5

Kapitel fem – Come and rule the galaxy with me

Marielle, Angelina, Kehlan & Avéran
Våra tjejer och deras följe av två killar lämnade efter en tre timmars händelselös flygresa flygplatsen i Los Angeles och gick ut på de solbelysta palmbevuxna gatorna.
- Så var gör vi först? Frågade Angelina och såg sig nyfiket omkring.
- Åker till Hollywood och spanar på snygga skådisar! Skrek Marielle. Resterande gänget stirrade skeptiskt på henne.
- Har du redan glömt din vän? Du vet Travina som är kidnappad? Frågade Kehlan. Marielle gav honom en sur blick.
- Bara för att vi är på jakt efter Travina behöver inte betyda att vi inte kan koppla av och spana på skådisar, klagade hon. Travina skulle säkert ha gjort samma sak om jag var kidnappad.
- Ja, men nu är det inte så, sade Kehlan och flinade.
- Orättvist! Klagade Marielle. Men efter att ha diskuterat fram och tillbaka, så visade det sig att fler höll med Marielle så Kehlan blev allmänt nedröstad och så kom det sig att en timme senare ungefär vandrade våra hjältar runt i Hollywood, bland alla inspelningsstudios.
- Kolla där är Hyde! Skrek Marielle och pekade på en ung kille som var på väg in i en studio.
- Kom så sticker vi dit, fortsatte Marielle och drog med sig Angelina. Detta lämnade Kehlan och Avéran som stod och såg förvirrat efter dem.
- Ska vi följa efter? Frågade Avéran.
- Och se på när de orsakar totalt kaos? Jag tror inte det, svarade Kehlan. Plötsligt (och högst oprovocerat) dök Ewan McGregor upp och båda killarna stirrade drömmande efter honom.
- Han följer vi efter! Sade Kehlan och började gå.

Samtidigt så hade de två tredjedelarna av MAT-gänget som inte var kidnappade gått igenom dörren som Hyde tidigare gått igenom och hamnat i källaren i That 70’s Show. Eftersom det inte var någon där så kastade sig tjejerna ner i soffan. Men plötsligt kom hela gänget i showen ner för trappan. De stannade och såg förvånat på de främmande tjejerna i soffan.
- Vilka är ni? Frågade Kelso.
- Vad gör ni här? Frågade Eric.
- Det där kläderna är inte precis inne, kommenterade (gissa) Jackie. Våra hjältinnor stirrade förvirrat på alla innan Angelina återfick fattningen.
- Jag är Angelina och det här är Marielle. Vi är nya statister i den här serien.
- Åh, okej, sade Hyde.
- Så, skoj! Sade Fez. Marielle och Angelina bara log. De hade helt glömt bort sin kidnappade vän.

Kehlan och Avéran hade följt efter Ewan och hade nu kommit till inspelningsstudion för Star Wars episod III. Det var fullt av liv där och folk sprang fram och tillbaka och var allmänt stressade. Så ingen lade märke till drasniern och mörkeralven som stod och såg på all rörelse eftersom de tappat Ewan ur sikte. Efter en minut eller så började de vandra runt i studio, men de såg till att hålla ihop samtidigt som de vandrade runt och tittade på allt annat än vars de gick. Så efter ett par minuters planlöst vandrande så var det ju väntat att Avéran skulle springa in i någon. Denna någon hade grått hår, skägg och glasögon. Han såg misstänkt likt en viss George Lucas, vilket bara var logiskt eftersom det var han.
- Aj, se dig för! Sade han när Avéran gick in i honom men han tystnade sedan och såg nyfiket på Avéran, han var ju trots allt mörkeralv och stod ju därför ut lite från mängden.
- Vem är du? frågade han i stället nyfiket.
- Eh… Avéran, svarade mörkeralven förvirrat.
- Avéran? Sade George (Georgie? :p) och såg ut att tänka efter samtidigt som han vände sig mot Kehlan.
- Och du är?
- Kehlan, svarade Kehlan.
- Åhå, ja jag har inte sett er här tidigare men jag gissar att ni är de nya statisterna (Jäklar vad dålig koll de har där alltså).
- Va? Ne… började Kehlan men Avéran sparkade honom på smalbenet.
- Självklart är vi det! Svarade Avéran och ignorerade Kehlans death glare.
- Okej. Statisternas rum är där borta. Tror jag, sade han och pekade lite vagt i någon riktning snett till vänster om Kehlan.
- Okej, då ska vi se till att gå dit, sade Avéran och drog med sig Kehlan innan han hann börja protestera.

Det hade inte tagit lång tid för tjejernas att smälta in bland skådisar och statister och övriga människor som arbetade med serien, och tack vare tjejernas charm (?) så hade de lyckats få två ganska okej roller i avsnittet, de hade i alla fall fått repliker, vilket var ett stort plus. Så nu satt våra kära tjejer i ett hörn av studion och tränade på sina repliker då plötsligt Hyde dök upp och log sexigt mot Angelina och satte sig sedan ned och de båda började prata om något oväsentligt. Marielle satt och såg surt på dem och kände sig oälskad igen. För att råda bot på det tänkte hon att hon skulle försöka lägga sig i samtalet, trots allt så hade ju Angelina redan en pojkvän.
- Angel… började hon.
- Du skulle inte vilja följa med till min loge? Frågade Hyde samtidigt Angelina med en röst som tydligt talade om vad han hade tänkt att de skulle göra i hans loge. Angelina strålade och tog tag i hans hand när han hjälpte henne upp. Marielle stirrade förvånat på de båda och hävde sedan ur sig.
- Men du kan ju inte gå och ha sex med honom! Klagade hon.
- Varför inte?
- För att du inte kan det!
- Sen när blev du Sindorion? Klagade Angelina.
- Det har jag alltid varit, baby! Det svaret var så random att Angelina helt glömde bort vad hon skulle säga eller göra och sedan hördes en röst som ropade:
- Ni där! Statisterna! Ni ska filma nu! Marielle hoppade upp och släpade med sig Angelina.

