16

-Nej sa jag ju! Är du döv eller? sa Marielle till Pellakalion som var och besökte henne.
-Jag har inget fel på min hörsel, men det kanske du har! Fräste Pellakalion.
Marielle märkte att Pellakalion började tappa tålamodet. Hon höll på att vinna, hon fick inte ge efter nu!
-Min hörsel fungerar alldeles utmärkt, tackar som frågar, sa Marielle med samma lugna stämma som hon hade märkt gjorde Pellakalion irriterad.
-Varför är du så osammarbetsvillig? Frågade Pellakalion med en suck.
-Därför att jag vet vad du har i tankarna. Så fort som du har blivit accepterad av alverna kommer du att starta ett krig och försöka störta deras drottning; Samantha, så att du själv kan roffa åt dig tronen, sa Marielle.
-Inte visste jag att en så liten flicka som du kunde vara så smart, sa Pellakalion.
-Och inte viste jag att en så gammal korkskalle som du kunde vara så dum, sa Marielle.
-Fresta inte mitt tålamod Marielle!
-Jo, det gör jag faktiskt. Men en sak ska du veta, startar du ett krig mot Samantha och hennes drakriddare, då förlorar du.
Pellakalion störtade ilsket ut från huset.
-Förbaskade flickunge! Sa han högt för sig själv när han kom ut.
-Hur gick det far? Frågade Andrion som kom gåendes.
-Åt skogen, hon är envis som en åsna, fräste Pellakalion ilsket.
Andrion skrattade.
-Hon är ganska lik Samantha va? Sa Andrion, fortfarande skrattandes.
-Ganska är en grov underdrift, muttrade Pellakalion.
-Hon tycker inte om dig far, det är det hela.
Pellakalion svarade inte. Han fortsatte mot sitt hus, muttrandes.
Andrion tittade efter sin far. Sedan suckade han och gick bort mot sitt eget hus. Det var tomt och ensamt, det skulle vara kul att få ha besök någon gång.
-Vad var det den där flickan hette? Tänkte han för sig själv. Var det Travina?

Marielle satte sig ner och försökte få kontroll över sin ilska. Pellakalion hade gjort henne redigt arg, inte så som hon brukade bli, nu kände hon ett verkligt hat mot den där mannen. Han försökte ta allt hon älskade ifrån henne. Först satte han Angelina och Travina i fängelse och hotade med att döda dom, sen fick han den dumma idén att försöka få henne att säga till Samantha att mörkeralverna inte alls var onda! Marielle var verkligen arg. Hon försökte göra så som Samantha hade lärt henne; Tänka på en lycklig plats där hon fick alla sina krafter ifrån.
Det gjorde ont att tänka på Samantha, det kändes som om hon var så långt borta.
-Kommer jag någonsin att få se henne igen? Tänkte Marielle olyckligt och kröp ihop i ett hörn.
Det var längesedan hon hade känt sig så här deprimerad. Kanske var det, det som Pellakalion försökte få henne att bli? Att vara ensam i mörker var Marielles stora mardröm. Inte ha någon hos henne, ingen att prata med, ingen att krama om, om man blev rädd. Det här var Marielles mörka sida, den som hon aldrig visade inför sina vänner. Marielles mörka sida var en värld av rädsla och mörker. Där fanns inget förutom ett stort svart tomt hål, fyllt med sorg, smärta, rädsla. Marielle avskydde den här sidan av sig själv, hon ville aldrig kännas vid den. Aldrig bli så olycklig som Samantha en gång varit, så olycklig att man inte brydde sig om ifall världen gick under, bara man fick dö…