1

Kapitel ett – Nya och gamla vänner

Marielle & Angelina
De följde efter Snape genom korridorerna då Marielle plötsligt kom på att hon fortfarande inte frågat var tusan Travina var, det var inte likt deras vän att vara försvunnen.
- Eh, du Angel. Var fan är Trams? Frågade Marielle. Angelina tittade förvånat på Marielle.
- Jag vet inte. Hon var inte i sin säng i morse när jag vaknade. Jag trodde att hon gått ner till matsalen tidigare bara.
- Det kan hon inte ha gjort, för i så fall skulle hon ha väntat där nere när jag kom och det gjorde hon inte.
- Så märkligt. Fast…
- Fast vad?
- Jag såg henne i går kväll, eh, natt, Angel sänkte rösten till en viskning så att Snape inte skulle höra. Hon var ute och smög vid förbjudna skogen, hon stod och pratade med en kille jag inte sett tidigare. Jag hade tänkt fråga henne om det nu när vi vaknade.
- Hm, märkligt, mumlade Marri och började rota i sina fickor efter sin välanvända detektivmössa. Angelina nickade.
- Jag vet, väldigt skumt och nu har de hittat ett lik. Jag undrar vem det är.
- Sluta viska! Fräste Snape, Angelina gav honom en death glare men han såg det inte utan fortsatte att gå. Efter en liten stund nådde de stenstatyn som vaktade Humlesnurrs kontor (dagen till ära var den iklädd en svart kåpa och höll i en lie, både Marielle och Angelina fann det hela en aningen makabert). Det vart däremot väldigt överraskade när Snape fortsatte att gå.
- Eh. Snivelus, om du har glömt det så är Humlesnurrs kontor där, sade Marri och pekade i riktning mot stenstatyn.
- Jag vet det miss Hawk, men Hum… Dumbledore ville träffa er på ett annat ställe. Tjejerna såg förvånat på varandra men fortsatte att följa efter Snape. Efter en mycket lång vandring nådde de äntligen målet. Sjukhusflygeln.
- Ville Humlesnurr träffa oss här? Frågade Angelina tvivlande och såg sig omkring.
- Ja det ville han, hörde de plötsligt Humlesnurrs röst säga bakom dem. Tjejerna snurrade runt och fick syn på rektorn som stod där och såg allvarligt på dem, innan han vände sig mot Snape.
- Du kan gå nu Severus. Snape nickade och lämnade rummet.
- Vi har inte gjort något! Utbrast Marri plötsligt eftersom hon tyckte det var smart att säga att hon var oskyldig redan innan anklagelsen kom.
- Jag ska inte anklaga er för något. Han granskade tjejerna ingående.
- Jag förstår att ni lagt märke till er väns uppenbara frånvaro (så uppenbar är den väl inte, jag hade nästan glömt bort henne. Dafs. Anm. Var snäll! Trams. anm.).
- Ja, vet du något? Frågade Angelina, vilket ju är onödigt för vi vet ju alla att Humlesnurr vet allt.
- Tyvärr ja. Det verkar som om er vän har blivit kidnappad. Tjejerna stirrade förvånat på Humlesnurr.
- Va? Utbrast båda i kör. Sedan kom Angelina på något.
- Var det därför som det låg ett lik ute på gräsmattan? Humlesnurr såg ogillande på henne.
- Ja och nej. Han är inte död, han misshandlades illa, förmodligen när han försökte försvara Travina. Han var nästan död när han hittades nu i morse, men han kommer att överleva. Plötsligt kom Madame Pomfrey gående.
- Ursäkta mig rektorn, men han är vaken nu. Humlesnurr såg på henne och nickade.
- Kom med här tjejer.
- Jag tror inte att… började Pomfrey, men Humlesnurr lyfte upp ena handen för att tysta henne.
- Tjejerna här kommer att behöva förklaringar och den enda som kan ge oss dem är den här unge mannen och det är lika bra att de får vara närvarande på en gång än att jag skall behöva upprepa det för dem igen sedan. Pomfrey såg på Humlesnurr men sa inget så han började gå med tjejerna tätt bakom sig. De rundade en skärm som stod uppställd framför en säng där en ung kille låg. Hans ansikte såg väldigt blåslaget ut och hans ena arm var bandagerad. Men man kunde ändå se att han var ganska snygg, vilket både Marielle och Angelina lade märke till. Han öppnade sina guldbruna ögon och såg på Humlesnurr och flickorna, han verkade inte se speciellt förvånad ut när han granskade dem. Marielle tyckte att det var väldigt märkligt för hon hade då aldrig sett honom tidigare, men Angelina tyckte att det var något bekant med honom och så slog det henne.
