- Hur kom det egentligen sig att just ni tre blev vänner? frågade någon (vet ej vem ännu). Tjejerna, Marielle, Angelina och Travina, även kända som MAT-gänget tittade förvirrat på varandra.
- eh, sade Angelina.
- Jag minns inte riktigt, sade Marielle.
- Det är ju inte konstigt så dåligt som ditt minne är, sade Travina och flinade mot Marielle som räckte ut tungan åt henne.
- Som om du minns det bättre då! Travina stirrade förvånat på henne och tänkte sedan efter och kom fram till att hon inte heller mindes riktigt.
- Jag började ju ett år efter de där två, sade Marielle och pekade på Angelina och Travina. Men jag minns inte om de kände varandra eller ej när jag började.
- Det är ju ganska konstigt att vi inte minns, sade Angelina fundersamt. Men Travina ryckte bara på axlarna.
- Det kanske bara var en lyckosam slump, vi råkade väl ha gemensamma vänner eller något. Marielle och Angelina såg tvivlande på sin vän.
- Jag vet inte riktigt det, jag tror det var något annat, sade Angelina fundersamt.
- Kan Humlesnurr ha något med saken att göra? frågade Marielle. Angelina såg tveksamt på henne.
- Hur så? och varför skulle han ha det? Marielle ryckte på axlarna.
- Jag vet inte, hans namn bara dök upp i hjärnan på mig, och med tanke på vilka vi är så kanske han tyckte det var bäst att föra ihop oss.
- Skulle er rektor frivilligt ha skapat en vandrande naturkatastrof? Frågade personen som ställde frågan i början. Alla tre tjejerna räckte ut tungan åt personen och fortsatte sedan att fundera över hur de egentligen hade träffats.
- Vi måste börja med er två, sade Marielle. För jag kom ju till skolan ett år efter er.
- Okej, sade Angelina och vände sig mot Travina. Vad är det första du minns? Travina stirrade på henne och såg sedan ut att tänka efter.
- King’s Cross. Jag såg dig där första gången tror jag. Angelina funderade på det en stund och skakade sedan på huvudet.
- Nej, jag tror det var tidigare än King’s Cross.
- Tidigare? sade Travina tvivlande.
- Ja tidigare... mumlade Angelina.
Gränden bakom den läckande kitteln, någon gång i augusti, okänt år.
Angelina Aftonstjärna, dotter till Aragorn kungen av Gondor och blivande tronföljare, stod i detta nu i en gränd bakom en bar på ett ställe som låg långt från Gondor och långt från det välbekanta slott hon vuxit upp på. Allt på grund av ett brev som påstod att hon var häxa och därför var hon tvungen att åka till ett ställe som kallades Hogwarts. Hon hade egentligen inget emot det, det kunde bli ganska intressant hade hon tänkt. Men ingen hade sagt att hon skulle försökta gå igenom en tegelvägg. För det var just tegelväggen som var hennes problem. Allt hon visste var att hon skulle gå till en bar som kallades ”Den läckande kitteln” och om man gick igenom bakdörren skulle man komma till ”Diagongränden” och där skulle man kunna köpa allt som tydligen behövdes på Hogwarts, och det var inte lite heller. Men ingen hade sagt något om en tegelvägg. Angelina kände att det enda vettiga hon kunde göra nu var att svära, hon satte igång med en lång ramsa med alla möjliga svordomar hon kunde komma på när hon plötsligt hörde någon hosta bakom sig. Angelina tystnade och vände sig om och såg en tjej i hennes egen ålder, hon hade halvlångt svart hår och mörkt lila ögon. Hon var klädd i ett par slitna jeans, en vit college tröja och hon hade en sliten beige väska slängd över ena axeln.
- Hej, sade Angelina tveksamt och undrade om den här tjejen kanske visste hur man tog sig igenom muren.
- Hej, svarade tjejen och log sedan såg hon fundersamt på muren. Jag visste inte att det skulle finnas en mur här, sade hon sedan och Angelina suckade tyst.
- Jag hade hoppats att du skulle veta hur man tog sig igenom, sade Angelina. Tjejen skakade på huvudet.
- Nej, tyvärr. Men det kan väl inte vara så svårt? Jag menar, det kanske är en magisk mur, och då kanske man skall typ jag vet inte, säga ett visst ord så öppnas den? Angelina såg fundersam ut och nickade sedan.
- Ja kanske det, typ öppnas, sade hon och tittade på muren som inte rörde sig.
- Det skulle väl vara lite väl lätt om det hade varit öppnas? Sade den andra tjejen.
- Hum, kanske det, sade Angelina. Men vad kan det då vara för ord. Den andra tjejen ryckte på axlarna.
- Jag vet inte, sade hon och stirrade på muren. Plötsligt hörde de en röst bakom sig och den andra tjejen gav till ett skrämt rop och hoppade upp en bit i luften och samtidigt sprängdes en sten vid fötterna på henne.
- Har ni problem med att komma in i diagongränden? Frågade personen som kom. Det visade sig vara en lång man med vågigt blont hår och ett sliskigt leende.
- Ja, sade Angelina eftersom den andra tjejen såg ganska osamlad ut.
- Det är enkelt, man tar bara trollstaven och knackar på de här stenarna, sade han och drog fram en trollstav och knackade på några stenar och så öppnade sig muren och tjejerna kunde gå ut i diagongränden för första gången.
- Tack för hjälpen, sade den andra tjejen och gick sedan iväg längs gatan.
- Ja, tack för hjälpen, sade Angelina och gick sedan iväg i motsatt riktning.
Någonstans, någon månad, nutid.
- Det borde vara första gången vi träffades. Fast du sa aldrig ditt namn, sade Angelina.
- Inte du heller, svarade Travina.
- Vem var det som hjälpte er? Frågade Marielle.
- Jag vet inte riktigt, sade Angelina undvikande. Marielle såg frågande på henne. Men den där okända personen avbröt.
- Varför sprängdes den där stenen då?
- Vilken sten? Frågade Angelina.
- Jo, när den där andra typen dök upp så sprängdes ju en sten vid Travinas fötter.
- Åh, det, ja du jag vet inte, sade Angelina fundersamt. Travina hostade till lite.
- Ehm, jag kan nog förklara det. Marielle tittade förvånat på henne.
- Hade du tänkt spränga muren med viljan och ordet?!
- Ehm, ja, jag tror det. Men sen så var det ju länge sedan, och jag minns knappt det där mötet.
- Vilket möte med mig är det du minns då? Frågade Angelina.
King’s Cross, 1:a september, okänt år.
Travina Claw, dotter till prins Kheldar och Liselle, avlägset släkt med kungafamiljen och spion, kände sig lite vilsen eller lost eller något i den stilen. Återigen kom tanken på att det här kanske var ett misstag, om hon inte hade fått det där brevet kunde hon kanske ha varit på väg till Mallorea eller något annat trevligt ställe där hon kunde spionera och bara rent allmänt komma bort från sina föräldrar och Drasnien. Men nej, istället var hon i en helt annan värld och försökte hitta en perrong som inte fanns. Hon snurrade runt lite med baggagekärran och såg inte personen som kom snett bakom henne och därför råkade de krocka med varandra. Båda kärrorna välte med ett högt brak.
- Jävlar! Skrek tjejen som Travina kört på. Hon hade blek hy och mörkbrunt hår, hon var klädd i ett par svarta byxor och en svart och rödrandig tröja och hon stirrade ilsket på Travina.
- Du måste ju se dig för! Fräste tjejen.
- Jag? Utbrast Travina. Det var ju du som körde på mig! Den andra tjejen gav henne bara en sur blick och böjde sig ner för att vända sin baggagekärra på rätt köl. Och Travina som inte kände för att dra mer uppmärksamhet till sig, hon var ju trots allt spion i grund och botten, bestämde sig för att försöka ta sig därifrån så fort som möjligt. Frågan var vars hon skulle ta vägen, hon hade fortfarande ingen aning om vars perrongen låg och det här lilla missödet hade verkligen gjort så att hon förlorat mer tid i sökandet. Den andra tjejen hade rest sin baggagekärra och börjat gå i en annan riktning då Travina hörde hur en grupp människor bakom henne nämnde Hogwarts och hon beslutade sig för att följa efter dem.
Någonstans, någon månad, nutid.
- Och så hittade jag till perrong nio och trekvart, sade Travina.
- Aha, sade Marielle.
- Jag hävdar fortfarande att det var du som körde på mig, sade Angelina.
- Var det ju inte! Protesterade Travina.
- Var det ju visst! Sade Angelina. Och så fortsatte grälet om vems fel det hade varit, ända tills den fortfarande okända personen vände sig till Marielle och frågade.
- Hur lyckades de här två ens bli vänner ifrån början?
- Det är det som skall bli så intressant att veta, sade Marri samtidigt som hon vände sig mot Travina och Angelina.
- Skall vi fortsätta nu? Travina och Angelina såg på Marielle och sedan på varandra.
- Hur ska vi fortsätta? Frågade Travina.
- Med att ni bli vänner kanske? Föreslog Marielle.
- Men jag minns inte exakt när det hände, gör du? Sade Travina, men Angelina skakade bara på huvudet.
- Nej, jag vet inte, dessutom har jag för mig att det tog ganska lång tid innan vi faktiskt blev vänner.
- Ja, kanske det. Jag minns inte riktigt, det känns som om jag har förträngt det.
- Varför skulle du göra det? Frågade Marielle, Travina ryckte på axlarna.
- Jag vet inte.
- Jag minns inte heller riktigt, jag vet att jag kom ombord på tåget och att det var någon tjej där som svamlade på om mitt namn av någon anledning. Sen så minns jag att jag blev sorterad och ja. Sen är jag inte säker på vad som hände egentligen.
- Var det överhuvudtaget något som hände året innan jag kom? Frågade Marielle tvivlande.
- Kanske det, sade Travina och såg fundersam ut.
- Nej, något måste vi ha gjort det är jag säker på, sade Angelina bestämt.
- Okej, men vad sägs om att vi tar det hela från sorteringen, föreslog Travina.
- Visst sade Angelina.
Stora salen, Hogwarts, senare den 1:a september, okänt år.
Angelina och Travina stod bland de övriga första års eleverna. Sorteringen hade precis börjat och det första namnet hade ropats upp. Varken Travina eller Angelina hade uppmärksammat vad eleven hette. Travinas hjärna hade varit mer upptagen på att tänka på hur många personer som verkligen satt i salen och tittade upp på dem och hon kände något som närmast kunde beskrivas som scen skräck, Angelina däremot var upptagen med att fundera på den märkliga tjejen som envisats med att faktiskt döpa om henne från Lomewen till Angelina. Ett par namn till ropades upp och sen hörde hon sitt efternamn.
- Aftonstjärna, Angelina. Hon tvekade en stund och undrade om hon skulle protestera men hon bestämde sig för att låta bli utan gick istället fram och satte sig på pallen. Travina såg på tjejen som kört in i henne tidigare den dagen, då hon gick fram och satte sig med hatten på huvudet och sedan ropade den.
- Ravenclaw! Angelina tog av sig hatten och gick ner till Ravenclaw bordet. Sen så ropades ett antal namn upp och sedan var det Travinas tur.
- Claw, Travina! Travina gick fram till pallen och satte sig ned med hatten på huvudet.
- Travina. Först blev hon förvånad över att det verkade som om hatten faktiskt talade med henne och hon funderade på att springa iväg än var det inte för sent, men hon tog ett par djupa andetag och satt kvar.
- Du är klipsk ser jag. Det gäller bara att veta vad du skall använda din klipskhet till. Men jag tror inte att det är några tvivel på vart du ska. Ravenclaw! Det sista ropade den ut över hela salen och Travina tog tacksamt av sig hatten och gick ner för att sätta sig vid Ravenclaw bordet.
Någonstans, någon månad, nutid.
- Och sen då.
- Lugna ner dig lite, vi kommer nog att komma fram till något så småningom, sade Travina och log.
- Vad gjorde du dagen efter sorteringen? Frågade Angelina, Travina såg ut att tänka efter.
- Jag var upp och pratade med Humlesnurr.
- Va? Du hade ju bara varit på slottet en natt, hur lyckades du hitta på något så stort att du vart tvungen att gå till Humlesnurr? Frågade Angelina och flinade mot Travina, som bara skakade på huvudet och log.
- Han ville prata om det faktum att jag kom från Drasnien som är en del av en helt annan värld, och han ville se hur jag hade klarat av omställningen. Travina vände på huvudet och flinade mot Angelina.
- Och vore jag du skulle jag inte dra så förhastade slutsatser. Jag minns att när jag kom ner från Humlesnurrs kontor stod du där och svor åt stenstatyn. Angelina såg lite surt på Travina.
- Den jäkla stenen ville ju inte släppa in mig.
- Kanske för att du inte hade något lösenord? Sade Travina mer som ett påstående än en fråga. Angelina bara muttrade något.
- Whatever! Skrek Marielle, fortsätt berätta nu.
- Jaja, sade Travina.
Hogwarts, oktober, okänt år.
Veckorna kom och gick för de två tredjedelarna av det ännu icke existerande MAT-gänget. Travina och Angelina pratade inte speciellt ofta med varandra, visst de sov i samma sovsal och de uppehöll sig i samma uppehållsrum, så de kanske växlade någon enstaka hälsningsfras ibland. De kände inte varandra men de kände till varandra till namn. För de var nog ganska olika varandra egentligen.
Travina hade bestämt sig för att om hon ändå skulle vara här så skulle hon faktiskt kunna försöka lära sig något, trots att det oftast var ganska tråkigt att plugga och hon vågade inte riktigt lita på att hon faktiskt kunde trolla så hon fuskade, förmodligen mer än nödvändigt. Detta ledde till att hon faktiskt var mycket duktig i skolan trots att det var ganska trist egentligen.
Angelina däremot verkade ha bestämt sig för att hennes mål i livet skulle bli att bryta de flesta reglerna som fanns på slottet, däribland att ta sig ut i den förbjudna skogen. De enda som kunde konkurrera med henne i de målen var två rödhåriga tvillingar som knappast behöver någon större presentation.
De hade nu kommit en bit in i oktober och de båda tjejerna hade trolldryckskonst första timmen. Travina avskydde det, för hon kunde inte fuska och hur mycket hon än försökte läsa så lyckades hon aldrig fatta det där med att göra trolldrycker, sedan så hade de ju Snape, och det kan nog göra så att till och med den mest begåvade eleven börjar hata ämnet. Som om det inte var tillräckligt så skulle de arbeta i par, vilket i vanliga fall var en lättnad för Travina, men idag hade hon blivit tilldelad Angelina som samarbetspartner och Travina hade sett Angelinas misslyckade trolldrycker tidigare så hon var verkligen inte på bra humör. De lyckades åtminstone vara någorlunda artiga och de började göra trolldrycken. Men lugnet höll sig inte länge.
- Du kan inte hälla ner fladdermusvingar nu! Fräste Travina surt åt Angelina som såg ilsket tillbaka.
- Kan jag inte? Bara för att jag inte är bäst i klassen betyder det ju inte att jag inte kan göra något! Travina kände en stor lust att slå till Angelina men avhöll sig från det, hon visste att Angelina förmodligen skulle kunna slå ner henne med ena handen bakbunden.
- Jag menar att de inte skall i kitteln än.
- Jaså? Hur kan du veta det?
- Det står i receptet, sade Travina.
- Whatever! Sade Angelina. Återigen var Travina tvungen att hålla sig från att göra något förhastat. Hon muttrade något och i sin ilska tänkte hon inte riktigt på vad hon gjorde och hon råkade av misstag hälla i lite för mycket av det röda pulvret hon hade i handen. Soppan i kitteln blev röd och började bubbla oroväckande och sedan sade det Pang! Ingen hade varit beredda på den plötsliga explosionen som skedde i Travina och Angelinas kittel så när den röda soppan flög ut över rummet lyckades den träffa precis alla elever i rummet inklusive Snape. Folk skek och började springa runt i panik och Snape försökte få folk att lugna ner sig samtidigt som Travinas hjärna gick på högvarv, hon var ganska säker på att det kunde ha varit hennes fel men om hon skyllde på Angelina så kanske hon skulle klara sig.
- Se nu vad som hände! Fräste hon åt Angelina för att tydligt visa att det inte varit hennes fel.
- Mitt fel? Utbrast Angelina oförstående.
- Ja ditt fel, jag sa ju att du inte skulle hälla i fladdermusvingarna!
- De kan omöjligt ha varit anledningen till att det exploderade!
- Jo det var det, sade Travina. Plötsligt stod Snape där och såg ilsket på dem.
- Följ med här ni två, sade han kallt.
- Det var Angelinas fel! Sade Travina desperat.
- Det var det inte! Protesterade Angelina.
- Det spelar ingen roll, ni båda kommer med mig in på mitt kontor nu. Travina skar tänder av återhållen ilska, det var inte hennes fel, hade inte Angelina provocerat henne så skulle det här aldrig ha hänt. De följde efter Snape in på hans kontor och han stängde dörren efter dem.
- Ni båda har bettet er mycket omoget och satt era klasskamraters liv i fara. Om ni inte kan göra en enkel trolldryck har ni inget här att göra. Men som läget är nu blir jag nog tvungen att försöka undervisa er ändå, men som straff för ert beteende kommer ni att få strafftjänst, i form at att torka alla bord i stora salen varje kväll den närmaste månaden!
- Va?! Utbrast Angelina och Travina i kör tätt följt av:
- Torka bord tillsammans med henne?! Deras röster dolde inte riktigt hur illa de tyckte om den strafftjänsten. Snape såg illvilligt på de båda tjejerna.
- Ja, det verkar vara ett passande straff. Er strafftjänst börjar i kväll vid nio tiden, och kom ihåg att ni inte får använda magi. Försvinn härifrån nu!
Någonstans, någon månad, nutid.
- Så det är därför som Snape inte gillar er? Utbrast Marielle.
- Ja, det kan nog vara en av anledningarna, sade Angelina undvikande, Marielle såg nyfiket på henne.
- Hur så?
- Nu ska vi inte gå händelserna i förväg här, avbröt Travina.
- Nej, precis, först ska vi berätta hur mycket vi hatade varandra, sade Angelina och flinade åt Travina som flinade tillbaka.
- Jag hävdar fortfarande att det största mysteriet i världen är hur de lyckas komma överens.
- Vad menar du? frågade Angelina oskuldsfullt.
- Vi är ju fantastiska vänner! Sade Travina.
- Ja precis!
Hogwarts, oktober, samma dag som tidigare, okänt år.
Angelina var på mycket dåligt humör, det här hade inte varit någon bra dag och tillråga på allt skulle hon bli tvungen att ha strafftjänst i form av att torka bord i stora salen tillsammans med den där lilla ”jag-vet-allt,-jag-är-så-perfekt” typen. Det var verkligen inte Angelinas fel att kitteln sprängdes, visst hon hade ”råkat” hälla ner fladdermusvingar som tydligen inte skulle vara med i trolldrycken men hon var övertygad om att det var Travina som hade överdoserat det där pulvret och att det var orsaken till explosionen. Och som om det inte var tillräckligt hade den lilla slampan försökt att skylla ifrån sig på Angelina, bara för att hon var för feg för att ta konsekvenser. Men Snape hade inte lyssnat på hennes bortförklaring, dessvärre hade inte Angelina heller sluppit undan och därför var hon på otroligt dåligt humör när hon nu vandrade genom korridorerna ner till stora salen. När hon kom fram var Travina redan där, vilket förvånade Angelina lite eftersom hon visste att hon lämnat sällskapsrummet innan henne, men innan hon hann fundera mer på det kom Filch in och såg illvilligt på de båda tjejerna.
- Jag är här med hinkar och vatten, se till att börja jobba så fort som möjligt, ni vill väl inte vara kvar här hela natten? Sade han och flinade och ställde ner hinkarna på golvet. Angelina såg surt på vaktmästaren men hon hann inte komma på någon fyndig kommentar innan han försvunnit.
- Det är väl lika bra att börja då, suckade Travina och gick fram emot hinkarna. Angelina gjorde motvilligt detsamma och snart hade de börjat torka varsitt bord.
- Jag kunde ha gjort så många andra viktiga saker än det här ikväll, muttrade Travina från andra änden av bordet, förmodligen så muttrade hon så högt för att Angelina skulle höra det också.
- Som vad då? Göra läxor? Frågade Angelina med ett hånfullt tonfall och såg på Travina som lyfte på huvudet och blåste bort en envis hårslinga.