Samtidigt i Star Wars studio (Jag misstänker att det egentligen är flera stycken) så hade Kehlan och Avéran gått vilse, förmodligen på grund av Georgies dåliga vägbeskrivning och ingen annan lyckades ge dem någon vettig beskrivning heller, fast de hade bara frågat en annan person och han pratade så otydligt att allt de uppfattade var att hans namn började på A eller möjligtvis J, de hade inte riktigt hängt med. Så nu gick de runt i en tom korridor, och då menar jag verkligen tom. Det var bara en enda lång vit korridor, utan dörrar eller något överhuvudtaget och inga människor fanns där, faktum var att de flesta de sett verkade ha gått omvägar runt ingången till korridoren, men Avéran som Kehlan misstänkte hade blivit galen av saknaden efter Adde hade inte brytt sig om den uppenbara varningen utan hade släpat med sig Kehlan in i korridoren. Så nu vandrade de runt i den tomma och mycket tysta korridoren. Plötsligt tog korridoren slut och de stod framför en svart dörr, som såg ganska malplacerad ut i den vita korridoren. Men det ännu mer bisarra var väl det faktum att det på dörren var skrivet Ian McDiarmid med blodröd text.
- Ska vi gå in? Föreslog Avéran. Kehlan såg på honom som om han helt förlorat förståndet.
- Har du förlorat förståndet? Frågade han då plötsligt dörren svängde upp.
- Kom in. Stig in i mörkret, sade en röst inifrån det mörka rummet. Kehlan övervägde att vända och springa sin väg men Avéran däremot steg rakt in i rummet, vilket fick Kehlan att fundera på om mörkeralven helt plötsligt blivit självmordsbenägen. Men han kunde ju inte lämna Avéran så även Kehlan steg in i rummet och dörren stängdes av sig själv bakom honom. Rummet var alldeles mörkt, men så hörde han hur någon klappade i händerna två gånger och ett flertal ljusslingor som satt uppspikade på väggarna började lysa med ett rött sken. Kehlan såg Avéran som stod en halvmeter bort, så han korsade den korta biten i ett steg och ställde sig mycket nära mörkeralven samtidigt som han tittade på människorna som fanns i rummet. Det var tre stycken, en var Ian McDiarmid det visste Kehlan och de andra två var han inte lika säker på vilka de var.
- Så ni vågade er hit? Sade Ian och såg granskande på de båda killarna. Plötsligt började den andra mannen att tala, åtminstone såg det ut som han gjorde det men inga ord kom ur hans mun, i stället började den tredje mannen att prata med en djup basröst som fick rysningar att gå upp och nerför Kehlans ryggrad.
- Vad gör ni här? Inte många kommer hit, det måste vara något riktigt viktigt. Sade mannen med den djupa basrösten (För er som vill veta så heter han James).
- Eh… började Kehlan. Plötsligt hördes en försynt knackning på dörren bakom dem.
- Ah, det måste vara vårt te. Sade Ian, som ju trots allt är britt (eller skotte för att vara exakt). Kom in pojke, sade han sedan och dörren öppnades och in kom Hayden Whiner… eh Christensen bärandes på en bricka med te. Han stannade förvånat i dörröppningen och såg mörkt på Kehlan och Avéran.
- Se, så pojke, kom hit med teet nu, sade James. Hayden gick fram till bordet som de tre männen satt runt och satte ner brickan.
- Ah, äntligen. Du kan gå och säga till Lucas att jag kan spela in mina scener om en timme.
- Men… började Hayden, men mannen som inte pratade skakade menande på huvudet och pekade på dörren. Hayden böjde ned huvudet och lämnade rummet, men först gav han Kehlan och Avéran ännu en mörk hatisk blick.
- Så, vill ni två unga herrar kanske göra oss sällskap över en kopp te? Frågade Ian och såg stint på killarna. Kehlan kände en oerhörd impuls att springa för sitt liv, men Avéran delade tydligen inte Kehlans impulser.
- Det skulle vara trevligt, sade han och satte sig ned på en stol bredvid Ian. Kehlan satte sig något tveksamt ner bredvid mörkeralven.
- Ah, så bra. Jag ska berätta en historia för er. Jag har ingen aning om vad för historia han kan tänkas berätta, men jag gissar att den handlar om att de borde ansluta sig till honom och styra galaxen tillsammans, så vi lämnar dem en liten stund.

The Bad Guy
- No, I am your father! The Bad Guy kände hur hela hans kropp rös, han älskade verkligen de här filmerna, det var en sån kärlek som han aldrig uppnått annars. Det här måste vara den perfekta kärleken. Han hade aldrig träffat någon kvinna eller man, det var ju möjligt att han kunnat vara bi sexuell, som kunnat mäta sig med Star Wars. Och hans absoluta idoler var verkligen Darth Vader och kejsaren, han skulle ge nästan vad som helst för att få träffa dem någon gång och han hade faktiskt ett par personer som skulle hjälpa honom att nå det målet. Plötsligt ringde telefonen. Han muttrade surt och svarade.
- Ja? Vad menar du? Har de besök? Av vilka då? En mörkeralv och en människa?! Det måste vara samma personer som följer efter mina hantlangare… Nej det var inget särskilt. Se till att de försvinner så fort som möjligt! Ja jag menar döda dem! Se så snabba dig! Han slängde ilsket på luren och började svära högt och ljudligt.

Marielle, Angelina, Kehlan & Avéran
Det var en paus i inspelningen och det hade verkligen gått jätte bra för både Marielle och Angelina. För tillfället stod Marielle och pratade med Donna och Eric samtidigt som hon undrade vars Angelina tagit vägen, men någon minut senare såg hon henne smyga in i Hydes loge tillsammans med nämnda person. Marielle suckade inombords och kände sig väldigt oälskad eftersom hon aldrig fick slinka in i snygga killars loger och ha sex. Världen var verkligen orättvis. Plötsligt dök en kille, som Marielle glömt bort namnet på men som verkade vara typen som bestämde, upp.
- Hörni, vi måste visst ta om den här scenen vi gjorde nyss! Kom med här. Marielle slutade tänka på hur oälskad hon var och i stället så slog det henne hur mycket hon tyckte om att vara skådis. Så hon följde med de andra för att spela in en ny scen. Ungefär samtidigt som Kehlan lyckades ursäkta sig själv och mörkeralven så att de kunde lämna Ian och de två andra udda typerna.

- Har du någon slags dödsönskan? Frågade Kehlan surt när de kommit en bit bort i korridoren. Avéran såg oförstående på Kehlan som bara suckade och skakade på huvudet och bestämde sig för att sluta prata med den dumma mörkeralven. Så de gick i tystnad genom korridoren. Kehlan var upptagen med att i sitt kaosartade inre försöka bestämma sig för om han hatade mörkeralven eller om det var något annat han började känna. Avéran gick och tänkte på Andrion. Plötsligt dök Hayden upp igen. Han såg mordiskt på dem och riktade en stor jäkla AK47:a mot dem.
- Åh, fan! Sade Kehlan och stirrade förvånat på galningen framför honom. Då plötsligt en dörr öppnade sig, där det helt klart inte hade funnits någon dörr tidigare, dörren smälldes upp med sådan kraft att den slog omkull Hayden och ut från dörren kom George Lucas som såg förvånat på Kehlan och mörkeralven.
- Vi hittade inte statisternas rum, sade Avéran snabbt och överraskade Kehlan genom att kunna hämta sig så snabbt.
- Åhå, men ni är på helt fel plats då. Om ni följer den här korridoren och tar höger så hittar ni. Eller var det vänster. Han såg ut att börja fundera, men killarna hörde ett stönande ljud bakom dörren så de gissade att Hayden höll på att samla ihop sig igen så de stack fort som fan. De hade nästan hunnit lämna korridoren då deras väg stoppades av Christopher Lee som var beväpnad med kaststjärnor.
- Vad är det här? Klagade Kehlan, han fick inget annat svar än en sylvass kaststjärna som missade hans axel med en millimeter ungefär. Det var ingen bra ide, Kehlan är väldigt fredlig av sig och han är inte alls lika blodtörstig som Travina ibland visar sig vara. Men att någon kastade något så fjantigt som kaststjärnor på honom för att försöka döda, det kunde han omöjligt stå ut med. I en smidig rörelse hade han dragit en dolk och kastat den så att den träffade Lees ben, vilket inte var en miss utan snarare precis det som var meningen eftersom han inte kände för att döda någon.
- Kom här! Skrek han åt Avéran och sket i att han lovat att han inte skulle prata med den korkade mörkeralven. Sedan började han springa med Avéran tätt efter sig.