- Det var du.
- Vad? Frågade Marielle oförstående.
- Det var han som jag såg Travina prata med i går natt, sade hon till Marielle, som såg förvånat på Angelina och sedan på killen i sängen.
- Vem är du? Frågade hon honom. Killen log ett självsäkert leende.
- Det är en ganska oviktig fråga i nu läget Marri, svarade han lugnt. Marielle stirrade förvånat på honom, men han vände sig mot Humlesnurr.
- Var är Travina? Humlesnurr såg nedstämd ut.
- Hon är försvunnen, de som anföll er tog henne med sig. Killen vände bort huvudet och såg ned på täcket.
- Fan, mumlade han.
- Vet du vem han är? Frågade Angelina Humlesnurr i stället, för hon tyckte att det verkade som om Humlesnurr visste mer än han avslöjade (Det var ju ingen nyhet. Dafs anm. Har du inget bättre för dig att göra? Trams anm.)
- Jag vet inte exakt vem han är, och jag vet varför han är här, men jag vet inte varför han pratade med Travina igår kväll, för det skulle han nog inte göra egentligen. Killen tittade ner på täcket.
- Men vad gör han här då? Du sa ju att vi skulle få svar på våra frågor. Som det är nu har vi bara fått fler! Klagade Marielle.
- Ja, jag tror att en liten förklaring kan vara på sin plats, sade Dumbledore och vände sig mot killen i sängen.
- Borde vi inte försöka hitta Travina i stället, sade killen och gjorde ett ganska meningslöst försök att byta samtalsämne.
- Så fort vi får svar på våra frågor, svarade Angelina.
- Jaja, mumlade killen. Jag heter Kehlan, jag råkar vara en gammal vän till Travina. Hennes morbror råkar vara ledare för den främsta underrättelsetjänsten där vi kommer ifrån och han tyckte att det behövdes någon som höll koll på vad hon gjorde. Så han gjorde en överenskommelse med Dumbledore här, eller Humlesnurr om ni känner för det. Han slängde in ett överlägset leende och fortsatte, sedan att berätta. Jag råkade sedan avslöja det här för Travina, som sade åt hennes morbror att sluta bevaka henne, eller åtminstone dra ner på antalet spioner, jag tror han kommer att ångra det när han får reda på det här, tillade han. Nåja, Travina och jag gjorde även en överenskommelse om att hon ska få gå igenom mina rapporter innan jag skickar iväg dem till hennes morbror. Marielle och Angelina stirrade chockat på Kehlan som log.
- Ja, det tror jag kommer att svara på några av era frågor. Han vände sig mot Humlesnurr.
- Lämnade de som tog henne inget efter sig? Humlesnurr såg på Kehlan och stoppade sedan handen i fickan och drog upp en papperslapp.
- De lämnade den här, men den är adresserad till Marielle och Angelina. Han gav lappen till Marielle som läste den snabbt och räckte vidare den till Angelina som började läsa högt.
- Om ni vill se er vän i livet igen gör ni bäst i att inte följa efter oss. Undertecknat The Bad Guys.
- Kreativt, mumlade Marielle.
- Ja, som om vi ens hade en möjlighet att följa efter dem, vi vet inte ens vilka som tog henne, mumlade Kehlan.
- Det är ju ett problem, mumlade Marielle.
- Så du såg inte hur de såg ut? Kehlan skakade på huvudet.
- Jag minns inte, allt jag minns är att jag pratade med Travina och sedan ligger jag här.
- Jäklar, sade Marielle och Angelina tittade på sin vän förvånad över att hon använt ett så milt uttryck, men när hon vände sig mot Marielle så kunde hon se hur hennes vän tog ett djupt andetag och Angelina som förstod vad som väntade satte snabbt en hand framför Marielles mun.
- Vi måste komma på något, och det snart, för jag misstänker att vi snart kommer att ha en drös mörkeralver här, eller åtminstone två. Tjejerna såg förvirrat på Kehlan.
- Visste ni inte att det stryker omkring mörkeralver här med jämna mellanrum? Jag är inte den enda som bevakar er. Hur tror ni annars att era kära mörkeralvs vänner alltid vet vars ni är? Han log roat.
- Av någon anledning är jag inte ens förvånad, suckade Angelina.