- Bland annat, svarade hon undvikande. Det var något med sättet hon sade det på som gjorde Angelina lite nyfiken på vad mer Travina kunde syssla med, men hon var egentligen inte på humör för att starta en konversation så hon ryckte bara på axlarna och fortsatte att torka bordet. Det var nära midnatt när de var klara med borden och de kunde vandra upp till sovsalen igen, de sa inte ett ord till varandra och de gick och lade sig för att försöka få så mycket sömn som möjligt innan de skulle upp till lektionerna dagen efter. På så sätt fortsatte det i tre veckor och när den sista veckan började så kunde Angelina verkligen se ljuset i tunneln. De veckorna som gått hade varit jobbiga, och hon och Travina hade väl inte precis kommit överens men de hade begränsat sig till några få förolämpningar per kväll, och de hade undvikit att mörda varandra vilket kunde ses som ett stort plus, fast Travina skulle aldrig ha besegrat Angelina i en regelrättbrottnings match, men hon misstänkte att Travina knappast var speciellt bra på att följa regler, dessutom hade hon fått en glimt av något som liknade en kniv i tjejens väska och det oroade henne något. Den här kvällen var inget undantag när tjejerna började, eller, ja Travina verkade mer nedstämd än vanligt, men det var inte något som Angelina riktigt lade märke till. De började arbetet och de gick bra till en början då plötsligt Travina välte omkull hinken med vatten, först stirrade hon bara på vattnet som rann ut över golvet och sedan började hon svära, Angelina hade inte hört henne svära förut, hon visste att Travina var ganska bra på att förolämpa folk, men hon kunde för sitt liv inte komma på vars tjejen fick alla de där svordomarna ifrån, så plötsligt såg hon hur Travina sjönk ihop på golvet och begravde huvudet i händerna. Angelina stod kvar på stället och visste inte riktigt hur hon skulle reagera men tillslut så gick hon försiktigt fram mot Travina vars kropp skakade okontrollerat.
- Hur är det? Frågade Angelina, och hon tyckte själv att det lät lite dumt. Men vad annars skulle hon säga. Travina svarade inte men Angelina hörde att hon gjorde sitt bästa för att andas lugnt och ta djupa andetag och en halv minut senare slutade hon att skaka så mycket och hon lyfte upp huvudet och såg generat på Angelina.
- Jag är less, jag vill ge upp och åka hem, mumlade hon och såg ner på sina händer. Angelina såg på henne och satte sig sedan ned bredvid henne.
- Jag vet hur det känns, ibland så vill jag också bara åka hem. Travina log tacksamt, förmodligen hade hon varit halvt rädd att Angelina skulle komma dragandes med någon förolämpning, vilket var ganska förolämpande i sig, för så elak var hon ju verkligen inte.
- Vad är hem för dig då? Frågade Travina och Angelina misstänkte att hon försökte föra ämnet längre ifrån henne själv, dessutom var hon tveksam om det verkligen var så vist att lämna ut sådan information till en person hon inte litade på.
- London, svarade hon och försökte verkligen att inte låta som om hon ljög, men hon gissade att hon misslyckades för Travina tittade tvivlande på henne.
- Nä, jag tror inte det. Du hör hemma här ungefär lika mycket som jag och jag vet att jag inte är härifrån.
- Vad får dig att tro det? Frågade Angelina.
- En känsla bara, svarade Travina och ryckte på axlarna. Angelina såg tvivlande på henne och skakade på huvudet.
- Okej då. Jag är inte från London. Jag växte upp i Gondor, i Midgård, det är en helt annan värld. Sade Angelina kort. Travina nickade.
- Jag råkar vara dotter till Aragorn, som råkar vara kung, vilket gjort att jag råkar vara prinsessa och för tillfället tronföljare, fortsatte Angelina. Så, om du nu ansåg att inte du heller hörde hemma här så kan du väl tala om för mig vars du egentligen hör hemma, sade hon och log. Travina flackade lite med blicken innan hon såg rakt på Angelina.
- Visst, mumlade hon. Jag kommer också från en helt annan värld, från ett land som heter Drasnien.
- Det var ett mörkligt sammanträffande, mumlade Angelina.
- Ja, jag vet, sade Travina.
- Hur stor är egentligen att två personer från två helt olika världar hamnar på samma skola och tillråga på allt träffar på varandra och får reda på det?
- Mycket liten chans, men det är i alla fall större chans än att tre personer från tre olika världar skulle dyka upp. Jag menar så länge det bara är två är det väl bara en konstig slump? Angelina nickade.
- Jo. Tänk, jag trodde aldrig att jag skulle ha något gemensamt med en plugghäst som du, utbrast Angelina, och insåg att det kanske inte var så bra att förolämpa henne precis när de börjat komma överens, men Travina skrattade bara.
- Jag är glad att jag lyckades få er att tro det i varje fall.
- Va?
- Jag avskyr att plugga, jag gör det bara för att jag inte har något bättre att göra, men jag har inte precis lärt mig speciellt mycket egentligen. Angelina skrattade.
- Menar du att det är en fasad bara?
- Ja, jag är urusel egentligen och jag lyckas med det mesta i och med att jag fuskar, precis när hon sagt det så såg Angelina att hon inte alls tänkt säga det utan hon stängde snabbt munnen och tittade stint ner i golvet som om det skulle hjälpa.
- Jag säger inget, sade Angelina, men du får lov att lära mig hur du gör. Travina såg på Angelina och log ett hemlighetsfullt leende.
- Jag tror inte att det skulle gå.
- Hur så? Frågade Angelina oförstående.
- Det är en hemlighet, svarade Travina.
- Travs! Utbrast Angelina och omedvetet så kallade hon henne Travs också, vilket så småningom skulle utvecklas till Trams, men det visste de inte ännu.
- Vi har suttit och berättat hemligheter i flera minuter nu, varför inte fortsätta? Travina log och ryckte på axlarna.
- Visst, sade hon. Jag råkar ha en viss förmåga som kallas viljan och ordet och med den så behöver jag bara samla ihop min vilja och säga ett ord så händer det jag vill skall hända, sade Travina, Belgarath skulle nog inte ha tyckt att det var en så bra beskrivning, men den fungerade tyckte Travina och det var väl huvudsaken.
- Va? Utbrast Angelina förvånat.
- Japp, sade Travina. Fast jag försöker använda trollstaven ibland också och det funkar dessutom emellanåt. Angelina skrattade till.
- Dessutom vet jag en annan sak vi har gemensamt! Utbrast Travina.
- Jaså?
- Ja, jag gissar att varken du eller ja är speciellt stora fans av Snape. Nej, det har du rätt i! sade Angelina.
- Vi borde egentligen hämnas på honom för att ge oss den här strafftjänsten, fortsatte hon.
- Ja precis! Det var ju inte vårt fel att vi råkade spränga kitteln. Det var fel på ingredienserna!
- Ja precis!
Någonstans, någon månad, nutid.
- Och efter den dagen var vi bästa vänner! Avslutade Angelina.
- Bara så där? Sade den där okända personen tvivlande.
- Japp, sade Travina. Marielle tittade på sin drasniska vän.
- Sade du verkligen det där om att det var en slump att två personer från två olika världar lyckades hamna på samma skola och att det var ytterst liten chans att det skulle kunna komma en tredje person? Travina vred lite på sig.
- Ja, jag tror att ödet försökte ge mig en käftsmäll när du dök upp, bara för att jag påstod att det inte skulle gå, sade Travina.
- Nåja, men nu måste väl ändå jag komma in i det här, klagade Marielle.
- Tålamod Marri, tålamod, sade Angelina.
- Först kan vi ju berätta den egentliga anledningen till att Snape avskyr oss, sade Travina.
- Mäh! Klagade Marri. Men ingen brydde sig egentligen om vad hon sa.
Hogwarts, december, sent på kvällen, okänt år.
Det hade tagit tjejerna ett par månader att komma på en utmärkt plan för att hämnas på Snape, de hade dessutom blivit tvungna att få tag på viss utrustning, vilket inte hade varit det lättaste, men de hade fått hjälp av ett rödhårigt tvillingpar som vi alla känner till. Och under den här tiden hade de båda tjejerna lärt känna varandra mer och mer och Travina lade inte längre ned lika mycket tid på att plugga utan i stället tillbringade hon ofta sin lediga tid med att planera hämnden mot Snape med Angelina, eller så tillbringade hon tiden med att ha strafftjänst med Angelina. Mycket trevligt, anyway. Det var nu ganska sent på kvällen och Travina och Angelina var i fullfärd med att smyga utanför Snapes kontror.
- Hysch! Hyschade Travina åt Angel som råkat göra något ohörbart ljud.
- Jag har inte gjort något, väste Angelina.
- Tyst, sade Travina och Angelina räckte ut tungan åt henne men i mörkret kunde Travina inte se något. De smög fram till kontorsdörren och Angelina försökte öppna dörren, men den var låst till deras stora förvåning. Angelina drog fram trollstaven och testade den där trollformeln som öppnar lås som jag har glömt, men inget hände. Så Travina drog fram en dyrk ur sin ena ficka och inom ett par sekunder gled dörren upp.
- Var har du lärt dig det där? Frågade Angelina imponerat, Travina log bara och de vita tänderna lyste i mörkret. De smög sig in i rummet och fram till skrivbordet där de lämnade något som såg ut som ett paket och sedan smög de sig tyst ut igen och låste dörren efter sig och de smög sig tillbaka till sov salen där de genast gick och lade sig. Nästa morgon vaknade alla i skolan av ett högt ”Pang!” (otroligt användbart ord). Angelina och Travina flinade när de tittade yrvaket på varandra och de insåg att deras plan gåt vägen, så de gick nöjda ner till stora salen för att äta frukost. Hela den dagen var det stora samtalsämnet i skolan att någon hade sprängt upp Snapes kontor men ingen visste vem som gjort det. Vissa gissade på Fred och George Weasley, undertiden som Snape nog egentligen gissade att det var Angelina och Travina som gjort det, men det fanns aldrig tillräckligt med bevis för att kunna anklaga dem för att verkligen ha gjort det, och på så sätt lyckades Angelina och Travina komma undan utan strafftjänst för ovanlighetens skull.
Någonstans, någon månad, nutid.
- Sprängde ni hans kontor? Det har ni aldrig sagt något om! Sade Marielle anklagande. Angelina och Travina tittade förvånat på varandra.
- Har vi inte? Sade Travina.
- Det trodde jag att vi hade gjort, sade Angelina.
- Jag är nästan säker på att vi nämnt det, mumlade Travina.
- Kanske någon gång i förbifarten, mumlade Angelina tillbaka.
- Är du verkligen säker på att vi inte har sagt något? frågade Travina Marielle som skakade på huvudet.
- Jag har aldrig hört något om det, hävdade hon bestämt.
- Då måste vi ha glömt det, sade Travina fortfarande något förvirrad.
- Nåja, skall vi fortsätta? Sade den fortfarande okända typen.
- Okej, sade Angelina. Var mötte du oss första gången? Frågade hon vänd mot Marri som tänkte efter.
- Jag tror att det var på Hogwarts expressen.
Hogwarts expressen, 1:a september, okänt, men nytt, år.
Varför var folk tvungna att göra så tunga koffertar? Och varför var det så jäkla trångt inne i tåget? Dessa två frågor surrade runt i Marielles huvud då hon släpade sin oerhört tunga koffert genom de mycket trånga korridorerna på Hogwarts expressen. Hon hade kanske varit lite sent ute, men hur kunde varenda jävla kupé på tåget vara upptagen redan? Hon hade börjat en lång svordomsramsa och hon lutade sig nu mot en dörr som hon trodde var stängd, men den var inte riktigt stängd utan den gled upp och Marielle föll in i kupén med kofferten efter sig. Detta innebar att hon började svära ännu mer där hon låg på golvet.
- Hon svär till och med värre än du, hörde hon en röst säga.
- Ja, hon gör det va?
- Här, behöver du hjälp upp? Sade den första rösten och Marielle tittade på handen som var utsträckt emot henne och sedan upp på personen som pratat, det visade sig vara en ung tjej inte mycket äldre än Marielle själv och hon hade svart hår som till skillnad från Marielles verkade vara borstat till och med. Marielle som slutat svära tog tacksamt emot hjälpen och lyckades ta sig upp.
- Jag är Travina, sade tjejen som hjälpt henne. Och det här är Angelina. Sade hon och pekade på sin kompis.
- Jag är Marielle, svarade Marielle. Hon såg sig om i kupén och gissade att de båda tjejerna var de enda som var där, hur de lyckats med den saken, med tanke på hur överfyllda alla andra kupéer var, kunde hon inte förstå.
- Skulle jag kunna få sitta här? De båda tjejerna log.
- Visst, slå dig ner bara, sade tjejen som hette Angelina och pekade på sätet. Marielle drog in kofferten ordentligt och stängde dörren efter sig och satte sig ned. Undertiden hade Travina och Angelina återupptagit det samtal de hade hållit på med innan Marielle avbrutit dem med att falla in i deras kupé (och bokstavligt fallit in i deras liv, men det kunde de ju inte veta).
- Jag lovar, det är en idiotsäker plan! Sade Angelina med överdrivet entusiastisk röst. Travina däremot såg lite tveksam ut.
- Jag vet att du, och jag missförstå mig inte, väldigt gärna vill besöka den förbjudnaskogen, men jag tvivlar på att det där kommer att fungera.
- Var nu inte en sån pessimist Travs! Klagade Angelina.
- Jag var född pessimist.
- Jag trodde att jag hade botat dig från det! Utbrast Angelina surt.
- Inte riktigt, sade Travina och flinade emot henne innan hon vände sig mot Marielle.
- Så, jag har inte sett dig tidigare så jag gissar att du är en första års elev? Sade hon nyfiket. Marielle nickade.
- Ja, vad går ni för årskurs?
- Vi skall börja vårt andra år, sade Angelina.
- Om inte Dumbledore anser att du borde flyttas ner en klass på grund av dina dåliga resultat i alla ämnen, sade Travina och flinade, Angelina täckte ut tungan åt henne.
Nästa dag
Det var dagen efter, det vill säga den andra september och Angelina och Travina var på väg ner till stora salen för att äta frukost när de blev stoppade av Mcgonagall.
- Miss Aftonstjärna, ni skall upp till Dumbledore, sade hon och hon skulle precis fortsätta men Travina avbröt henne.
- Där ser du! Jag sa ju att du skulle flyttas ned en klass! Sa hon och flinade mot Angelina.
- Faktum är, miss Claw, att ni också skall dit upp, sade Mcgonagall. Travina stirrade chockat på henne.
- Va?
- Det är bäst att ni går nu så att ni hinner. Lösenordet är chokladgrodor. Se så, ge er iväg. Angelina kunde inte låta bli att skratta hela vägen dit och hon brydde sig inte om att Travina med jämna mellanrum slog henne på armen och sade sluta. De kom fram till stenstatyn, gav den lösenordet och gick upp till kontoret där de till sin överraskning såg att förutom Dumbledore så var Marielle också där.
- God kväll flickor, sade rektorn och såg på flickorna.
- Tja, sade Angelina som hade problem med att hålla sig seriös, Dumbledore log bara mot henne.
- Jag gissar att ni redan har träffat miss Hawk.
- Ja, vi träffade på henne på tåget, sade Travina och undrade vars det här samtalet var på väg.
- Det är bra, mycket bra. Ni förstår, miss Hawk här är precis som ni inte från den här världen, och eftersom ni nu gått ett år har ni ju vant er så pass mycket att ni kanske skulle kunna hjälpa henne att finna sig tillrätta här. Sade han och log ett besynnerligt allvetande leende. Angelina stirrade tvivlande på Dumbledore.
- Skall vi vara barnvakter åt d… hon där? Sade Angelina och hindrade precis sig själv från att säga ”den”
- Jag behöver inga jäkla barnvakter! Sade Marielle, fast nu var ju ”jäklar” ett mildare ord än vad hon egentligen sa, men som alltid så måste vi ju tänka på barnen.
- Menar du att hon inte heller är härifrån? Sade Travina som inte riktigt lyssnat efter det han sagt om att Marielle inte var från den här världen. Vad är oddsen för att det skulle hända?! Sade hon sedan och såg tvivlande upp i taket. Gud måste skämta med mig!
- Han fi… Började Angelina.
- Finns inte! Jag vet, muttrade Travina som tydligen hört just den kommentaren ett antal gånger. Sedan vände hon sig mot Dumbledore.
- Vad var det du sa om barnvakter? Dumbledore log lugnande.
- Jag sa inte att ni skulle vara barnvakter åt någon, miss Hawk här klarar sig väldigt bra på egen hand, allt jag begär av er är att ni hjälper henne att komma till rätt här.
- Vi fick ingen sån hjälp, sade Angelina och höjde på ögonbrynet.
- De kanske sände efter oss för att vi skulle vara här och hjälpa henne, föreslog Travina och såg misstänksamt på Dumbledore som lade till sig med en oskuldsfull min.
- Skulle jag? Sade han. Varken Travina eller Angelina litade riktigt på honom.
- Vem vet, sade Travina och blev sedan avbruten av att hennes mage kurrade ljudligt, hon hade ju trots allt inte fått någon frukost.
- Se så flickor, gå ner och ät frukost nu. Jag antar att ni är hungriga, sade han och blinkade mot Travina som rodnade lite. Angelina log mot henne och vände sig sedan emot Marielle.
- Kommer du, min vän här blir så grinig om hon inte får mat.
- Blir jag ju ej, protesterade Travina. Angelina bara skrattade och så började de gå nerför trappan.
- Vet ni, om man tar första bokstäverna i våra namn så blir det mat sade Marielle plötsligt.
- Ja, det har du rätt i sade Angelina. Vilket sammanträffande.
- Bah, knappast, det var säkert ödet det också! Sade Travina surt.
- Va? Sade Marielle oförstående och vände sig mot Angelina.
- Ingenting särskilt jag förklarar det någon annan gång. Marielle ryckte på axlarna och sedan gick de ner i matsalen och satte sig vid Gryffindor bordet tillsammans med Marielle, något som skulle bli en vana de fortsatte med i många år framöver, fast det visste de ju inte om ännu.
Någonstans, någon månad, nutid.
- Och så gick det till, avslutade Angelina.
- Så det var humlesnurrs fel? Sade den okända personen lite förvånat.
- Japp! Sade Marielle.
- Så ni blev alltså vänner sedan?
- Japp, när vi väl lärde känna Marri så tyckte vi så pass mycket om henne att vi struntade i vad Humlesnurr sagt. Fast jag tror inte att han verkligen hade behövt lägga sig i. Han bara skyndade på saker i stället.
- Jupp jupp.
- Så det var ödet och Humlesnurr som förde er samman kan man säga?
- Ja det kan väl, sade Angelina eftertänksamt.
- Jag undrar varför, sade den okända personen.
- Vem bryr sig, sade Travina.
- Ja precis, vem bryr sig. Så länge vi faktiskt är vänner så är jag nöjd, sade Marielle.
- Fast jag undrar vad som skulle ha hänt om Trams och jag inte fått strafftjänst tillsammans.
- Ja du, men det finns en massa ’om’ egentligen, och om det var ödet som förde oss samman så skulle vi ändå ha blivit vänner, tror jag.
- Det tål att tänkas på kanske, fast inte nu, jag har fått nog av gamla minnen för tillfället.
- Ja. Det är väl ingen ide att fortsätta tänka på vad som redan hänt, i stället borde i tänka på vad som ska hända.
- Eller helt enkelt leva i nuet, sade Marielle och flinade.
- Du är ett geni ibland Marri vet du det?
- Ibland?!
- Ja ibland.
- Pfft! Alltid skulle jag vilja säga.
- Knappast!
onsdag 15 augusti 2007
21
Fyra veckor senare:
-Det var jättekul att träffa er! Sa Marielle, Angelina och Travina till alverna.
-Det var en ära att ha er här, sa Andcirithion.
Angelina hade kramat Sindorion farväl och Travina hade gjort samma sak med Andrion.
När Marielle hade vunnit över Pellakalion hade hon, Angelina, Travina, Sindorion och Andrion direkt gett sig iväg till alvernas by och där hade dom tillbringat resten av flickornas ”semester”. Men nu var de fyra veckorna över och flickorna skulle återvända till Hogwarts.
Angelina, Travina, och Marielle gick bort mot Hogwartsexpressen som stod och väntade på dom.
Dom klev ombord och satte sig i en kupé.
Dom spelade knallkort men när det hade visat sig att någon fuskade (Igen) slutade dom med det.
-Vi sjunger den där visan Andrion lärde oss! sa Travina plötsligt.
Andrion hade lärt dom en massa med fyllevisor som dom hade sjungit när det blivit mörkt och dom satt uppe runt en lägereld. Alverna hade tillslut också sjungit dom.
-Ja, det gör vi! sa Marielle och började sjunga (Egentligen är den här visan inte bra för små barnaöron, men jag är ganska säker på att Travina skulle strypa mig ifall jag inte skrev den, så vi struntar i den här barnagrejen va?):
”Jag skulle en drake klå upp,
För att få ett litet ölá stop,
Även om det var mitt i natten,
Svart som självaste katten,
Skulle jag draken spöa upp,
För att få ett litet ölá stop!”
Och i samma anda fortsätter den här visan, men jag skriver den inte.