Marielle och Angelina hade gjort succé. De hade inte ens varit i närheten av att starta någon katastrof som Kehlan så pessimistiskt hade trott. De hade gjort så bra ifrån sig att folk som sett dem och behövde skådespelerskor nu stod i kö för att få prata med Angelina och Marielle. Som ni kanske förstår så njöt våra hjältinnor helhjärtat utav den här uppmärksamheten. De skulle precis skriva på ett kontrakt som skulle ge dem 400 000 dollar var, då plötsligt Kehlan och Avéran kom springandes som om de hade Dracula efter sig.
- Fort! Vi måste sticka! Skrek Kehlan och slet tag i Angelina just innan hon skulle skriva sitt namn på kontraktet.
- Mäh! Klagade hon samtidigt som hon släpades bort av Kehlan. Marielle blev inte medsläpad eftersom hon sprang någorlunda frivilligt, mest eftersom hon plötsligt fått syn på någon galning med en AK47:a.
- Vad har ni gjort?! Skrek Angelina när de kom ut från studion men fortsatte att springa.
- Inget! Vrålade Kehlan.
- Något måste ni ju ha gjort annars skulle ni ju inte vara jagade av en galning med en AK47:a!
- Och en till kille med kaststjärnor, lade Avéran till.
- Va?! Skrek tjejerna samtidigt.
- Varför jagar de er?! Skrek Marielle.
- Vad fan har ni gjort?! Skrek Angelina.
- Varför drog ni in oss?! Skrek båda två samtidigt, de är duktiga på att skrika saker samtidigt.
- Håll käft och spring! Skrek Kehlan samtidigt som någon sköt mot dem, så tjejerna bestämde sig för att koncentrera sig på att springa i stället för att klaga på killarna. Efter att ha sprungit runt som galningar utan att veta vad de gjorde så kom de så småningom till en tunnelbanestation. De sket i att betala och plankade in och kastade sig sedan på ett tunnelbanetåg som en halv minut senare lämnade stationen. De satt svettiga och flåsande på tåget. Efter ett par minuter så hade de samlat andan tillräckligt mycket för att kunna börja fråga ut Kehlan och Avéran. Tyvärr så hade Avéran somnat av ansträngningen och Kehlan hade fått tag på en Metro som han använde som en sköld mot alla tjejernas frågor. När de passerat ett antal stationer så ansåg Kehlan att det var riskfritt att lämna tåget så de hoppade av vid en station som de inte riktigt uppfattade namnet på. Sen så lämnade de stationen och gick upp på gatan och såg att solen höll på att gå ned.
- Så, vad gör vi nu? Frågade Angelina.
- Vi letar rätt på ett hotell, mörkeralven här verkar inte riktigt kunna hålla sig vaken, sade Kehlan och såg med avsmak på Avéran som knappt kunde hålla ögonen öppna. Sagt och gjort så begav sig hela vårt glada gäng av hjältar iväg till närmsta hotell som praktiskt nog råkade ligga ungefär hundra meter bort. Där skaffade de tre rum, Marielle och Angelina fick dela, så gick Avéran och la sig, tjejerna som lyckades hitta en tv tidning upptäckte att de visade ett avsnitt av Lost, så då var de ju tvungna att titta på det. Kehlan däremot vandrade ganska planlöst runt i hotellet och var rastlös.

Kehlan
Efter att ha vandrat runt i en halvtimme så befann sig nu Kehlan i hotellbaren där han redan var inne på sin andra whiskey. Det var inte likt honom att sitta i baren och dricka alkohol. Men han kände sig deprimerad. Det var inte heller något vanligt, han hade inte varit deprimerad på flera år och nu satt han i en hotellbar i Los Angeles och drack whiskey och var deprimerad. Dessutom tyckte han inte om whiskey. Men eftersom det var den bästa alkoholbaserade drycken han kunde få i sig så fick den duga. För att bevisa sin inställning beställde han två glas till på en gång. Han drack den första i en klunk, för att inse att han verkligen inte var gjord för att dricka och han var tvungen att avhålla sig själv från att spotta ut allt igen. Nästa glas drack han lite långsammare innan han beställde ännu ett glas.
- Kärleksproblem? Frågade bartendern som hällde upp whiskey. Kehlan såg frågande upp på bartendern, som såg ut som vilken bartender som helst så vi skiter i någon beskrivning. Kehlan tänkte efter en stund på frågan, han hade väl inte problem när det gällde kärlek, däremot så hade han problem med det faktum att hans barndomsvän var kidnappad och de hade ingen aning om vars de förde henne. Han drack upp whiskeyn.
- Njae, började han tveksamt.
- Kärlek är en komplicerad sak, sade bartendern som tydligen inte tänkte gå med på att Kehlan kunde ha andra problem än just problem med kärlek.
- Jag är faktiskt inte kär, sade Kehlan.
- Det spelar ingen roll hur mycket man än ignorerar känslorna, de finns ändå där, sade bartendern filosofiskt. Kehlan öppnade munnen för att återigen protestera han var ju faktiskt inte kär i någon, han hade inte varit kär sen han var tolv, och det hade bara slutat i tragedi, för hans del, killen som han var kär i hade inte ens vetat att Kehlan existerade. Så han hade inte varit kär sedan dess, han hade haft massor av trevliga snygga pojkar som kommit och gått (Han påminner lite grann om Trams eller hur?) men ingen av dem hade någonsin blivit ihågkommen någon längre stund. Så Kehlan blev inte kär, aldrig.
- Det gäller bara att erkänna för sig själv, för smärtan av att förneka är lika stor som en pungspark, sade bartendern. Kehlan funderade lite över den konstiga liknelsen, han skulle väl snarare påstå att det gjorde ondare att få sitt hjärta krossat eller att vara kär i någon som inte var kär tillbaka. Att ignorera känslor var inga problem.
- Det är inte samma smärta som när man får sitt hjärta krossat, det är en annan plågsam smärta som ligger och gnager i huvudet, eftersom man aldrig kan ta reda på vad som skulle hända om man gav in för känslorna. Du borde testa det någon gång. Bartendern log och hällde upp ett åttonde glas med whiskey. Kehlan hade ingen aning om var glas nummer sex och sju försvann. Men han orkade inte tänka på det utan drack upp det och även ett nionde, tionde och till slut hade han druckit femton glas whiskey (Tycka han borde drabbats av akut alkoholförgiftning eller något) och han började känna sig illamående. Så han bestämde sig för att det fick vara slut på whiskey drickandet. Precis när han sagt det, han sa det högt eftersom han var ganska full och hade lite dålig koll på vad fan hans hjärna gjorde, så kom Angelina och Marielle inspringandes i baren.
- Kehlan! Kehlan! Skrek Marielle högt.
- Va äre om? Fick Kehlan fram och han skällde på sig själv för att han sluddrade.
- Du är full, påpekade Angelina och såg förvånat på honom.
- Jag vet det, muttrade Kehlan.
- Hur mycket har du druckit? Sade Marielle och stirrade på pyramiden av glas som var staplade på bardisken.
- Alla är inte mina, sade Kehlan och hoppades innerligt att det var så också.
- Faktum är att, det inte är sant, sade en röst bakom Kehlan. Han lyckades identifiera den som den jävla bartenderns.
- Vad ville ni? Frågade han i stället.
- Justja! Vi såg Travina!
- Va? Var?!
- På TV, de är i Las Vegas! Skrek Angelina.
- Vi måste dit! Skrek Kehlan och reste sig häftigt upp, vilket han inte skulle ha gjort eftersom det bara innebar att han svimmade.

