Trams

- Hur kom det egentligen sig att just ni tre blev vänner? frågade någon (vet ej vem ännu). Tjejerna, Marielle, Angelina och Travina, även kända som MAT-gänget tittade förvirrat på varandra.
- eh, sade Angelina.
- Jag minns inte riktigt, sade Marielle.
- Det är ju inte konstigt så dåligt som ditt minne är, sade Travina och flinade mot Marielle som räckte ut tungan åt henne.
- Som om du minns det bättre då! Travina stirrade förvånat på henne och tänkte sedan efter och kom fram till att hon inte heller mindes riktigt.
- Jag började ju ett år efter de där två, sade Marielle och pekade på Angelina och Travina. Men jag minns inte om de kände varandra eller ej när jag började.
- Det är ju ganska konstigt att vi inte minns, sade Angelina fundersamt. Men Travina ryckte bara på axlarna.
- Det kanske bara var en lyckosam slump, vi råkade väl ha gemensamma vänner eller något. Marielle och Angelina såg tvivlande på sin vän.
- Jag vet inte riktigt det, jag tror det var något annat, sade Angelina fundersamt.
- Kan Humlesnurr ha något med saken att göra? frågade Marielle. Angelina såg tveksamt på henne.
- Hur så? och varför skulle han ha det? Marielle ryckte på axlarna.
- Jag vet inte, hans namn bara dök upp i hjärnan på mig, och med tanke på vilka vi är så kanske han tyckte det var bäst att föra ihop oss.
- Skulle er rektor frivilligt ha skapat en vandrande naturkatastrof? Frågade personen som ställde frågan i början. Alla tre tjejerna räckte ut tungan åt personen och fortsatte sedan att fundera över hur de egentligen hade träffats.
- Vi måste börja med er två, sade Marielle. För jag kom ju till skolan ett år efter er.
- Okej, sade Angelina och vände sig mot Travina. Vad är det första du minns? Travina stirrade på henne och såg sedan ut att tänka efter.
- King’s Cross. Jag såg dig där första gången tror jag. Angelina funderade på det en stund och skakade sedan på huvudet.
- Nej, jag tror det var tidigare än King’s Cross.
- Tidigare? sade Travina tvivlande.
- Ja tidigare... mumlade Angelina.

Gränden bakom den läckande kitteln, någon gång i augusti, okänt år.
Angelina Aftonstjärna, dotter till Aragorn kungen av Gondor och blivande tronföljare, stod i detta nu i en gränd bakom en bar på ett ställe som låg långt från Gondor och långt från det välbekanta slott hon vuxit upp på. Allt på grund av ett brev som påstod att hon var häxa och därför var hon tvungen att åka till ett ställe som kallades Hogwarts. Hon hade egentligen inget emot det, det kunde bli ganska intressant hade hon tänkt. Men ingen hade sagt att hon skulle försökta gå igenom en tegelvägg. För det var just tegelväggen som var hennes problem. Allt hon visste var att hon skulle gå till en bar som kallades ”Den läckande kitteln” och om man gick igenom bakdörren skulle man komma till ”Diagongränden” och där skulle man kunna köpa allt som tydligen behövdes på Hogwarts, och det var inte lite heller. Men ingen hade sagt något om en tegelvägg. Angelina kände att det enda vettiga hon kunde göra nu var att svära, hon satte igång med en lång ramsa med alla möjliga svordomar hon kunde komma på när hon plötsligt hörde någon hosta bakom sig. Angelina tystnade och vände sig om och såg en tjej i hennes egen ålder, hon hade halvlångt svart hår och mörkt lila ögon. Hon var klädd i ett par slitna jeans, en vit college tröja och hon hade en sliten beige väska slängd över ena axeln.
- Hej, sade Angelina tveksamt och undrade om den här tjejen kanske visste hur man tog sig igenom muren.
- Hej, svarade tjejen och log sedan såg hon fundersamt på muren. Jag visste inte att det skulle finnas en mur här, sade hon sedan och Angelina suckade tyst.
- Jag hade hoppats att du skulle veta hur man tog sig igenom, sade Angelina. Tjejen skakade på huvudet.
- Nej, tyvärr. Men det kan väl inte vara så svårt? Jag menar, det kanske är en magisk mur, och då kanske man skall typ jag vet inte, säga ett visst ord så öppnas den? Angelina såg fundersam ut och nickade sedan.
- Ja kanske det, typ öppnas, sade hon och tittade på muren som inte rörde sig.
- Det skulle väl vara lite väl lätt om det hade varit öppnas? Sade den andra tjejen.
- Hum, kanske det, sade Angelina. Men vad kan det då vara för ord. Den andra tjejen ryckte på axlarna.
- Jag vet inte, sade hon och stirrade på muren. Plötsligt hörde de en röst bakom sig och den andra tjejen gav till ett skrämt rop och hoppade upp en bit i luften och samtidigt sprängdes en sten vid fötterna på henne.
- Har ni problem med att komma in i diagongränden? Frågade personen som kom. Det visade sig vara en lång man med vågigt blont hår och ett sliskigt leende.
- Ja, sade Angelina eftersom den andra tjejen såg ganska osamlad ut.
- Det är enkelt, man tar bara trollstaven och knackar på de här stenarna, sade han och drog fram en trollstav och knackade på några stenar och så öppnade sig muren och tjejerna kunde gå ut i diagongränden för första gången.
- Tack för hjälpen, sade den andra tjejen och gick sedan iväg längs gatan.
- Ja, tack för hjälpen, sade Angelina och gick sedan iväg i motsatt riktning.

