bege oss till Grekland då, sade Andrion överdrivet entusiastiskt.
Sindorion: Nu?
Andrion: Vad är det för mening med att vänta?
Sindorion: Men jag har ju inte städat färdigt! Protesterade Sindorion. Andrion såg sig omkring i det överdrivet välstädade huset/stugan/hyddan eller vad det nu var.
Andrion: Du får städa klart när vi är klara. Sindorion suckade och nickade sedan.
Sindorion: Låt mig bara packa först.
Andrion: Det är lugnt, jag måste nog också packa. Vi ses om en timme utanför mitt hus.
Sindorion: Kallar du ditt ruckel för hus? Andrion gav sin vän och sidekick en ilsken blick och gick sedan ut. Andrion gick iväg till sitt hus och packade ner sin spandex dräkt och cape i en väska och efter att ha tänkt en stund så packade han ner sin reserv dräkt också. Sedan packade han ihop lite små saker och en timme senare dök Sindorion upp släpandes på två enorma väskor och en ryggsäck. Andrion tittade på väskorna och sedan ner på sin egen lilla väska.
Andrion: Har du tagit med dig hela ditt hus eller? Sindorion tittade oförstående på Andrion.
Sindorion: Jag tog med mig allt som var nödvändigt.
Andrion: Som vad då till exempel?
Sindorion: Ja, min superhjälte dräkt, solskyddskräm, hårfön, Kalle Anka tidningar, badsalt, schampo, balsam, tvål… han blev avbruten.
Andrion: Vi ska inte åka på semester om det var det du trodde! Sindorion såg förvånat på Andrion.
Sindorion: Hade jag trott det så skulle jag ha behövt ännu fler väskor. Andrion stirrade på sin vän som om han var galen. Det kanske han är också, vem vet.
Andrion: Okej då, men du får bära de där väskorna helt själv!
Sindorion: Visst, det är lugnt. Skall vi sticka till flygplatsen då? Andrion suckade, väl medveten om hur det hela skulle gå, och nickade. Så begav sig våra hjältar iväg.

Fem minuter senare när de kommit ut från byn, eller staden eller var de nu bor så började Sindorion att klaga.
Sindorion: Det är tungt! Jag är trött! Hur långt är det kvar? Jag orkar inte gå mer! Andrion suckade tungt, mycket tungt men fortsatte att gå samtidigt som han försökte ignorera Sindorions klagande. Det gick ganska bra, i ungefär två minuter.
Andrion: Men håll käft någon gång då! Skrek han åt Sindorion som såg sårat på Andrion, men Andrion försökte ignorera det. Då tog Sindorion till sitt lömskaste (är det ens ett ord?) knep som han visste skulle ge Andrion skuldkänslor. Han började darra med underläppen och ögonen tårades och han tittade rätt in i Andrions ögon.
Sindorion: Hatar du mig? Frågade han med ynklig röst. Och han kunde riktigt se hur Andrions spelade ignorans bröts sönder.
Andrion: Nej, jag hatar dig inte, sade han och undrade återigen hur Sindorion alltid lyckades ge honom dåligt samvete trots att han var oskyldig.
Sindorion: Bra! Sade Sindorion och log stort och utan att han behövde säga något så tog Andrion en av väskorna och de fortsatte att gå mot flygplatsen.

Efter många om och men lyckades våra två mörkeralver ta sig fram till flygplatsen. Vad tusan det nu var för flygplats som ligger mitt ute i ingenstans, men men. De lyckades till och med hitta ett plan till Grekland och landets huvudstad Aten, vilket var ett mirakel i sig eftersom ingen av dem var riktigt säkra på om det var Aten som var huvudstad i Grekland eller om det var huvudstaden i Italien. Men trots deras bristande geografikunskaper så hamnade de tillslut på rätt plan. Efter ytterligare några timmar landade de i Aten och de började leta efter telefonkiosker där de kunde byta om till sina superhjältedräkter, men tyvärr så hittade de inga, och tur var väl det. Så de gick in på en toalett och bytte om till de blå spandex dräkterna. Sedan kom de på att de fortfarande hade ett svårt problem framför sig innan de kunde rädda Persefone. Det faktum att de inte hade den blekaste aning om vars ingången till underjorden låg, inte ens författaren vet det, så det var ett litet problem kanske.
Andrion: Så, vars ligger ingången till underjorden då? Sindorion stirrade förvirrat på Andrion.
Sindorion: Jag vet inte, sade han.
Andrion: Du vet inte?!
Sindorion: Nej.
Andrion: Släpade du med mig hela vägen till Grekland och du vet inte ens vars vägen till underjorden är?