Några timmar senare var dom framme vid Hogwarts igen.
Dom tog sina väskor och gick (Sjungandes) ut från tåget, igenom korridorerna och upp till Dumbledores kontor. Där slutade dom (Lyckligtvis) att sjunga och knackade på dörren.
-Kom in, sa Dumbledore och Marielle öppnade dörren och dom gick in. Hade ni trevligt? Frågade han sedan.
-Vi hade askul! Sa Marielle och Angelina och Travina nickade instämmande.
-Jaså? Vad gjorde ni då?
-Vi lärde oss fyllevisor, vi blev kidnappade, jag spöade mörkeralvernas ledare, för ytterligare information var vänlig kontakta alverna, sa Marielle.
Dumbledore tittade på dom. Sedan började han skratta.
-Ni har visst varit med om en hel del? sa han sedan.
-Jepp! Fast, borta bra, men hemma bäst, sa Angelina (Som fortfarande hade Andeliniels grymma tortyr i minnet).
-Jag hoppas att ni har lärt er något viktigt också.
-Jodå! Jag och Angelina lärde oss hur man tände eld på ett halmtak med en tändsticka! Sa Travina.
Dumbledore log roat.
-Jag är säker på att ni är trötta. Ni kan gå nu, sa han sedan.
Tjejerna rusade glatt ut från Dumbledores kontor och genom korridorerna, sjungandes (Igen, fast den här gången sjöng dom vers nummer två)
”Jag skulle kunna fäkta med ett bi,
För att slippa få ki,
När jag upp i natten går,
För att få mig ett ölá stooop!”
Och här slutar vår berättelse om Angelina, Travina och Marielle. Men, sången är inte riktigt slut, men det struntar jag faktiskt fullkomligt i. Vill ni ha sången får ni själva söka upp Angelina, Travina och Marielle och be dom om den. För jag gör det då inte! Jag vill helst slippa träffa dom tre galningarna igen…
-Hey!! Vem kallar du för galning här??
-Just det!
-Vi är väl knappast galningar?
Jag vet ju inte vad du tycker som har läst den här berättelsen, men jag tycker i alla fall att dom är galningar. Och nu är det iallafall punkt SLUT!
-Det var jättekul att träffa er! Sa Marielle, Angelina och Travina till alverna.
-Det var en ära att ha er här, sa Andcirithion.
Angelina hade kramat Sindorion farväl och Travina hade gjort samma sak med Andrion.
När Marielle hade vunnit över Pellakalion hade hon, Angelina, Travina, Sindorion och Andrion direkt gett sig iväg till alvernas by och där hade dom tillbringat resten av flickornas ”semester”. Men nu var de fyra veckorna över och flickorna skulle återvända till Hogwarts.
Angelina, Travina, och Marielle gick bort mot Hogwartsexpressen som stod och väntade på dom.
Dom klev ombord och satte sig i en kupé.
Dom spelade knallkort men när det hade visat sig att någon fuskade (Igen) slutade dom med det.
-Vi sjunger den där visan Andrion lärde oss! sa Travina plötsligt.
Andrion hade lärt dom en massa med fyllevisor som dom hade sjungit när det blivit mörkt och dom satt uppe runt en lägereld. Alverna hade tillslut också sjungit dom.
-Ja, det gör vi! sa Marielle och började sjunga (Egentligen är den här visan inte bra för små barnaöron, men jag är ganska säker på att Travina skulle strypa mig ifall jag inte skrev den, så vi struntar i den här barnagrejen va?):
”Jag skulle en drake klå upp,
För att få ett litet ölá stop,
Även om det var mitt i natten,
Svart som självaste katten,
Skulle jag draken spöa upp,
För att få ett litet ölá stop!”
Och i samma anda fortsätter den här visan, men jag skriver den inte.
Några timmar senare var dom framme vid Hogwarts igen.
Dom tog sina väskor och gick (Sjungandes) ut från tåget, igenom korridorerna och upp till Dumbledores kontor. Där slutade dom (Lyckligtvis) att sjunga och knackade på dörren.
-Kom in, sa Dumbledore och Marielle öppnade dörren och dom gick in. Hade ni trevligt? Frågade han sedan.
-Vi hade askul! Sa Marielle och Angelina och Travina nickade instämmande.
-Jaså? Vad gjorde ni då?
-Vi lärde oss fyllevisor, vi blev kidnappade, jag spöade mörkeralvernas ledare, för ytterligare information var vänlig kontakta alverna, sa Marielle.
Dumbledore tittade på dom. Sedan började han skratta.
-Ni har visst varit med om en hel del? sa han sedan.
-Jepp! Fast, borta bra, men hemma bäst, sa Angelina (Som fortfarande hade Andeliniels grymma tortyr i minnet).
-Jag hoppas att ni har lärt er något viktigt också.
-Jodå! Jag och Angelina lärde oss hur man tände eld på ett halmtak med en tändsticka! Sa Travina.
Dumbledore log roat.
-Jag är säker på att ni är trötta. Ni kan gå nu, sa han sedan.
Tjejerna rusade glatt ut från Dumbledores kontor och genom korridorerna, sjungandes (Igen, fast den här gången sjöng dom vers nummer två)
”Jag skulle kunna fäkta med ett bi,
För att slippa få ki,
När jag upp i natten går,
För att få mig ett ölá stooop!”
Och här slutar vår berättelse om Angelina, Travina och Marielle. Men, sången är inte riktigt slut, men det struntar jag faktiskt fullkomligt i. Vill ni ha sången får ni själva söka upp Angelina, Travina och Marielle och be dom om den. För jag gör det då inte! Jag vill helst slippa träffa dom tre galningarna igen…
-Hey!! Vem kallar du för galning här??
-Just det!
-Vi är väl knappast galningar?
Jag vet ju inte vad du tycker som har läst den här berättelsen, men jag tycker i alla fall att dom är galningar. Och nu är det iallafall punkt SLUT!
20
-Vi? Det är ju löjligt! Vi skulle aldrig göra något sådant! Ljög Andrion snabbt medan Sindorion stod och nickade instämmande.
-Inte ens om det gällde dom unga flickorna? Sa Pellakalion och närmade sig hotfullt sin son.
-Vi måste göra något, viskade Travina panikslaget.
-Annars dödar han dom! sa Angelina.
Marielle nickade och reste sig beslutsamt upp.
-Vart ska du? frågade Travina när Marielle började gå bort mot Andrion & C:O.
-Är du inte klok? Väste Angelina, som förstod vad Marielle tänkte göra.
Angelina reste sig häftigt upp och gick tillsammans med Marielle. Travina följde hennes exempel.
-Om du riskerar ditt liv gör vi också det! sa Angelina.
Marielle nickade bara.
-J…Jag förstår inte vad du menar f…far, sa Andrion.
-Du vet mycket väl. Du och Sindorion hjälpte dom att fly! Sa Pellakalion ursinnigt.
-Varför skulle vi inte kunnat fly av oss själv? Frågade Marielle som nu kommit fram till Andrion & C:O.
Angelina och Travina stod vid hennes sida, med…Eh…Inte så trevliga uppsyner.
-Nej, nej! Gå tillbaka! Mimade Sindorion åt dom.
-Så ni kom ut, sa Pellakalion och vände sig mot Marielle, Angelina och Travina.
-Nej, vi är bara ett hologram av Angelina, Travina och Marielle, sa Angelina.
-Mycket lustigt, sa Pellakalion. Men tyvärr slutar er resa här.
-Fel Pellakalion, det är din resa som slutar här, sa Marielle. Gå i envig med mig, man mot flicka. Eller är du rädd för att förlora?
Pellakalion stirrade på henne. Sedan började han skratta.
-Som du vill flickunge. Vinner jag, måste du göra som jag säger, sa han sedan med ett elakt flin.
-Och vinner jag låter du mig och mina vänner gå, det inkluderar Andrion och Sindorion, sa Marielle.
Pellakalion flinade mot henne.
-Kör till. Ge henne ditt svärd, sa han till en vakt som tog av sig sitt svärd och kastade mot Marielle.
Det gled lite på marken och Marielle stoppade det med foten och tog upp det utan synbar ansträngning.
-Han kommer att döda dig! väste Andrion till Marielle (Han och Sindorion hade flyttat sig till Angelina, Travina och Marielle).
-Skulle inte tro det Andrion. Jag har blivit tränad av världens bästa svärdskämpe; Samantha, sa Marielle.
-Lova att du är försiktig! Sa Angelina.
-Jag lovar, sa Marielle.
-Gå inte och bli döda nu, sa Travina.
Marielle log mot henne.
-Det har jag inga planer på, sa hon och gick fram mot Pellakalion.
Marielle och Pellakalion kretsade runt varandra och Marielle väntade på att han skulle göra första anfallet. Pellakalion slog mot Marielles oskyddade ben men hon parerade enkelt slaget. Och så höll det på, Pellakalion attackerade och Marielle parerade.
-Vad är det hon håller på med? Hon kommer aldrig att vinna om hon ska parera hela tiden, sa Andrion.
-Hon väntar bara på en chans Andrion. När Pellakalion mins anar det kommer hon att slå till, sa Angelina.
Marielle parerade ett slag och Pellakalion drog sig bakåt. Då attackerade Marielle. Snabbt som blixten skjöt hon framåt och körde svärdet igenom Pellakalions mage. Han sjönk ner på marken och blev liggande där.
Med ett glädjetjut sprang Angelina och Travina fram och omfamnade henne.
-Du vann! Skrek Travina i örat på henne.
-Äntligen är mardrömmen slut, viskade Marielle för sig själv. Äntligen…
-Inte ens om det gällde dom unga flickorna? Sa Pellakalion och närmade sig hotfullt sin son.
-Vi måste göra något, viskade Travina panikslaget.
-Annars dödar han dom! sa Angelina.
Marielle nickade och reste sig beslutsamt upp.
-Vart ska du? frågade Travina när Marielle började gå bort mot Andrion & C:O.
-Är du inte klok? Väste Angelina, som förstod vad Marielle tänkte göra.
Angelina reste sig häftigt upp och gick tillsammans med Marielle. Travina följde hennes exempel.
-Om du riskerar ditt liv gör vi också det! sa Angelina.
Marielle nickade bara.
-J…Jag förstår inte vad du menar f…far, sa Andrion.
-Du vet mycket väl. Du och Sindorion hjälpte dom att fly! Sa Pellakalion ursinnigt.
-Varför skulle vi inte kunnat fly av oss själv? Frågade Marielle som nu kommit fram till Andrion & C:O.
Angelina och Travina stod vid hennes sida, med…Eh…Inte så trevliga uppsyner.
-Nej, nej! Gå tillbaka! Mimade Sindorion åt dom.
-Så ni kom ut, sa Pellakalion och vände sig mot Marielle, Angelina och Travina.
-Nej, vi är bara ett hologram av Angelina, Travina och Marielle, sa Angelina.
-Mycket lustigt, sa Pellakalion. Men tyvärr slutar er resa här.
-Fel Pellakalion, det är din resa som slutar här, sa Marielle. Gå i envig med mig, man mot flicka. Eller är du rädd för att förlora?
Pellakalion stirrade på henne. Sedan började han skratta.
-Som du vill flickunge. Vinner jag, måste du göra som jag säger, sa han sedan med ett elakt flin.
-Och vinner jag låter du mig och mina vänner gå, det inkluderar Andrion och Sindorion, sa Marielle.
Pellakalion flinade mot henne.
-Kör till. Ge henne ditt svärd, sa han till en vakt som tog av sig sitt svärd och kastade mot Marielle.
Det gled lite på marken och Marielle stoppade det med foten och tog upp det utan synbar ansträngning.
-Han kommer att döda dig! väste Andrion till Marielle (Han och Sindorion hade flyttat sig till Angelina, Travina och Marielle).
-Skulle inte tro det Andrion. Jag har blivit tränad av världens bästa svärdskämpe; Samantha, sa Marielle.
-Lova att du är försiktig! Sa Angelina.
-Jag lovar, sa Marielle.
-Gå inte och bli döda nu, sa Travina.
Marielle log mot henne.
-Det har jag inga planer på, sa hon och gick fram mot Pellakalion.
Marielle och Pellakalion kretsade runt varandra och Marielle väntade på att han skulle göra första anfallet. Pellakalion slog mot Marielles oskyddade ben men hon parerade enkelt slaget. Och så höll det på, Pellakalion attackerade och Marielle parerade.
-Vad är det hon håller på med? Hon kommer aldrig att vinna om hon ska parera hela tiden, sa Andrion.
-Hon väntar bara på en chans Andrion. När Pellakalion mins anar det kommer hon att slå till, sa Angelina.
Marielle parerade ett slag och Pellakalion drog sig bakåt. Då attackerade Marielle. Snabbt som blixten skjöt hon framåt och körde svärdet igenom Pellakalions mage. Han sjönk ner på marken och blev liggande där.
Med ett glädjetjut sprang Angelina och Travina fram och omfamnade henne.
-Du vann! Skrek Travina i örat på henne.
-Äntligen är mardrömmen slut, viskade Marielle för sig själv. Äntligen…
19
Marielle sov. Hon hade inga krafter kvar att göra något annat med. Hon drömde om hennes hem, om Angelina och Travina och konstigt nog också om Jonatan. Det var något med honom som hade gjort henne ställd, och det gillade Marielle inte att bli.
Pellakalion hade inte varit och besökt henne mer förutom den där gången på eftermiddagen. Marielle trodde att han fortfarande var irriterad, i alla fall hoppades hon det.
-Sov du utvalde, när solens sista strålar bortåt gått, då ska dina vänner komma, mumlade en röst i örat på henne.
Marielle sjönk ner i en ännu djupare sömn.
-Okej, ska vi sätta igång nu då? frågade Travina frivilligt (Jovisst!) tagit på sig jobbet att vara utkik (Med andra ord; Vänta tills solen gick ner).
-Det är väl lika bra, sa Andrion och reste sig upp från sin fåtölj.
Sindorion och Angelina följde hans exempel.
Fem minuter senare var alla fyra ute, på väg mot huset dom skulle tända eld på.
-Vem är det som har tändstickorna? Frågade Andrion i en viskande ton när dom kommit bort mot huset.
-Jag, sa Angelina och håvade upp en ask med tändstickor ur fickan och gav dom till Andrion.
Andrion tog emot asken och tände eld på en tändsticka som han kastade på husets halmtak.
-Kom igen nu, brinn, brinn, brinn, brinn…sa Angelina (Med en pyromanisk uppsyn) och höll tummarna.
Halmtaket tog fyr och snart brann det.
-Yes! Utropade Travina.
-Och nu måste vi få bort vakterna! Viskade Sindorion och alla fyra sprang bort mot huset där Marielle var fången.
-Nödförrådet brinner! Ropade Andrion till vakterna när dom kom fram. Spring bort dit och hjälp till med att släcka det! vi tar över här!
Vakterna lydde genast och sprang bort mot nödförrådet.
-Nu måste vi skynda oss! sa Andrion och sprang fram mot husets dörr och tog fram en nyckel och öppnade den.
Travina och Angelina sprang snabbt in där och kom ut med Marielle.
-Vad är det som har hänt? Frågade Marielle medan hon stödde sig själv på Angelina och Travina.
-Vi har tänt eld på ett hus lite längre bort och medan vakterna är där borta och försöker släcka elden befriar vi dig! förklarade Angelina snabbt.
-Andrion och Sindorion har hjälpt oss, sa Travina.
-Ni måste skynda er härifrån! Väste Andrion plötsligt. Far är på väg hit!
-Men vi…började Angelina
-Vi kan inte lämna er här…sa Travina.
-Ni måste gå! sa Sindorion och föste dom bort från huset. Skynda er tillbaka till alvernas by! Vi tar hand om det här!
-Han är här! hörde dom Andrion säga.
Angelina, Travina och Marielle gömde sig i några buskar och Sindorion gick tillbaka till sin vän.
-Vet ni vem det var som tände eld på huset far? Frågade Andrion.
Angelina, Travina och Marielle kunde se att Pellakalion kommit tillbaka med ett dussin vakter bakom sig.
-Jo, det vet vi, sa Pellakalion med farligt låg röst.
-Jaså? Vem var det då? frågade Sindorion som nu hade kommit fram till Andrion.
-Ni.
Pellakalion hade inte varit och besökt henne mer förutom den där gången på eftermiddagen. Marielle trodde att han fortfarande var irriterad, i alla fall hoppades hon det.
-Sov du utvalde, när solens sista strålar bortåt gått, då ska dina vänner komma, mumlade en röst i örat på henne.
Marielle sjönk ner i en ännu djupare sömn.
-Okej, ska vi sätta igång nu då? frågade Travina frivilligt (Jovisst!) tagit på sig jobbet att vara utkik (Med andra ord; Vänta tills solen gick ner).
-Det är väl lika bra, sa Andrion och reste sig upp från sin fåtölj.
Sindorion och Angelina följde hans exempel.
Fem minuter senare var alla fyra ute, på väg mot huset dom skulle tända eld på.
-Vem är det som har tändstickorna? Frågade Andrion i en viskande ton när dom kommit bort mot huset.
-Jag, sa Angelina och håvade upp en ask med tändstickor ur fickan och gav dom till Andrion.
Andrion tog emot asken och tände eld på en tändsticka som han kastade på husets halmtak.
-Kom igen nu, brinn, brinn, brinn, brinn…sa Angelina (Med en pyromanisk uppsyn) och höll tummarna.
Halmtaket tog fyr och snart brann det.
-Yes! Utropade Travina.
-Och nu måste vi få bort vakterna! Viskade Sindorion och alla fyra sprang bort mot huset där Marielle var fången.
-Nödförrådet brinner! Ropade Andrion till vakterna när dom kom fram. Spring bort dit och hjälp till med att släcka det! vi tar över här!
Vakterna lydde genast och sprang bort mot nödförrådet.
-Nu måste vi skynda oss! sa Andrion och sprang fram mot husets dörr och tog fram en nyckel och öppnade den.
Travina och Angelina sprang snabbt in där och kom ut med Marielle.
-Vad är det som har hänt? Frågade Marielle medan hon stödde sig själv på Angelina och Travina.
-Vi har tänt eld på ett hus lite längre bort och medan vakterna är där borta och försöker släcka elden befriar vi dig! förklarade Angelina snabbt.
-Andrion och Sindorion har hjälpt oss, sa Travina.
-Ni måste skynda er härifrån! Väste Andrion plötsligt. Far är på väg hit!
-Men vi…började Angelina
-Vi kan inte lämna er här…sa Travina.
-Ni måste gå! sa Sindorion och föste dom bort från huset. Skynda er tillbaka till alvernas by! Vi tar hand om det här!
-Han är här! hörde dom Andrion säga.
Angelina, Travina och Marielle gömde sig i några buskar och Sindorion gick tillbaka till sin vän.
-Vet ni vem det var som tände eld på huset far? Frågade Andrion.
Angelina, Travina och Marielle kunde se att Pellakalion kommit tillbaka med ett dussin vakter bakom sig.
-Jo, det vet vi, sa Pellakalion med farligt låg röst.
-Jaså? Vem var det då? frågade Sindorion som nu hade kommit fram till Andrion.
-Ni.
18
-Okej, dom har inte många vakter utanför fängelset, bara tre-fyra verkar det som, frågan är bara hur vi ska kunna komma ut från den här cellen, sa Angelina och ritade en karta på golvet (det var sand på golvet såklart!) med en pinne hon hittat.
-Har du någon fil på dig? frågade Travina.
-Vad för sorts fil? Sån som man äter eller sån som man filar med?
-Alternativ nummer två Angelina, sån som man filar med.
-Nix, tyvärr inte.
-Synd, annars hade vi kunnat fila bort gallren på fönstret.
-Om vi låtsas att vi svimmar då? Då kanske dom tar oss till doktor och då kan vi dänga något hårt i doktor huvud och sno hans kläder och stå på varandras axlar och lura vakterna och sedan gå och befria Marielle!
-Bra idé! Men, hur får vi dom att komma ner hit?
-Du kan säga att jag fick en astmaattack (Hon är ju trots allt allergisk mot klänningar och sånt sitter i) eller nått, och när dom kommer ner hit så kan du också låtsas att du har svimmat!
-Hmm…Det kan funka!
-Okej, ska vi göra det med en gång?
-Det kanske är bäst. Vem vet vad dom har gjort med Marielle.
Angelina la sig ner i svimmställning och Travina gick fram till fönstret och ropade:
-Hjälp! Min kompis svimmade!
Sedan la hon sig ner bredvid Angelina i svimmställning hon också. Tre vakter kom in och bar iväg med dom mot ett hus.
-Öppna doktorn! Sa en av vakterna och bultade på dörren.
-Jag kommer! hördes en röst innefrån och någon sekund senare öppnades dörren och Andrion stod i dörröppningen.
-Dom svimma doktorn, sa vakten.
-Jaså? Dom svimmade? Sa Andrion roat.