Kehlan vaknade av att solen stack i hans ögon och av att det kändes som om någon försökte slå sig ut genom hans huvud så mycket dunkade det. Dessutom så hade han en äcklig smak i munnen. Han stönade.
- Så du är vaken, hörde han en röst säga. Det tog en stund för honom att identifiera den som Angelinas röst.
- Var är jag? Frågade han.
- I ditt rum. Efter att du svimmat fick vi hjälp av bartendern att lyfta upp dig hit. Du har legat som död sen dess. Ett tag trodde vi faktiskt att du var död. Vi hade väckte Avéran och han sprang runt och hade panik, Kehlan kände en stöt i magen vid nämnandet av Avérans namn men han ignorerade den.
- … tvingade honom i säng igen, fortsatte Angelina som inte märkte Kehlans tillfälliga frånvaro.
- Vad är klockan?
- Tolv.
- På natten?
- Ja, solen brukar lysa på natten. Nej din idiot, klockan är tolv mitt på dan.
- Va?! Utbrast Kehlan och satte sig upp vilket var ett misstag eftersom det svartnade för hans ögon och han tvingades att lägga sig ned igen och huvudet dunkade ännu värre.
- Ja, du har varit däckad sen tolv i går till tolv idag.
- Åh herregud, mumlade Kehlan.
- Han finns inte.
- Va?
- Gud, svarade Angelina och Marielle som precis kom in i rummet. Kehlan suckade djupt och skällde på sig själv för att han inte lyckats hålla sig från att säga gud när han var i samma rum som dem.
- Anyway, mumlade han. Vi måste till Las Vegas.
- Tror du inte att du borde vänta tills din baksmälla gått över lite mer? Frågade Marielle oroligt.
- Vilken baksmälla? Sade Kehlan och satte sig upp igen, vilket återigen var ett misstag eftersom det resulterade i samma sak som förra gången.
- Aj, mitt huvud, klagade han och höll ena handen för sina ögon.
- Vill du ha en Ipren? Föreslog Angelina.
- Jag tror jag behöver tio.
- Du kan få två, sade Angelina och lade två piller i hans ena hand och gav honom ett glas vatten.
- Du har ingen cola?
- Cola i närheten av Angelina? Knappast, den skulle vara slut på nolltid. Sade Marielle som sedan sa aj, förmodligen för att Angelina slog till henne. Kehlan svalde pillren med en klunk vatten och lyckades sedan sätta sig upp i sängen åtminstone.
- Men vi måste ta oss till las Vegas.
- Det går en buss vid fyra tiden idag, sade Marielle.
- Gör det? frågade Angelina.
- Jag kollade upp det nyss.
- Men det är flera timmar till dess, klagade Kehlan.
- Du kommer att behöva de timmarna, jag lovar, sade Marielle. Och se till att tvätta dig innan vi åker, du stinker verkligen. Kehlan muttrade bara något. Ett par minuter senare lämnade tjejerna honom och sa att de skulle komma tillbaka lite senare.

Tyvärr så visade det sig att Kehlan somnade om, och tjejerna glömde helt bort att de skulle komma tillbaka eftersom de varit upptagna med att titta på Yu-Gi-Oh och Avéran som inte hade någon aning om vilka planerna var hade bara suttit och, jag vet inte, skrivit dåliga dikter om sin önskan om att få ha sex med en viss superhjälte kanske. Hur som helst så var det ingen som väckte Kehlan, utan han vaknade av sig själv kvart över fyra helt fri från huvudvärk, och utan att titta på klockan tog han sig en dusch och borstade tänderna. När han sedan stod och klädde på sig sprang plötsligt Marielle och Angelina in i rummet.
- Hon är halv fem! vi missade bussen! Skrek Angelina.
- Va? Sade Kehlan.
- Vi missade bussen! Skrek Marielle för att förtydliga det hela.
- Går det inga fler bussar då? Frågade Kehlan som i och med att han inte längre hade någon baksmälla hade återfått sitt vanliga lugn. Tjejerna slutade att hyperventilera och tittade på varandra ett ögonblick.
- Det har jag inte kollat.
- Stick iväg och gör det då, så att jag får klä på mig sade Kehlan som nog hade lite mindre kläder på sig än vad som är anständigt. Tjejerna upptäckte först då det faktum att Kehlan stod halvnaken framför dem. De rodnade och försvann snabbt ut ur rummet. Kehlan klädde sig och strax kom Avéran förbi och sade att Marielle och Angelina hittat en buss som skulle gå kvart över fem och de skulle ta en taxi till busstationen. Vilket de också gjorde och resan förflöt utan problem och de kom fram till busstationen där de klev på bussen och sedan bar det av till las Vegas i hopp om att de skulle hinna ikapp Travinas kidnappare.

4

Kapitel fyra –
Hur man hanterar irriterande typer som påstår att jeansen är för höga i midjan

Andrion
Andrion slog långsamt upp ögonen, det gjorde fortfarande ont i sidan men den värsta smärtan verkade ha domnat bort. När han väl öppnat ögonen förvånades han över att det var så vitt i rummet och över att han låg i en säng. Plötsligt hörde han en röst.
- Han är vaken! Andrion lyckades registrera den som Avérans röst och sedan stirrade han plötsligt in i två par kalla ögon.
- Din korkade idiot!
- Du kunde ha dött! Skrek Marielle och Angelina precis samtidigt.
- Tjejer, tjejer, lugna ner er nu! Hördes plötsligt Kehlans röst och tjejerna drog sig undan för att bytas ut mot Kehlan som flinade.
- Välkommen tillbaka till världen hjälten, sade han och flinade bredare.
- Hur? Vad hände?
- Åh, ingenting särskilt, du blev bara skjuten i bröstkorgen, sade han och slutade aldrig att flina. Andrion övervägde att slå honom på käften men insåg att han inte orkade.
- Men jag överlever väl?
- Åh, läkarna säger att du kommer att bli helt återställd. Faktum är att de var förvånade över hur bra du klarade det hela, så jag skulle gissa på att du är frisk inom en månad eller två.
- En månad eller två? Men Travina? Frågade Andrion och kände sig alldeles kall, skulle Travina bli dödad bara för att Andrion hade varit så klantig och blev skjuten.
- Åh, oroa dig inte, vi fortsätter att jaga efter henne och när du är okej så kan du ansluta dig till oss.
- Du tror väl ändå inte att vi kommer att jaga henne i flera månader?! Hörde han Marielle protestera. Kehlan ryckte på axlarna.
- Vem vet, sedan vände han sig mot Andrion igen och log samtidigt som han blinkade med ena ögat. Men om vår hjälte här är riktigt duktig, så kanske han läker snabbare än man tror. Men oroa dig inte Andrion vi ska hitta henne, jag lovar. Han såg allvarligt på Andrion. Men nu borde du nog vila dig, så vi ska lämna dig i fred. Kehlan lämnade rummet tätt följd utav Marielle och Angelina men Avéran följde inte efter direkt utan han gick fram till Andrion och tog tag i hans hand och såg rakt in i Andrions ögon som om han försökte se in i Andrions hjärna eller något.
- Jag var så orolig för dig, sade han och slog ned blicken och en svag rodnad syntes på hans kinder. Jag kan vänta här med dig om du vill? Föreslog han och såg allvarligt på Andrion.
- Det behövs inte Avéran, följ med dem.
- Men…
- Inga men, jag är hedrad att du erbjöd dig att stanna hos mig men just nu så är Travina vår viktigaste prioritering och jag ser på dig att du vill rädda henne lika mycket som jag. Avéran såg sorgset på Andrion och vände sedan bort blicken samtidigt som han svalde.
- Ja, självklart. Jag ska göra mitt bästa för att hitta henne, Andrion kunde nästan höra hur han darrade när han pratade, men han lade inte märke till det utan log i stället.
- Det är rätt inställning. Se så ge dig iväg nu och leta rätt på Travina.
- Självklart Andrion, svarade han och log sorgset innan han lämnade rummet och lämnade Andrion kvar ensam.