Någonstans, någon månad, nutid.
- Det borde vara första gången vi träffades. Fast du sa aldrig ditt namn, sade Angelina.
- Inte du heller, svarade Travina.
- Vem var det som hjälpte er? Frågade Marielle.
- Jag vet inte riktigt, sade Angelina undvikande. Marielle såg frågande på henne. Men den där okända personen avbröt.
- Varför sprängdes den där stenen då?
- Vilken sten? Frågade Angelina.
- Jo, när den där andra typen dök upp så sprängdes ju en sten vid Travinas fötter.
- Åh, det, ja du jag vet inte, sade Angelina fundersamt. Travina hostade till lite.
- Ehm, jag kan nog förklara det. Marielle tittade förvånat på henne.
- Hade du tänkt spränga muren med viljan och ordet?!
- Ehm, ja, jag tror det. Men sen så var det ju länge sedan, och jag minns knappt det där mötet.
- Vilket möte med mig är det du minns då? Frågade Angelina.

King’s Cross, 1:a september, okänt år.
Travina Claw, dotter till prins Kheldar och Liselle, avlägset släkt med kungafamiljen och spion, kände sig lite vilsen eller lost eller något i den stilen. Återigen kom tanken på att det här kanske var ett misstag, om hon inte hade fått det där brevet kunde hon kanske ha varit på väg till Mallorea eller något annat trevligt ställe där hon kunde spionera och bara rent allmänt komma bort från sina föräldrar och Drasnien. Men nej, istället var hon i en helt annan värld och försökte hitta en perrong som inte fanns. Hon snurrade runt lite med baggagekärran och såg inte personen som kom snett bakom henne och därför råkade de krocka med varandra. Båda kärrorna välte med ett högt brak.
- Jävlar! Skrek tjejen som Travina kört på. Hon hade blek hy och mörkbrunt hår, hon var klädd i ett par svarta byxor och en svart och rödrandig tröja och hon stirrade ilsket på Travina.
- Du måste ju se dig för! Fräste tjejen.
- Jag? Utbrast Travina. Det var ju du som körde på mig! Den andra tjejen gav henne bara en sur blick och böjde sig ner för att vända sin baggagekärra på rätt köl. Och Travina som inte kände för att dra mer uppmärksamhet till sig, hon var ju trots allt spion i grund och botten, bestämde sig för att försöka ta sig därifrån så fort som möjligt. Frågan var vars hon skulle ta vägen, hon hade fortfarande ingen aning om vars perrongen låg och det här lilla missödet hade verkligen gjort så att hon förlorat mer tid i sökandet. Den andra tjejen hade rest sin baggagekärra och börjat gå i en annan riktning då Travina hörde hur en grupp människor bakom henne nämnde Hogwarts och hon beslutade sig för att följa efter dem.

Någonstans, någon månad, nutid.
- Och så hittade jag till perrong nio och trekvart, sade Travina.
- Aha, sade Marielle.
- Jag hävdar fortfarande att det var du som körde på mig, sade Angelina.
- Var det ju inte! Protesterade Travina.
- Var det ju visst! Sade Angelina. Och så fortsatte grälet om vems fel det hade varit, ända tills den fortfarande okända personen vände sig till Marielle och frågade.
- Hur lyckades de här två ens bli vänner ifrån början?
- Det är det som skall bli så intressant att veta, sade Marri samtidigt som hon vände sig mot Travina och Angelina.
- Skall vi fortsätta nu? Travina och Angelina såg på Marielle och sedan på varandra.
- Hur ska vi fortsätta? Frågade Travina.
- Med att ni bli vänner kanske? Föreslog Marielle.
- Men jag minns inte exakt när det hände, gör du? Sade Travina, men Angelina skakade bara på huvudet.
- Nej, jag vet inte, dessutom har jag för mig att det tog ganska lång tid innan vi faktiskt blev vänner.
- Ja, kanske det. Jag minns inte riktigt, det känns som om jag har förträngt det.
- Varför skulle du göra det? Frågade Marielle, Travina ryckte på axlarna.
- Jag vet inte.
- Jag minns inte heller riktigt, jag vet att jag kom ombord på tåget och att det var någon tjej där som svamlade på om mitt namn av någon anledning. Sen så minns jag att jag blev sorterad och ja. Sen är jag inte säker på vad som hände egentligen.
- Var det överhuvudtaget något som hände året innan jag kom? Frågade Marielle tvivlande.
- Kanske det, sade Travina och såg fundersam ut.
- Nej, något måste vi ha gjort det är jag säker på, sade Angelina bestämt.
- Okej, men vad sägs om att vi tar det hela från sorteringen, föreslog Travina.
- Visst sade Angelina.