-Japp. Du kanske kan se vad det är med dom?
-Jag ska göra mitt bästa. Lägg dom på sängarna.
Vakterna bar in Angelina och Travina och la dom på två sängar som stod i ett hörn av rummet.
-Jaså, ni svimmade? Sa Andrion roat när vakterna gått ut.
-Japp! Det ser du väl? Sa Angelina.
Då började Andrion gapskratta.
-Jag måste erkänna att det var en mästerlig plan, sa han.
-Jo, jag vet, sa Angelina nöjt.
-Hade ni tänkt dänga något hårt i huvudet på mig, sno mina kläder, lura vakterna och sedan befria er vän? Frågade han.
-Just det! Hur kunde du veta det? frågade Travina (Som strålade i hela ansiktet över att få träffa Andrion igen)
-Det låter som en plan ni kunde hitta på, sa han.
-Du säger väl inget till vakterna? Frågade Angelina oroligt.
-Jag? Nejdå! Men, vi kan väl hoppa över det där med att ni skulle dänga något hårt i huvudet på mig? sa han.
-Menar du att…? Sa Angelina och Travina samtidigt.
-Ja, jag menar att jag tänker hjälpa er härifrån. Sindorion kan också hjälpa till, jag går och hämtar honom! sa Andrion och gick snabbt ut.
-Vilken tur att Andrion hjälper oss! sa Travina.
-Ja, och Sindorion, sa Angelina.
Någon minut senare kom Andrion tillbaka med Sindorion i hasorna.
-Okej, vi behöver få bort vakterna från huset där Marielle är fången, sa Andrion.
-Frågan är bara hur, sa Sindorion fundersamt.
-Kan vi inte sätta eld på något obetydligt hus och säga att vi behöver hjälp med att släcka det? föreslog Angelina medan Travina nickade instämmande.
-Dom är ganska smarta för att vara så unga, eller hur? Sa Andrion till Sindorion.
-Du har så rätt så, svarade Sindorion.
-Okej, vi gör som ni föreslog. Jag vet ett perfekt hus, sa Andrion. Förut hade vi mat i det men sedan flyttade vi maten till ett annat hus och det har stått tomt sedan dess.
-Vad bra! Utbrast Angelina och Travina samtidigt.
-Vi borde kanske vänta tills det blir mörkt? Föreslog Sindorion.
-Ja, så gör vi, sa Andrion.
Dom satte sig ner alla fyra och väntade på att mörkret skulle falla.
-Har du någon fil på dig? frågade Travina.
-Vad för sorts fil? Sån som man äter eller sån som man filar med?
-Alternativ nummer två Angelina, sån som man filar med.
-Nix, tyvärr inte.
-Synd, annars hade vi kunnat fila bort gallren på fönstret.
-Om vi låtsas att vi svimmar då? Då kanske dom tar oss till doktor och då kan vi dänga något hårt i doktor huvud och sno hans kläder och stå på varandras axlar och lura vakterna och sedan gå och befria Marielle!
-Bra idé! Men, hur får vi dom att komma ner hit?
-Du kan säga att jag fick en astmaattack (Hon är ju trots allt allergisk mot klänningar och sånt sitter i) eller nått, och när dom kommer ner hit så kan du också låtsas att du har svimmat!
-Hmm…Det kan funka!
-Okej, ska vi göra det med en gång?
-Det kanske är bäst. Vem vet vad dom har gjort med Marielle.
Angelina la sig ner i svimmställning och Travina gick fram till fönstret och ropade:
-Hjälp! Min kompis svimmade!
Sedan la hon sig ner bredvid Angelina i svimmställning hon också. Tre vakter kom in och bar iväg med dom mot ett hus.
-Öppna doktorn! Sa en av vakterna och bultade på dörren.
-Jag kommer! hördes en röst innefrån och någon sekund senare öppnades dörren och Andrion stod i dörröppningen.
-Dom svimma doktorn, sa vakten.
-Jaså? Dom svimmade? Sa Andrion roat.
-Japp. Du kanske kan se vad det är med dom?
-Jag ska göra mitt bästa. Lägg dom på sängarna.
Vakterna bar in Angelina och Travina och la dom på två sängar som stod i ett hörn av rummet.
-Jaså, ni svimmade? Sa Andrion roat när vakterna gått ut.
-Japp! Det ser du väl? Sa Angelina.
Då började Andrion gapskratta.
-Jag måste erkänna att det var en mästerlig plan, sa han.
-Jo, jag vet, sa Angelina nöjt.
-Hade ni tänkt dänga något hårt i huvudet på mig, sno mina kläder, lura vakterna och sedan befria er vän? Frågade han.
-Just det! Hur kunde du veta det? frågade Travina (Som strålade i hela ansiktet över att få träffa Andrion igen)
-Det låter som en plan ni kunde hitta på, sa han.
-Du säger väl inget till vakterna? Frågade Angelina oroligt.
-Jag? Nejdå! Men, vi kan väl hoppa över det där med att ni skulle dänga något hårt i huvudet på mig? sa han.
-Menar du att…? Sa Angelina och Travina samtidigt.
-Ja, jag menar att jag tänker hjälpa er härifrån. Sindorion kan också hjälpa till, jag går och hämtar honom! sa Andrion och gick snabbt ut.
-Vilken tur att Andrion hjälper oss! sa Travina.
-Ja, och Sindorion, sa Angelina.
Någon minut senare kom Andrion tillbaka med Sindorion i hasorna.
-Okej, vi behöver få bort vakterna från huset där Marielle är fången, sa Andrion.
-Frågan är bara hur, sa Sindorion fundersamt.
-Kan vi inte sätta eld på något obetydligt hus och säga att vi behöver hjälp med att släcka det? föreslog Angelina medan Travina nickade instämmande.
-Dom är ganska smarta för att vara så unga, eller hur? Sa Andrion till Sindorion.
-Du har så rätt så, svarade Sindorion.
-Okej, vi gör som ni föreslog. Jag vet ett perfekt hus, sa Andrion. Förut hade vi mat i det men sedan flyttade vi maten till ett annat hus och det har stått tomt sedan dess.
-Vad bra! Utbrast Angelina och Travina samtidigt.
-Vi borde kanske vänta tills det blir mörkt? Föreslog Sindorion.
-Ja, så gör vi, sa Andrion.
Dom satte sig ner alla fyra och väntade på att mörkret skulle falla.
17
Samantha gick oroligt fram och tillbaka i sin stora tronsal.
-Edwig, jag är rädd, sa hon till den stora silvriga draken som stod bredvid henne.
-Samantha, vi är alla rädda för det här. Ingen vill att Chriss ska komma till skada, sa Edwig lugnt.
-Men hon är min syster! Om något skulle hända henne…
Samantha drog sig själv i det matt orange färgade håret.
-För dig är hon en syster, för folket är hon ett tecken på godhet. Hon är deras frälsare och gud Samantha.
-Jag har redan mist fyra syskon Edwig, jag vill inte mista Chriss.
-Det var inte ditt fel Samantha. Dom valda själva.
-Ja, men det var Jaana som tog det slutgiltiga beslutet åt dom.
-Jag vet Samantha. Men dom saknar dig lika mycket som du saknar dom.
-Det kan jag knappt tro. Jaana vill inte ens höra mitt namn.
-Men dom andra då? Tror du verkligen att Sassa, Thomas och Jassi inte saknar dig? För det gör dom Samantha, det gör dom.
Samantha satte sig med en suck ner på tronen.
-Jag har ingen tronarvinge ifall jag skulle dö Edwig. Chriss kan inte bli drottning åt folket, hon är redan deras gud, Sassa var den som egentlige skulle ta över tronen efter mig. Men hon är borta ut mitt liv, för alltid är jag rädd.
-Men Samantha, du skulle ju kunna få barn!
-Edwig, nu kommer vi in på det där spåret igen. Kan du verkligen se mig som mamma? En drottning med svärd som avskyr festligheter och allt som har med damer att göra? Jag som svär hela tiden?
-Men du kommer att behöva en tronarvinge Samantha, du kan dö när som helst. Du kanske får samma sjukdom som Armanta.
-Edwig, jag har inga planer på att bli sjuk, som min mamma blev.
-Saknar du henne inte?
-Edwig, jag levde med henne i tre år. Jag kommer inte ihåg något av min barndom, jag har förträngt varje minne jag hade av den.
-På grund av Samtar?
-Ja, på grund av han. Jag hade kunnat få leva här när min mor dog, men det hade far något emot. Han gick ut i människornas värld och lämnade mig i skogen. Och sedan, när jag var 6 var han tvungen att gå och döda några tusentals människor. Gissa vem dom avskydde sen? Varje gång jag kom in i någon by jagade dom iväg mig igen. Jag levde i skogen i 9 år Edwig! I 9 år!
-Jag vet Samantha. Du behöver inte bli upprörd.
-Jag är ledsen Edwig, det är inte dig jag är arg på.
-Jag vet Samantha. Du har fått stå ut med en hel del med smärta.
-Det är väl en sak som händer när man lever i sjutusen år.
Edwig log mot Samantha.
-Jag veta att du saknar honom Samantha, men du måste låta honom gå! Han har varit död i mer än femtusen år!
Samantha suckade.
-Jag är medveten om det Edwig, men det är så svårt att släppa taget om honom.
-En dag kommer även du att finna lycka Samantha.
-Jovisst, jag satsar tjugo guldmynt på; Inte.
Edwig log igen.
-Som ers majestät önskar, sa han och la en filt på den slumrande drottningen.
-Edwig, jag är rädd, sa hon till den stora silvriga draken som stod bredvid henne.
-Samantha, vi är alla rädda för det här. Ingen vill att Chriss ska komma till skada, sa Edwig lugnt.
-Men hon är min syster! Om något skulle hända henne…
Samantha drog sig själv i det matt orange färgade håret.
-För dig är hon en syster, för folket är hon ett tecken på godhet. Hon är deras frälsare och gud Samantha.
-Jag har redan mist fyra syskon Edwig, jag vill inte mista Chriss.
-Det var inte ditt fel Samantha. Dom valda själva.
-Ja, men det var Jaana som tog det slutgiltiga beslutet åt dom.
-Jag vet Samantha. Men dom saknar dig lika mycket som du saknar dom.
-Det kan jag knappt tro. Jaana vill inte ens höra mitt namn.
-Men dom andra då? Tror du verkligen att Sassa, Thomas och Jassi inte saknar dig? För det gör dom Samantha, det gör dom.
Samantha satte sig med en suck ner på tronen.
-Jag har ingen tronarvinge ifall jag skulle dö Edwig. Chriss kan inte bli drottning åt folket, hon är redan deras gud, Sassa var den som egentlige skulle ta över tronen efter mig. Men hon är borta ut mitt liv, för alltid är jag rädd.
-Men Samantha, du skulle ju kunna få barn!
-Edwig, nu kommer vi in på det där spåret igen. Kan du verkligen se mig som mamma? En drottning med svärd som avskyr festligheter och allt som har med damer att göra? Jag som svär hela tiden?
-Men du kommer att behöva en tronarvinge Samantha, du kan dö när som helst. Du kanske får samma sjukdom som Armanta.
-Edwig, jag har inga planer på att bli sjuk, som min mamma blev.
-Saknar du henne inte?
-Edwig, jag levde med henne i tre år. Jag kommer inte ihåg något av min barndom, jag har förträngt varje minne jag hade av den.
-På grund av Samtar?
-Ja, på grund av han. Jag hade kunnat få leva här när min mor dog, men det hade far något emot. Han gick ut i människornas värld och lämnade mig i skogen. Och sedan, när jag var 6 var han tvungen att gå och döda några tusentals människor. Gissa vem dom avskydde sen? Varje gång jag kom in i någon by jagade dom iväg mig igen. Jag levde i skogen i 9 år Edwig! I 9 år!
-Jag vet Samantha. Du behöver inte bli upprörd.
-Jag är ledsen Edwig, det är inte dig jag är arg på.
-Jag vet Samantha. Du har fått stå ut med en hel del med smärta.
-Det är väl en sak som händer när man lever i sjutusen år.
Edwig log mot Samantha.
-Jag veta att du saknar honom Samantha, men du måste låta honom gå! Han har varit död i mer än femtusen år!
Samantha suckade.
-Jag är medveten om det Edwig, men det är så svårt att släppa taget om honom.
-En dag kommer även du att finna lycka Samantha.
-Jovisst, jag satsar tjugo guldmynt på; Inte.
Edwig log igen.
-Som ers majestät önskar, sa han och la en filt på den slumrande drottningen.
16
-Nej sa jag ju! Är du döv eller? sa Marielle till Pellakalion som var och besökte henne.
-Jag har inget fel på min hörsel, men det kanske du har! Fräste Pellakalion.
Marielle märkte att Pellakalion började tappa tålamodet. Hon höll på att vinna, hon fick inte ge efter nu!
-Min hörsel fungerar alldeles utmärkt, tackar som frågar, sa Marielle med samma lugna stämma som hon hade märkt gjorde Pellakalion irriterad.
-Varför är du så osammarbetsvillig? Frågade Pellakalion med en suck.
-Därför att jag vet vad du har i tankarna. Så fort som du har blivit accepterad av alverna kommer du att starta ett krig och försöka störta deras drottning; Samantha, så att du själv kan roffa åt dig tronen, sa Marielle.
-Inte visste jag att en så liten flicka som du kunde vara så smart, sa Pellakalion.
-Och inte viste jag att en så gammal korkskalle som du kunde vara så dum, sa Marielle.
-Fresta inte mitt tålamod Marielle!
-Jo, det gör jag faktiskt. Men en sak ska du veta, startar du ett krig mot Samantha och hennes drakriddare, då förlorar du.
Pellakalion störtade ilsket ut från huset.
-Förbaskade flickunge! Sa han högt för sig själv när han kom ut.
-Hur gick det far? Frågade Andrion som kom gåendes.
-Åt skogen, hon är envis som en åsna, fräste Pellakalion ilsket.
Andrion skrattade.
-Hon är ganska lik Samantha va? Sa Andrion, fortfarande skrattandes.
-Ganska är en grov underdrift, muttrade Pellakalion.
-Hon tycker inte om dig far, det är det hela.
Pellakalion svarade inte. Han fortsatte mot sitt hus, muttrandes.
Andrion tittade efter sin far. Sedan suckade han och gick bort mot sitt eget hus. Det var tomt och ensamt, det skulle vara kul att få ha besök någon gång.
-Vad var det den där flickan hette? Tänkte han för sig själv. Var det Travina?
Marielle satte sig ner och försökte få kontroll över sin ilska. Pellakalion hade gjort henne redigt arg, inte så som hon brukade bli, nu kände hon ett verkligt hat mot den där mannen. Han försökte ta allt hon älskade ifrån henne. Först satte han Angelina och Travina i fängelse och hotade med att döda dom, sen fick han den dumma idén att försöka få henne att säga till Samantha att mörkeralverna inte alls var onda! Marielle var verkligen arg. Hon försökte göra så som Samantha hade lärt henne; Tänka på en lycklig plats där hon fick alla sina krafter ifrån.
Det gjorde ont att tänka på Samantha, det kändes som om hon var så långt borta.
-Kommer jag någonsin att få se henne igen? Tänkte Marielle olyckligt och kröp ihop i ett hörn.
Det var längesedan hon hade känt sig så här deprimerad. Kanske var det, det som Pellakalion försökte få henne att bli? Att vara ensam i mörker var Marielles stora mardröm. Inte ha någon hos henne, ingen att prata med, ingen att krama om, om man blev rädd. Det här var Marielles mörka sida, den som hon aldrig visade inför sina vänner. Marielles mörka sida var en värld av rädsla och mörker. Där fanns inget förutom ett stort svart tomt hål, fyllt med sorg, smärta, rädsla. Marielle avskydde den här sidan av sig själv, hon ville aldrig kännas vid den. Aldrig bli så olycklig som Samantha en gång varit, så olycklig att man inte brydde sig om ifall världen gick under, bara man fick dö…
-Jag har inget fel på min hörsel, men det kanske du har! Fräste Pellakalion.
Marielle märkte att Pellakalion började tappa tålamodet. Hon höll på att vinna, hon fick inte ge efter nu!
-Min hörsel fungerar alldeles utmärkt, tackar som frågar, sa Marielle med samma lugna stämma som hon hade märkt gjorde Pellakalion irriterad.
-Varför är du så osammarbetsvillig? Frågade Pellakalion med en suck.
-Därför att jag vet vad du har i tankarna. Så fort som du har blivit accepterad av alverna kommer du att starta ett krig och försöka störta deras drottning; Samantha, så att du själv kan roffa åt dig tronen, sa Marielle.
-Inte visste jag att en så liten flicka som du kunde vara så smart, sa Pellakalion.
-Och inte viste jag att en så gammal korkskalle som du kunde vara så dum, sa Marielle.
-Fresta inte mitt tålamod Marielle!
-Jo, det gör jag faktiskt. Men en sak ska du veta, startar du ett krig mot Samantha och hennes drakriddare, då förlorar du.
Pellakalion störtade ilsket ut från huset.
-Förbaskade flickunge! Sa han högt för sig själv när han kom ut.
-Hur gick det far? Frågade Andrion som kom gåendes.
-Åt skogen, hon är envis som en åsna, fräste Pellakalion ilsket.
Andrion skrattade.
-Hon är ganska lik Samantha va? Sa Andrion, fortfarande skrattandes.
-Ganska är en grov underdrift, muttrade Pellakalion.
-Hon tycker inte om dig far, det är det hela.
Pellakalion svarade inte. Han fortsatte mot sitt hus, muttrandes.
Andrion tittade efter sin far. Sedan suckade han och gick bort mot sitt eget hus. Det var tomt och ensamt, det skulle vara kul att få ha besök någon gång.
-Vad var det den där flickan hette? Tänkte han för sig själv. Var det Travina?
Marielle satte sig ner och försökte få kontroll över sin ilska. Pellakalion hade gjort henne redigt arg, inte så som hon brukade bli, nu kände hon ett verkligt hat mot den där mannen. Han försökte ta allt hon älskade ifrån henne. Först satte han Angelina och Travina i fängelse och hotade med att döda dom, sen fick han den dumma idén att försöka få henne att säga till Samantha att mörkeralverna inte alls var onda! Marielle var verkligen arg. Hon försökte göra så som Samantha hade lärt henne; Tänka på en lycklig plats där hon fick alla sina krafter ifrån.
Det gjorde ont att tänka på Samantha, det kändes som om hon var så långt borta.
-Kommer jag någonsin att få se henne igen? Tänkte Marielle olyckligt och kröp ihop i ett hörn.
Det var längesedan hon hade känt sig så här deprimerad. Kanske var det, det som Pellakalion försökte få henne att bli? Att vara ensam i mörker var Marielles stora mardröm. Inte ha någon hos henne, ingen att prata med, ingen att krama om, om man blev rädd. Det här var Marielles mörka sida, den som hon aldrig visade inför sina vänner. Marielles mörka sida var en värld av rädsla och mörker. Där fanns inget förutom ett stort svart tomt hål, fyllt med sorg, smärta, rädsla. Marielle avskydde den här sidan av sig själv, hon ville aldrig kännas vid den. Aldrig bli så olycklig som Samantha en gång varit, så olycklig att man inte brydde sig om ifall världen gick under, bara man fick dö…
15
-Åh, jag ska steka det där svinet över öppen eld! Sa Angelina och gick fram och tillbaka i den lilla fängelsehålan som hon delade med Travina.
-Jag hjälper dig gärna, sa Travina.
-Hur tror du Marielle mår? Frågade Angelina oroligt.
-Angelina, det är tionde gången, minst, som du frågar den saken. Och jag svarar samma sak: Jag vet inte!
-Men jag är orolig, vem vet vad Pellakalion gör med henne? Tänk om han torterar henne? Sa Angelina och blev blek i ansiktet av bara tanken.
-Klart att han inte gör! Han behöver henne ju! Och då kan hon väl inte vara halvdöd heller! Fräste Travina (Men som egentligen tänkte samma sak som Angelina och var exakt lika orolig).
-Vänta bara, när jag kommer ut från det här stinkade stället…sa Angelina och började gå fram och tillbaka igen (Medan hon tänkte ut passande hämder åt Pellakalion).
-Det kommer nog att dröja ett tag, är jag rädd, sa en mörkeralv, med ganska kort svart hår och gröna ögon, som stod utanför fängelsehålan.
-Och vem är du? fräste Angelina.
-Jag är Andrion, Pellakalions som, sa mörkeralven.
-Jippi, ännu en idiot, sa Angelina.
-Hör nu här, om ni inte släpper Marielle…började Travina och reste sig ilsket.
-Ta det lugnt va! Jag vet att far gör fel, men det är trots allt han som bestämmer, och vi mörkeralver har blivit orättvist behandlade, sa Andrion.
-Men var ni tvungna att ta Marielle? sa Travina.