Marielle & Angelina
Marielle var upptagen med att gå fram och tillbaka över golvet i väntrummet där de väntade på Avéran, Angelina satt och lekte med sin mobil (förmodligen satt hon och skrev sms till Indy) och Kehlan satt och såg dystert på dörren till Andrions rum, som plötsligt öppnades och Avéran kom ut med nedböjt huvud.
- Så då är vi alla samlade. Kan vi börja fundera ut hur vi ska hitta Travina igen? För om ni inte har märkt det så är hon försvunnen! Sade Marielle och lät lite irriterad.
- Nej men, vad är det här?! Utbrast plötsligt Angelina, då hon stoppat ner mobilen i fickan och fått tag på en papperslapp som hon drog fram. Det var samma papperslapp som hon hittat på trottoaren tidigare. Hon såg ned på lappen och stirrade på den i chock.
- Marri, kom och titta! Marielle suckade överdrivet dramatiskt och gick bort till Angelina och tittade på papperslappen. Och även hon såg chockat på den. Papperslappen som såg ut som vilken papperslapp som helst var egentligen en detaljerad teckning av alla tre medlemmarna av MAT-gänget och under teckningen stod två bokstäver: ”L.A”.
- Los Angeles! Skrek Marielle.
- De är på väg till Los Angeles! Skrek Angelina och hoppade upp och ner samtidigt som hon viftade frenetiskt med lappen.
- Va? Frågade Kehlan oförstående. Angelina tryckte lappen i Kehlans händer och tog tag i Marielle och de började studsa runt i en ring.
- Travina är ett geni! Hon har gett oss den mest tydliga ledtråden någonsin!
- Hur kan ni vara säkra på att det var hon som ritade den? Frågade Avéran. Tjejerna stannade upp och tittade på honom som om han precis påstått att jorden var platt.
- Vad menar du? Så klart att det där är Travinas teckning! Sade Angelina som om det vore det mest uppenbara i världen.
- Men hur kan…
- Sluta säg emot oss! Nu sticker vi till LA och tar tillbaka vår vän! Avbröt Marielle honom. Kehlan log och gick iväg mot Andrions dörr.
- Vi sticker till LA. Vi ringer om vi sticker någon annanstans!
- Har du mitt nummer? Frågade Andrion förvånat.
- Jag tog mig friheten att lägga in det i min mobil. Jag har den ovanan att jag gör det med snygga killars telefonnummer. Tystnaden från Andrions rum var talande och Kehlan skrattade högt.
- Så, ska vi ge oss av då? Marielle och Angelina skrattade och nickade Avéran såg mest förvirrad ut men följde efter dem när de lämnade sjukhuset för att hitta ett flygplan till LA.

The Bad Guys hantlangare
- Varför sköt du mörkeralven? Frågade den ena kidnapparen.
- Varför har du gett henne papper och massa färgpennor? Frågade den andra kidnapparen och pekade på den uppenbart drogpåverkade Travina som satt skrattandes och ritade rosa får på ett papper. Den första kidnapparen dolde ett leende bakom handen.
- För att hon blir så konstnärlig när hon är fullpumpad med droger. Han hade egentligen tänkt säga att det var för att hon blev så glad, men han visste att det inte skulle vara det bästa att säga, så han höll käft om den saken.

Kehlan
Kehlan, tjejerna och den kvarvarande mörkeralven stod för tillfället på New Yorks flygplats och väntade på att deras flyg skulle gå. Eller stod och stod. Avéran satt och sov i en stol och Marielle och Angelina satt och viskade, han misstänkte att det knappast kunde vara ett bra tecken, speciellt med tanke på att det var en timme innan flyget skulle gå. Allt de kunde göra var att hoppas att kidnapparna inte skulle försvinna från LA innan Kehlan och de andra kom fram, men det kändes som om oddsen inte stod på deras sida. Så där satt han på en stol på en flygplats i USA, och oroade sig för att Travinas kidnappare skulle ta henne någon annanstans eller ännu värre döda henne, och för att Marielle och Angelina skulle hitta på något dumt i stil med att spränga ett kontor eller två och han var väldigt orolig över Avéran som sett så sårad och bräcklig ut ända sedan Andrion blivit skjuten och han hade sett ännu mer sårad ut den senaste timmen efter att de lämnat sjukhuset. Kehlan kom på sig själv med att sitta och stirra på Avéran, det hade hänt allt oftare och det oroade honom lite. Plötsligt rörde sig Avéran och han satte sig rakt upp i stolen och såg sig vildögt omkring. Kehlan bestämde sig för att gå fram och lugna honom. Så sagt och gjort gick han fram mot mörkeralven som fortfarande såg lite förvirrad ut men när han såg Kehlan log han lite.
- Mardröm? Frågade Kehlan lugnt och satte sig ned bredvid honom. Avéran skakade på huvudet.
- Nej, inte riktigt. Kehlan höjde frågande på ögonbrynet men Avéran vägrade titta på honom så han gissade att han inte ville prata om det. Plötsligt fick Kehlan syn på någon längre bort, och han insåg att det var Jonathan, killen som han hade lite trevligt med kvällen innan. Han stod och tittade på Kehlan så han insåg att han nog borde gå bort dit och prata med honom. Det var ju trots allt en timme kvar tills planet skulle gå, och han orkade inte vara oroad hela tiden. Så han reste sig upp och klappade Avéran på axeln.
- Det ordnar sig ska du se, sade han och gick iväg mot Jonathan.