Stora salen, Hogwarts, senare den 1:a september, okänt år.
Angelina och Travina stod bland de övriga första års eleverna. Sorteringen hade precis börjat och det första namnet hade ropats upp. Varken Travina eller Angelina hade uppmärksammat vad eleven hette. Travinas hjärna hade varit mer upptagen på att tänka på hur många personer som verkligen satt i salen och tittade upp på dem och hon kände något som närmast kunde beskrivas som scen skräck, Angelina däremot var upptagen med att fundera på den märkliga tjejen som envisats med att faktiskt döpa om henne från Lomewen till Angelina. Ett par namn till ropades upp och sen hörde hon sitt efternamn.
- Aftonstjärna, Angelina. Hon tvekade en stund och undrade om hon skulle protestera men hon bestämde sig för att låta bli utan gick istället fram och satte sig på pallen. Travina såg på tjejen som kört in i henne tidigare den dagen, då hon gick fram och satte sig med hatten på huvudet och sedan ropade den.
- Ravenclaw! Angelina tog av sig hatten och gick ner till Ravenclaw bordet. Sen så ropades ett antal namn upp och sedan var det Travinas tur.
- Claw, Travina! Travina gick fram till pallen och satte sig ned med hatten på huvudet.
- Travina. Först blev hon förvånad över att det verkade som om hatten faktiskt talade med henne och hon funderade på att springa iväg än var det inte för sent, men hon tog ett par djupa andetag och satt kvar.
- Du är klipsk ser jag. Det gäller bara att veta vad du skall använda din klipskhet till. Men jag tror inte att det är några tvivel på vart du ska. Ravenclaw! Det sista ropade den ut över hela salen och Travina tog tacksamt av sig hatten och gick ner för att sätta sig vid Ravenclaw bordet.

Någonstans, någon månad, nutid.
- Och sen då.
- Lugna ner dig lite, vi kommer nog att komma fram till något så småningom, sade Travina och log.
- Vad gjorde du dagen efter sorteringen? Frågade Angelina, Travina såg ut att tänka efter.
- Jag var upp och pratade med Humlesnurr.
- Va? Du hade ju bara varit på slottet en natt, hur lyckades du hitta på något så stort att du vart tvungen att gå till Humlesnurr? Frågade Angelina och flinade mot Travina, som bara skakade på huvudet och log.
- Han ville prata om det faktum att jag kom från Drasnien som är en del av en helt annan värld, och han ville se hur jag hade klarat av omställningen. Travina vände på huvudet och flinade mot Angelina.
- Och vore jag du skulle jag inte dra så förhastade slutsatser. Jag minns att när jag kom ner från Humlesnurrs kontor stod du där och svor åt stenstatyn. Angelina såg lite surt på Travina.
- Den jäkla stenen ville ju inte släppa in mig.
- Kanske för att du inte hade något lösenord? Sade Travina mer som ett påstående än en fråga. Angelina bara muttrade något.
- Whatever! Skrek Marielle, fortsätt berätta nu.
- Jaja, sade Travina.