Andrion nickade sakta.
-Vilka var det som tog oss från alvernas by till er? Frågade Angelina.
-Jag och Sindorion, sa Andrion.
-Det fattades bara det, muttrade Angelina.
-Vad gör du här förresten? Frågade Travina.
-Sindorion bad mig att gå ner hit och se hur ni mår. Han verkar vara ganska förtjust i dig, sa Andrion åt Angelina.
-Jaha? Sa Angelina.
Andrion log sakta.
-Jag bara tyckte att ni skulle få veta det. Men, jag ser att ni mår prima och är i full färd med att tänka ut en flyktplan och hur ni ska hämnas på far, så jag kan lika gärna gå nu, sa Andrion och ryckte på axlarna.
Travina tittade konstigt på honom.
-Hur kan du veta…? Sa hon sedan.
-Far har haft många fångar, och alla har tänkt samma saker, fast, fångarna har aldrig varit så här vackra förut, sa Andrion med ett litet leende och gick.
Travina kände hur kinderna blev heta.
-Travina, du är röd som en tomat i ansiktet, sa Angelina.
-Det är jag inte alls! Sa Travina.
-Så du är inte alls intresserad av Andrion menar du?
Travina gav Angelina en hård blick.
-Killar är kräk, alla killar är kräk! Muttrade Travina och gick bort mot det lilla fönstret som dom hade i fängelsehålan.
-Självklart, alla förutom dom som heter Andrion, sa Angelina.
Travina svarade inte. På sådana dumheter fanns det inget svar att ge.
-Jag hjälper dig gärna, sa Travina.
-Hur tror du Marielle mår? Frågade Angelina oroligt.
-Angelina, det är tionde gången, minst, som du frågar den saken. Och jag svarar samma sak: Jag vet inte!
-Men jag är orolig, vem vet vad Pellakalion gör med henne? Tänk om han torterar henne? Sa Angelina och blev blek i ansiktet av bara tanken.
-Klart att han inte gör! Han behöver henne ju! Och då kan hon väl inte vara halvdöd heller! Fräste Travina (Men som egentligen tänkte samma sak som Angelina och var exakt lika orolig).
-Vänta bara, när jag kommer ut från det här stinkade stället…sa Angelina och började gå fram och tillbaka igen (Medan hon tänkte ut passande hämder åt Pellakalion).
-Det kommer nog att dröja ett tag, är jag rädd, sa en mörkeralv, med ganska kort svart hår och gröna ögon, som stod utanför fängelsehålan.
-Och vem är du? fräste Angelina.
-Jag är Andrion, Pellakalions som, sa mörkeralven.
-Jippi, ännu en idiot, sa Angelina.
-Hör nu här, om ni inte släpper Marielle…började Travina och reste sig ilsket.
-Ta det lugnt va! Jag vet att far gör fel, men det är trots allt han som bestämmer, och vi mörkeralver har blivit orättvist behandlade, sa Andrion.
-Men var ni tvungna att ta Marielle? sa Travina.
Andrion nickade sakta.
-Vilka var det som tog oss från alvernas by till er? Frågade Angelina.
-Jag och Sindorion, sa Andrion.
-Det fattades bara det, muttrade Angelina.
-Vad gör du här förresten? Frågade Travina.
-Sindorion bad mig att gå ner hit och se hur ni mår. Han verkar vara ganska förtjust i dig, sa Andrion åt Angelina.
-Jaha? Sa Angelina.
Andrion log sakta.
-Jag bara tyckte att ni skulle få veta det. Men, jag ser att ni mår prima och är i full färd med att tänka ut en flyktplan och hur ni ska hämnas på far, så jag kan lika gärna gå nu, sa Andrion och ryckte på axlarna.
Travina tittade konstigt på honom.
-Hur kan du veta…? Sa hon sedan.
-Far har haft många fångar, och alla har tänkt samma saker, fast, fångarna har aldrig varit så här vackra förut, sa Andrion med ett litet leende och gick.
Travina kände hur kinderna blev heta.
-Travina, du är röd som en tomat i ansiktet, sa Angelina.
-Det är jag inte alls! Sa Travina.
-Så du är inte alls intresserad av Andrion menar du?
Travina gav Angelina en hård blick.
-Killar är kräk, alla killar är kräk! Muttrade Travina och gick bort mot det lilla fönstret som dom hade i fängelsehålan.
-Självklart, alla förutom dom som heter Andrion, sa Angelina.
Travina svarade inte. På sådana dumheter fanns det inget svar att ge.
14
Marielle satt med huvudet begravt i händerna. Hennes händer var blodiga efter alla slag mot väggen och hennes kinder var våta av alla tårar. Hon visste inte hur många timmar det hade gått och hon undrade ifall Travina och Angelina fortfarande levde eller ifall Pellakalion hade gjort som han hade sagt: Dödat dom.
Marielle trodde att hon skulle bli galen. Allt var svart och inom henne fanns det också ett mörker. Marielle reste försiktigt på sig men kände hur magen protesterade och hon spydde. Hon lutade sig mot väggen och kände hur hela kroppen darrade. Utan att hon märkte det så somnade hon.
När hon vaknade igen stod det någon framför henne. Marielle rörde inte på sig utan låg bara stilla.
-Hur mår du? frågade figuren.
Marielle svarade inte. Hon hade inga krafter kvar att använda.
-Jag är verkligen ledsen för det här, jag…Jag visste inte att Pellakalion tänkte…Om jag bara hade vetat, fortsatte figuren.
Marielle nickade lite försiktigt.
-Dina vänner mår bra. Och dom är mer oroliga för dig än för sig själva. Den ena, Angelina är det hon heter tror jag, planerar på en flyktplan, hon är verkligen vacker…
Figuren fortsatte att pladdra men inom Marielle tändes en liten gnista av hopp.
-Lever…Lever dom? sa Marielle med sprucken röst.
Figuren verkade bli förvånad över att hon pratade.
-Ja, jag tror att det där Pellakalion sa om dödandet bara var ett hot…
Marielle öppnade försiktigt ögonen och såg att det var Sindorion som satt framför henne.
-Jag har lite mat med mig om du är hungrig, sa han och tog fram en liten korg.
Marielle nickade.
-Jag är verkligen ledsen för det här Marielle, jag trodde aldrig att Pellakalion skulle…sa Sindorion och lät verkligen ledsen.
-Det är inte ditt fel, du kunde ju inte veta vad han tänkte göra, sa Marielle.
Då såg Sindorion hennes blödande händer.
-Men du är ju skadad! Sa han.
-Det är inget, sa Marielle.
Sindorion tog fram bandage ur korgen och la om det på Marielles händer.
-Tack, sa Marielle enkelt.
Sindorion reste på sig.
-Jag måste gå nu, men jag kommer tillbaka. Försök att äta lite och sova. Du kommer att behöva det, sa Sindorion och gick ut.
Marielle tog korgen och åt lite börd och drack vatten till. Sedan somnade hon igen.
-Jag är ledsen Marielle, men det var tvunget att bli såhär, sa en pojke i hennes egen ålder som stod framför henne.
Han hade brunt mellanlångt hår och blåa ögon.
-Vem är du? frågade Marielle som redan förstod var hon var: I en dröm.
-Samantha bad mig att skicka det här meddelandet till dig. Mitt namn är Jonatan.
-Visste Samantha om det här? frågade Marielle anklagande.
Jonatan log.
-Det är mycket lite som din syster inte vet, sa han sedan.
-Jo tack, jag vet det, muttrade Marielle.
-Du behöver inte vara rädd, inget ont ska hända dig och dina vänner, sa Jonatan.
-Vad är det som kommer att hända?
-Det sa Samantha inte.
-Nej, jag vet. Hon säger på det hela taget väldigt lite tycker jag.
Jonatan skrattade.
-Det var trevligt att träffa dig Chriss, sa han sedan.
-Chriss? sa Marielle förvirrat.
Men hon fick inget svar. Drömmen hade redan börjat blekna bort.
Marielle trodde att hon skulle bli galen. Allt var svart och inom henne fanns det också ett mörker. Marielle reste försiktigt på sig men kände hur magen protesterade och hon spydde. Hon lutade sig mot väggen och kände hur hela kroppen darrade. Utan att hon märkte det så somnade hon.
När hon vaknade igen stod det någon framför henne. Marielle rörde inte på sig utan låg bara stilla.
-Hur mår du? frågade figuren.
Marielle svarade inte. Hon hade inga krafter kvar att använda.
-Jag är verkligen ledsen för det här, jag…Jag visste inte att Pellakalion tänkte…Om jag bara hade vetat, fortsatte figuren.
Marielle nickade lite försiktigt.
-Dina vänner mår bra. Och dom är mer oroliga för dig än för sig själva. Den ena, Angelina är det hon heter tror jag, planerar på en flyktplan, hon är verkligen vacker…
Figuren fortsatte att pladdra men inom Marielle tändes en liten gnista av hopp.
-Lever…Lever dom? sa Marielle med sprucken röst.
Figuren verkade bli förvånad över att hon pratade.
-Ja, jag tror att det där Pellakalion sa om dödandet bara var ett hot…
Marielle öppnade försiktigt ögonen och såg att det var Sindorion som satt framför henne.
-Jag har lite mat med mig om du är hungrig, sa han och tog fram en liten korg.
Marielle nickade.
-Jag är verkligen ledsen för det här Marielle, jag trodde aldrig att Pellakalion skulle…sa Sindorion och lät verkligen ledsen.
-Det är inte ditt fel, du kunde ju inte veta vad han tänkte göra, sa Marielle.
Då såg Sindorion hennes blödande händer.
-Men du är ju skadad! Sa han.
-Det är inget, sa Marielle.
Sindorion tog fram bandage ur korgen och la om det på Marielles händer.
-Tack, sa Marielle enkelt.
Sindorion reste på sig.
-Jag måste gå nu, men jag kommer tillbaka. Försök att äta lite och sova. Du kommer att behöva det, sa Sindorion och gick ut.
Marielle tog korgen och åt lite börd och drack vatten till. Sedan somnade hon igen.
-Jag är ledsen Marielle, men det var tvunget att bli såhär, sa en pojke i hennes egen ålder som stod framför henne.
Han hade brunt mellanlångt hår och blåa ögon.
-Vem är du? frågade Marielle som redan förstod var hon var: I en dröm.
-Samantha bad mig att skicka det här meddelandet till dig. Mitt namn är Jonatan.
-Visste Samantha om det här? frågade Marielle anklagande.
Jonatan log.
-Det är mycket lite som din syster inte vet, sa han sedan.
-Jo tack, jag vet det, muttrade Marielle.
-Du behöver inte vara rädd, inget ont ska hända dig och dina vänner, sa Jonatan.
-Vad är det som kommer att hända?
-Det sa Samantha inte.
-Nej, jag vet. Hon säger på det hela taget väldigt lite tycker jag.
Jonatan skrattade.
-Det var trevligt att träffa dig Chriss, sa han sedan.
-Chriss? sa Marielle förvirrat.
Men hon fick inget svar. Drömmen hade redan börjat blekna bort.
13
Våra tre vänner klamrade sig hjälplöst fast vid varandra (Dom såg jätteroliga ut!) och stirrade med skräck i blicken på det dom trodde var dörren.
Det hördes ett gnisslande ljud och dörren öppnades och i dörröppningen stod en mörkeralv med kritvitt ansikte, långt svart hår, spetsiga öron och som var väldigt lång…
Angelina flämtade till och viskade till Marielle och Travina:
-Det är han! Det är han jag drömde om!
Marielle släppte taget om Travina och Angelina och ställde sig upp.
-Ursäkta, men vad i h*lvete håller du på med? Frågade hon och hennes ögon skjöt blixtar.
Killen stod och skruvade lite oroligt på sig.
-Jo, jag…sa han tyst.
-Vaddå? Frågade Marielle (Som fortfarande var arg).
-Sindorion! Ta hit dom! ropade en röst utanför.
-Jippi, vi har blivit kidnappade! Sa Marielle och vände sig mot Angelina och Travina.
-Skulle inte det här vara vår semester? Sa Travina surt (Och släppte taget om Angelina).
-Mörkeralvernas ledare vill prata med er, sa killen buttert.
-Vad kul! Men vi behöver inte lyssna! Sa Marielle.
-Tvinga mig inte att ta till med hårdhandskarna, sa han bönfallande.
-Vi tvingar inte dig till något, sa Travina.
-Kom igen nu tjejer, sa Angelina.
-Angelina, jag har inget emot att du går och kärar ner dig i en mörkeral…började Marielle men blev avbruten av Angelina som gav henne en hård spark på smalbenet. Aj! Sa hon sedan och hoppade omkring på ett ben.
-Okej, vi går väl då, sa Travina till killen.
Killen nickade. Sedan vände han sig mot Angelina.
-Behöver du hjälp? Frågade han och räckte vänligt fram en hand.
Angelina skakade på huvudet och mumlade något ohörbart.
-Snälla! Om det här blir mycket mer sliskigare så spyr jag! muttrade Marielle.
-Kom igen nu tjejer! Vi går! Sa Travina och tog tag i Angelina och Marielle och drog ut dom.
Killen (Som antagligen hette Sindorion) följde efter dom.
-Ah, våra ärevördiga gäster, sa en mörkeralv med ganska kort vitt hår.
-Snälla! Sa Marielle.
Mörkeralven tittade förvirrat på henne.
-Vad, ers höghet? Frågade han sedan.
Marielle tog ett djupt andetag och räknade till tio.
-Inget, sa hon sedan.
-Jag är Pellakalion, mörkeralvernas ledare, sa mörkeralven sedan.
Utan att våra tre vänner hade märkt det, hade en hop med mörkeralver samlats runtomkring dom.
-Oj, sa Marielle sarkastiskt.
Pellakalion log mot henne.
-Du är verkligen lik din syster, ers höghet, sa han sedan.
-Vet alla vem hon är? Frågade Marielle Angelina och Travina.
-Det verkar som det, sa Angelina och Travina nickade instämmande.
Marielle stönade.
-Men att ers höghet var en mörkeralv visste vi inte, sa Pellakalion.
Marielle tittade på honom med en dödlig blick. Sedan sa hon:
-Låt mig gissa. Ni kidnappade mig för att jag skulle säga till alverna att ni inte alls är farliga, eller något i den stilen, sa Marielle.
-Nästan. Vi vill helt enkelt att du ska visa världen att vi mörkeralver inte är onda och att vi har blivit orättvist behandlade i tusentals år, sa Pellakalion.
-Och det tror ni att jag skulle göra? sa Marielle hånfullt.
-Ja, det tror vi faktiskt, sa Pellakalion med ett litet leende.
Sedan knäppte han med fingrarna och två soldater kom och tog Angelina och Travina.
-Släpp mig din buffel! Sa Travina och slog på den stora soldaten som hade tagit tag i henne.
Marielle tittade på dom med skräck i blicken. Sedan vände hon sig mot Pellakalion med hat i blicken.
-Släpp dom! sa hon.
-Bestäm dig. Hjälp oss eller så dör dina vänner, sa Pellakalion.
-Gör det inte Marri! Skrek Angelina.
-Vi klarar oss! skrek Travina.
Marielle såg sig förvirrat omkring.
-Nå? Sa Pellakalion.
När Marielle tittade upp på honom igen var hennes annars vänliga blick som sten.
-Aldrig, väste hon.
Pellakalion tittade på henne.
-Nåväl, beslutet var ditt, sa hon och viftade med handen. Lås in henne igen, sa han till en soldat som slängde in Marielle in i huset igen.
-Jag ska döda dig! Hör du det? skrek Marielle medan den stora dörren slogs igen och allt blev svart.
Det hördes ett gnisslande ljud och dörren öppnades och i dörröppningen stod en mörkeralv med kritvitt ansikte, långt svart hår, spetsiga öron och som var väldigt lång…
Angelina flämtade till och viskade till Marielle och Travina:
-Det är han! Det är han jag drömde om!
Marielle släppte taget om Travina och Angelina och ställde sig upp.
-Ursäkta, men vad i h*lvete håller du på med? Frågade hon och hennes ögon skjöt blixtar.
Killen stod och skruvade lite oroligt på sig.
-Jo, jag…sa han tyst.
-Vaddå? Frågade Marielle (Som fortfarande var arg).
-Sindorion! Ta hit dom! ropade en röst utanför.
-Jippi, vi har blivit kidnappade! Sa Marielle och vände sig mot Angelina och Travina.
-Skulle inte det här vara vår semester? Sa Travina surt (Och släppte taget om Angelina).
-Mörkeralvernas ledare vill prata med er, sa killen buttert.
-Vad kul! Men vi behöver inte lyssna! Sa Marielle.
-Tvinga mig inte att ta till med hårdhandskarna, sa han bönfallande.
-Vi tvingar inte dig till något, sa Travina.
-Kom igen nu tjejer, sa Angelina.
-Angelina, jag har inget emot att du går och kärar ner dig i en mörkeral…började Marielle men blev avbruten av Angelina som gav henne en hård spark på smalbenet. Aj! Sa hon sedan och hoppade omkring på ett ben.
-Okej, vi går väl då, sa Travina till killen.
Killen nickade. Sedan vände han sig mot Angelina.
-Behöver du hjälp? Frågade han och räckte vänligt fram en hand.
Angelina skakade på huvudet och mumlade något ohörbart.
-Snälla! Om det här blir mycket mer sliskigare så spyr jag! muttrade Marielle.
-Kom igen nu tjejer! Vi går! Sa Travina och tog tag i Angelina och Marielle och drog ut dom.
Killen (Som antagligen hette Sindorion) följde efter dom.
-Ah, våra ärevördiga gäster, sa en mörkeralv med ganska kort vitt hår.
-Snälla! Sa Marielle.
Mörkeralven tittade förvirrat på henne.
-Vad, ers höghet? Frågade han sedan.
Marielle tog ett djupt andetag och räknade till tio.
-Inget, sa hon sedan.
-Jag är Pellakalion, mörkeralvernas ledare, sa mörkeralven sedan.
Utan att våra tre vänner hade märkt det, hade en hop med mörkeralver samlats runtomkring dom.
-Oj, sa Marielle sarkastiskt.
Pellakalion log mot henne.
-Du är verkligen lik din syster, ers höghet, sa han sedan.
-Vet alla vem hon är? Frågade Marielle Angelina och Travina.
-Det verkar som det, sa Angelina och Travina nickade instämmande.
Marielle stönade.
-Men att ers höghet var en mörkeralv visste vi inte, sa Pellakalion.
Marielle tittade på honom med en dödlig blick. Sedan sa hon:
-Låt mig gissa. Ni kidnappade mig för att jag skulle säga till alverna att ni inte alls är farliga, eller något i den stilen, sa Marielle.
-Nästan. Vi vill helt enkelt att du ska visa världen att vi mörkeralver inte är onda och att vi har blivit orättvist behandlade i tusentals år, sa Pellakalion.
-Och det tror ni att jag skulle göra? sa Marielle hånfullt.
-Ja, det tror vi faktiskt, sa Pellakalion med ett litet leende.
Sedan knäppte han med fingrarna och två soldater kom och tog Angelina och Travina.
-Släpp mig din buffel! Sa Travina och slog på den stora soldaten som hade tagit tag i henne.
Marielle tittade på dom med skräck i blicken. Sedan vände hon sig mot Pellakalion med hat i blicken.
-Släpp dom! sa hon.
-Bestäm dig. Hjälp oss eller så dör dina vänner, sa Pellakalion.
-Gör det inte Marri! Skrek Angelina.
-Vi klarar oss! skrek Travina.
Marielle såg sig förvirrat omkring.
-Nå? Sa Pellakalion.
När Marielle tittade upp på honom igen var hennes annars vänliga blick som sten.
-Aldrig, väste hon.
Pellakalion tittade på henne.
-Nåväl, beslutet var ditt, sa hon och viftade med handen. Lås in henne igen, sa han till en soldat som slängde in Marielle in i huset igen.
-Jag ska döda dig! Hör du det? skrek Marielle medan den stora dörren slogs igen och allt blev svart.
12
När dom vaknade insåg dom direkt att det var något som var fel…Fruktansvärt fel…
-Var är vi? frågade Travina sömndrucket.
Dom befann sig i ett helt svart rum. Det fanns inga fönster. Ingenting!
-Ingen aning, sa Marielle och försökte resa sig upp. Det känns som om någon har haft en brottningsmatch i mitt huvud, sa hon sedan.
-Angelina, Angelina vakna! Sa Travina och skakade försiktigt på Angelina.
-Jag är vaken, mumlade Angelina.
Hon hade drömt om en mörkeralv med långt svart hår och kritvitt ansikte. Hans öron hade varit lite mer spetsiga än alvernas i byn och han hade varit väldigt lång.
-Jag har drömt den mest underbaraste dröm i hela mitt liv! Sa hon lyckligt.
-Vad handlade den om då? frågade Marielle.
Angelina berättade om den underbara drömmen.
