13

Våra tre vänner klamrade sig hjälplöst fast vid varandra (Dom såg jätteroliga ut!) och stirrade med skräck i blicken på det dom trodde var dörren.
Det hördes ett gnisslande ljud och dörren öppnades och i dörröppningen stod en mörkeralv med kritvitt ansikte, långt svart hår, spetsiga öron och som var väldigt lång…
Angelina flämtade till och viskade till Marielle och Travina:
-Det är han! Det är han jag drömde om!
Marielle släppte taget om Travina och Angelina och ställde sig upp.
-Ursäkta, men vad i h*lvete håller du på med? Frågade hon och hennes ögon skjöt blixtar.
Killen stod och skruvade lite oroligt på sig.
-Jo, jag…sa han tyst.
-Vaddå? Frågade Marielle (Som fortfarande var arg).
-Sindorion! Ta hit dom! ropade en röst utanför.
-Jippi, vi har blivit kidnappade! Sa Marielle och vände sig mot Angelina och Travina.
-Skulle inte det här vara vår semester? Sa Travina surt (Och släppte taget om Angelina).
-Mörkeralvernas ledare vill prata med er, sa killen buttert.
-Vad kul! Men vi behöver inte lyssna! Sa Marielle.
-Tvinga mig inte att ta till med hårdhandskarna, sa han bönfallande.
-Vi tvingar inte dig till något, sa Travina.
-Kom igen nu tjejer, sa Angelina.
-Angelina, jag har inget emot att du går och kärar ner dig i en mörkeral…började Marielle men blev avbruten av Angelina som gav henne en hård spark på smalbenet. Aj! Sa hon sedan och hoppade omkring på ett ben.
-Okej, vi går väl då, sa Travina till killen.
Killen nickade. Sedan vände han sig mot Angelina.
-Behöver du hjälp? Frågade han och räckte vänligt fram en hand.
Angelina skakade på huvudet och mumlade något ohörbart.
-Snälla! Om det här blir mycket mer sliskigare så spyr jag! muttrade Marielle.
-Kom igen nu tjejer! Vi går! Sa Travina och tog tag i Angelina och Marielle och drog ut dom.
Killen (Som antagligen hette Sindorion) följde efter dom.
-Ah, våra ärevördiga gäster, sa en mörkeralv med ganska kort vitt hår.
-Snälla! Sa Marielle.
Mörkeralven tittade förvirrat på henne.
-Vad, ers höghet? Frågade han sedan.
Marielle tog ett djupt andetag och räknade till tio.
-Inget, sa hon sedan.
-Jag är Pellakalion, mörkeralvernas ledare, sa mörkeralven sedan.
Utan att våra tre vänner hade märkt det, hade en hop med mörkeralver samlats runtomkring dom.
-Oj, sa Marielle sarkastiskt.
Pellakalion log mot henne.
-Du är verkligen lik din syster, ers höghet, sa han sedan.
-Vet alla vem hon är? Frågade Marielle Angelina och Travina.
-Det verkar som det, sa Angelina och Travina nickade instämmande.
Marielle stönade.
-Men att ers höghet var en mörkeralv visste vi inte, sa Pellakalion.
Marielle tittade på honom med en dödlig blick. Sedan sa hon:
-Låt mig gissa. Ni kidnappade mig för att jag skulle säga till alverna att ni inte alls är farliga, eller något i den stilen, sa Marielle.
-Nästan. Vi vill helt enkelt att du ska visa världen att vi mörkeralver inte är onda och att vi har blivit orättvist behandlade i tusentals år, sa Pellakalion.
-Och det tror ni att jag skulle göra? sa Marielle hånfullt.
-Ja, det tror vi faktiskt, sa Pellakalion med ett litet leende.
Sedan knäppte han med fingrarna och två soldater kom och tog Angelina och Travina.
-Släpp mig din buffel! Sa Travina och slog på den stora soldaten som hade tagit tag i henne.
Marielle tittade på dom med skräck i blicken. Sedan vände hon sig mot Pellakalion med hat i blicken.
-Släpp dom! sa hon.
-Bestäm dig. Hjälp oss eller så dör dina vänner, sa Pellakalion.
-Gör det inte Marri! Skrek Angelina.
-Vi klarar oss! skrek Travina.
Marielle såg sig förvirrat omkring.
-Nå? Sa Pellakalion.
När Marielle tittade upp på honom igen var hennes annars vänliga blick som sten.
-Aldrig, väste hon.
Pellakalion tittade på henne.
-Nåväl, beslutet var ditt, sa hon och viftade med handen. Lås in henne igen, sa han till en soldat som slängde in Marielle in i huset igen.
-Jag ska döda dig! Hör du det? skrek Marielle medan den stora dörren slogs igen och allt blev svart.