Hogwarts, oktober, okänt år.
Veckorna kom och gick för de två tredjedelarna av det ännu icke existerande MAT-gänget. Travina och Angelina pratade inte speciellt ofta med varandra, visst de sov i samma sovsal och de uppehöll sig i samma uppehållsrum, så de kanske växlade någon enstaka hälsningsfras ibland. De kände inte varandra men de kände till varandra till namn. För de var nog ganska olika varandra egentligen.
Travina hade bestämt sig för att om hon ändå skulle vara här så skulle hon faktiskt kunna försöka lära sig något, trots att det oftast var ganska tråkigt att plugga och hon vågade inte riktigt lita på att hon faktiskt kunde trolla så hon fuskade, förmodligen mer än nödvändigt. Detta ledde till att hon faktiskt var mycket duktig i skolan trots att det var ganska trist egentligen.
Angelina däremot verkade ha bestämt sig för att hennes mål i livet skulle bli att bryta de flesta reglerna som fanns på slottet, däribland att ta sig ut i den förbjudna skogen. De enda som kunde konkurrera med henne i de målen var två rödhåriga tvillingar som knappast behöver någon större presentation.
De hade nu kommit en bit in i oktober och de båda tjejerna hade trolldryckskonst första timmen. Travina avskydde det, för hon kunde inte fuska och hur mycket hon än försökte läsa så lyckades hon aldrig fatta det där med att göra trolldrycker, sedan så hade de ju Snape, och det kan nog göra så att till och med den mest begåvade eleven börjar hata ämnet. Som om det inte var tillräckligt så skulle de arbeta i par, vilket i vanliga fall var en lättnad för Travina, men idag hade hon blivit tilldelad Angelina som samarbetspartner och Travina hade sett Angelinas misslyckade trolldrycker tidigare så hon var verkligen inte på bra humör. De lyckades åtminstone vara någorlunda artiga och de började göra trolldrycken. Men lugnet höll sig inte länge.
- Du kan inte hälla ner fladdermusvingar nu! Fräste Travina surt åt Angelina som såg ilsket tillbaka.
- Kan jag inte? Bara för att jag inte är bäst i klassen betyder det ju inte att jag inte kan göra något! Travina kände en stor lust att slå till Angelina men avhöll sig från det, hon visste att Angelina förmodligen skulle kunna slå ner henne med ena handen bakbunden.
- Jag menar att de inte skall i kitteln än.
- Jaså? Hur kan du veta det?
- Det står i receptet, sade Travina.
- Whatever! Sade Angelina. Återigen var Travina tvungen att hålla sig från att göra något förhastat. Hon muttrade något och i sin ilska tänkte hon inte riktigt på vad hon gjorde och hon råkade av misstag hälla i lite för mycket av det röda pulvret hon hade i handen. Soppan i kitteln blev röd och började bubbla oroväckande och sedan sade det Pang! Ingen hade varit beredda på den plötsliga explosionen som skedde i Travina och Angelinas kittel så när den röda soppan flög ut över rummet lyckades den träffa precis alla elever i rummet inklusive Snape. Folk skek och började springa runt i panik och Snape försökte få folk att lugna ner sig samtidigt som Travinas hjärna gick på högvarv, hon var ganska säker på att det kunde ha varit hennes fel men om hon skyllde på Angelina så kanske hon skulle klara sig.
- Se nu vad som hände! Fräste hon åt Angelina för att tydligt visa att det inte varit hennes fel.
- Mitt fel? Utbrast Angelina oförstående.
- Ja ditt fel, jag sa ju att du inte skulle hälla i fladdermusvingarna!
- De kan omöjligt ha varit anledningen till att det exploderade!
- Jo det var det, sade Travina. Plötsligt stod Snape där och såg ilsket på dem.
- Följ med här ni två, sade han kallt.
- Det var Angelinas fel! Sade Travina desperat.
- Det var det inte! Protesterade Angelina.
- Det spelar ingen roll, ni båda kommer med mig in på mitt kontor nu. Travina skar tänder av återhållen ilska, det var inte hennes fel, hade inte Angelina provocerat henne så skulle det här aldrig ha hänt. De följde efter Snape in på hans kontor och han stängde dörren efter dem.
- Ni båda har bettet er mycket omoget och satt era klasskamraters liv i fara. Om ni inte kan göra en enkel trolldryck har ni inget här att göra. Men som läget är nu blir jag nog tvungen att försöka undervisa er ändå, men som straff för ert beteende kommer ni att få strafftjänst, i form at att torka alla bord i stora salen varje kväll den närmaste månaden!
- Va?! Utbrast Angelina och Travina i kör tätt följt av:
- Torka bord tillsammans med henne?! Deras röster dolde inte riktigt hur illa de tyckte om den strafftjänsten. Snape såg illvilligt på de båda tjejerna.
- Ja, det verkar vara ett passande straff. Er strafftjänst börjar i kväll vid nio tiden, och kom ihåg att ni inte får använda magi. Försvinn härifrån nu!


Någonstans, någon månad, nutid.
- Så det är därför som Snape inte gillar er? Utbrast Marielle.
- Ja, det kan nog vara en av anledningarna, sade Angelina undvikande, Marielle såg nyfiket på henne.
- Hur så?
- Nu ska vi inte gå händelserna i förväg här, avbröt Travina.
- Nej, precis, först ska vi berätta hur mycket vi hatade varandra, sade Angelina och flinade åt Travina som flinade tillbaka.
- Jag hävdar fortfarande att det största mysteriet i världen är hur de lyckas komma överens.
- Vad menar du? frågade Angelina oskuldsfullt.
- Vi är ju fantastiska vänner! Sade Travina.
- Ja precis!