-Hör mina öron verkligen rätt? Frågade Marielle.
-Hör dina öron vad då? frågade Travina och Angelina.
-Angelina är kär! Sa Marielle flinandes.
-Det är jag inte alls! Sa Angelina och rodnade.
-Inte trodde jag att du någonsin skulle kunna bli kär i någon! Och en mörkeralv dessutom! Sa Travina och flinade mot Marielle.
-Hurså? Är det något fel med det? frågade Angelina surt.
-Tja, kanske det. Med tanke på att du är en halvalv och dina föräldrar är Aragorn och Arwen och att din pappa var med i Ringens krig och slogs mot det onda och såvitt jag vet så är mörkeralver onda, sa Travina.
-Om man ska tro alverna så, muttrade Angelina och Marielle nickade.
-Kul att till och med du kan bli kär. Fast, det skulle ju vara ett större under om Travina blev kär i någon, sa Marielle funderandes.
-Ja, det har du ju rätt i, sa Angelina.
-Jättekul, sa Travina med en grimas.
-Vi kanske skulle börja fundera på var vi är någonstans? Sa Angelina sedan (Det tog lite tid för dom att komma till den frågan).
Travina nickade.
-Vi är i ett hus som det är helt mörkt i, det är höjden av min vetenskap, sa Marielle.
-Oändligt, mumlade Angelina.
-Jo, jag vet, svarade Marielle.
Travina gick fram till väggen och knackade försiktigt på det.
-Väggen är tunn, sa hon och fortsatte att knacka. Om vi alla armbågade väggen så borde den falla.
-Kan man armbåga en vägg? Frågade Marielle förvirrat.
Travina suckade.
-Det var bara ett uttryck Marri, sa Travina.
-Jaha, men säg det då! fortsatte Marielle.
Nu suckade både Angelina och Travina.
-Om vi kunde komma till saken? Sa Angelina.
-Ja, det är väl lika bra att vi försöker, sa Marielle och gick fram till väggen.
Efter henne kom Angelina.
-Är ni redo? Ett…Två…Tre! Sa Travina och kastade sig mot väggen.
Marielle och Angelina gjorde samma sak. Väggen gav ifrån sig ett knakande ljud men ramlade inte.
-Och nu, Einstein? Frågade Marielle medans hon gned sig själv på armbågen.
-Jag är ett geni, inte en ingenjör, svarade Travina.
-Tysta! Väste Angelina plötsligt.
Marielle och Travina tystnade och lyssnade.
Någon var på väg mot huset!
-Var är vi? frågade Travina sömndrucket.
Dom befann sig i ett helt svart rum. Det fanns inga fönster. Ingenting!
-Ingen aning, sa Marielle och försökte resa sig upp. Det känns som om någon har haft en brottningsmatch i mitt huvud, sa hon sedan.
-Angelina, Angelina vakna! Sa Travina och skakade försiktigt på Angelina.
-Jag är vaken, mumlade Angelina.
Hon hade drömt om en mörkeralv med långt svart hår och kritvitt ansikte. Hans öron hade varit lite mer spetsiga än alvernas i byn och han hade varit väldigt lång.
-Jag har drömt den mest underbaraste dröm i hela mitt liv! Sa hon lyckligt.
-Vad handlade den om då? frågade Marielle.
Angelina berättade om den underbara drömmen.
-Hör mina öron verkligen rätt? Frågade Marielle.
-Hör dina öron vad då? frågade Travina och Angelina.
-Angelina är kär! Sa Marielle flinandes.
-Det är jag inte alls! Sa Angelina och rodnade.
-Inte trodde jag att du någonsin skulle kunna bli kär i någon! Och en mörkeralv dessutom! Sa Travina och flinade mot Marielle.
-Hurså? Är det något fel med det? frågade Angelina surt.
-Tja, kanske det. Med tanke på att du är en halvalv och dina föräldrar är Aragorn och Arwen och att din pappa var med i Ringens krig och slogs mot det onda och såvitt jag vet så är mörkeralver onda, sa Travina.
-Om man ska tro alverna så, muttrade Angelina och Marielle nickade.
-Kul att till och med du kan bli kär. Fast, det skulle ju vara ett större under om Travina blev kär i någon, sa Marielle funderandes.
-Ja, det har du ju rätt i, sa Angelina.
-Jättekul, sa Travina med en grimas.
-Vi kanske skulle börja fundera på var vi är någonstans? Sa Angelina sedan (Det tog lite tid för dom att komma till den frågan).
Travina nickade.
-Vi är i ett hus som det är helt mörkt i, det är höjden av min vetenskap, sa Marielle.
-Oändligt, mumlade Angelina.
-Jo, jag vet, svarade Marielle.
Travina gick fram till väggen och knackade försiktigt på det.
-Väggen är tunn, sa hon och fortsatte att knacka. Om vi alla armbågade väggen så borde den falla.
-Kan man armbåga en vägg? Frågade Marielle förvirrat.
Travina suckade.
-Det var bara ett uttryck Marri, sa Travina.
-Jaha, men säg det då! fortsatte Marielle.
Nu suckade både Angelina och Travina.
-Om vi kunde komma till saken? Sa Angelina.
-Ja, det är väl lika bra att vi försöker, sa Marielle och gick fram till väggen.
Efter henne kom Angelina.
-Är ni redo? Ett…Två…Tre! Sa Travina och kastade sig mot väggen.
Marielle och Angelina gjorde samma sak. Väggen gav ifrån sig ett knakande ljud men ramlade inte.
-Och nu, Einstein? Frågade Marielle medans hon gned sig själv på armbågen.
-Jag är ett geni, inte en ingenjör, svarade Travina.
-Tysta! Väste Angelina plötsligt.
Marielle och Travina tystnade och lyssnade.
Någon var på väg mot huset!
11
Efter att våra tre vänner hade ätit frukost så gick dom ut…För att titta på det fina vädret (Så skulle det vara!).
Då kom Andeliniel (Till Marielles stora förtret).
-Vi har fått order av Dumbledore att vi skulle lära er lite olika saker, sa hon till våra tre vänner.
-Pest, muttrade Marielle och Angelina.
-Som vad då? frågade Travina lite försiktigt.
-Som hur man går, klär och pratar som en dam, sa Andeliniel.
Här bröt våra kära vänner ihop (Varför? Jo, för dom tänkte på vad dom andra skulle säga och göra, och det kan få till och med den ledsnaste att börja skratta) och började asgarva.
Andeliniel tittade förvirrat på dom.
-Sa jag något fel? Sa hon och en blygsam rodnad spred sig uppför hennes kinder.
-Nejdå, det är bara en så skrattretande tanke på att du skulle försöka få Angelina och Marielle att uppföra sig som damer, sa Travina mellan skrattattackerna.
-Jag tänkte samma sak! Fast om er två! Sa Angelina och Marielle och pekade på den andre kompisen plus Travina.
-Så, ska vi börja då? sa Andeliniel.
-Ledsen, du, men jag vägrar, sa Marielle.
-Samma här, sa Travina och Angelina.
-Ni ska lära er att vara damer, vare sig ni vill det eller ej! Sa Andeliniel och stampade argt i marken.
-Inte en chans! Sa Angelina, Travina och Marielle (Som hade fattat att Andeliniel menade allvar).
-Jodå, ni ska, sa Andeliniel och bokstavligen lyfte upp Travina, Angelina och Marielle (Inte så illa för en 19-åring va?).
Andeliniel bar iväg med dom till Andys hus och släppte ner dom där inne.
-Det första ni måste göra är att göra något åt ert hår, sa Andeliniel och höll upp en av Marielles trassliga hårslingor.
-Nej! Inte håret! Sa Travina förtvivlat och hoppade upp bland takbjälkarna (Hon hade trots allt gjort det några gånger).
-Jag tänker inte ändra färgen på det, försäkrade Andeliniel.
-Nej, du ska bara sätta upp det, muttrade Marielle (Som hatade att någon satte upp eller ens rörde vid hennes hår).
-Precis! I alla fall på er ers höghet. Du har väldigt långt hår och långt hår är till för att sättas upp, sa Andeliniel.
Den här lilla söta kommentaren skrämde nästan livet ur Marielle (Som hoppade upp bland takbjälkarna hon med).
-Våga inte röra mitt hår! Sa Marielle och (Försökte) göra några karate rörelser (Vilket resulterade i att hon ramlade ner från takbjälkarna).
-Det här är tortyr! Sa Angelina.
-Jo, men hela kvinnans värld är en tortyr, visste ni inte det? sa Andeliniel med ett litet leende på läpparna.
-Jo, jag fattade det när jag träffade dig, muttrade Marielle.
-Var nu snäll, bannade Travina uppifrån takbjälkarna.
-Försök inte härma Ce’Nedra Travina! Sa Marielle (Som redan insett att hon, Angelina och Travina förlorat).
-Jag försöker inte, jag gör! Sa Travina och tog ett litet skutt (Och ramlade ner hon också).
-Sätt er ner på varsin stol så ska jag kamma ut ert hår, sa Andeliniel och våra tre vänner (Som gett upp) gjorde som hon sa. Sedan började Andeliniel att borsta ut deras hår, en i taget.
-Ers höghet, hur länge sen var det du kammade ditt hår senast? Frågade Andeliniel som hade stora problem med att dra borsten genom Marielles hår.
-Jag drog fingrarna igenom det imorse, sa Marielle.
-Kunde tro det, mumlade Andeliniel.
Resten av borstningen pågick under tystnad.
-Sådär ja! Sa Andeliniel nöjt när hon hade kammat igenom alla tres hår.
-Usch, mitt hår känns borstat! Sa Angelina och Travina och Marielle nickade instämmande.
-Seså, så farligt är det inte. Och nu ska vi se till att få på er klänningar! Sa Andeliniel och tittade med skräddarsyn på våra tre vänner.
Vid den här kommentaren bleknade Angelina, Travina och Marielle avsevärt.
-Vilken färg gillar ni mest? Frågade Andeliniel.
-Lila! Sa Travina.
-Svart! Sa Angelina.
-Grönt! Sa Marielle.
-Travina, du kan verkligen inte ha lila, det passar inte till din hårfärg, något ljusblått kanske? Sa Andeliniel fundersamt medan hon rotade i några lådor.
Travina muttrade.
-Okej då, jag får väl ha ljusblått! Sa hon med avsmak.
-Bra hjärtat, utmärkt, mumlade Andeliniel halvt om halvt för sig själv samtidigt som hon tog fram tre klänningar i färgerna: Ljusblått, svart och grönt.
-Måste vi göra det här? kved Angelina när hon såg klänningen (Stackars Angelina, hon var allergisk mot att ha klänning på sig).
-Ja, det måste ni, sa Andeliniel och gav dom varsin klänning (Den ljusblåa till Travina, den svarta till Angelina och den gröna till Marielle). Vad väntar ni på? Byt om!
Våra tre vänner stönade och bytte om till klänning.
Andeliniel fortsatte den här tortyren…Ehm…Sysselsättningen några timmar till innan våra tre vänner fick tillåtelse att gå. Och då var det redan mörkt ute.
-Tack, äntligen slapp vi ut därifrån! Sa Marielle och rufsade till håret igen. Kan ni tänka er att hon faktiskt borstade mitt hår? Och satte upp det? sa Marielle med avsmak.
-Och att vi var tvungna att ha klänning på oss? sa Angelina med en rysning.
-Och att hon faktiskt fick oss att buga, gå och prata som en dam? Sa Travina med ett stön.
-Pest! Sa alla tre samtidigt.
-Och imorgon börjar det om igen, muttrade Angelina.
-Ja, hemskt är det, sa Marielle medan Travina nickade instämmande.
Dom gick snabbt till sitt hus och gick in och la sig.
-Och det här skulle vara bättre än flickskola? Var alla tres tanke innan dom somnade.
Då kom Andeliniel (Till Marielles stora förtret).
-Vi har fått order av Dumbledore att vi skulle lära er lite olika saker, sa hon till våra tre vänner.
-Pest, muttrade Marielle och Angelina.
-Som vad då? frågade Travina lite försiktigt.
-Som hur man går, klär och pratar som en dam, sa Andeliniel.
Här bröt våra kära vänner ihop (Varför? Jo, för dom tänkte på vad dom andra skulle säga och göra, och det kan få till och med den ledsnaste att börja skratta) och började asgarva.
Andeliniel tittade förvirrat på dom.
-Sa jag något fel? Sa hon och en blygsam rodnad spred sig uppför hennes kinder.
-Nejdå, det är bara en så skrattretande tanke på att du skulle försöka få Angelina och Marielle att uppföra sig som damer, sa Travina mellan skrattattackerna.
-Jag tänkte samma sak! Fast om er två! Sa Angelina och Marielle och pekade på den andre kompisen plus Travina.
-Så, ska vi börja då? sa Andeliniel.
-Ledsen, du, men jag vägrar, sa Marielle.
-Samma här, sa Travina och Angelina.
-Ni ska lära er att vara damer, vare sig ni vill det eller ej! Sa Andeliniel och stampade argt i marken.
-Inte en chans! Sa Angelina, Travina och Marielle (Som hade fattat att Andeliniel menade allvar).
-Jodå, ni ska, sa Andeliniel och bokstavligen lyfte upp Travina, Angelina och Marielle (Inte så illa för en 19-åring va?).
Andeliniel bar iväg med dom till Andys hus och släppte ner dom där inne.
-Det första ni måste göra är att göra något åt ert hår, sa Andeliniel och höll upp en av Marielles trassliga hårslingor.
-Nej! Inte håret! Sa Travina förtvivlat och hoppade upp bland takbjälkarna (Hon hade trots allt gjort det några gånger).
-Jag tänker inte ändra färgen på det, försäkrade Andeliniel.
-Nej, du ska bara sätta upp det, muttrade Marielle (Som hatade att någon satte upp eller ens rörde vid hennes hår).
-Precis! I alla fall på er ers höghet. Du har väldigt långt hår och långt hår är till för att sättas upp, sa Andeliniel.
Den här lilla söta kommentaren skrämde nästan livet ur Marielle (Som hoppade upp bland takbjälkarna hon med).
-Våga inte röra mitt hår! Sa Marielle och (Försökte) göra några karate rörelser (Vilket resulterade i att hon ramlade ner från takbjälkarna).
-Det här är tortyr! Sa Angelina.
-Jo, men hela kvinnans värld är en tortyr, visste ni inte det? sa Andeliniel med ett litet leende på läpparna.
-Jo, jag fattade det när jag träffade dig, muttrade Marielle.
-Var nu snäll, bannade Travina uppifrån takbjälkarna.
-Försök inte härma Ce’Nedra Travina! Sa Marielle (Som redan insett att hon, Angelina och Travina förlorat).
-Jag försöker inte, jag gör! Sa Travina och tog ett litet skutt (Och ramlade ner hon också).
-Sätt er ner på varsin stol så ska jag kamma ut ert hår, sa Andeliniel och våra tre vänner (Som gett upp) gjorde som hon sa. Sedan började Andeliniel att borsta ut deras hår, en i taget.
-Ers höghet, hur länge sen var det du kammade ditt hår senast? Frågade Andeliniel som hade stora problem med att dra borsten genom Marielles hår.
-Jag drog fingrarna igenom det imorse, sa Marielle.
-Kunde tro det, mumlade Andeliniel.
Resten av borstningen pågick under tystnad.
-Sådär ja! Sa Andeliniel nöjt när hon hade kammat igenom alla tres hår.
-Usch, mitt hår känns borstat! Sa Angelina och Travina och Marielle nickade instämmande.
-Seså, så farligt är det inte. Och nu ska vi se till att få på er klänningar! Sa Andeliniel och tittade med skräddarsyn på våra tre vänner.
Vid den här kommentaren bleknade Angelina, Travina och Marielle avsevärt.
-Vilken färg gillar ni mest? Frågade Andeliniel.
-Lila! Sa Travina.
-Svart! Sa Angelina.
-Grönt! Sa Marielle.
-Travina, du kan verkligen inte ha lila, det passar inte till din hårfärg, något ljusblått kanske? Sa Andeliniel fundersamt medan hon rotade i några lådor.
Travina muttrade.
-Okej då, jag får väl ha ljusblått! Sa hon med avsmak.
-Bra hjärtat, utmärkt, mumlade Andeliniel halvt om halvt för sig själv samtidigt som hon tog fram tre klänningar i färgerna: Ljusblått, svart och grönt.
-Måste vi göra det här? kved Angelina när hon såg klänningen (Stackars Angelina, hon var allergisk mot att ha klänning på sig).
-Ja, det måste ni, sa Andeliniel och gav dom varsin klänning (Den ljusblåa till Travina, den svarta till Angelina och den gröna till Marielle). Vad väntar ni på? Byt om!
Våra tre vänner stönade och bytte om till klänning.
Andeliniel fortsatte den här tortyren…Ehm…Sysselsättningen några timmar till innan våra tre vänner fick tillåtelse att gå. Och då var det redan mörkt ute.
-Tack, äntligen slapp vi ut därifrån! Sa Marielle och rufsade till håret igen. Kan ni tänka er att hon faktiskt borstade mitt hår? Och satte upp det? sa Marielle med avsmak.
-Och att vi var tvungna att ha klänning på oss? sa Angelina med en rysning.
-Och att hon faktiskt fick oss att buga, gå och prata som en dam? Sa Travina med ett stön.
-Pest! Sa alla tre samtidigt.
-Och imorgon börjar det om igen, muttrade Angelina.
-Ja, hemskt är det, sa Marielle medan Travina nickade instämmande.
Dom gick snabbt till sitt hus och gick in och la sig.
-Och det här skulle vara bättre än flickskola? Var alla tres tanke innan dom somnade.
tisdag 14 augusti 2007
10
-Okej, vädret är fint, inte ett moln på himlen men varken Travina eller Angelina är vakna…sa Marielle och lät som en väderleksrapporter.
-Jo, nu är vi, muttrade Angelina och kastade en kudde åt Marielles håll.
-Bra! Då kan vi gå upp och fråga var man får tag på frukost, jag är döhungrig, sa Marielle.
-Vilken tur att vi inte delar sovsal med henne, sa Travina och tittade upp från sängen.
-Se så! Skynda på! Sa Marielle och klappade i händerna.
Angelina och Travina stönade.
Trettio minuter senare hade Angelina och Travina klätt på sig och gjort sig redo för ännu en spännande dag.
-Ska vi gå till Andy och fråga då? sa Marielle till sina två halvdöda kompisar.
-Vid den här tiden? Är du säker på att någon i den här byn ens är vaken? Sa Angelina surt (Som var på lite vresigt morgonhumör).
-Jovisst är jag säker! Det går nämligen omkring alver ute på gatorna, sa Marielle.
-Säg inte att du redan har varit ute! Sa Travina.
-Jo, det kan man nog säga, svarade Marielle. Ska vi gå och fråga då?
Angelina och Travina nickade och dom tre vännerna började gå mot Andys hus.
Väl där knackade Marielle på dörren. Nevnarion öppnade.
-Gomorrn! Sa Marielle glatt.
-God morgon, sa Nevnarion hövligt. Kan jag hjälpa till med något?
-Jo, vi undrade bara var vi kan hitta frukost någonstans, sa Travina.
Nevnarion pekade ut ett stort avlångt hus för dom lite längre nedför gatan. Och så bar det iväg mot huset för våra tre hjältinnor.
När dom gått in där såg dom hur mycket mat det fanns (Nu börjar jag bli hungrig!).
-Mmm! Sa Marielle och gick och lassade en tallrik full med bröd, ägg, ost, mjölk m.m.
Angelina och Travina följde hennes exempel. Dom satte sig ner vid ett tomt bord och började äta.
-Hur länge var det vi skulle stanna här nu igen? Frågade Marielle (Som redan hade lyckats glömma bort det).
-I fyra veckor. Men, jag fattar inte varför vi fick åka hit istället för en flickskola som lärarna föreslog, sa Travina.
-Alver är väl ganska sofistikerade av sig? Jag menar, dom svär väl inte en massa som jag gör? Sa Marielle.
-Du kanske har rätt, sa Angelina fundersamt. Alver brukar inte svära i Tolkiens böcker. Där är dom vackra, graciösa och ädla varelser.
-Jo tack, jag vet, sa Marielle och Travina samtidigt (Dom hade bara hört Angelina förklara hur Tolkiens alver var ca hundra miljoner gånger).
-Och jag som trodde att ni inte lyssnade när jag berättade om dom! sa Angelina förundrat.
-Det gör vi inte heller, men det brukar fastna när man har hört det ca hundra miljoner gånger, sa Marielle.
-Jag har inte alls sagt det hundra miljoner gånger!
-Nähä, hur många gånger har du sagt det då? frågade Travina.
-Bara en miljon faktiskt…
-Det här samtalet verkar inte leda någonstans va? Sa Marielle.
-Nej, det verkar inte som det…sa Angelina och Travina.
