Pyramidens hemlighet - Eller MAT-gängets vilda resa genom tiden. Prolog

Angelina
Det var mitt i natten när hon vaknade av att det var något som dunkade. Hon såg sig irriterat omkring i den månupplysta sovsalen och upptäckte att dörren till rummet stod och smällde, vilket var väldigt märkligt för vad Angelina visste så hade den dörren varit stängd när hon somnade och hon visste att hon och Travina varit de sista som kommit in i sovsalen, eftersom de haft strafftjänst med Snape trots att de inte hade gjort något, han hade bara misstänkt dem för att planera något vilket i och för sig var sant men för det kunde han väl inte ge dem strafftjänst, det var ju väldigt orättvist. Så, hur kunde det då komma sig att dörren var öppen? Det som var mer märkligt var att dörren fortfarande svängde fram och tillbaka vilket bara kunde innebära att den nyligen öppnats och att om ingen stängde den snart så skulle Angelina inte få någon sömn alls resten av kvällen. Hon muttrade lite och slängde av sig täcket samtidigt som hon satte sig upp på sängkanten. Hon såg på de övriga sängarna där de andra eleverna verkade sova djupt.
”Vilka jävla svin.” tänkte Angelina. ”Sova under tiden som jag tvingas gå upp och stänga en jävla dörr mitt i natten.” Hon reste sig upp och gick fram för att stänga dörren. När hon gjort det så vände hon sig mot Travinas säng och såg att den var tom. Där var nog förklaringen till varför dörren var öppen, det var Trams som öppnade den när hon lämnade sovsalen, förmodligen för att gå på toa eller något, tänkte Angelina. Hon skulle precis gå tillbaka till sängen och försöka somna om när hon insåg att hon var törstig. Hon orkade inte gå och hämta vatten så hon gick fram till Trams nattduksbord där det som vanligt stod ett glas vatten. Hon tog upp glaset och drack ett par djupa klunkar. Hon gick sedan fram till fönstret, fortfarande med glaset i handen och tittade ut. Det var fullmåne ute och eftersom det fortfarande var ganska tidigt på året så var det inte så mörkt ute. Det såg snarare ut som om världen hade förlorat alla färger, eller möjligtvis att Angelina förlorat färgseendet, men eftersom sovsalen inte var i gråskala så antog hon att så inte var fallet. När hon som bäst stod där och kikade ut på skolområdet fick hon se någon gå emot den förbjudna skogen, någon med långt svart hår, och, gissade Angelina, lila ögon. Vad gjorde Trams ute vid den här tiden på dygnet? Visst drasniern hade väl ibland haft lite sömnproblem men hon brukade inte vandra i väg så här väl? Dessutom så var det något med sättet som hon gick på som fick Angelina att gissa att Trams var på väg mot ett särskilt mål. När Trams nådde utkanten av skogen stannade hon upp och sedan kunde Angelina se en skepnad som kom ut ur skuggorna från träden. Angelina såg förvånat på personen som såg ut att vara en ung kille som Angelina aldrig sett förut. Hon kunde se att de stod och pratade med varandra och Angelina började fundera på vad fan Trams höll på med, hon hade trott att Trams slutat med sitt nymfomaniska beteende efter att hon fått tillbaka Andrion. Det var alldeles för sent på natten för att göra något nu tänkte hon, men nästa dag så skulle hon allt fråga ut sin kompis. Beslutsamt gick Angelina tillbaka tills in säng och ställde ned glaset på sitt nattduksbord och lade sig igen och hon somnade nästan direkt.