Hogwarts, oktober, samma dag som tidigare, okänt år.
Angelina var på mycket dåligt humör, det här hade inte varit någon bra dag och tillråga på allt skulle hon bli tvungen att ha strafftjänst i form av att torka bord i stora salen tillsammans med den där lilla ”jag-vet-allt,-jag-är-så-perfekt” typen. Det var verkligen inte Angelinas fel att kitteln sprängdes, visst hon hade ”råkat” hälla ner fladdermusvingar som tydligen inte skulle vara med i trolldrycken men hon var övertygad om att det var Travina som hade överdoserat det där pulvret och att det var orsaken till explosionen. Och som om det inte var tillräckligt hade den lilla slampan försökt att skylla ifrån sig på Angelina, bara för att hon var för feg för att ta konsekvenser. Men Snape hade inte lyssnat på hennes bortförklaring, dessvärre hade inte Angelina heller sluppit undan och därför var hon på otroligt dåligt humör när hon nu vandrade genom korridorerna ner till stora salen. När hon kom fram var Travina redan där, vilket förvånade Angelina lite eftersom hon visste att hon lämnat sällskapsrummet innan henne, men innan hon hann fundera mer på det kom Filch in och såg illvilligt på de båda tjejerna.
- Jag är här med hinkar och vatten, se till att börja jobba så fort som möjligt, ni vill väl inte vara kvar här hela natten? Sade han och flinade och ställde ner hinkarna på golvet. Angelina såg surt på vaktmästaren men hon hann inte komma på någon fyndig kommentar innan han försvunnit.
- Det är väl lika bra att börja då, suckade Travina och gick fram emot hinkarna. Angelina gjorde motvilligt detsamma och snart hade de börjat torka varsitt bord.
- Jag kunde ha gjort så många andra viktiga saker än det här ikväll, muttrade Travina från andra änden av bordet, förmodligen så muttrade hon så högt för att Angelina skulle höra det också.
- Som vad då? Göra läxor? Frågade Angelina med ett hånfullt tonfall och såg på Travina som lyfte på huvudet och blåste bort en envis hårslinga.
- Bland annat, svarade hon undvikande. Det var något med sättet hon sade det på som gjorde Angelina lite nyfiken på vad mer Travina kunde syssla med, men hon var egentligen inte på humör för att starta en konversation så hon ryckte bara på axlarna och fortsatte att torka bordet. Det var nära midnatt när de var klara med borden och de kunde vandra upp till sovsalen igen, de sa inte ett ord till varandra och de gick och lade sig för att försöka få så mycket sömn som möjligt innan de skulle upp till lektionerna dagen efter. På så sätt fortsatte det i tre veckor och när den sista veckan började så kunde Angelina verkligen se ljuset i tunneln. De veckorna som gått hade varit jobbiga, och hon och Travina hade väl inte precis kommit överens men de hade begränsat sig till några få förolämpningar per kväll, och de hade undvikit att mörda varandra vilket kunde ses som ett stort plus, fast Travina skulle aldrig ha besegrat Angelina i en regelrättbrottnings match, men hon misstänkte att Travina knappast var speciellt bra på att följa regler, dessutom hade hon fått en glimt av något som liknade en kniv i tjejens väska och det oroade henne något. Den här kvällen var inget undantag när tjejerna började, eller, ja Travina verkade mer nedstämd än vanligt, men det var inte något som Angelina riktigt lade märke till. De började arbetet och de gick bra till en början då plötsligt Travina välte omkull hinken med vatten, först stirrade hon bara på vattnet som rann ut över golvet och sedan började hon svära, Angelina hade inte hört henne svära förut, hon visste att Travina var ganska bra på att förolämpa folk, men hon kunde för sitt liv inte komma på vars tjejen fick alla de där svordomarna ifrån, så plötsligt såg hon hur Travina sjönk ihop på golvet och begravde huvudet i händerna. Angelina stod kvar på stället och visste inte riktigt hur hon skulle reagera men tillslut så gick hon försiktigt fram mot Travina vars kropp skakade okontrollerat.
- Hur är det? Frågade Angelina, och hon tyckte själv att det lät lite dumt. Men vad annars skulle hon säga. Travina svarade inte men Angelina hörde att hon gjorde sitt bästa för att andas lugnt och ta djupa andetag och en halv minut senare slutade hon att skaka så mycket och hon lyfte upp huvudet och såg generat på Angelina.
- Jag är less, jag vill ge upp och åka hem, mumlade hon och såg ner på sina händer. Angelina såg på henne och satte sig sedan ned bredvid henne.
- Jag vet hur det känns, ibland så vill jag också bara åka hem. Travina log tacksamt, förmodligen hade hon varit halvt rädd att Angelina skulle komma dragandes med någon förolämpning, vilket var ganska förolämpande i sig, för så elak var hon ju verkligen inte.
- Vad är hem för dig då? Frågade Travina och Angelina misstänkte att hon försökte föra ämnet längre ifrån henne själv, dessutom var hon tveksam om det verkligen var så vist att lämna ut sådan information till en person hon inte litade på.
- London, svarade hon och försökte verkligen att inte låta som om hon ljög, men hon gissade att hon misslyckades för Travina tittade tvivlande på henne.
- Nä, jag tror inte det. Du hör hemma här ungefär lika mycket som jag och jag vet att jag inte är härifrån.
- Vad får dig att tro det? Frågade Angelina.
- En känsla bara, svarade Travina och ryckte på axlarna. Angelina såg tvivlande på henne och skakade på huvudet.
- Okej då. Jag är inte från London. Jag växte upp i Gondor, i Midgård, det är en helt annan värld. Sade Angelina kort. Travina nickade.
- Jag råkar vara dotter till Aragorn, som råkar vara kung, vilket gjort att jag råkar vara prinsessa och för tillfället tronföljare, fortsatte Angelina. Så, om du nu ansåg att inte du heller hörde hemma här så kan du väl tala om för mig vars du egentligen hör hemma, sade hon och log. Travina flackade lite med blicken innan hon såg rakt på Angelina.
- Visst, mumlade hon. Jag kommer också från en helt annan värld, från ett land som heter Drasnien.
- Det var ett mörkligt sammanträffande, mumlade Angelina.
- Ja, jag vet, sade Travina.
- Hur stor är egentligen att två personer från två helt olika världar hamnar på samma skola och tillråga på allt träffar på varandra och får reda på det?
- Mycket liten chans, men det är i alla fall större chans än att tre personer från tre olika världar skulle dyka upp. Jag menar så länge det bara är två är det väl bara en konstig slump? Angelina nickade.
- Jo. Tänk, jag trodde aldrig att jag skulle ha något gemensamt med en plugghäst som du, utbrast Angelina, och insåg att det kanske inte var så bra att förolämpa henne precis när de börjat komma överens, men Travina skrattade bara.
- Jag är glad att jag lyckades få er att tro det i varje fall.
- Va?
- Jag avskyr att plugga, jag gör det bara för att jag inte har något bättre att göra, men jag har inte precis lärt mig speciellt mycket egentligen. Angelina skrattade.
- Menar du att det är en fasad bara?
- Ja, jag är urusel egentligen och jag lyckas med det mesta i och med att jag fuskar, precis när hon sagt det så såg Angelina att hon inte alls tänkt säga det utan hon stängde snabbt munnen och tittade stint ner i golvet som om det skulle hjälpa.
- Jag säger inget, sade Angelina, men du får lov att lära mig hur du gör. Travina såg på Angelina och log ett hemlighetsfullt leende.
- Jag tror inte att det skulle gå.
- Hur så? Frågade Angelina oförstående.
- Det är en hemlighet, svarade Travina.
- Travs! Utbrast Angelina och omedvetet så kallade hon henne Travs också, vilket så småningom skulle utvecklas till Trams, men det visste de inte ännu.
- Vi har suttit och berättat hemligheter i flera minuter nu, varför inte fortsätta? Travina log och ryckte på axlarna.
- Visst, sade hon. Jag råkar ha en viss förmåga som kallas viljan och ordet och med den så behöver jag bara samla ihop min vilja och säga ett ord så händer det jag vill skall hända, sade Travina, Belgarath skulle nog inte ha tyckt att det var en så bra beskrivning, men den fungerade tyckte Travina och det var väl huvudsaken.
- Va? Utbrast Angelina förvånat.
- Japp, sade Travina. Fast jag försöker använda trollstaven ibland också och det funkar dessutom emellanåt. Angelina skrattade till.
- Dessutom vet jag en annan sak vi har gemensamt! Utbrast Travina.
- Jaså?
- Ja, jag gissar att varken du eller ja är speciellt stora fans av Snape. Nej, det har du rätt i! sade Angelina.
- Vi borde egentligen hämnas på honom för att ge oss den här strafftjänsten, fortsatte hon.
- Ja precis! Det var ju inte vårt fel att vi råkade spränga kitteln. Det var fel på ingredienserna!
- Ja precis!