Sindorion: Nej, sade han tyst och såg ned i marken. Andrion skulle precis börja strypa honom när de hörde någon viska till dem från en mörk gränd.
Någon: Psst! Letar ni efter vägen till underjorden?
Andrion: Ehm, ja.
Någon: Kom in hit då. Sade rösten. De båda mörkeralverna gick in i den mörka gränden, vilken intelligens alltså. När de kom in i gränden tände vem det nu var en ficklampa och de båda mörkeralverna såg att den som pratade var till hälften man och från midjan och neråt hade han en get kropp och en svans, han hade spetsiga öron och han höll i, förutom ficklampan, en vinflaska som såg ut att vara nästan tom.
Andrion: Vem är du? Och vad är du?
Någon: Namnet är Dossiyon och jag är en satyr.
Sindorion: Vet du var ingången till underjorden ligger?
Dossiyon: Japp! Om ni betalar mig kan jag ta er dit.
Andrion: Hur mycket vill du ha?
Dossiyon: Tio tusen euro.
Andrion: Va?! Skrek Andrion bestört.
Dossiyon: Är du medveten om hur dyrt vinet är här?
Andrion: Det kan knappast kosta så mycket!
Dossiyon: Jag behöver mycket vin för att hålla igång och då och då när jag blir ensam behöver jag sällskap, om ni förstår vad jag menar, sade han och blinkade.
Andrion: Ja vi fattar! Skrek Andrion, eftersom han inte ville ha något förtydligande. Jag misstänker att han är lite pryd av sig. Han tog fram pengarna som han förvarat någonstans. Hur bär man omkring på tio tusen euro när man har på sig en spandex dräkt? Han gav pengarna till satyren som såg girigt på dem.
Dossiyon: Följ med mig. De båda mörkeralverna följde efter satyren ut på gatan, det märkliga var väl att ingen verkade lägga märke till honom, förutom en grupp japaner som höll i alldeles för många kameror och pratade i mobiltelefoner, men förutom att de stirrade lite chockat på satyren så var det ingen som brydde sig. Men varken Andrion eller Sindorion kände för att ta upp ämnet. Så de fortsatte ut ur staden, har jag nämnt att jag aldrig ha varit i Grekland, eller jo jag var på Rohdos, men jag har aldrig varit i Aten så jag har ingen aning om hur saker och ting ser ut. Anyway. De lämnade staden bakom sig och kom så småningom fram till en hög snötäckt kulle (snö i Grekland? Visst, det är säkert normalt).
Dossiyon: Om ni går runt den här kullen så hittar ni ingången.
Sindorion: Följer du inte med?
Dossiyon: Jag har inget att göra nere i underjorden, Jag kommer inte så värst bra överens med Hades. Men jag önskar er lycka till med vad ni nu ska dit ner och göra. Andrion och Sindorion nickade och såg sedan hur satyren vandrade iväg.
Andrion: Då så, skall vi gå och rädda den stackars lilla flickan då?
Sindorion: Självklart!

De båda mörkeralverna gick snabbt runt kullen för de hade börjat frysa, deras kläder var nämligen inte speciellt bra anpassade för kyla. När de kom runt kullen fick de se ett stort mörkt hål rätt in i den och ovanför hålet fanns en stor neonskylt som sa: ”Ingången till underjorden” och bredvid hålet satt en mindre skylt där det stod: ”Varning för hunden”. Men den sista skylten såg de inte och inte heller såg de högen med människoben som låg staplad precis utanför hålet. Så de två modiga mörkeralverna begav sig in i grottan beväpnade med en ficklampa som Dossiyon gett dem. De vandrade igenom en tunnel och precis när de märkte att den höll på att utvidga sig hörde de ett morrande ljud men de tänkte inte speciellt mycket på det förens de kom ut i ett stort hål utrymme och fick se en doberman pinscher (Hundras) som var stor som en mindre elefant, men det var inte det värsta (Kan det bli värre än en hund som är lika stor som en mindre elefant?), det värsta var nämligen att den hade tre dreglande och morrande huvuden som alla var vända emot de två mörkeralverna. Det mittersta huvudet hade ett halsband och på det hängde det en namnbricka som det stod: Kerberos på.
Andrion: Oh, shit!
Sindorion: Vi kanske skulle sticka? Det är ju inte så dumt med vinter ändå. Andrion gav honom en hård blick.
Andrion: Vi kan inte ge upp! Hur skulle det se ut? Vi är hjältar, Det är vår plikt! Vi kan inte svika världen nu!
