17

Samantha gick oroligt fram och tillbaka i sin stora tronsal.
-Edwig, jag är rädd, sa hon till den stora silvriga draken som stod bredvid henne.
-Samantha, vi är alla rädda för det här. Ingen vill att Chriss ska komma till skada, sa Edwig lugnt.
-Men hon är min syster! Om något skulle hända henne…
Samantha drog sig själv i det matt orange färgade håret.
-För dig är hon en syster, för folket är hon ett tecken på godhet. Hon är deras frälsare och gud Samantha.
-Jag har redan mist fyra syskon Edwig, jag vill inte mista Chriss.
-Det var inte ditt fel Samantha. Dom valda själva.
-Ja, men det var Jaana som tog det slutgiltiga beslutet åt dom.
-Jag vet Samantha. Men dom saknar dig lika mycket som du saknar dom.
-Det kan jag knappt tro. Jaana vill inte ens höra mitt namn.
-Men dom andra då? Tror du verkligen att Sassa, Thomas och Jassi inte saknar dig? För det gör dom Samantha, det gör dom.
Samantha satte sig med en suck ner på tronen.
-Jag har ingen tronarvinge ifall jag skulle dö Edwig. Chriss kan inte bli drottning åt folket, hon är redan deras gud, Sassa var den som egentlige skulle ta över tronen efter mig. Men hon är borta ut mitt liv, för alltid är jag rädd.
-Men Samantha, du skulle ju kunna få barn!
-Edwig, nu kommer vi in på det där spåret igen. Kan du verkligen se mig som mamma? En drottning med svärd som avskyr festligheter och allt som har med damer att göra? Jag som svär hela tiden?
-Men du kommer att behöva en tronarvinge Samantha, du kan dö när som helst. Du kanske får samma sjukdom som Armanta.
-Edwig, jag har inga planer på att bli sjuk, som min mamma blev.
-Saknar du henne inte?
-Edwig, jag levde med henne i tre år. Jag kommer inte ihåg något av min barndom, jag har förträngt varje minne jag hade av den.
-På grund av Samtar?
-Ja, på grund av han. Jag hade kunnat få leva här när min mor dog, men det hade far något emot. Han gick ut i människornas värld och lämnade mig i skogen. Och sedan, när jag var 6 var han tvungen att gå och döda några tusentals människor. Gissa vem dom avskydde sen? Varje gång jag kom in i någon by jagade dom iväg mig igen. Jag levde i skogen i 9 år Edwig! I 9 år!
-Jag vet Samantha. Du behöver inte bli upprörd.
-Jag är ledsen Edwig, det är inte dig jag är arg på.
-Jag vet Samantha. Du har fått stå ut med en hel del med smärta.
-Det är väl en sak som händer när man lever i sjutusen år.
Edwig log mot Samantha.
-Jag veta att du saknar honom Samantha, men du måste låta honom gå! Han har varit död i mer än femtusen år!
Samantha suckade.
-Jag är medveten om det Edwig, men det är så svårt att släppa taget om honom.
-En dag kommer även du att finna lycka Samantha.
-Jovisst, jag satsar tjugo guldmynt på; Inte.
Edwig log igen.
-Som ers majestät önskar, sa han och la en filt på den slumrande drottningen.