Någonstans, någon månad, nutid.
- Och efter den dagen var vi bästa vänner! Avslutade Angelina.
- Bara så där? Sade den där okända personen tvivlande.
- Japp, sade Travina. Marielle tittade på sin drasniska vän.
- Sade du verkligen det där om att det var en slump att två personer från två olika världar lyckades hamna på samma skola och att det var ytterst liten chans att det skulle kunna komma en tredje person? Travina vred lite på sig.
- Ja, jag tror att ödet försökte ge mig en käftsmäll när du dök upp, bara för att jag påstod att det inte skulle gå, sade Travina.
- Nåja, men nu måste väl ändå jag komma in i det här, klagade Marielle.
- Tålamod Marri, tålamod, sade Angelina.
- Först kan vi ju berätta den egentliga anledningen till att Snape avskyr oss, sade Travina.
- Mäh! Klagade Marri. Men ingen brydde sig egentligen om vad hon sa.

Hogwarts, december, sent på kvällen, okänt år.
Det hade tagit tjejerna ett par månader att komma på en utmärkt plan för att hämnas på Snape, de hade dessutom blivit tvungna att få tag på viss utrustning, vilket inte hade varit det lättaste, men de hade fått hjälp av ett rödhårigt tvillingpar som vi alla känner till. Och under den här tiden hade de båda tjejerna lärt känna varandra mer och mer och Travina lade inte längre ned lika mycket tid på att plugga utan i stället tillbringade hon ofta sin lediga tid med att planera hämnden mot Snape med Angelina, eller så tillbringade hon tiden med att ha strafftjänst med Angelina. Mycket trevligt, anyway. Det var nu ganska sent på kvällen och Travina och Angelina var i fullfärd med att smyga utanför Snapes kontror.
- Hysch! Hyschade Travina åt Angel som råkat göra något ohörbart ljud.
- Jag har inte gjort något, väste Angelina.
- Tyst, sade Travina och Angelina räckte ut tungan åt henne men i mörkret kunde Travina inte se något. De smög fram till kontorsdörren och Angelina försökte öppna dörren, men den var låst till deras stora förvåning. Angelina drog fram trollstaven och testade den där trollformeln som öppnar lås som jag har glömt, men inget hände. Så Travina drog fram en dyrk ur sin ena ficka och inom ett par sekunder gled dörren upp.
- Var har du lärt dig det där? Frågade Angelina imponerat, Travina log bara och de vita tänderna lyste i mörkret. De smög sig in i rummet och fram till skrivbordet där de lämnade något som såg ut som ett paket och sedan smög de sig tyst ut igen och låste dörren efter sig och de smög sig tillbaka till sov salen där de genast gick och lade sig. Nästa morgon vaknade alla i skolan av ett högt ”Pang!” (otroligt användbart ord). Angelina och Travina flinade när de tittade yrvaket på varandra och de insåg att deras plan gåt vägen, så de gick nöjda ner till stora salen för att äta frukost. Hela den dagen var det stora samtalsämnet i skolan att någon hade sprängt upp Snapes kontor men ingen visste vem som gjort det. Vissa gissade på Fred och George Weasley, undertiden som Snape nog egentligen gissade att det var Angelina och Travina som gjort det, men det fanns aldrig tillräckligt med bevis för att kunna anklaga dem för att verkligen ha gjort det, och på så sätt lyckades Angelina och Travina komma undan utan strafftjänst för ovanlighetens skull.