Marielle & Angelina
Kehlan hade inte behövt oroa sig för att våra älskade tjejer skulle gå och spränga upp något kontor. Nej de hade andra planer för sig, som i och för sig var ungefär lika illa som att spränga upp ett kontor. Nej Angelina och Marielle hade något mycket viktigare för sig. En halvtimme tidigare när Kehlan hade stått i biljettkön, ingen hade frågat varför det alltid var han som skötte de sakerna, så hade en oförskämd tjej, som de lyckats få reda på hette Lisa Forselius varit allmänt oförskämd och kommit fram till tjejerna och påpekat att deras jeans satt för högt upp. Marielle och Angelina hade först varit för chokade för att svara men sedan när tjejen gått sin väg så förstod de att de måste ta ut sin hämnd och nu hade de en färdig plan. Tjejen, Lisa, satt en bit bort omringad av hjärndöda killar. Så deras plan gick ut på att Marielle skulle lura bort killarna samtidigt som Angelina slog ned Lisa och släpade med henne till en städskrubb som lämpligt nog fanns i närheten. De hade de senaste fem minuterna, då Kehlan gick iväg med Jonathan för att ha lite trevligt en sista gång, funderat på hur Marielle skulle kunna lura iväg killarna och nu hade de kommit på den perfekta planen. Som innehöll Marielle iklädd en mycket kort och urringad klänning (Jag har ingen aning om var de fick tag i den) och ett par porrfilmer (Det har jag inte heller någon aning om hur de fick tag på). Så satte planen igång Marielle gick på ett mycket sensuellt sätt iväg mot killarna som inte kunde undvika att titta på henne, så intog hon en mycket utmanande pose och försökte se så oskuldsfull och söt ut som möjligt.
- Hörrni, killar, skulle ni vilja följa med mig och titta på porrfilm? Frågade hon sött. Alla killarna stirrade förvånat på Marielle och sedan kastade de sig upp och följde med Marielle. Lisa satt och stirrade chockat på killarna som försvann. Då såg Angelina sin chans och kastade sig över Lisa och slog ner henne och släpade med sig henne till städskrubben där hon band henne. Sedan hällde hon vatten över henne så att hon vaknade till spottandes och fräsande.
- Så! Jag och min kompis har jeansen för högt uppe? Är du medveten om att ingen förolämpar någon från MAT-gänget utan att få betala för det. Och du förolämpade två av oss, och för det ska du få betala. Jag tror att vi skall börja med att lära dig att inte förolämpa främlingar. Hon tog ner ett par flaskor från hyllorna, bland annat såpa och lite råttgift som hon hittade i ett hörn. Detta blandade hon ihop i en stor hink. Sedan såg hon kallt på tjejen när hon lyfte upp hinken.
- Så, öppna munnen, sade hon lirkande. Lisa stirrade förskräckt på henne men vägrade att öppna munnen.
- Det var som fan, ingen som helst samarbetsvilja här märker jag. Hon ställde ned hinken på golvet igen och hittade en råttfälla och en tratt. Hon höll upp tjejens ena hand och lät råttfällan smälla igen över hennes finger vilket resulterade i att tjejen skrek och då körde Angelina ner tratten i hennes strupe så att hon nästan kvävdes. Hon höll kvar tratten i Lisas mun samtidigt som hon långsamt hällde ned blandningen i tratten. Lisa började hosta, men Angelina höll stadigt kvar tratten och fortsatte att hälla tills allt var slut, då drog hon bort tratten och slängde den i ett hörn. Lisa såg uppenbart plågad ut. Angelina log nöjt och började leta runt bland hyllorna.
- Amoniak! Det glömde jag helt bort! Utbrast hon förnöjt och tog ner en flaska som hon hällde i Lisas ögon. Lisa skrek. Angelina höll en hand för hennes mun.
- Vi vill inte att någon skall komma eller hur? Frågade hon, hon fick inget svar och Angelina var ganska säker på att hon nu förblindat sitt offer.
- Så, nu ska vi se vad vi mer kan hitta på. Synd att vi inte har en bil här, jag har alltid undrat vad exakt som händer om man andas avgaser tills man dör. Aja, jag är rädd att du får klara dig utan det. Det här rummet är så pass isolerat att jag tror att du skulle få slut på luft inom en halvtimme eller så. Och jag inser just att jag verkligen måste gå om jag ska hinna med mitt plan. Så som du förstår har jag inte tid att vänta så länge så… sade hon och avslutade aldrig meningen innan hon drog en genomskinlig plastpåse över Lisas huvud och tejpade fast den med silver tejp. Sedan lämnade hon den oförskämda tjejen där att dö. Vilket hon också gjorde inom en kort stund.
(Efter det här märkliga mellanspelet, önskat av Ellen, så kan vi nog återgå till handlingen.)

Marielle återvände ungefär en halvtimme innan planet skulle lyfta. Hon hade tyckt att det var trevligt att titta på porrfilm, fast killarna hade försvunnit när de insåg att det var bögporr men Marielle hade inte haft några sådana invändningar. Tjugofem minuter senare fick alla utom Kehlan panik, eftersom han inte var där och planet skulle gå fem minuter senare. Som tur var dök han upp två minuter senare, svettig med håret i oreda och gylfen oknäppt. Alla föredrog att inte fråga någonting om det utan var bara glada att de kom ombord och tre timmar senare landade de i Los Angeles, änglarnas stad.

3

Kapitel tre – I Shot the Sheriff

Marielle & Angelina
Det kändes som om de hade flugit i evigheter (I själva verket hade de bara flugit i ungefär 6 timmar) när kaptenen äntligen sade att de började närma sig USA:s kust. Angelina och Marielle hade suttit bredvid varandra men Marielle hade sovit mesta delen av resan. Angelina hade också försökt sova men hon hade upptäckt att det var väldigt svårt att somna, hon hade istället tänkt att hon kunde prata lite med Kehlan, men först så hade han varit försvunnen, förmodligen på toa, och sedan när han väl dök upp igen hade han somnat på en gång. Så hon hade haft en ganska långtråkig resa eftersom hon inte ens orkade bry sig om att försöka starta en konversation med den uppblåsta mörkeralven och Avéran pratade knappt med någon annan än Andrion så det kändes också ganska meningslöst. Men när kaptenen meddelande att de närmade sig kusten så vaknade Marielle till och såg sömndrucket på Angelina.
- Vad är klockan?
- Vem vet, vi har förmodligen passerat mängder av tidszoner nu.
- Varför är man tvungen att göra saker så komplicerade för? Klagade Marielle. Angelina ryckte på axlarna. Marielle tittade ut genom fönstret och vände sig sedan mot Angelina.
- Har vi varit i USA tidigare? Angelina tänkte efter, de hade varit på en sån otrolig mängd ställen men hon kunde inte minnas att de varit i USA någon gång.
- Jag tror inte det.
- Så märkligt, hur har vi kunnat missa det?
- Jag vet inte, sade Angelina eftertänksamt. En timme och 40 minuter senare landade hela gänget på JFK i New York. När de hade kommit av planet och folkmassan började dra sig mot baggage lämningen så började våra vänner att inse att de själva hade ganska stora brister i sitt bagage. Marielle och Angelina var fortfarande klädda i sina skolklädnader, vilket kanske inte är det mest diskreta klädesplaggen man kunnat tänka sig, Kehlan hade på sig jeans och en tröja som hade väldigt säregen doft, Detsamma gällde Andrion och Avéran fast deras tröjor luktade mest svett.
- Okej, vi har tappat bort dem igen, jag föreslår att vi skaffar oss rena kläder och hotellrum, sade Angelina och försökte få killarna att inse att det var bättre att jaga kidnappare i fräscha kläder efter en god natts sömn i en riktig säng. Efter en stunds övertalning hade de lyckats övertala killarna och snart hade de inhandlat lite nya kläder och hade hittat ett trevligt hotell där de fick tag på fyra rum, så Marielle och Angelina fick dela. Och sedan lade sig kvällen över New York, nästa morgon skulle de fortsätta att leta efter Travina.

