9

-Wow, coolt! Sa Travina.
-Vad betyder ”coolt”? Frågade en annan alv förvirrat.
-Det betyder ungefär ”Vad häftigt!”, sa Angelina.
-Åhh…sa alven (Jag tror inte att han fattade särskilt mycket av Angelinas utmärkta förklaring).
-Vi måste gå till min far och anmäla er ankomst! Sa Nevnarion.
-Okej! Sa Angelina, Travina och Marielle i kör.
Dom gick iväg mot ett hus som verkade vara lite större än dom andra. Huset var, till skillnad från dom andra, byggt av sten och det hade ett stentak (Oj, vilken syn för ögat! Stenhus!).
Nevnarion knackade försiktigt (Jovisst, det såg ut som om han skulle spränga dörren eller nått) på dörren.
En ung alvflicka öppnade den. Hon hade långt brunt hår och hennes ögon var bruna. Hon såg ut att vara ca 19 år gammal.
-Det här är Andeliniel, min fästmö, sa Nevnarion.
(Okej, något säger mig att Marielle kommer få ett utbrott om cirka 5 sekunder)
-Trevligt att träffas, mumlade Marielle (Tusan! Jag hade fel!)
-Instämmer, sa Angelina och Travina samtidigt.
Andeliniel log.
-Det är en stor ära att få ha dig här ers höghet, sa hon till Marielle med en röst som klingade som silverklockor (Varför inte guld?)
-Där kom det igen, mumlade Marielle.
-Ursäkta? Sa Andeliniel en smula förvirrat.
-Det är trevligt att vara här, sa Marielle.
-Maka på er, gamlingen kommer, sa en röst och Andeliniel makade lite på sig.
En man på 40 (Bast?) år tittade på dom. Han hade svart hår och blåa ögon.
-Så gammal är du inte far, sa Nevnarion med ett litet leende.
-Jodå, det är jag. Och vilka är det här? sa han och gjorde en gest mot Angelina, Travina och Marielle.
-Dumbledores gäster far, sa Nevnarion milt.
-Jovisst ja! Ni får ursäkta, mitt minne är inte var det en gång har varit, sa mannen och skakade på huvudet.
-Äh, det gör inget. Mitt minne har aldrig någonsin funkat, jag vet hur det känns, sa Marielle.
Mannen stirrade på henne.
-Kan det vara möjligt? Sa han i viskande ton.
-Vaddå? Frågade Marielle.
-Nej, det var inget. Mitt namn är Andcirithion, men dom flesta kallar mig för Andy (En 40-åring?).
-Och jag är Angelina, sa (Guess ho?) Angelina.
-Och jag är Travina, sa Travina.
-Och det är alltså jag som är Marielle, sa Marielle.
Andcirithion nickade (Jädrar vilket långt namn!).
-Jag är säker på att Nevnarion leder er till ert hus som har ställt igordning åt er, jag hoppas att ni ska trivas här, sa han sedan.
Angelina, Travina och Marielle nickade och följde efter Nevnarion som hade börjat gå mot ett hus lite längre nedför gatan.
Andy stod och tittade efter dom.
-Stackars barn, stackars, stackars barn, sa han tyst till sig själv och gick in igen.
-Vad är det med dig Andy? Frågade Andeliniel.
-Marielle. Kände du inte det?
-Kände vad då?
-Marielle utsänder en så stark kraft som jag aldrig har känt förut. Till och med starkare än Samantha.
-Är hon…?
-Jag är rädd för det. Jag borde nog sätta ut vakter utanför deras hus. När mörkeralverna får reda på det här…
-Är du rädd för att dom ska kidnappa henne?
-Jag befarar det, ja.
-Men vad ska dom med henne till?
-Vem vet. Den flickans öde står skrivet i stjärnorna och vi alver har inte kunnat läsa dom på länge…Mycket länge…
Andeliniel tittade på honom.
-Är allt förlorat? Frågade hon.
-Inte än mitt barn, inte än…