Sindorion: Det där låter jätte bra, men om du inte har märkt det så står det en hund stor som ett hus och med tre huvuden och tänker på hur den bäst skall äta upp oss! Sade Sindorion hysteriskt. Men Andrion verkade vara lugnet själv.
Andrion: Vi har ingenting att frukta för vi är hjältar och hjältar fruktar ingenting! Sade han högtidligt och Sindorion suckade och såg hur Andrion började gå fram emot hunden.
Sindorion: Det här kan aldrig sluta väl, muttrade han. Och mycket riktigt, tre minuter senare sprang de båda mörkeralverna ut ur grottan, med Andrion i täten.
Andrion: Hjälp! Let’s get out of here! Men så fort de kom ut ur grottan så tog Sindorion tag i Andrions handled och hindrade honom från att springa raka vägen tillbaka till Aten och flygplatsen.
Sindorion: Men tänk på vår ära och plikt som hjältar!
Andrion: Skit i äran och plikten! Där inne står ett fullblodsmonster som försökte äta upp mig levande! Aldrig att jag går tillbaka dit in!
Sindorion: Men vi behöver inte göra det själva, vi kan ringa efter hjälp.
Andrion: Hjälp är för mesar! Muttrade Andrion surt.
Sindorion: Vill du brottas med monstret själv? Sade Sindorion lugnt och höjde ena ögonbrynet.
Andrion: Nej.
Sindorion: Okej, då ringer vi efter hjälp!
Andrion: Vilka ska du ringa?
Sindorion: AHA! Utbrast Sindorion och drog fram sin mobiltelefon.
Andrion: Jag frågade vilka du skulle ringa?
Sindorion: AHA!
Andrion: Va?
Sindorion: AHA, Arbetslösa Hjältars Arbetsförmedling.
Andrion: Finns det en sådan? Sindorion nickade och började slå numret. Vem skall du fråga efter? Frågade Andrion i stället. Sindorion ryckte på axlarna, sedan verkade någon svara i andra änden för Sindorion började prata in i telefonen.
Sindorion: Är det här Arbetslösa Hjältars Arbetsförmedling? Aha. Jo det är så att vi behöver hjälp. Ja, vi är kvalificerade hjältar. Vad då, kvalificerade hjältar kan inte få hjälp? Vilka tror ni att ni är?! Nej jag tänker inte lugna ner mig! Mäh! Skicka hit någon som kan hantera hundar bara! Skrek Sindorion och slängde iväg telefonen, som landade i en snödriva utan synbara skador.
Andrion: Jag tar det där som att det inte gick så bra? Sindorion såg förvånat på Andrion.
Sindorion: Vad snackar du om? Det gick galant, de skall skicka hit Han Solo inom några minuter.
Andrion: Men, va, men… Andrion såg sig förvirrat omkring men han insåg att det var hopplöst i stället suckade han och såg upp mot himlen. En halv minut senare såg han något som liknade en flygande husbil komma nerflygandes ur luften och landa. En minut efter det steg en man ut ur den, han såg ut som en yngre version av Bill Pullman (Vet ni inte vem det är? Presidenten i Independence Day? Ni vet fortfarande inte? Äh, skit samma, han är inte så värst känd ändå). Han gick fram emot mörkeralverna som såg tvivlande på honom.
Mannen som ser ut som en yngre version av Bill Pullman: Hej är ni hjältarna som har ett hundproblem? Jag är Lone Starr.
Sindorion: Men, vi skickade ju efter Han Solo!
Lone Starr: Han var upptagen, så jag fick åka i stället. Men var lugna, jag kanske inte är lika känd som Han Solo, eller lika snygg, och jag säger inte lika coola saker, men jag är faktiskt lika duktig som honom! Eller nej, det sista var en lögn. Jag kommer aldrig att bli lika bra som Han! Jag kommer alltid stå i skuggan av honom! Ingen vet ens vem jag är! Ingen vill veta av mig! Skrek Lone Starr och sjönk ned på knä och började storgråta.
Såja, såja, sade Sindorion och klappade den så kallade superhjälten lite tafatt på huvudet. Vi vill gärna ha din hjälp, sade Sindorion sedan, Andrion såg på Sindorion som om han var dum i huvudet men Lone Starr tittade upp på Sindorion med tindrande ögon.
Lone Starr: Menar du det?
Sindorion: Självklart, sade han och log uppmuntrande åt honom. Andrion däremot kände sig lite mer skeptisk.
Andrion: Tror du att du kan ta hand om en trehövdad hund?
Lone Starr: Självklart! Sade han och reste sig upp, och med ett mycket bestämt ansiktsuttryck stegade han in i grottan.