The Bad Guy
Han var på dåligt humör. Riktigt dåligt humör, sånt där humör som gör att man börjar kasta omkring och slå och sparka på saker. Anledningen till varför han var arg var inte för att hans hantlangare ringt och sagt att de varit tvungna att ta en omväg genom USA för att villa bort förföljare, även fast den saken hade bidragit till hans dåliga humör, nej det som gjorde honom riktigt förbannad var det faktum att någon hade stulit hans Star Wars filmer. Han hade skickat ut folk att leta efter den skyldige, men ännu hade man inte hittat filmerna igen och han kände egentligen för att döda någon. Om det inte var för att han verkligen behövde flickan skulle han nog ha ringt till sina hantlangare och beordrat dem att mörda henne, trots allt så hade ju hennes vänner inte lyssnat på hans varning. Men han behövde henne så hon kunde inte dödas, inte än i alla fall.

Avéran
Han vaknade tidigt, han brukade vakna tidigt men när han tittade på klockan bredvid sängen och såg att den bara var fem så vart han ändå förvånad. Förvånad över att han kunde vara klarvaken klockan fem då han legat upp och vridit sig i sängen halva natten. Han tvivlade på att han kunde ha fått mer än några timmars sömn, men han hade alltid klarat sig på lite sömn, det var därför han hade anmält sig som en av Sindorion och Andrions spioner på slottet. Det var i alla fall en av anledningarna, det fanns fler om man verkligen tänkte på dem. Men Avéran ville inte tänka på dem för det gjorde bara ont. Han skakade på huvudet och klev upp ur sängen, han skulle ändå inte kunna sova mer. I stället gick han fram till fönstret och tittade ut, trots att det var så tidigt så körde det redan omkring en del bilar på gatorna, antingen så var det folk som var uppe tidigt, eller sent lade han till då han kom att tänka på att det var lördag morgon. I alla fall hade han för sig att det var lördag. Det var då han fick syn på något längre ned på gatan.
- Jag måste väcka de andra!

Marielle & Angelina
Angelina väcktes av att dörren till hennes och Marielles hotellrum slängdes upp och Avéran kom in och skrek åt dem att skynda sig upp. Från sängen bredvid hörde hon Marielle svära om hur tidigt på morgonen det var. Men Avéran gav inte upp utan snart hade han slitit av dem deras täcken och så sa han något om att han skulle gå och väcka Andrion. Tjejerna insåg att de nog inte skulle lämnas ifred så de tog sig upp och slängde på sig de ny inköpta jeansen och tröjorna och sedan skyndade de iväg till Andrions rum i hopp om att få en förklaring till varför de blev väckta fem på morgonen. När de kom fram hade Andrion precis kommit upp ur sängen och han var någorlunda anständigt klädd, han hade åtminstone på sig byxor.
- Vad händer? Frågade Marielle surt.
- Travina, sade Avéran.
- Va? Sa de andra tre.
- Hon och kidnapparna är utanför hotellet, de gick nere på trottoaren.
- Vi måste rädda henne! Skrek Andrion och släppte tröjan som han höll på att ta på sig.
- Men Kehlan då?
- Skit i honom!
- Du kan inte ta dig an de där två ensam!
- Jag klarar allt! Sade Andrion som den superhjälte han är och satte av tätt följd utav Avéran.
- Vi måste hämta Kehlan, sade Angelina och tjejerna sprang iväg längs korridoren tills de kom fram till dörren till Kehlans rum som de slet upp och så sprang de in i rummet.
- Kehlan! Vrålade Angelina. Kehlans huvud dök då upp från under täcket som han legat under och han tittade yrvaket på dem.
- Vad händer? frågade en annan röst bakom Kehlan och plötsligt dök ett annat huvud upp från under täcket. Den andra personen i Kehlans säng var uppenbart en kille, han hade kortklippt, nästan snaggat brunt hår och skäggstubb.
- Är du bög?! skrek tjejerna i kör och stirrade chockat på Kehlan och den främmande killen, som inte heter Jack, han råkar bara se ut som honom.
- Hell no. Straight men fuck each other all the time.(Jag trodde aldrig att jag skulle få chansen att citera något från en slash berättelse XP) sade Kehlan och flinade. Tjejerna bara stirrade på honom.
- Så klart att jag är bög, sade han i stället.
- Du dolde det riktigt bra, sade Angelina undertiden som Marielle fortfarande stod och såg chockad ut.
- Jag har inte dolt någonting, svarade Kehlan och log, innan han vände sig om mot den andra killen och viskade något i hans öra innan den andra killen lämnade sängen samtidigt som han drog på sig ett par kalsonger och slank in i badrummet helt oberörd utav tjejernas närvaro.
- Så du är bög? sade Marielle som återfått sin talförmåga. Kehlan nickade och log fortfarande. Marielles ögon sken upp.
- Då måste vi ju bli bästa kompisar! skrek hon förtjust, eftersom hon ju är lite skum. Kehlan såg förvirrat på halvgudinnan.
- Bry dig inte om henne, sade Angelina.
- Så, fanns det någon anledning till varför ni kommer dundrande in i andras hotellrum? frågade Kehlan i stället.
- Justja! utbrast Angelina. Vi kom ju för att säga att vi måste sticka fort som fan, Adde är på väg att göra något riktigt korkat.
- Det var ju väntat, mumlade Kehlan.

Andrion
Andrion sprang som en galning och om igen upprepade han Travinas namn i hjärnan som ett mantra. Han var tvungen att rädda henne, han skulle aldrig förlåta sig själv om något hände henne. Så han sprang, nerför trapporna i stället för att ta hissen och när han kom ut på trottoaren stannade han till och spanade efter Travina. Han hörde springande steg bakom sig och plötsligt var Avéran där.
- Var såg du dem? Frågade han flämtande. Avéran pekade åt höger och Andrion satte av igen, han hörde Avéran ropa åt honom att vänta men Andrion hade fortfarande bara tanken på att rädda Travina i hjärnan. Plötsligt fick han syn på henne och de båda kidnapparna där de stod och försökte få tag på en taxi.
- Travina! Vrålade han samtidigt som han sprang mot henne. Travina och de båda kidnapparna tittade upp på honom där han kom stormande emot dem. Den ena av dem drog fram något som liknade en pistol. Ett högt skott hördes sedan obeskrivlig smärta i bröstet innan allt blev svart.

Avéran
Avéran hade svårt att hålla jämna steg med Andrion men han hade nästan hunnit ikapp när han hörde Andrion skrika Travinas namn, sedan hörde han pistolskottet och först kunde han inte göra annat än att bara stå där och se på då Andrion föll ihop på marken, med blod som snabbt samlades i en pöl bredvid honom. Sedan bröts förlamningen.
- Andrion! Skrek han och sprang fram till mörkeralven som låg alldeles stilla på marken. Han började gråta hysteriskt samtidigt som han försökte hitta någon puls. Han vart lättad då han plötsligt kände en svag puls.
- Somebody call 911! Skrek han åt de människor som stod på trottoaren och stirrade och plötsligt hörde han springande steg bakom sig och ett ögonblick senare drog någon bort honom från Andrion och höll om honom, han misstänkte att det var Kehlan.

Marielle, Angelina & Kehlan
De hade nästan lämnat hotellet när de hörde Andrion skrika, och två sekunder senare när de hade kommit ut på trottoaren hörde de pistolskottet och Avéran som skrek Andrion. Ingen av dem hade någonsin sprungit snabbare än de gjorde nu. De kom fram och såg taxin som precis åkte iväg. Angel sprang efter den och svor, samtidigt som Kehlan sprang fram och drog bort Avéran från Andrion och sedan höll fast honom för att försöka lugna ner honom samtidigt som Marielle slet fram sin mobil och försökte ringa efter ambulans, men någon annan hade redan gjort det, för bara några sekunder senare dök en ambulans upp och de bar ombord Andrion på en bår och Marielle hoppade in med dem och skrek att de skulle träffas på sjukhuset, sedan åkte de iväg.