Travina
Travina vaknade till ljudet av väckarklockan som låg under ett berg av kuddar för att dämpa ljudet, allt skulle bli förstört om någon annan vaknade, så hon stängde fort av klockan efter att ha fumlat runt lite grann under kuddarna innan hon hittade den, sedan såg hon oroligt på de andra sängarna, men ingen verkade ha vaknat Angelina rörde sig lite oroligt, men hon vaknade inte. Travina var klarvaken nu, eftersom hon visste att hon skulle vakna mitt i natten så hade hon inte sovit speciellt hårt, så hon slängde av sig täcket och klev snabbt upp ur sängen och drog på sig jeans och en tjocktröja. Hon öppnade dörren och slank försiktigt ut, tanken var att hon skulle stänga dörren lika försiktigt, men hon hade inte räknat med att snubbla på en katt som låg precis utanför dörren, så hon tappade taget om dörren som började smälla i dörrkarmen, som tur var lyckades Travina återfå balansen, men hon insåg att dörren förde så pass mycket oväsen att hon skulle kunna smita ut i skydd av oväsendet så hon skyndade sig vidare ut ur sällskapsrummet.
Hon hade smugit i korridorerna mitt i natten så många gånger nu att hon var van och snart hade hon tagit sig ut ur slottet. Månen var uppe och hon var ganska synlig när hon korsade gräsmattan på väg mot skogen, men hon tvivlade på att någon skulle titta ut genom något fönster vid den här tiden på dygnet. Men hon gick ändå ganska snabbt fram mot skogsbrynet där hon stannade och väntade. Hon behövde inte vänta länge innan någon kom ut från skuggorna bland träden.
- Äntligen! Sade killen som kommit fram i månljuset, han borstade bort ett par löv som fastnat i hans mantel. Travina tittade granskande på honom, han var ungefär lika lång, eller snarare kort, som hon var, han var smal och hade mörkbrunt hår och de guldbruna ögonen glittrade i månljuset. Han lutade lite grann på huvudet och höjde frågande ett ögonbryn.
- Några problem med att ta dig ut? Travina skakade på huvudet.
- Nej, hur så?
- Inget, det tog bara längre tid än vanligt för dig, sade han och flinade, Travina bara skakade på huvudet och suckade.
- Jag kan inte alltid vara i tid, sade hon.
- Nej, kanske inte. Så, har du gjort ändringarna? Travina nickade och drog fram ett par papper ur en av hennes fickor.
- Här har du. Han tog emot dem och såg på dem ett ögonblick trots att han knappast kunde läsa vad som stod på dem.
- Om Javelin får reda på att jag låter dig ändra mina rapporter…
- Äh, var lugn Kehlan, han vet förmodligen om det men han har nog inget emot det. Kehlan, som var hans namn, såg på henne och log.
- Jag hoppas att du har rätt i det.
- Så klart att jag har rätt. Och visst är du den enda spionen här? Jag skulle bli mycket sur på min morbror om han bröt sitt löfte.
- Det är lugnt, jag är den enda här.
- Bra. Plötsligt hörde Travina ett ljud, det lät ungefär som när en kvist går av för att någon kliver på den, jag är säker på att ni förstår vad jag menar.
- Vad var det? Väste hon, och såg stint på skogen, som plötsligt verkade ovanligt stilla och tyst.
- Vad var vad? Sade Kehlan och vände sig om mot skogen.
- Det, sade Travina och pekade in bland träden…

Marielle
Marielle kände sig ungefär som en zombie när hon klev upp nästa morgon. Hon hade knappt fått någon sömn alls eftersom Fred och George hade hållit på med högljudda experiment nere i sällskapsrummet, dessa experiment hade sedan resulterat i att hela Gryffindor tornet börjat stinka som ett avlopp, eller nästan hela, Marielles sovsal hade klarat sig, vilket hade varit tur om det inte var för att precis alla elever stängt in sig där, så det hade inte blivit mycket sömn för den stackars halvgudinnan. Nu satt hon vid bordet och åt samtidigt som hon spanade mot dörrarna efter Travina och Angelina. Som hon hoppades att hon skulle hinna stöta på innan hon vart tvungen att sticka på en dubbeltimme i trolldryckskonst tillsammans med Slytherin, Marielle kunde hitta på en miljon andra saker hon mycket hellre skulle vilja göra än att behöva ha dubbeltimme i trolldryckskonst med Slytherin, till och med en lektion med Toaman skulle vara att föredra. Hon hade precis stoppat in en bit macka i munnen när hon fick syn på Angelina, som av någon anledning inte hade med sig Travina. Marielle lyckades få ögonkontakt med Angelina och vinkade, Angelina besvarade vikningen och log och kom sedan stegandes emot Marielle.
Angelina hälsade och satte sig ned när hon kom fram och Marielle skulle precis fråga henne vars Travina var när en ung pojke sprang in i stora salen och skrek.
- Ett lik! Det ligger en död kille ute på gräsmattan! Pojken, som Marielle inte hade något namn på, föll ihop på golvet. Angelina tittade chockat på Marielle som såg precis lika chokad ut. Kaos utbröt i stora salen, alla elever reste sig genast. Hälften av dem stormade fram mot pojken för att fråga om han kände igen den döda personen, och den andra hälften av människorna sprang mot utgången. Marielle och Angelina var med grupp nummer två. Men de lyckades aldrig ta sig ut genom entrédörrarna, för där stod McGonagall och Snape och hindrade dem från att gå ut. De enda som släpptes förbi var Madame Pomfrey och Humlesnurr, som gick ut och kom sedan tillbaka, samtidigt som McGonagall och Snape försökte tvinga tillbaka flocken av elever som desperat försökte se vad som hände. Överallt hörde man folk som viskade till varandra. ”Vad tror du har hänt?” ”Vem är det som är död?” tillslut lyckades Snape och McGonagall tvinga tillbaka flocken av människor in i stora salen där den lilla pojken blivit omhändertagen av Flitwick som varligt ledde bort honom från de övriga elevernas frågor.
- Vad tror du det är som har hänt? Frågade Marielle, Angelina. Angelina skulle precis svara när Snape dök upp bakom dem. Han flinade att blodtörstigt leende.
- Ni skall upp till Dumbledore.
- Varför då? Frågade Angelina trotsigt, Marielle gissade att den gondoranska prinsessan var sur på Snape för att han satt dem på strafftjänst trots att de inte hade gjort något.
- För att han har skickat efter er. Kom med här nu och sluta säga emot mig. Sade Snape med sin allra myndigaste röst. Marielle ryckte på axlarna mot Angelina som fortfarande såg surt på Snape när de följde efter honom ut från stora salen.