-Det vore kul att träffa mörkeralverna, sa Marielle fundersamt.
-Tänk inte ens tanken! Sa Angelina och Travina, som anade vad Marielle antagligen tänkte göra.
-Skulle jag? sa Marielle storögt.
-Ja, det skulle du, sa Travina.
-Men titta på dom här oskyldiga små ögonen, försökte Marielle.
-Om dom är oskyldiga så är jag en morgontrött dvärg! Sa Angelina.
-Är du inte det?? frågade Travina och Marielle.
-Glöm det.
-Jo, nu är vi, muttrade Angelina och kastade en kudde åt Marielles håll.
-Bra! Då kan vi gå upp och fråga var man får tag på frukost, jag är döhungrig, sa Marielle.
-Vilken tur att vi inte delar sovsal med henne, sa Travina och tittade upp från sängen.
-Se så! Skynda på! Sa Marielle och klappade i händerna.
Angelina och Travina stönade.
Trettio minuter senare hade Angelina och Travina klätt på sig och gjort sig redo för ännu en spännande dag.
-Ska vi gå till Andy och fråga då? sa Marielle till sina två halvdöda kompisar.
-Vid den här tiden? Är du säker på att någon i den här byn ens är vaken? Sa Angelina surt (Som var på lite vresigt morgonhumör).
-Jovisst är jag säker! Det går nämligen omkring alver ute på gatorna, sa Marielle.
-Säg inte att du redan har varit ute! Sa Travina.
-Jo, det kan man nog säga, svarade Marielle. Ska vi gå och fråga då?
Angelina och Travina nickade och dom tre vännerna började gå mot Andys hus.
Väl där knackade Marielle på dörren. Nevnarion öppnade.
-Gomorrn! Sa Marielle glatt.
-God morgon, sa Nevnarion hövligt. Kan jag hjälpa till med något?
-Jo, vi undrade bara var vi kan hitta frukost någonstans, sa Travina.
Nevnarion pekade ut ett stort avlångt hus för dom lite längre nedför gatan. Och så bar det iväg mot huset för våra tre hjältinnor.
När dom gått in där såg dom hur mycket mat det fanns (Nu börjar jag bli hungrig!).
-Mmm! Sa Marielle och gick och lassade en tallrik full med bröd, ägg, ost, mjölk m.m.
Angelina och Travina följde hennes exempel. Dom satte sig ner vid ett tomt bord och började äta.
-Hur länge var det vi skulle stanna här nu igen? Frågade Marielle (Som redan hade lyckats glömma bort det).
-I fyra veckor. Men, jag fattar inte varför vi fick åka hit istället för en flickskola som lärarna föreslog, sa Travina.
-Alver är väl ganska sofistikerade av sig? Jag menar, dom svär väl inte en massa som jag gör? Sa Marielle.
-Du kanske har rätt, sa Angelina fundersamt. Alver brukar inte svära i Tolkiens böcker. Där är dom vackra, graciösa och ädla varelser.
-Jo tack, jag vet, sa Marielle och Travina samtidigt (Dom hade bara hört Angelina förklara hur Tolkiens alver var ca hundra miljoner gånger).
-Och jag som trodde att ni inte lyssnade när jag berättade om dom! sa Angelina förundrat.
-Det gör vi inte heller, men det brukar fastna när man har hört det ca hundra miljoner gånger, sa Marielle.
-Jag har inte alls sagt det hundra miljoner gånger!
-Nähä, hur många gånger har du sagt det då? frågade Travina.
-Bara en miljon faktiskt…
-Det här samtalet verkar inte leda någonstans va? Sa Marielle.
-Nej, det verkar inte som det…sa Angelina och Travina.
-Det vore kul att träffa mörkeralverna, sa Marielle fundersamt.
-Tänk inte ens tanken! Sa Angelina och Travina, som anade vad Marielle antagligen tänkte göra.
-Skulle jag? sa Marielle storögt.
-Ja, det skulle du, sa Travina.
-Men titta på dom här oskyldiga små ögonen, försökte Marielle.
-Om dom är oskyldiga så är jag en morgontrött dvärg! Sa Angelina.
-Är du inte det?? frågade Travina och Marielle.
-Glöm det.
9
-Wow, coolt! Sa Travina.
-Vad betyder ”coolt”? Frågade en annan alv förvirrat.
-Det betyder ungefär ”Vad häftigt!”, sa Angelina.
-Åhh…sa alven (Jag tror inte att han fattade särskilt mycket av Angelinas utmärkta förklaring).
-Vi måste gå till min far och anmäla er ankomst! Sa Nevnarion.
-Okej! Sa Angelina, Travina och Marielle i kör.
Dom gick iväg mot ett hus som verkade vara lite större än dom andra. Huset var, till skillnad från dom andra, byggt av sten och det hade ett stentak (Oj, vilken syn för ögat! Stenhus!).
Nevnarion knackade försiktigt (Jovisst, det såg ut som om han skulle spränga dörren eller nått) på dörren.
En ung alvflicka öppnade den. Hon hade långt brunt hår och hennes ögon var bruna. Hon såg ut att vara ca 19 år gammal.
-Det här är Andeliniel, min fästmö, sa Nevnarion.
(Okej, något säger mig att Marielle kommer få ett utbrott om cirka 5 sekunder)
-Trevligt att träffas, mumlade Marielle (Tusan! Jag hade fel!)
-Instämmer, sa Angelina och Travina samtidigt.
Andeliniel log.
-Det är en stor ära att få ha dig här ers höghet, sa hon till Marielle med en röst som klingade som silverklockor (Varför inte guld?)
-Där kom det igen, mumlade Marielle.
-Ursäkta? Sa Andeliniel en smula förvirrat.
-Det är trevligt att vara här, sa Marielle.
-Maka på er, gamlingen kommer, sa en röst och Andeliniel makade lite på sig.
En man på 40 (Bast?) år tittade på dom. Han hade svart hår och blåa ögon.
-Så gammal är du inte far, sa Nevnarion med ett litet leende.
-Jodå, det är jag. Och vilka är det här? sa han och gjorde en gest mot Angelina, Travina och Marielle.
-Dumbledores gäster far, sa Nevnarion milt.
-Jovisst ja! Ni får ursäkta, mitt minne är inte var det en gång har varit, sa mannen och skakade på huvudet.
-Äh, det gör inget. Mitt minne har aldrig någonsin funkat, jag vet hur det känns, sa Marielle.
Mannen stirrade på henne.
-Kan det vara möjligt? Sa han i viskande ton.
-Vaddå? Frågade Marielle.
-Nej, det var inget. Mitt namn är Andcirithion, men dom flesta kallar mig för Andy (En 40-åring?).
-Och jag är Angelina, sa (Guess ho?) Angelina.
-Och jag är Travina, sa Travina.
-Och det är alltså jag som är Marielle, sa Marielle.
Andcirithion nickade (Jädrar vilket långt namn!).
-Jag är säker på att Nevnarion leder er till ert hus som har ställt igordning åt er, jag hoppas att ni ska trivas här, sa han sedan.
Angelina, Travina och Marielle nickade och följde efter Nevnarion som hade börjat gå mot ett hus lite längre nedför gatan.
Andy stod och tittade efter dom.
-Stackars barn, stackars, stackars barn, sa han tyst till sig själv och gick in igen.
-Vad är det med dig Andy? Frågade Andeliniel.
-Marielle. Kände du inte det?
-Kände vad då?
-Marielle utsänder en så stark kraft som jag aldrig har känt förut. Till och med starkare än Samantha.
-Är hon…?
-Jag är rädd för det. Jag borde nog sätta ut vakter utanför deras hus. När mörkeralverna får reda på det här…
-Är du rädd för att dom ska kidnappa henne?
-Jag befarar det, ja.
-Men vad ska dom med henne till?
-Vem vet. Den flickans öde står skrivet i stjärnorna och vi alver har inte kunnat läsa dom på länge…Mycket länge…
Andeliniel tittade på honom.
-Är allt förlorat? Frågade hon.
-Inte än mitt barn, inte än…
-Vad betyder ”coolt”? Frågade en annan alv förvirrat.
-Det betyder ungefär ”Vad häftigt!”, sa Angelina.
-Åhh…sa alven (Jag tror inte att han fattade särskilt mycket av Angelinas utmärkta förklaring).
-Vi måste gå till min far och anmäla er ankomst! Sa Nevnarion.
-Okej! Sa Angelina, Travina och Marielle i kör.
Dom gick iväg mot ett hus som verkade vara lite större än dom andra. Huset var, till skillnad från dom andra, byggt av sten och det hade ett stentak (Oj, vilken syn för ögat! Stenhus!).
Nevnarion knackade försiktigt (Jovisst, det såg ut som om han skulle spränga dörren eller nått) på dörren.
En ung alvflicka öppnade den. Hon hade långt brunt hår och hennes ögon var bruna. Hon såg ut att vara ca 19 år gammal.
-Det här är Andeliniel, min fästmö, sa Nevnarion.
(Okej, något säger mig att Marielle kommer få ett utbrott om cirka 5 sekunder)
-Trevligt att träffas, mumlade Marielle (Tusan! Jag hade fel!)
-Instämmer, sa Angelina och Travina samtidigt.
Andeliniel log.
-Det är en stor ära att få ha dig här ers höghet, sa hon till Marielle med en röst som klingade som silverklockor (Varför inte guld?)
-Där kom det igen, mumlade Marielle.
-Ursäkta? Sa Andeliniel en smula förvirrat.
-Det är trevligt att vara här, sa Marielle.
-Maka på er, gamlingen kommer, sa en röst och Andeliniel makade lite på sig.
En man på 40 (Bast?) år tittade på dom. Han hade svart hår och blåa ögon.
-Så gammal är du inte far, sa Nevnarion med ett litet leende.
-Jodå, det är jag. Och vilka är det här? sa han och gjorde en gest mot Angelina, Travina och Marielle.
-Dumbledores gäster far, sa Nevnarion milt.
-Jovisst ja! Ni får ursäkta, mitt minne är inte var det en gång har varit, sa mannen och skakade på huvudet.
-Äh, det gör inget. Mitt minne har aldrig någonsin funkat, jag vet hur det känns, sa Marielle.
Mannen stirrade på henne.
-Kan det vara möjligt? Sa han i viskande ton.
-Vaddå? Frågade Marielle.
-Nej, det var inget. Mitt namn är Andcirithion, men dom flesta kallar mig för Andy (En 40-åring?).
-Och jag är Angelina, sa (Guess ho?) Angelina.
-Och jag är Travina, sa Travina.
-Och det är alltså jag som är Marielle, sa Marielle.
Andcirithion nickade (Jädrar vilket långt namn!).
-Jag är säker på att Nevnarion leder er till ert hus som har ställt igordning åt er, jag hoppas att ni ska trivas här, sa han sedan.
Angelina, Travina och Marielle nickade och följde efter Nevnarion som hade börjat gå mot ett hus lite längre nedför gatan.
Andy stod och tittade efter dom.
-Stackars barn, stackars, stackars barn, sa han tyst till sig själv och gick in igen.
-Vad är det med dig Andy? Frågade Andeliniel.
-Marielle. Kände du inte det?
-Kände vad då?
-Marielle utsänder en så stark kraft som jag aldrig har känt förut. Till och med starkare än Samantha.
-Är hon…?
-Jag är rädd för det. Jag borde nog sätta ut vakter utanför deras hus. När mörkeralverna får reda på det här…
-Är du rädd för att dom ska kidnappa henne?
-Jag befarar det, ja.
-Men vad ska dom med henne till?
-Vem vet. Den flickans öde står skrivet i stjärnorna och vi alver har inte kunnat läsa dom på länge…Mycket länge…
Andeliniel tittade på honom.
-Är allt förlorat? Frågade hon.
-Inte än mitt barn, inte än…
8
-Jag är Angelina, sa Angelina.
-Och jag är Travina, sa Travina.
Marielle stod bara och tittade (glodde snarare) på Nevnarion.
Angelina armbågade Marielle i sidan så att hon skulle vakna upp.
-Ja, och jag är Marielle! sa Marielle.
-Var hälsade, sa Nevnarion med en liten bugning.
Marielle suckade kärleksfullt.
Den här gången fick Marielle smaka på Travinas sparkar.
-Aj! Sa Marielle.
Nevnarion tittade förvirrat på henne.
-Är det något fel? Frågade han.
-Va? Neeej, jag mår bara bra! Svarade Marielle medan hon tänkte ut en passande hämnd åt Travina och Angelina.
Nevnarion nickade.
-Bra, ers höghet, sa han.
Marielle stirrade på honom.
-Ers höghet? Sa hon halvkvävt.
Angelina och Travina anade vad som skulle hända.
-Ja, du är väl syster till Samantha? Hon är ju en drottning menar jag, sa Nevnarion.
Marielle stirrade fortfarande på honom.
-Och hur vet du det? frågade hon med sammanbitna tänder (Så att hon inte skulle börja svära).
-Samantha har varit i vår by innan. Hon är en mycket färgstark kvinna, sa Nevnarion (Som nog trodde att Marielle var tokig, jag skulle i alla fall ha trott det!).
-Ja, jag är Samanthas syster, sa Marielle, som inte brydde sig om den sista kommentaren. Jag är inte bara så förtjust i det där ”ers höghet”, sa hon med en grimas.
Angelina och Travina tittade på Marielle, redo på att utbrottet skulle komma närsomhelst. Men till deras stora förvåning kom det inget.
-Vi kanske skulle gå tillbaka till byn? Föreslog Marielle.
Nevnarion nickade.
-Det är inte säkert att vara utanför byn efter att solen gått ner, sa han.
-Varför inte då? frågade Travina.
-Mörkeralverna är ute om natten, svarade Nevnarion.
Dom tre vännerna tittade på varandra.
-Ehh…Jo, du Nevnarion, började Marielle och skruvade lite oroligt på sig.
-Ja? Sa Nevnarion.
-Jo, jag är en mörkeralv, liksom, sa Marielle.
Nevnarion stirrade på henne.
-Det har vi inte fått någon information om, sa han.
-Jag vet. Samantha går inte runt och skriker ut det precis, sa Marielle.
-Men du ser inte ut som en mörkeralv. Du har inte vitt hår eller röda ögon, envisades Nevnarion.
-En liten sak som Samantha fixade till, sa Marielle.
-Men, jag tror inte att det är någon stor fara egentligen, sa Nevnarion fundersamt. Du är ju trots allt Samanthas syster, och folket i by kommer att ta emot dig, mörkeralv eller ej.
Marielle nickade.
-Det var det jag trodde, mumlade hon tyst för sig själv.
Nevnarion nickade och så började dom gå.
-Måste du stirra på honom? viskade Angelina till Marielle som stirrade på Nevnarion som gick framför henne.
-Jag stirrar inte! Jag bara lägger upp ett minne! Viskade Marielle tillbaka och pekade på sitt huvud.
-Jo, men behöver man inte ha något först då?
-Sa du nåt?
-Nej, jag gjorde inte det…
Marielle gick fram till Nevnarion och försökte använda sin charm (Har hon ens nån?).
Dom pratade om något helt ointressant som jag är ganska säker på att ni inte vill höra (Såvida ni inte vill att era öron ska falla av).
Då kom dom fram till byn (Till Marielles stora förtret som ville att Nevnarion och hon skulle prata vidare i några tusen år eller något sånt)
-Och jag är Travina, sa Travina.
Marielle stod bara och tittade (glodde snarare) på Nevnarion.
Angelina armbågade Marielle i sidan så att hon skulle vakna upp.
-Ja, och jag är Marielle! sa Marielle.
-Var hälsade, sa Nevnarion med en liten bugning.
Marielle suckade kärleksfullt.
Den här gången fick Marielle smaka på Travinas sparkar.
-Aj! Sa Marielle.
Nevnarion tittade förvirrat på henne.
-Är det något fel? Frågade han.
-Va? Neeej, jag mår bara bra! Svarade Marielle medan hon tänkte ut en passande hämnd åt Travina och Angelina.
Nevnarion nickade.
-Bra, ers höghet, sa han.
Marielle stirrade på honom.
-Ers höghet? Sa hon halvkvävt.
Angelina och Travina anade vad som skulle hända.
-Ja, du är väl syster till Samantha? Hon är ju en drottning menar jag, sa Nevnarion.
Marielle stirrade fortfarande på honom.
-Och hur vet du det? frågade hon med sammanbitna tänder (Så att hon inte skulle börja svära).
-Samantha har varit i vår by innan. Hon är en mycket färgstark kvinna, sa Nevnarion (Som nog trodde att Marielle var tokig, jag skulle i alla fall ha trott det!).
-Ja, jag är Samanthas syster, sa Marielle, som inte brydde sig om den sista kommentaren. Jag är inte bara så förtjust i det där ”ers höghet”, sa hon med en grimas.
Angelina och Travina tittade på Marielle, redo på att utbrottet skulle komma närsomhelst. Men till deras stora förvåning kom det inget.
-Vi kanske skulle gå tillbaka till byn? Föreslog Marielle.
Nevnarion nickade.
-Det är inte säkert att vara utanför byn efter att solen gått ner, sa han.
-Varför inte då? frågade Travina.
-Mörkeralverna är ute om natten, svarade Nevnarion.
Dom tre vännerna tittade på varandra.
-Ehh…Jo, du Nevnarion, började Marielle och skruvade lite oroligt på sig.
-Ja? Sa Nevnarion.
-Jo, jag är en mörkeralv, liksom, sa Marielle.
Nevnarion stirrade på henne.
-Det har vi inte fått någon information om, sa han.
-Jag vet. Samantha går inte runt och skriker ut det precis, sa Marielle.
-Men du ser inte ut som en mörkeralv. Du har inte vitt hår eller röda ögon, envisades Nevnarion.
-En liten sak som Samantha fixade till, sa Marielle.
-Men, jag tror inte att det är någon stor fara egentligen, sa Nevnarion fundersamt. Du är ju trots allt Samanthas syster, och folket i by kommer att ta emot dig, mörkeralv eller ej.
Marielle nickade.
-Det var det jag trodde, mumlade hon tyst för sig själv.
Nevnarion nickade och så började dom gå.
-Måste du stirra på honom? viskade Angelina till Marielle som stirrade på Nevnarion som gick framför henne.
-Jag stirrar inte! Jag bara lägger upp ett minne! Viskade Marielle tillbaka och pekade på sitt huvud.
-Jo, men behöver man inte ha något först då?
-Sa du nåt?
-Nej, jag gjorde inte det…
Marielle gick fram till Nevnarion och försökte använda sin charm (Har hon ens nån?).
Dom pratade om något helt ointressant som jag är ganska säker på att ni inte vill höra (Såvida ni inte vill att era öron ska falla av).
Då kom dom fram till byn (Till Marielles stora förtret som ville att Nevnarion och hon skulle prata vidare i några tusen år eller något sånt)
7
Den stannade och Angelina, Travina och Marielle gick ombord (Efter en hel del slit med Travinas väskor).
Dom satte sig i en tom kupé (Ja, jag vet att det bara fanns tomma kupéer!).
-Det här är så spännande så att jag knappt kan sitta still! Sa Travina.
-Travina, du sitter inte still. Du hoppar upp och ner…påpekade Angelina.
-Det gör jag inte alls! Sa Travina.
Marielle insåg kvickt att det osade bråk i luften (Kan bråk osa i luften?).
-Vi spelar knallkort! Sa hon snabbt.
-Ja!! Sa Travina och Angelina.
Dom slösade bort en timme på att spela knallkort.
-Jag tror att jag vann, sa Marielle självbelåtet och la fram fyra ess.
-Jag har också fyra ess! Sa Travina och Angelina samtidigt.
-Någon måste fuska, sa Marielle (Och började leka Sherlock).
-Inte jag! sa Travina (Och lyckades se oskyldig ut).
-Det är klart att det är hon som fuskar! Sa Angelina. Bara den som lyckas se oskyldig ut fuskar!
-Lögn! Sa Travina och svängde på håret.
-Och vad är det här? frågade Marielle (Som hade tagit på sig en detektiv mössa) och gick fram till Travina.
-Vad är vad då? sa Travina.
-Du veta att du är äckligt lik Beldin när du säger så där? Sa Marielle med avsmak.
-Jo, jag vet, sa Travina självbelåtet.
-Vad var det du hade upptäckt Sherlock? Frågade Angelina.
-Det här! sa Marielle och lyfte på Travinas hår.
Tio ess ramlade ut ur Travinas hår när Marielle lyfte på det.
-Klipskt. Du gömde essen i håret eftersom ingen skulle leta där. Men jag upptäckte det! sa Marielle med typisk detektivstämma.
-O cheese! Sa Travina (Hon hade inte lärt sig att skilja på ”shit” och ”cheese”). Ni avslöjade mig.
-Vet ni, jag tror vi är framme nu, sa Angelina.
-Varför tror du det? frågade Marielle och Travina i kör.
-Därför att tåget stannar, svarade Angelina.