Andrion: Tror du verkligen att han kommer att lyckas? Frågade Andrion Sindorion som skakade på huvudet.
Sindorion: Killen föll ihop och storbölade, aldrig att han klarar av att besegra en trehövdad hund! Och mycket riktigt, två minuter efter att Lone Starr stegat in i grottan kom han utspringandes och skrek hysteriskt.

Efter ungefär fem minuter hade de lyckats lugna ner Lone Starr, det vill säga fått honom avsvimmad efter att Andrion slagit till honom i tinningen. Fem minuter efter det hade de lyckats väcka honom, det var mest Sindorions förtjänst för Andrion stod lite vid sidan av och muttrade över att Sindorion fräst åt honom att hålla sig ur vägen och inte slå till Lone Starr igen. Andrion började seriöst misstänka att Sindorion i hemlighet vill bli Lone Starrs side kick i stället. Hur som helst hade Lone Starr kvicknat till igen och Andrion gick motvilligt med på att börja diskutera en plan för att komma förbi monstret.
Lone Starr: Okej, så här gör vi. Du Adde…
Andrion: Adde? Sade Andrion iskallt och höjde ett ögonbryn, men Lone Starr verkade inte märka något.
Lone Starr: Det jag sa var att, du Adde, distraherar hunden undertiden som jag och, Varför har du ett så komplicerat namn? Du får härmed kallas Sidde. Vi smiter förbi hunden samtidigt som du distraherar den Adde.
Adde: Aldrig i livet! Vi ringde efter någon som skulle ta hand om hunden! Inte ta över allt!
Sidde: Men Adde då, klagade Sindorion. Andrion tittade sårat på sin vän.
Adde: Men det är ju jag som är hjälte, sade han stött och såg på Sidde med stora bedjande ögon. Och Sidde kunde omöjligt stå emot det.
Sidde: Jag menade inte så. Självklart är du hjälten. Vi båda är hjältar. Lone Starr får distrahera hunden i stället om det känns bättre? Frågade Sidde och log vänligt mot Adde som nickade. (Jag anser att smeknamnen är sjukt fula, men man vänjer sig nog). Lone Starr stirrade tvivlande på de båda mörkeralverna.
Lone Starr: Ska ni offra mig till en trehövdad hund bara för att ni har något slags kärleks förhållande med varandra?! De båda alverna tittade förvånat och oförstående på Lone Starr.
Sidde: Jag är straight, det är väl uppenbart!
Adde: Och jag är upptagen! Och straight! Lone Starr suckade och skakade på huvudet.
Lone Starr: Visst, visst. Offra mig bara, det är ju ändå ingen som vet vem jag är! Klagade han, men det var ingen som lyssnade eftersom de båda mörkeralverna var upptagna med att (Jag hatar min hjärna!) göra något annat, helt anständigt, de stod nämligen och pratade om vad som skulle kunna hända i kommande avsnitt av Lost. För tillfället var de djupt inbegripna i en diskussion om hur vida Sawyer och Sayid skulle inse att de var som skapta för varandra, eller om skaparna skulle vara så fega att de lät de båda killarna fortsätta vara singlar, för det var ju helt otänkbart att para ihop Sawyer med Kate, eftersom hon passade så bra ihop med Jack. Eh, ja ni fattar nog vad deras diskussion handlar om.
Lone Starr: Host! Host! Skulle vi kanske återgå till er räddningsaktion? Sade Lone Starr (Han behöver verkligen ett smeknamn.) killarna såg förvånat upp på Lone Starr.
Adde: Ja det kanske vi skulle göra ja.
Sidde: Japp, du går först. Sade han och pekade på Lone Starr som muttrade något, men de båda superhjältarna uppfattade inte vad. De gick återigen in i grottan med Lone Starr i täten och återigen hörde de det morrande ljudet när de närmade sig hunden och plötsligt så kom de ut i hålrummet och återigen vändes alla hundens tre huvuden emot huvudpersonerna. Lone Starr som ju egentligen hade ganska mycket erfarenhet av hundar, kom han på, började att sjunga i hopp om att det skulle lugna ner hunden.
Lone Starr: När trollmor har lagt sina elva små troll och bundit fast dem i svansendå sjunger hon sakta för elva små trollen de vackraste ord hon känner O aj aj aj aj buff,O aj aj aj aj buff,O aj aj aj aj buff buff buff,O aj aj aj aj buff. Hunden såg intresserat på Lone Starr, men den hade slutat morra, så han fortsatte att sjunga, samtidigt som killarna smög sig försiktigt förbi hunden och in i tunneln bakom den och snart hade de kommit så långt att de inte längre kunde höra Lone Starr sjunga.