Andrion
Andrion var fullt upptagen med att skriva på sin självbiografi som han var övertygad om skulle bli en bestseller. Anledningen till varför han börjat skriva på en självbiografi var att han tyckte att det var alla superhjältars plikt att berätta för mänskligheten om hur fantastiska de var, och då speciellt Andrion. Tyvärr så var Andrion en urusel författare, i stil med Strindberg skulle jag gissa. Nåja, han var fullt upptagen med detta då en random mörkeralv störtade in i hans hus, jag har ingen aning om vad han heter och jag tvivlar på att Andrion vet det heller, så vi kan kalla honom Y. Y stod mitt i Andrions vardagsrum, där han brukade skriva, och flämtade och flåsade. Andrion stirrade förvirrat på Y.
- Vad gör du här?
- Jag kommer precis från Hogwarts. Andrion gjorde stora ögon.
- Från Hogwarts? Vad har hänt?
- Travina har blivit kidnappad.
- Va? Utbrast Andrion och han kände hur han blev alldeles kall i kroppen.
- Ja, och ryktet säger att de har en kille uppe i slottet som hittades misshandlad och han kan ha varit inblandad i det hela.
- Jag måste dit! Skrek Andrion och flög upp ur stolen så att papper och pennor flög all världens väg. Han såg på oredan ett ögonblick och såg sedan stint på Y.
- Städa upp det här! Beordrade han och svepte sedan snabbt förbi Y som stirrade förvirrat efter Andrion innan han började städa. Andrion sprang snabbt som vinden (Jag älskar klyschor!) till Sindorions hus, praktiskt nog så råkade Sindorion vara ute och, eh, klippte gräset.
- TravinaharblivitkidnappadvimåstetillHogwartsochräddahenne! Skrek Andrion utan att andas, vilket innebar att det inte blev några mellanrum mellan orden.
- Va? Sade Sindorion och tog av sig hörlurarna, han hade lyssnat på Amy Diamond.
- Jag sa att Travina blivit kidnappad så vi måste till Hogwarts och rädda henne! Skrek Andrion den här gången lite lugnare. Sindorion vände sig om mot huset.
- Älskling, jag sticker iväg med Andrion och räddar Travina! Skrek han. Två sekunder senare dök Andrea upp.
- Knappast! Du stannar här! Du har inte städat huset ännu, och sen så ska du laga middag och ge mig en helkroppsmassage! Sade hon med myndig röst. Sindorion såg tillgivet på Andrea.
- Ja visst älskling! Sedan vände han sig om mot Andrion.
- Sorry, jag kan inte följa med.
- Whipped, mumlade Andrion tyst.
- Va?
- Inget! Vi ses!
- Ha så skoj! Skrek Sindorion och satte på sig hörlurarna och började sjunga högt med i låten.
- What's in it for me - I really gotta know. What's in it for me - this ain't a one man show. Andrion stack, fort som fan.

Kehlan
Kehlan var rastlös. Enligt honom var han inte alls tvungen att ligga i en sjuksäng, visst han hade en brutit en arm lite, men den hade nästan blivit fixad nu, han hade under de senaste timmarna upptäckt att magi var riktigt användbart, men varför var han då tvungen att stanna i sängen? Dessutom hade Humlesnurr skickat iväg Angelina och Marielle för att ha lektioner, något som de protesterade högljutt emot. Så nu låg han där ensam om var rastlös. Han var tvungen att leta rätt på Travina, han bara måste. Plötsligt hörde han hur dörren till sjukhusflygeln smälldes upp och han hörde snabba steg som var på väg emot honom, och han hade en vag misstanke om att det knappast kunde vara bra. Och det visade sig att hans misstanke var rätt för plötsligt höll en mycket arg, men snygg lade hans hjärna till, mörkeralv ett strupgrepp om Kehlans hals. Kehlan bet sig oroligt i läppen och försökte att inte tänka på att han höll på att bli strypt, det var ganska svårt.
- Var är hon?! Vrålade Andrion och Kehlan började undra vars alla människor var? Det var ju för tusan en skola, den kunde ju inte helt plötsligt ha tömts på folk, någon borde väl ha hört mörkeralven?
- Jag… började Kehlan och insåg att det var mycket svårt att prata samtidigt som någon försöker pressa ihop ens hals till samma storlek som ett sugrör ungefär.
- Var är Travina?! Vrålade Andrion i Kehlans öra.
- Jag… vet… inte… fick Kehlan fram men han visste att Andrion knappast skulle tro honom och mycket riktigt så ökade trycket på Kehlans hals och han förvånades över hur stark mörkeralven var, hade han otur skulle han kanske till och med bryta nacken av honom. Och det skulle vara väldigt onödigt tänkte Kehlan. Men plötsligt hörde han en röst bakom Andrion, båda hade varit för koncentrerade på vad som hände, för Kehlan kände hur Andrion nästan hoppade till lite och samtidigt lättade på greppet, fast bara lite.