Någonstans, någon månad, nutid.
- Sprängde ni hans kontor? Det har ni aldrig sagt något om! Sade Marielle anklagande. Angelina och Travina tittade förvånat på varandra.
- Har vi inte? Sade Travina.
- Det trodde jag att vi hade gjort, sade Angelina.
- Jag är nästan säker på att vi nämnt det, mumlade Travina.
- Kanske någon gång i förbifarten, mumlade Angelina tillbaka.
- Är du verkligen säker på att vi inte har sagt något? frågade Travina Marielle som skakade på huvudet.
- Jag har aldrig hört något om det, hävdade hon bestämt.
- Då måste vi ha glömt det, sade Travina fortfarande något förvirrad.
- Nåja, skall vi fortsätta? Sade den fortfarande okända typen.
- Okej, sade Angelina. Var mötte du oss första gången? Frågade hon vänd mot Marri som tänkte efter.
- Jag tror att det var på Hogwarts expressen.

Hogwarts expressen, 1:a september, okänt, men nytt, år.
Varför var folk tvungna att göra så tunga koffertar? Och varför var det så jäkla trångt inne i tåget? Dessa två frågor surrade runt i Marielles huvud då hon släpade sin oerhört tunga koffert genom de mycket trånga korridorerna på Hogwarts expressen. Hon hade kanske varit lite sent ute, men hur kunde varenda jävla kupé på tåget vara upptagen redan? Hon hade börjat en lång svordomsramsa och hon lutade sig nu mot en dörr som hon trodde var stängd, men den var inte riktigt stängd utan den gled upp och Marielle föll in i kupén med kofferten efter sig. Detta innebar att hon började svära ännu mer där hon låg på golvet.
- Hon svär till och med värre än du, hörde hon en röst säga.
- Ja, hon gör det va?
- Här, behöver du hjälp upp? Sade den första rösten och Marielle tittade på handen som var utsträckt emot henne och sedan upp på personen som pratat, det visade sig vara en ung tjej inte mycket äldre än Marielle själv och hon hade svart hår som till skillnad från Marielles verkade vara borstat till och med. Marielle som slutat svära tog tacksamt emot hjälpen och lyckades ta sig upp.
- Jag är Travina, sade tjejen som hjälpt henne. Och det här är Angelina. Sade hon och pekade på sin kompis.
- Jag är Marielle, svarade Marielle. Hon såg sig om i kupén och gissade att de båda tjejerna var de enda som var där, hur de lyckats med den saken, med tanke på hur överfyllda alla andra kupéer var, kunde hon inte förstå.
- Skulle jag kunna få sitta här? De båda tjejerna log.
- Visst, slå dig ner bara, sade tjejen som hette Angelina och pekade på sätet. Marielle drog in kofferten ordentligt och stängde dörren efter sig och satte sig ned. Undertiden hade Travina och Angelina återupptagit det samtal de hade hållit på med innan Marielle avbrutit dem med att falla in i deras kupé (och bokstavligt fallit in i deras liv, men det kunde de ju inte veta).
- Jag lovar, det är en idiotsäker plan! Sade Angelina med överdrivet entusiastisk röst. Travina däremot såg lite tveksam ut.
- Jag vet att du, och jag missförstå mig inte, väldigt gärna vill besöka den förbjudnaskogen, men jag tvivlar på att det där kommer att fungera.
- Var nu inte en sån pessimist Travs! Klagade Angelina.
- Jag var född pessimist.
- Jag trodde att jag hade botat dig från det! Utbrast Angelina surt.
- Inte riktigt, sade Travina och flinade emot henne innan hon vände sig mot Marielle.
- Så, jag har inte sett dig tidigare så jag gissar att du är en första års elev? Sade hon nyfiket. Marielle nickade.
- Ja, vad går ni för årskurs?
- Vi skall börja vårt andra år, sade Angelina.
- Om inte Dumbledore anser att du borde flyttas ner en klass på grund av dina dåliga resultat i alla ämnen, sade Travina och flinade, Angelina täckte ut tungan åt henne.