Sidde: Ja, då är det väl bara att leta rätt på Hades och stackars Persefone då.
Adde: Japp. Det borde väl inte bli alltför svårt. Men det skulle visa sig vara en lögn.

De fortsatte att gå igenom grottan som hela tiden lutade svagt neråt så de gissade att de var ganska långt under jordytan när tunneln slutade och de kom fram till kanten av en stor flod, en mycket stor flod. Faktum var att de inte kunde se andra sidan av den. Hur de kunde då veta att det var en flod och inte en sjö, tja för det första så fanns det ju en skylt.
Andrion: Styx – Hatets flod. Överfart, en själ, eller två koppar mynt, möjligtvis en chokladkaka. Läste Adde på skylten som passande nog fanns där.
Sindorion: Jag har en chokladkaka! Utbrast Sindorion och drog fram en Japp.
Andrion: Japp? Sade Andrion lite nedlåtande.
Sindorion: Det var billigt! Försvarade sig Sindorion.
Andrion: Whatever. Så länge vi kommer över. Var är båten? De började se sig om efter ett skepp, eller åtminstone en stor motorbåt. Men de såg inte till någon, däremot så fick de syn på en båt som liknade en sådan där gondol man använder i Venedig och när den kom närmare såg de att det var en kåp klädd man som använde en lång pinne för att staka sig fram i floden.
Typ på gondol: Hallå där! Vad gör ni här? Ni är inte döda! Fast ni ser i och för sig ganska bleka ut!
Sindorion: Vi måste träffa Hades! Och ta med oss Persefone upp till jordytan igen så att vi kan få vår och sommar!
Gondol killen: Aha! Jag är Karon, färjekarlen, jag kan ta er över Styx här, om ni betalar, förstås.
Sindorion: Vi har choklad, föreslog Sindorion.
Karon: Det går bra. Hoppa i båten bara. Han knackade på skrovet med pinnen.
Andrion: I den där?! Utbrast Andrion förskräckt.
Karon: Japp. Ni vet hur det är med alla nedskärningar. Han suckade tragiskt. En gång i tiden skötte jag ett enormt skepp som gick fram och tillbaka här, men ekonomin är inte vad den har varit. Men jag lovar att båten håller, jag har forslat döda över den här floden i flera decennier. De båda mörkeralverna steg ombord, trots att Andrion fortfarande såg lite skeptisk ut och så började mannen staka iväg dem över floden.
Karon: Så, vad heter ni då?
Andrion: Mitt namn är Andrion.
Sindorion: Men du kan kalla honom Adde, sade han och flinade.
Andrion: Och han där kan du kalla Sidde, sade Andrion och gav igen.
Karon: Okej. Så ni är superhjältar alltså?
Andrion: Japp! Sade Andrion stolt.
Karon: Då hade ni alltså inga problem med Kerberos gissar jag.
Andrion: Nej då, det var lugnt, sade han och försökte låta övertygande även fast Karon inte såg speciellt övertygad ut.
Karon: Ja ni, det är en ouppfostrad hund, men han lyder Hades blint så det är väl därför han har kvar honom kan jag tänka mig. Andrion nickade viktigt och skulle precis säga något när han hörde en flicka skrika. Han såg sig om efter tjejen som skrek men han såg ingen, allt han såg var Sindorion som satt och darrade och pekade ut i floden och Andrion misstänkte att det mycket kvinnliga tjutet kommit från hans side kick.
Sindorion: K…k… kolla! Sade han och pekade med ett darrande finger ut över floden. Andrion tittade åt det håll Sindorion pekat åt och återigen hördes samma tjej skrik, Men denna gång från Andrion själv. Det de kunde se var att floden var fylld av lik, och ben och armar stack upp ur vattnet och om man tittade ner så såg man ännu fler kroppar.
Andrion: Det är döda kroppar i vattnet, sade han något vildögt till Karon som tittade förvirrat på honom.
Karon: Ja, självklart, det här är ju underjorden, hit kommer alla döda som inte har råd att ta sig över floden. Andrion och Sindorion rös och de tittade äcklat på alla armar och ben som stack upp men tillslut blev det för mycket så de vände bort huvudena. Efter en i övrigt händelselös resa nådde de äntligen den andra sidan och våra hjältar var väldigt tacksamma över att få lämna floden bakom sig. De fortsatte att gå, och gå, och för omväxlings skull så fick de ännu lite till. Så småningom så nådde de äntligen målet med hela den här långa resan. Hades hem! Det såg vid närmare granskning ut som vilken villa som helst, vilket förvånade mörkeralverna, men de var inte där för att ta upp arkitektur med Hades. De var där för att ta tillbaka Persefone, så de gick fram till ytterdörren och ringde på. Som jag tror ni har märkt tidigare så var de inte alltid de smartaste alverna som vandrat på jordens yta. Anyway. Dörren öppnades och mörkeralverna fick syn på Hades. Nu hade ju alverna inte riktigt haft några idéer på hur han skulle se ut, men de hade inte förväntat sig att Hades skulle vara två decimeter hög, ha en decimeter långt skägg och en bara rent allmänt se ut som en miniatyr av Humlesnurr.
