12

När dom vaknade insåg dom direkt att det var något som var fel…Fruktansvärt fel…
-Var är vi? frågade Travina sömndrucket.
Dom befann sig i ett helt svart rum. Det fanns inga fönster. Ingenting!
-Ingen aning, sa Marielle och försökte resa sig upp. Det känns som om någon har haft en brottningsmatch i mitt huvud, sa hon sedan.
-Angelina, Angelina vakna! Sa Travina och skakade försiktigt på Angelina.
-Jag är vaken, mumlade Angelina.
Hon hade drömt om en mörkeralv med långt svart hår och kritvitt ansikte. Hans öron hade varit lite mer spetsiga än alvernas i byn och han hade varit väldigt lång.
-Jag har drömt den mest underbaraste dröm i hela mitt liv! Sa hon lyckligt.
-Vad handlade den om då? frågade Marielle.
Angelina berättade om den underbara drömmen.
-Hör mina öron verkligen rätt? Frågade Marielle.
-Hör dina öron vad då? frågade Travina och Angelina.
-Angelina är kär! Sa Marielle flinandes.
-Det är jag inte alls! Sa Angelina och rodnade.
-Inte trodde jag att du någonsin skulle kunna bli kär i någon! Och en mörkeralv dessutom! Sa Travina och flinade mot Marielle.
-Hurså? Är det något fel med det? frågade Angelina surt.
-Tja, kanske det. Med tanke på att du är en halvalv och dina föräldrar är Aragorn och Arwen och att din pappa var med i Ringens krig och slogs mot det onda och såvitt jag vet så är mörkeralver onda, sa Travina.
-Om man ska tro alverna så, muttrade Angelina och Marielle nickade.
-Kul att till och med du kan bli kär. Fast, det skulle ju vara ett större under om Travina blev kär i någon, sa Marielle funderandes.
-Ja, det har du ju rätt i, sa Angelina.
-Jättekul, sa Travina med en grimas.
-Vi kanske skulle börja fundera på var vi är någonstans? Sa Angelina sedan (Det tog lite tid för dom att komma till den frågan).
Travina nickade.
-Vi är i ett hus som det är helt mörkt i, det är höjden av min vetenskap, sa Marielle.
-Oändligt, mumlade Angelina.
-Jo, jag vet, svarade Marielle.
Travina gick fram till väggen och knackade försiktigt på det.
-Väggen är tunn, sa hon och fortsatte att knacka. Om vi alla armbågade väggen så borde den falla.
-Kan man armbåga en vägg? Frågade Marielle förvirrat.
Travina suckade.
-Det var bara ett uttryck Marri, sa Travina.
-Jaha, men säg det då! fortsatte Marielle.
Nu suckade både Angelina och Travina.
-Om vi kunde komma till saken? Sa Angelina.
-Ja, det är väl lika bra att vi försöker, sa Marielle och gick fram till väggen.
Efter henne kom Angelina.
-Är ni redo? Ett…Två…Tre! Sa Travina och kastade sig mot väggen.
Marielle och Angelina gjorde samma sak. Väggen gav ifrån sig ett knakande ljud men ramlade inte.
-Och nu, Einstein? Frågade Marielle medans hon gned sig själv på armbågen.
-Jag är ett geni, inte en ingenjör, svarade Travina.
-Tysta! Väste Angelina plötsligt.
Marielle och Travina tystnade och lyssnade.
Någon var på väg mot huset!