Nästa dag
Det var dagen efter, det vill säga den andra september och Angelina och Travina var på väg ner till stora salen för att äta frukost när de blev stoppade av Mcgonagall.
- Miss Aftonstjärna, ni skall upp till Dumbledore, sade hon och hon skulle precis fortsätta men Travina avbröt henne.
- Där ser du! Jag sa ju att du skulle flyttas ned en klass! Sa hon och flinade mot Angelina.
- Faktum är, miss Claw, att ni också skall dit upp, sade Mcgonagall. Travina stirrade chockat på henne.
- Va?
- Det är bäst att ni går nu så att ni hinner. Lösenordet är chokladgrodor. Se så, ge er iväg. Angelina kunde inte låta bli att skratta hela vägen dit och hon brydde sig inte om att Travina med jämna mellanrum slog henne på armen och sade sluta. De kom fram till stenstatyn, gav den lösenordet och gick upp till kontoret där de till sin överraskning såg att förutom Dumbledore så var Marielle också där.
- God kväll flickor, sade rektorn och såg på flickorna.
- Tja, sade Angelina som hade problem med att hålla sig seriös, Dumbledore log bara mot henne.
- Jag gissar att ni redan har träffat miss Hawk.
- Ja, vi träffade på henne på tåget, sade Travina och undrade vars det här samtalet var på väg.
- Det är bra, mycket bra. Ni förstår, miss Hawk här är precis som ni inte från den här världen, och eftersom ni nu gått ett år har ni ju vant er så pass mycket att ni kanske skulle kunna hjälpa henne att finna sig tillrätta här. Sade han och log ett besynnerligt allvetande leende. Angelina stirrade tvivlande på Dumbledore.
- Skall vi vara barnvakter åt d… hon där? Sade Angelina och hindrade precis sig själv från att säga ”den”
- Jag behöver inga jäkla barnvakter! Sade Marielle, fast nu var ju ”jäklar” ett mildare ord än vad hon egentligen sa, men som alltid så måste vi ju tänka på barnen.
- Menar du att hon inte heller är härifrån? Sade Travina som inte riktigt lyssnat efter det han sagt om att Marielle inte var från den här världen. Vad är oddsen för att det skulle hända?! Sade hon sedan och såg tvivlande upp i taket. Gud måste skämta med mig!
- Han fi… Började Angelina.
- Finns inte! Jag vet, muttrade Travina som tydligen hört just den kommentaren ett antal gånger. Sedan vände hon sig mot Dumbledore.
- Vad var det du sa om barnvakter? Dumbledore log lugnande.
- Jag sa inte att ni skulle vara barnvakter åt någon, miss Hawk här klarar sig väldigt bra på egen hand, allt jag begär av er är att ni hjälper henne att komma till rätt här.
- Vi fick ingen sån hjälp, sade Angelina och höjde på ögonbrynet.
- De kanske sände efter oss för att vi skulle vara här och hjälpa henne, föreslog Travina och såg misstänksamt på Dumbledore som lade till sig med en oskuldsfull min.
- Skulle jag? Sade han. Varken Travina eller Angelina litade riktigt på honom.
- Vem vet, sade Travina och blev sedan avbruten av att hennes mage kurrade ljudligt, hon hade ju trots allt inte fått någon frukost.
- Se så flickor, gå ner och ät frukost nu. Jag antar att ni är hungriga, sade han och blinkade mot Travina som rodnade lite. Angelina log mot henne och vände sig sedan emot Marielle.
- Kommer du, min vän här blir så grinig om hon inte får mat.
- Blir jag ju ej, protesterade Travina. Angelina bara skrattade och så började de gå nerför trappan.
- Vet ni, om man tar första bokstäverna i våra namn så blir det mat sade Marielle plötsligt.
- Ja, det har du rätt i sade Angelina. Vilket sammanträffande.
- Bah, knappast, det var säkert ödet det också! Sade Travina surt.
- Va? Sade Marielle oförstående och vände sig mot Angelina.
- Ingenting särskilt jag förklarar det någon annan gång. Marielle ryckte på axlarna och sedan gick de ner i matsalen och satte sig vid Gryffindor bordet tillsammans med Marielle, något som skulle bli en vana de fortsatte med i många år framöver, fast det visste de ju inte om ännu.

Någonstans, någon månad, nutid.
- Och så gick det till, avslutade Angelina.
- Så det var humlesnurrs fel? Sade den okända personen lite förvånat.
- Japp! Sade Marielle.
- Så ni blev alltså vänner sedan?
- Japp, när vi väl lärde känna Marri så tyckte vi så pass mycket om henne att vi struntade i vad Humlesnurr sagt. Fast jag tror inte att han verkligen hade behövt lägga sig i. Han bara skyndade på saker i stället.
- Jupp jupp.
- Så det var ödet och Humlesnurr som förde er samman kan man säga?
- Ja det kan väl, sade Angelina eftertänksamt.
- Jag undrar varför, sade den okända personen.
- Vem bryr sig, sade Travina.
- Ja precis, vem bryr sig. Så länge vi faktiskt är vänner så är jag nöjd, sade Marielle.
- Fast jag undrar vad som skulle ha hänt om Trams och jag inte fått strafftjänst tillsammans.
- Ja du, men det finns en massa ’om’ egentligen, och om det var ödet som förde oss samman så skulle vi ändå ha blivit vänner, tror jag.
- Det tål att tänkas på kanske, fast inte nu, jag har fått nog av gamla minnen för tillfället.
- Ja. Det är väl ingen ide att fortsätta tänka på vad som redan hänt, i stället borde i tänka på vad som ska hända.
- Eller helt enkelt leva i nuet, sade Marielle och flinade.
- Du är ett geni ibland Marri vet du det?
- Ibland?!
- Ja ibland.
- Pfft! Alltid skulle jag vilja säga.
- Knappast!