Andrion: Är du Hades?
Humlesnurr miniatyren: Självfallet inte! Sade typen, och tittade på Andrion som om han var helt dum i huvudet.
Okänd mullrande röst: VEM ÄR DET?! Mullrade en röst hög nog för att kunna överrösta tio fotbollsplaner med galna skrikande människor. Andrion och Sindorion bleknade synbart, vilket ju är en bedrift i sig.
Humlesnurr miniatyren som förmodligen är Hades betjänt: Det där är Hades. Sade han och flinade oförskämt mot de båda alverna.
Sindorion: Vi kanske skulle sticka hem? Föreslog Sindorion för andra gången den här dagen.
Andrion : Vad har jag sagt Sidde. Vi är hjältar, vi flyr inte! Han vände sig mot betjänten. Säg till Hades att vi vill träffa honom.
Betjänten: Visst, men han är inte förtjust i att bli störd. Betjänten lämnade dem utanför huset och gick iväg för att prata med sin herre. Efter en liten stund kom han tillbaka.
Betjänten: Hades tar emot er. Följ med här. De båda mörkeralverna följde med den lilla betjänten in i det mörka huset och de kom in i ett kök där Hades stod. Hades visade sig vara en två meter lång kille med enorma muskler och, en meter långt skägg. Han såg ut ungefär som Humlesnurr skulle ha gjort om han spelats av Arnold Schwarzenegger.
Hades: VAD VILL NI? Mullrade han, tydligen så pratade han i versaler även när han pratade som vanligt. Sindorion och Andrion bleknade ännu mer, vilket borde vara omöjligt.
Andrion: Ehm, vi eh. Mumlade Andrion som insåg att Sindorion knappst skulle prata och därför lämnade över ansvaret på honom, vilket i och för sig var ganska vettigt för Andrion var ju trots allt hjälten.
Hades: NÅ?
Andrion: Jo, ers gudomlighet. Ni förstår, vi kommer från jorden och det är juni nu och det är inte en månad då vi vanligtvis har snöstorm och…
Hades: AH, JAG FÖRSTOD ATT NÅGON TILL SLUT SKULLE KOPPLA IHOP SAKER OCH TING. FÖLJ MED MIG. Alverna tittade oförstående på varandra och följde sedan efter hades in i ett vardagsrum. TVn var på och de kunde höra hur det skrattade ifrån den och sedan hörde den en röst som Andrion och Sindorion hört förut.
Irriterande nasal och gäll röst: OH, MY GOD!
Andrion & Sindorion: Janice? Alverna gick runt Tvn och fick syn på en ung kvinna som låg i soffan och var helt uppslukad av serien, som så klart var Vänner och om man kunde sina Vänner avsnitt så såg det ut att vara åttonde säsongen.
Hades: HON HAR VARIT SOM BESATT AV TV-SERIER DE SENASTE MÅNADERNA. JAG HAR KNAPPT FÅTT NÅGON KONTAKT MED HENNE. DET ÄR DÄRFÖR SOM HON INTE ÅTERVÄNT UPP ÄNNU. FAST SAMTIDIGT SÅ HAR JAG INTE KLAGAT, JAG HADE ALLTID TÄNKT TITTA IGENOM ALLA VÄNNER SÄSONGERNA OCH NU HAR JAG FÅTT CHANSEN. OCH OM NI URSÄKTAR SÅ HADE JAG TÄNKT TITTA PÅ DET HÄR AVSNITTET. PERSEFONE KOMMER ATT ÅTERVÄNDA UPP NÄR DET ÄR KLART OM ROSS FÅR RACHEL ELLER EJ.
Sindorion och Andrion såg på varandra.
Sindorion: Vi har inte bråttom och om ni inte har något emot det så skulle vi gärna vilja se på Vänner också. Andrion nickade för att visa att han höll med.
Hades: MEN VISST, SLÅ ER NED BARA! De båda superhjältarna slog sig ned och snart hade de glömt bort varför de egentligen satt i Hades vardagsrum och tittade på Vänner.