- Andrion! Vad gör du här?! Kehlan hade en ganska vag gissning om att det var Marielle som sade det.
- Vad gör du? Släpp honom genast! Skrek Angelina.
- Men, protesterade Andrion och vägrade släppa greppet om Kehlans hals. Kehlan slöt ögonen och önskade att Andrion skulle ta sitt förnuft till fånga och släppa honom.
- Andrion, släpp genast ned honom! Sade Angelina igen men den här gången var hennes röst närmare och Kehlan kunde känna hur Andrion lossade på greppet lite till och det blev lite lättare att andas, han slog upp ögonen igen och såg nu att Angelina stod bredvid Andrion, vit i ansiktet, inte utav rädsla utan snarare av ilska.
- Andrion, sade hon med dödligt låg röst och då kände Kehlan hur Andrion släppte honom, och han gled tillbaka i sängen, blundade och drog djupa andetag för att fylla sina lungor igen.
- Kan du förklara vad du nyss gjorde? Frågade Angelina.
- Jag trodde att, började Andrion.
- Trodde vad? Avbröt Marielle från andra sidan av sängen.
- Att han var en av de som kidnappade Travina, sade han och Kehlan slog upp ögonen och mötte den ilskna blicken som Andrion gav honom.
- Men det är han inte, han är en av Travinas vänner. Han försökte faktiskt beskydda henne, sade Angelina.
- Hur kan ni vara säkra på det?
- För att Humlesnurr bekräftade det, sade Angelina.
- Dessutom såg Angelina dem stå och prata med varandra i går kväll innan hon blev kidnappad. En svag skiftning i rosa började synas på mörkeralvens kinder.
- Så han hade inget med kidnappningen att göra?
- Nej, sade Angelina och suckade, Kehlan förstod henne Andrion var väldigt jobbig, fast samtidigt så förstod han Andrion också, om det hade varit hans älskade så skulle han nog ha gjort samma sak, om han hade haft någon förstås.
- Åh, han vände sig mot Kehlan och sträckte ut handen. Förlåt, jag förhastade mig. Kehlan såg att Andrion faktiskt var riktigt uppriktig, så han lyckades le lite och tog mörkeralvens hand.
- Det är lugnt, jag är Kehlan by the way.
- Ah, jag är Andrion.
- Jag vet, svarade Kehlan och log sitt allvetande leende. Andrion såg förvirrad ut.
- Bry dig inte om det, mumlade Marielle.
- Nå, vet ni vars vi ska leta efter Travs? Frågade Andrion som tog Marielles råd på allvar.
- Nej, vi har inte en endaste ledtråd att gå efter, det är som om hon försvunnit upp i rök, sade Angelina. Andrion suckade bedrövat och satte sig ned på sängkanten.
- Men oroa dig inte, sade Kehlan. Vi ska hitta henne, han klappade Andrion tröstande på armen.
- Vi kan ju testa ringa henne, sade Marri plötsligt. De andra stirrade tvivlande på henne.
- Äh, vi måste ju prova, sade Marielle och drog upp sin egen mobil.

Travina
Det var väldigt mörkt där Travina låg, mörkt, obekvämt och skumpigt. Dessutom så kändes det som om hennes hjärna var fylld av bomull, vilket inte hindrade henne från att ha en djävulsk huvudvärk. Men det faktum att hon knappt kunde hålla tankarna på en sak oroade henne och hon misstänkte att de kunde ha drogat henne, hon var inte säker på varför de gjort det, och varje gång hon försökte tänka på en sak så bröts hennes koncentration av att hon nästan somnade. Plötsligt hörde hon hur Star Wars introt började spela en bit bort från henne och hon insåg att det måste vara hennes mobil, men hennes kropp vägrade att lyda henne och samtidigt så kände hon hur hennes ögonlock blev tunga igen och så somnade Trams till den otroligt vackra låten som spelades från hennes mobil.

The Bad Guy
Kairo var varmt, alldeles för varmt. Speciellt om man var klädd i svart och bar en hjälm för att dölja sitt rätta jag. Ibland så var iden att förklä sig till Darth Vader en dålig ide. Särskilt röstförvrägningsmaskinen som gjorde att han lät som James Earl Jones. Han gillade ju sin röst egentligen, men han vågade inte gå utan den för någon kanske skulle kunna identifiera honom och det skulle ju inte vara speciellt bra. Det enda positiva var att han tidigare fått ett telefonsamtal från sina hantlangare, de hade fått tag på den de behövde och var nu på väg till Egypten med deras lilla ”gäst”. Allt gick precis som planerat, han kände att detta var ett tillfälle som krävde ett ondskefullt skratt.
- Moahahahahaha!