-Ohh, klipskt av dig Angelina. Vem vet, det kanske döljer sig några kort här också? Sa Marielle och gjorde en ansats att lyfta på Angelinas hår också.
-Lägg av! Jag har inte fuskat! Det var Travina! Dessutom ska vi gå av nu, sa Angelina.
Marielle slängde ner detektivmössan i en av sina väskor igen. Sen lyfte hon upp dom och väntade på Travina och Angelina.
Travina och Angelina lyfte upp sina väskor och dom tre vännerna gick ut ur kupén. Dom gick av tåget och möttes av ca 7 alver. En av alverna hade långt svart hår och grönbruna ögon. Han steg fram, och sa:
-Jag är Nevnarion och är son till vår bys hövding.
Marielles ögon tindrade. Travina och Angelina tittade olycksbådande på varandra.
-Åh nej! Inte igen! Stönade Travina.
Marielle var kär.
Dom satte sig i en tom kupé (Ja, jag vet att det bara fanns tomma kupéer!).
-Det här är så spännande så att jag knappt kan sitta still! Sa Travina.
-Travina, du sitter inte still. Du hoppar upp och ner…påpekade Angelina.
-Det gör jag inte alls! Sa Travina.
Marielle insåg kvickt att det osade bråk i luften (Kan bråk osa i luften?).
-Vi spelar knallkort! Sa hon snabbt.
-Ja!! Sa Travina och Angelina.
Dom slösade bort en timme på att spela knallkort.
-Jag tror att jag vann, sa Marielle självbelåtet och la fram fyra ess.
-Jag har också fyra ess! Sa Travina och Angelina samtidigt.
-Någon måste fuska, sa Marielle (Och började leka Sherlock).
-Inte jag! sa Travina (Och lyckades se oskyldig ut).
-Det är klart att det är hon som fuskar! Sa Angelina. Bara den som lyckas se oskyldig ut fuskar!
-Lögn! Sa Travina och svängde på håret.
-Och vad är det här? frågade Marielle (Som hade tagit på sig en detektiv mössa) och gick fram till Travina.
-Vad är vad då? sa Travina.
-Du veta att du är äckligt lik Beldin när du säger så där? Sa Marielle med avsmak.
-Jo, jag vet, sa Travina självbelåtet.
-Vad var det du hade upptäckt Sherlock? Frågade Angelina.
-Det här! sa Marielle och lyfte på Travinas hår.
Tio ess ramlade ut ur Travinas hår när Marielle lyfte på det.
-Klipskt. Du gömde essen i håret eftersom ingen skulle leta där. Men jag upptäckte det! sa Marielle med typisk detektivstämma.
-O cheese! Sa Travina (Hon hade inte lärt sig att skilja på ”shit” och ”cheese”). Ni avslöjade mig.
-Vet ni, jag tror vi är framme nu, sa Angelina.
-Varför tror du det? frågade Marielle och Travina i kör.
-Därför att tåget stannar, svarade Angelina.
-Ohh, klipskt av dig Angelina. Vem vet, det kanske döljer sig några kort här också? Sa Marielle och gjorde en ansats att lyfta på Angelinas hår också.
-Lägg av! Jag har inte fuskat! Det var Travina! Dessutom ska vi gå av nu, sa Angelina.
Marielle slängde ner detektivmössan i en av sina väskor igen. Sen lyfte hon upp dom och väntade på Travina och Angelina.
Travina och Angelina lyfte upp sina väskor och dom tre vännerna gick ut ur kupén. Dom gick av tåget och möttes av ca 7 alver. En av alverna hade långt svart hår och grönbruna ögon. Han steg fram, och sa:
-Jag är Nevnarion och är son till vår bys hövding.
Marielles ögon tindrade. Travina och Angelina tittade olycksbådande på varandra.
-Åh nej! Inte igen! Stönade Travina.
Marielle var kär.
Marielle, Travina och Angelina hade blivit utslängda (Orättvisa) från lektionen tack vare att dom hade glömt att göra läxan (Glömt och glömt? Jag menar, vem vill göra hans fåniga läxor?)
-Det är väl ingen mening med att göra en läxa om världens mest inkompetenta loser? Sa Marielle.
-Nej, inte som jag kan se det, sa Travina.
-Det är just typiskt att det här skulle hända samma dag vi ska åka! Sa Angelina upprört.
-Vi är tre olycksfåglar (Japp, jag menar, ni följde ju inte manuset), sa Marielle muttrandes.
Marielle, Travina och Angelina blev kvar utanför klassrummet resten av lektionen.
-Fick vi några nya läxor? Frågade Travina Samus när han kom ut från klassrummet.
-Japp. Vi skulle skriva en uppsats om den fruktade snömannen och Lockmans ”gyllene” sätt att vinna över den, sa Samus och gick vidare.
-Tack gode gud för att vi slipper den läxan! Sa Marielle.
-Han finns inte, sa Angelina.
-Vem då? frågade Marielle.
-Gud, svarade Angelina.
Dagen förflöt på som vanligt. Dom tre vännerna klarade (Mirakulöst) genom hela dagen utan några större missöden (Förutom att Marielle ”råkade” spilla ut sin trolldryck när dom hade trolldryck i fängelsehålorna. Alla, förutom dom som hoppat upp på sina bänkar, fick den på sig. Inklusive Snape, som gav Marielle 20 poängsavdrag. Vem vet, fjäskagent 001 kanske äntligen har lyckats med uppdrag ”Fjäska för Snape”? Jag menar, han drog ju trots allt bara av 20 poäng)
I vilket fall so helst, så började klockan närma sig åtta och våra tre hjältinnor gick runt och sa hejdå till sina vänner.
-Är ni färdigpackade? Frågade Marielle när Travina och Angelina kom gåendes.
-Jepp! Sa Travina (Som var fullastad med väskor).
-Har du tegelstenar i väskorna eller? sa Marielle när hon prövande lyfte upp en av Travinas väskor.
-Nej. Men jag har däremot alla Eddings böckerna i den väskan! Sa Travina glatt.
-Vad bra. Då kan jag ju låna dom av dig, sa Marielle.
-Har inte du egna? Frågade Travina.
-Jo, men jag glömde dom där hemma (Oj, vad förvånade vi blir!), svarade Marielle.
-Ska vi gå ut eller hade ni tänkt stå där och diskutera ert bokproblem för all evig framtid? Frågade Angelina (Med en viss sarkasm).
-Vi går ut, sa Marielle.
Dom gick ut och strax kom det en vagn och hämtade dom.
Vagnen stannade där Hogwartsexpressen brukade släppa av eleverna.
-Kommer inte tåget snart? sa Marielle gnälligt (Hon blev så lätt kall utomhus).
-Hur ska jag kunna veta det? sa Travina och Angelina samtidigt.
Då kom Hogwartsexpressen.
-Det är väl ingen mening med att göra en läxa om världens mest inkompetenta loser? Sa Marielle.
-Nej, inte som jag kan se det, sa Travina.
-Det är just typiskt att det här skulle hända samma dag vi ska åka! Sa Angelina upprört.
-Vi är tre olycksfåglar (Japp, jag menar, ni följde ju inte manuset), sa Marielle muttrandes.
Marielle, Travina och Angelina blev kvar utanför klassrummet resten av lektionen.
-Fick vi några nya läxor? Frågade Travina Samus när han kom ut från klassrummet.
-Japp. Vi skulle skriva en uppsats om den fruktade snömannen och Lockmans ”gyllene” sätt att vinna över den, sa Samus och gick vidare.
-Tack gode gud för att vi slipper den läxan! Sa Marielle.
-Han finns inte, sa Angelina.
-Vem då? frågade Marielle.
-Gud, svarade Angelina.
Dagen förflöt på som vanligt. Dom tre vännerna klarade (Mirakulöst) genom hela dagen utan några större missöden (Förutom att Marielle ”råkade” spilla ut sin trolldryck när dom hade trolldryck i fängelsehålorna. Alla, förutom dom som hoppat upp på sina bänkar, fick den på sig. Inklusive Snape, som gav Marielle 20 poängsavdrag. Vem vet, fjäskagent 001 kanske äntligen har lyckats med uppdrag ”Fjäska för Snape”? Jag menar, han drog ju trots allt bara av 20 poäng)
I vilket fall so helst, så började klockan närma sig åtta och våra tre hjältinnor gick runt och sa hejdå till sina vänner.
-Är ni färdigpackade? Frågade Marielle när Travina och Angelina kom gåendes.
-Jepp! Sa Travina (Som var fullastad med väskor).
-Har du tegelstenar i väskorna eller? sa Marielle när hon prövande lyfte upp en av Travinas väskor.
-Nej. Men jag har däremot alla Eddings böckerna i den väskan! Sa Travina glatt.
-Vad bra. Då kan jag ju låna dom av dig, sa Marielle.
-Har inte du egna? Frågade Travina.
-Jo, men jag glömde dom där hemma (Oj, vad förvånade vi blir!), svarade Marielle.
-Ska vi gå ut eller hade ni tänkt stå där och diskutera ert bokproblem för all evig framtid? Frågade Angelina (Med en viss sarkasm).
-Vi går ut, sa Marielle.
Dom gick ut och strax kom det en vagn och hämtade dom.
Vagnen stannade där Hogwartsexpressen brukade släppa av eleverna.
-Kommer inte tåget snart? sa Marielle gnälligt (Hon blev så lätt kall utomhus).
-Hur ska jag kunna veta det? sa Travina och Angelina samtidigt.
Då kom Hogwartsexpressen.
-Sovit gott? Frågade Marielle när Travina och Angelina kom in i Stora salen.
-Ja, ända tills Zirius kom ihåg trollformeln som öppnar låsta dörrar, sa Angelina
Marielle skrattade.
-Sätt er ner, sa hon och pekade på två tomma stolar.
Angelina och Travina satte sig ner.
-Ikväll åker vi, sa Marielle drömmande.
-Ja, det ska bli spännande, sa Travina 8Minst lika drömmande som Marielle).
-Om ni två kunde vara vänliga! Sa Angelina. Ni låter som två barn på julafton.
Marielle fick ett häpet uttryck.
-Är det inte julafton? Frågade hon.
-Glöm det, sa Angelina (Som tydligen gett upp).
Dom tre vännerna åt upp sina frukostar och begav sig till deras första lektion för dagen: Försvar mot svartkonster.
Lockman var inte en omtyckt lärare (Och han hade sjunkit ännu mer i popularitet efter det lilla missödet i kapitel 4).
-Vad gör han där inne? Frågade Marielle retligt (Dom hade bara väntat i en halvtimme på att Lockman skulle komma ut).
-Man kan ju hoppas på att han får en astmaattack av parfymen och åker in på sjukhusflygeln i tio år, sa Angelina.
Dom som hört kommentaren skrattade.
-Vad skrattar ni åt? Frågade *Dean Ahlberg* som gått förbi.
-Bara åt det lilla missödet i kapitel 4, svarade Travina.
Dean såg tu som ett frågetecken.
-Vad hände i kapitel 4? Frågade han.
-Har du inte följt med i den här berättelsen? Frågade Samus Belux som stod lite längre bort.
-Nej…sa Dean.
Alla elever suckade.
-Ahem! Harklade sig en röst. Manuset, ni vet?
-Titta på det här manuset och gå och ge elever poängsavdrag eller nått, sa Angelina till Dean som gick iväg med manuset i sin hand.
Då öppnade Lockman dörren.
Alla gick i och satte sig.
-Äntligen Toaman! Jag trodde att du fått en astmaattack eller nått, sa Angelina (Som inte kunde hålla truten).
-Jag heter Lockman! Sa Toaman…Lockman (Det var då själva…Jag skriver ju fel nästan hela tiden! Lockman, Lockman. Lockman…).
Sedan tittade han ut över eleverna.
-Jag hoppas att du ser oss Lockman! Annars kan du få låna glasögon av mig! sa Angelina.
Lockman brydde sig inte om att svara.
-Jag hoppas att alla har gjort läxan ni hade tills idag, sa han sedan.
-Läxan??? Sa Marielle, Travina och Angelina i kör (Ljuvlig musik).
-Ja, ända tills Zirius kom ihåg trollformeln som öppnar låsta dörrar, sa Angelina
Marielle skrattade.
-Sätt er ner, sa hon och pekade på två tomma stolar.
Angelina och Travina satte sig ner.
-Ikväll åker vi, sa Marielle drömmande.
-Ja, det ska bli spännande, sa Travina 8Minst lika drömmande som Marielle).
-Om ni två kunde vara vänliga! Sa Angelina. Ni låter som två barn på julafton.
Marielle fick ett häpet uttryck.
-Är det inte julafton? Frågade hon.
-Glöm det, sa Angelina (Som tydligen gett upp).
Dom tre vännerna åt upp sina frukostar och begav sig till deras första lektion för dagen: Försvar mot svartkonster.
Lockman var inte en omtyckt lärare (Och han hade sjunkit ännu mer i popularitet efter det lilla missödet i kapitel 4).
-Vad gör han där inne? Frågade Marielle retligt (Dom hade bara väntat i en halvtimme på att Lockman skulle komma ut).
-Man kan ju hoppas på att han får en astmaattack av parfymen och åker in på sjukhusflygeln i tio år, sa Angelina.
Dom som hört kommentaren skrattade.
-Vad skrattar ni åt? Frågade *Dean Ahlberg* som gått förbi.
-Bara åt det lilla missödet i kapitel 4, svarade Travina.
Dean såg tu som ett frågetecken.
-Vad hände i kapitel 4? Frågade han.
-Har du inte följt med i den här berättelsen? Frågade Samus Belux som stod lite längre bort.
-Nej…sa Dean.
Alla elever suckade.
-Ahem! Harklade sig en röst. Manuset, ni vet?
-Titta på det här manuset och gå och ge elever poängsavdrag eller nått, sa Angelina till Dean som gick iväg med manuset i sin hand.
Då öppnade Lockman dörren.
Alla gick i och satte sig.
-Äntligen Toaman! Jag trodde att du fått en astmaattack eller nått, sa Angelina (Som inte kunde hålla truten).
-Jag heter Lockman! Sa Toaman…Lockman (Det var då själva…Jag skriver ju fel nästan hela tiden! Lockman, Lockman. Lockman…).
Sedan tittade han ut över eleverna.
-Jag hoppas att du ser oss Lockman! Annars kan du få låna glasögon av mig! sa Angelina.
Lockman brydde sig inte om att svara.
-Jag hoppas att alla har gjort läxan ni hade tills idag, sa han sedan.
-Läxan??? Sa Marielle, Travina och Angelina i kör (Ljuvlig musik).
Dom tre vännerna möttes i Stora salen följande morgon.
-Sovit gott? Frågade Marielle.
-Ja, ända tills Zirius kom ihåg trollformeln som öppnar låsta dörrar (Ja, han hade drabbats av en tillfällig minnesförlust), sa Angelina.
Marielle fick ett häpet ansiktsuttryck.
-Vad har ni gjort nu då? frågade hon sedan.
-”Vi?” ”Vi” har inte gjort någonting. Det var Travina som fixade allting. Och du som ska vara reporter för Hoggybladet! Muttrade Angelina.
-Jag fattar fortfarande inte vad Hoggybladet har med den här berättelsen att göra, sa Travina förvirrat.
-Håll dig till manuset Travina! Sa en röst ur Marielles mun.
-Är det du som är den allsmäktiga författaren? (Ja, hon gissade!) frågade Angelina (Med autografblock och penna i beredskap).
-Ja, fortsatte rösten.
-Varför snackar du ur Marielles mun? Frågade Travina (Som stod insnärjd i sina förvirrade tankegångar).
-Därför att hon är mitt verktyg, svarade rösten.
-Kan jag få din autograf? Sa Angelina och räckte fram penna och autografblock.
-Du får ringa till min agent och boka tid. Precis som alla andra, sa rösten.
Angelina fick en besviken min.
-Nu får ni ta och hålla er till manuset! Jag vill inte behöva snacka ur den här galningens mun en gång till! sa rösten.
-Galningen? Sa Marielle förolämpat.
Men rösten svarade inte. Den var borta.
-Okej, var någonstans i manuset var vi egentligen? frågade Travina.
-Ingen aning. Hallå! Finns det någon här som har manuset på sig? Sa Angelina.
-Jag har! Sa Lockman (Ja, den här hemskt sliskiga personen är tillbaka).
-Någon annan? Frågade Marielle (En hel del frågande i den här berättelsen va?)
Alla skakade på huvudet.
Travina suckade.
-Okej Toaman, ro hit med manuset! Sa Angelina.
-Jag heter Lockman! Sa Lockman förnärmat.
-Whatever, bara hit med det! sa Marielle.
Toaman…Ehh…Lockman gav sitt manus till Marielle som bläddrade i det.
Marielle gav ifrån sig ett äcklat ljud.
-Säg inte att du har sprejat manuset med din ”Eau de soptunna” parfym! Sa Marielle och rynkade på näsan.
-Det luktar mycket fräschare då! sa Lockman (Jo, ska vi slå vad om tio galleoner?).
Alla i Stora salen höll för näsan och var nära på att kräkas då dom kände lukten från parfymen.
-Jag sa ju till er att följa manuset! Sa rösten, som den här gången verkade komma från taket (Vem vet, författaren kanske också gömde sig bland takbjälkarna?).
-Det är inte vårt fel! Lockman har sprejat ”Eau de soptunna” på manuset! Sa Travina och alla nickade instämmande.
-Lockman! Jag sa ju till dig att du INTE fick spreja ner ditt manus med den där äckliga parfymen! Sa rösten.
-Men…sa Lockman.
-Inga ”men”! Det står inte i manuset att du ska spreja ner det med parfymen! Nu får vi ta om allt! Vi klipper här! Tagning två! Sa rösten och alla intog sina platser.
-Sovit gott? Frågade Marielle.
-Ja, ända tills Zirius kom ihåg trollformeln som öppnar låsta dörrar (Ja, han hade drabbats av en tillfällig minnesförlust), sa Angelina.
Marielle fick ett häpet ansiktsuttryck.
-Vad har ni gjort nu då? frågade hon sedan.
-”Vi?” ”Vi” har inte gjort någonting. Det var Travina som fixade allting. Och du som ska vara reporter för Hoggybladet! Muttrade Angelina.
-Jag fattar fortfarande inte vad Hoggybladet har med den här berättelsen att göra, sa Travina förvirrat.
-Håll dig till manuset Travina! Sa en röst ur Marielles mun.
-Är det du som är den allsmäktiga författaren? (Ja, hon gissade!) frågade Angelina (Med autografblock och penna i beredskap).
-Ja, fortsatte rösten.
-Varför snackar du ur Marielles mun? Frågade Travina (Som stod insnärjd i sina förvirrade tankegångar).
-Därför att hon är mitt verktyg, svarade rösten.
-Kan jag få din autograf? Sa Angelina och räckte fram penna och autografblock.
-Du får ringa till min agent och boka tid. Precis som alla andra, sa rösten.
Angelina fick en besviken min.
-Nu får ni ta och hålla er till manuset! Jag vill inte behöva snacka ur den här galningens mun en gång till! sa rösten.
-Galningen? Sa Marielle förolämpat.
Men rösten svarade inte. Den var borta.
-Okej, var någonstans i manuset var vi egentligen? frågade Travina.
-Ingen aning. Hallå! Finns det någon här som har manuset på sig? Sa Angelina.
-Jag har! Sa Lockman (Ja, den här hemskt sliskiga personen är tillbaka).
-Någon annan? Frågade Marielle (En hel del frågande i den här berättelsen va?)
Alla skakade på huvudet.
Travina suckade.
-Okej Toaman, ro hit med manuset! Sa Angelina.
-Jag heter Lockman! Sa Lockman förnärmat.
-Whatever, bara hit med det! sa Marielle.
Toaman…Ehh…Lockman gav sitt manus till Marielle som bläddrade i det.
Marielle gav ifrån sig ett äcklat ljud.
-Säg inte att du har sprejat manuset med din ”Eau de soptunna” parfym! Sa Marielle och rynkade på näsan.
-Det luktar mycket fräschare då! sa Lockman (Jo, ska vi slå vad om tio galleoner?).
Alla i Stora salen höll för näsan och var nära på att kräkas då dom kände lukten från parfymen.
-Jag sa ju till er att följa manuset! Sa rösten, som den här gången verkade komma från taket (Vem vet, författaren kanske också gömde sig bland takbjälkarna?).
-Det är inte vårt fel! Lockman har sprejat ”Eau de soptunna” på manuset! Sa Travina och alla nickade instämmande.
-Lockman! Jag sa ju till dig att du INTE fick spreja ner ditt manus med den där äckliga parfymen! Sa rösten.
-Men…sa Lockman.
-Inga ”men”! Det står inte i manuset att du ska spreja ner det med parfymen! Nu får vi ta om allt! Vi klipper här! Tagning två! Sa rösten och alla intog sina platser.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)