månskenspromenaden

Travina kunde inte sova. Sömnlöshet var inte något hon vanligtvis led av men de senaste nätterna hade hon inte sovit mer än kanske fyra-fem timmar. De första nätterna hade hon legat kvar i sovsalen och försökt somna, men det hade blivit tråkigt efter ett tag så den här natten hade hon bestämt sig för att kanske en promenad skulle hjälpa hennes sömn. Nu var ju inte nattliga promenader tillåtna på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom, men Travina var ju trotsallt Drasnier och hon var van vid att smyga runt mitt i natten. Hon hade kommit ner i entrehallen och var precis på väg fram emot dörren när hon hörde fotsteg bakom sig. Hon kröp snabbt ihop bakom en rustning som lägligt stod där dessvärre var hon inte den enda som gömde sig bakom rustningen.
Hon såg på den andra personen som stod där, det var väldigt mörkt men hon kunde ändå se att personen hade röt hår och med tanke på hans flin, så kunde hon gissa att det var en av tvillingarna. Hon öppnade munnen för att säga något då han höjde ett finger i en gest för att få henne att vara tyst, och Travina kom ihåg fotstegen och att de inte var ensamma. De stod tysta i ett par minuter tills de var säkra på att personen som gått omkring hade försvunnit, sedan klev de fram igen.
- Så vad gör du uppe mitt i natten då? Frågade Fred, trodde hon, det var svårt att säga i mörkret. Travina ryckte på axlarna.
- Jag kunde inte somna, sade hon lågt, det var något med kvällar som gjorde att hon alltid pratade tyst.
- Ah, så vad hade du tänkt göra åt saken?
- Jag funderade på att gå runt sjön, det är fullmåne ute så det lär inte vara alltför mörkt, svarade hon.
- Åh, har du något emot att jag gör dig sällskap? Frågade han uppriktigt. Travina tänkte på det en stund och ryckte på axlarna igen.
- Det spelar ingen roll, sade hon likgiltigt och log sedan. Men du skulle väl ha följt med vad jag än sa? Fred log skuldmedvetet.
- Jo förmodligen. Travina valde att inte svara på det, utan hon gick fram mot dörren tätt följd av Fred. De öppnade den och slank ut i natt mörkret. Precis som Travina sagt så var det fullmåne och dess sken gav världen utanför en gråblå färg, men det var så pass ljust att man kunde se sjön. Det var svalt ute och de båda vandrade ner för slätten och började gå runt sjön.

De hade inte gått länge innan de började prata med varandra om allt möjligt. Först höll de sig till skolan och skolarbetet; ”Snape har gett oss mer läxor än någonsin.” och ”Lockman är om möjligt mer inkompetent än tidigare.” Men efter ett tag så har man uttömt alla möjligheter samtal om skolan kan ge så de började prata om annat.
- Hur länge har du haft problem med att sova? Frågade Fred.
- Jag vet inte riktigt, ett par dagar tror jag. Hon ryckte på axlarna, vilket hon gjort ett antal gånger redan.
- Du kanske skulle prata med madame Pomfrey? Förslog Fred. Travina log.
- Nja, hon kommer bara ge mig någon äcklig medicin. Men jag tvivlar på att den kommer att hjälpa.
- Jaså?
- Ja, jag skulle tro att det är något mentalt, och det är bara onödigt att döva det genom medicin. jag har bara haft så mycket att tänka på.
- Som vad då? Travina tittade på honom en stund och skakade sedan på huvudet och mumlade något som lät som ”Varför inte.”
- Jag har tänkt på ganska mycket, dels skolan då, jag gjorde misstaget att lära mamma betyg systemet vi har här och sedan råkade hon få tag på mina betyg. Vi kan säga så här, hon var allt annat än nöjd med dem. Så hon gav mig ett ultimatum, antingen gör jag bättre ifrån mig, eller så får jag åka hem och börja jobba i stället. Hon suckade lite. Men jag har ju så mycket annat roligare att göra, jag menar, vad väljer man göra läxor eller spränga Snapes kontor? Hon flinade mot Fred som besvarade det med ett nästan ännu bredare flin.
- Jag förstår dig, det är inte ett så svårt val egentligen, men om föräldrar skall lägga sig i så blir det så mycket mer komplicerat.
- Japp, sade Travina och tystnade samtidigt som hon tittade ut över den alldeles spegelblanka mörka sjön.
- Men det är inte det enda du tänker på eller hur?
- Nej, hade det varit det enda så skulle jag nog inte lida av den här sömnlösheten tror jag.
- Vad mer är det som bekymrar dig då? Det kanske hjälper om du får prata om det. Travina såg osäkert på honom.
