14

Marielle satt med huvudet begravt i händerna. Hennes händer var blodiga efter alla slag mot väggen och hennes kinder var våta av alla tårar. Hon visste inte hur många timmar det hade gått och hon undrade ifall Travina och Angelina fortfarande levde eller ifall Pellakalion hade gjort som han hade sagt: Dödat dom.
Marielle trodde att hon skulle bli galen. Allt var svart och inom henne fanns det också ett mörker. Marielle reste försiktigt på sig men kände hur magen protesterade och hon spydde. Hon lutade sig mot väggen och kände hur hela kroppen darrade. Utan att hon märkte det så somnade hon.
När hon vaknade igen stod det någon framför henne. Marielle rörde inte på sig utan låg bara stilla.
-Hur mår du? frågade figuren.
Marielle svarade inte. Hon hade inga krafter kvar att använda.
-Jag är verkligen ledsen för det här, jag…Jag visste inte att Pellakalion tänkte…Om jag bara hade vetat, fortsatte figuren.
Marielle nickade lite försiktigt.
-Dina vänner mår bra. Och dom är mer oroliga för dig än för sig själva. Den ena, Angelina är det hon heter tror jag, planerar på en flyktplan, hon är verkligen vacker…
Figuren fortsatte att pladdra men inom Marielle tändes en liten gnista av hopp.
-Lever…Lever dom? sa Marielle med sprucken röst.
Figuren verkade bli förvånad över att hon pratade.
-Ja, jag tror att det där Pellakalion sa om dödandet bara var ett hot…
Marielle öppnade försiktigt ögonen och såg att det var Sindorion som satt framför henne.
-Jag har lite mat med mig om du är hungrig, sa han och tog fram en liten korg.
Marielle nickade.
-Jag är verkligen ledsen för det här Marielle, jag trodde aldrig att Pellakalion skulle…sa Sindorion och lät verkligen ledsen.
-Det är inte ditt fel, du kunde ju inte veta vad han tänkte göra, sa Marielle.
Då såg Sindorion hennes blödande händer.
-Men du är ju skadad! Sa han.
-Det är inget, sa Marielle.
Sindorion tog fram bandage ur korgen och la om det på Marielles händer.
-Tack, sa Marielle enkelt.
Sindorion reste på sig.
-Jag måste gå nu, men jag kommer tillbaka. Försök att äta lite och sova. Du kommer att behöva det, sa Sindorion och gick ut.
Marielle tog korgen och åt lite börd och drack vatten till. Sedan somnade hon igen.
-Jag är ledsen Marielle, men det var tvunget att bli såhär, sa en pojke i hennes egen ålder som stod framför henne.
Han hade brunt mellanlångt hår och blåa ögon.
-Vem är du? frågade Marielle som redan förstod var hon var: I en dröm.
-Samantha bad mig att skicka det här meddelandet till dig. Mitt namn är Jonatan.
-Visste Samantha om det här? frågade Marielle anklagande.
Jonatan log.
-Det är mycket lite som din syster inte vet, sa han sedan.
-Jo tack, jag vet det, muttrade Marielle.
-Du behöver inte vara rädd, inget ont ska hända dig och dina vänner, sa Jonatan.
-Vad är det som kommer att hända?
-Det sa Samantha inte.
-Nej, jag vet. Hon säger på det hela taget väldigt lite tycker jag.
Jonatan skrattade.
-Det var trevligt att träffa dig Chriss, sa han sedan.
-Chriss? sa Marielle förvirrat.
Men hon fick inget svar. Drömmen hade redan börjat blekna bort.