- Jag vet inte…
- Kom igen nu, jag kan faktiskt vara en utmärkt psykolog.
- Det tror jag säkert, sade Travina och försökte dölja ett leende. Allt som saknas är väl en soffa och en stol för dig att sitta på.
- De där kanske duger, sade han och pekade på ett par stora stenar.
- Visst, svarade Travina. De gick fram till stenarna och satte sig ned.
- Så, vad mer har du gått och grubblat på? Frågade Fred.
- Andrion, svarade Travina och såg dystert ner i marken och därför kunde hon inte se hur Freds blick mörknade lite. I stället fortsatte Travina att prata.
- Vissa nätter ligger jag och vrider och vänder mig och undrar om jag verkligen gjorde rätt beslut. Jag kunde kanske ha sagt som jag tyckte, att jag ångrade mig men att jag älskade honom och ville försöka arbeta på vårt förhållande. Men samtidigt så vet jag inte, jag vet inte om jag verkligen är kär i honom eller om jag ens var det då. Jag saknar honom bara så fruktansvärt mycket ibland. Hon tystnade och vände sig mot Fred.
- Det här vill du egentligen inte höra eller hur? Frågade hon. Fred visste inte vad han skulle svara, han ville egentligen inte höra om hur Travina saknade sitt ex han ville att hon skulle ha gått vidare, men samtidigt så visste han att om hon litade så mycket på honom att hon kunde berätta det här så borde han försöka stå ut med det. Han gjorde en gest som för att säga åt henne att fortsätta prata. Travina såg på honom med ett ögonbryn lite lätt höjt men hon vände sig om och såg ut över sjön igen.
- Jag ångrar mig inte alltid vet du, ibland så tror jag att det bara var jag som var less på honom undermedvetet och jag hade bara inte insett det. Jag hade inte insett att innerst inne så var jag nog trött på honom, att jag ville se om det fanns fler killar som inte var kräk. Men det är ont om sådana, det är ont om killar som är som Andrion. Så då kommer jag tillbaka till tanken på att det hela kanske var ett stort misstag. Hon kunde känna hur tårar började bildas i hennes ögon och hon blinkade ett par gånger. Hon ville inte gråta nu, ville inte gråta när det fanns andra i närheten. Ville inte gråta över Andrion i närheten av Fred. När hon var säker på att hon hade kontroll över sina tårkanaler igen vände hon sig om lite och såg på Fred som hade huvudet nedböjt och såg ut att tänka. Hon insåg att det nog inte hade varit så värst klokt av henne att sitta och slänga ur sig allt hon kände över Andrion, men eftersom hon redan varit så ärlig mot honom kunde hon ju lika gärna fortsätta med det.
- Men han är ändå inte den största anledningen till att jag inte kunnat sova. Sade hon och såg nöjt på Fred när han lyfte huvudet och såg frågande på henne.
- Jaså inte? Frågade han och hon kunde höra, hur han verkligen försökte avhålla sin röst från att avslöja hur lättad och förhoppningsfull den lät.
- Nej, den främsta anledningen till att jag inte har kunnat sova har nog varit, hon tystnade och fortsatte sedan med att säga, din bror. Hon skrattade åt Freds chockade och storögda min och sedan lade hon försiktigt sin hand på hans.
- Nej, men allvarligt talat. Den det är faktiskt ditt fel att jag inte har kunnat sova. Så fort jag blundar så ser jag ditt flinande ansikte framför mig och det är så jäkla levande att jag kan räkna dina fräknar, det är 86 stycken föresten. Fred såg förvånat på henne och hon fortsatte att prata.
- Som om det inte är nog jobbigt att du och din bror stör mig varenda dag så dyker du upp på nätterna också och stör mig, och det börjar bli lite irriterande faktiskt.
- Jag ber om ursäkt för det, sade Fred och log ett smittande leende. Travina skrattade och lutade sig sedan framåt och gav honom en kyss på kinden. Sedan hoppade hon ner från stenen hon satt på.
- God natt Fred. Sade hon men hon hade bara tagit några steg när hon kom på en sak och hon vände sig om mot den rödhårige killen som fortfarande satt uppflugen på stenen och såg på henne.
- Föresten! Varför var du uppe och smög så sent på natten? Hon kunde se hans tänder lysa vita i ett leende.
- Jag har inte kunnat sova för du stör mig varenda gång jag blundar. Travina skrattade till och log sedan vände hon om och började gå upp mot slottet. Men Fred satt kvar på stenen. God natt Travina, och sov gott. Tänkte han när han såg henne vandra upp mot slottet.