Kehlan som fortfarande höll om Avéran såg efter ambulansen då Angelina kom upp vid sidan om dem efter att hon plockat upp en pappersbit som låg på marken och stoppat i fickan. Jag vet inte varför, hon kanske samlar på pappersbitar? Eller så är hon väl bara renlig och det fanns ingen papperskorg i närheten.
- Tror du han kommer att klara sig? Frågade hon lågt.
- Jag vet inte, svarade Kehlan sanningsenligt och han kände hur Avéran darrade till lite.
- Vi borde få tag på en taxi och ta oss till sjukhuset. Angelina skulle precis gå fram till trottoarkanten och börja vifta och skrika efter en taxi men Kehlan lade en hand på hennes axel.
- Vi kommer inte att vara till någon nytta där ännu. Men jag tror att mörkeralven kommer att tycka att det är bra om vi samlar ihop hans saker. Han log uppmuntrande mot Angelina som nickade.
- Okej. Kehlan lossade greppet om Avéran och tittade på honom.
- Tror du att du klarar av att gå själv nu? Mörkeravlen nickade och Kehlan log varmt.
- Då så, då packar vi ihop våra saker. De gick tillbaka in i hotellet, utan att hindras av den folksamling som bildats runt dem, innan de tog hissen upp till rummen gick Kehlan fram till disken och beställde en taxi som skulle komma inom en halvtimme, sedan gick de upp, där Kehlan beordrade Angelina att plocka ihop hennes och Marielles saker i en väska. Sedan sade han åt Avéran att ta hand om sina saker så skulle Kehlan fixa Andrions. En halvtimme senare satt de i taxin, vilket borde klassas som ett mirakel. Ett ännu större mirakel var att de tog sig relativt snabbt fram till sjukhuset där de efter vissa förfrågningar i receptionen fick en vägbeskrivning till akutens väntrum. De vandrade genom de dystra korridorerna och kom så småningom in i ett lika dystert rum där Marielle blek och fortfarande någorlunda blodig satt och väntade. Men så fort de andra kom in kramade hon om Angelina och meddelade att Andrion skulle bli opererad och att läkarna fortfarande var osäkra på om han skulle klara sig.

The Bad Guy
- Either I’m gonna kill her, or I’m beginning to like her! The Bad Guy hade återfått sina älskade filmer, och han hade inte behövt döda alltför många människor. Men han blev ändå ganska upprörd när telefonen ringde då han var upptagen med att njuta av filmerna. Han tryckte motvilligt på paus knappen och tog upp telefonen.
- Ja det är bossen här, sade han och han insåg att han glömt bort röstförvrängaren, så han snabbade sig att leta rätt på den under högarna med chipspåsar som han införskaffat för att fira att han återfått filmerna.
- Ehm, det här är bossen, sade han när han fått på sig röstförvrängaren.
- Vad säger du? Mottagningen är lite dålig här. Har du dödat mörkeralven? Nej men det är ju fantastiskt! Då kan ni komma hit på en gång! Vad då fortsätta förvilla dem? De kommer väl inte förfölja er när en av dem har dött? Jaså, ni tror det. Ja men försök skynda er, jag har inte all tid i världen på mig! Han lade på och muttrade om odugliga hantlangare och sedan sjönk han djupare ned i soffan och tryckte på play igen.

2

Kapitel två – Here we go again!

Marielle & Angelina
Marielle lade på mobilen och stoppade ner den i fickan igen.
- Hon svarade inte.
- Det menar du inte, sade Angelina sarkastiskt.
- Äh, det var ju värt en chans! Hävdade Marielle.
- Bråka inte vi måste lösa det här nu, sade Kehlan och log. Han satt nu upp i sängen och han verkade inte längre besväras av armen som hade läkt väldigt snabbt.
- Vi bråkar inte, sade Angelina.
- Nä, vi bara diskuterar, sade Marielle. Kehlan suckade, men Marielle och Angelina brydde sig inte om honom
- Hur kan hon bara försvinna så där? Frågade Angelina Marielle.
- Det måste ju finnas några ledtrådar! Sade Marielle och hittade äntligen sin detektivmössa som hon drog på sig (Hon hade töjt ut den). Kom så letar vi! Kehlan och Andrion såg tvivlande ut men Angelina sken upp.
- Ni kan stanna här och hålla varandra sällskap så kommer vi tillbaka om vi hittar något! Sade hon och hoppades att de skulle göra som hon sa och sedan skulle de helt enkelt kunna dumpa killarna här och slippa ha dem dragandes efter sig. Tyvärr så hade hon inte sån tur.
- Åh nej, ni ska inte tro att ni kan gå ut ensamma och leta efter ledtrådar och sedan sticka och dumpa oss här! Sade Kehlan. Angelina muttrade för sig själv, samtidigt som Kehlan klev upp ur sängen enbart i förd en vit skjorta och ett par grå boxerkalsonger och Marielle lade märke till att han hade snygga ben och en snygg rumpa. Sen upptäckte han att hon tittade på honom och han flinade hemlighetsfullt samtidigt som han drog på sig ett par jeans som praktiskt nog låg på en stol i närheten.
- Så, då går vi, sade han. Angelina och Marielle gick först, sen kom Kehlan som försökte få igång ett samtal med Andrion som mest såg ganska deppig ut. Korridorerna var tomma, förmodligen för att alla andra hade lektion så de stötte inte på någon. Snart kom de ut i solskenet.
- Så, vars var det ni blev anfallna? Frågade Angelina och försökte sno Marielles mössa.
- Där, sade Kehlan och pekade mot den förbjudna skogen.
- Okej! Sade Angelina och började gå i den riktningen efter att ha gett upp kampen om mössan. De kom fram och såg att de helt klart inte kunde ha missat platsen, det var blod och lera där. Men blodet fanns bara just där och ingen annanstans vilket fick tjejerna att misstänka att det mesta var Kehlans blod.
- Okej, sade Marielle och drog fram ett förstoringsglas och började undersöka gräset.
- Iew, det är blodigt här! Utbrast hon ganska direkt.
- Det menar du inte, sade Angelina.
- Jag förlorade lite blod ja, svarade Kehlan. Det var inte meningen, sade han och log.
- Ska vi försöka vara lite seriösa sade (den minst seriösa av dem alla) Andrion.
- Okej då, Mr. Seriösa Superhjälte, vad föreslår du att vi ska göra då? Frågade Marielle och såg surt på Andrion som vred lite oroligt på sig.
- Jao, men, eh… började Andrion då de plötsligt hörde ett ljud från skogen, det lät ungefär som när någon slår foten i en sten eller en trädrot och svär, jag är övertygad om att ni förstår exakt vad jag menar. Två sekunder senare dök en mörkeralv upp, och det var inte Sindorion! Det var mörkeralven från några sidor tidigare nämligen Y.
- Vad gör du här? Frågade Andrion. Jag sa ju åt dig att städa mitt hus! Y tittade sårat på Andrion.
- Jag blev klar och tänkte att ni kanske kunde behöva min hjälp.
- Varför skulle vi behöva din hjälp? Y såg ännu mer sårad ut.
- Vem är han? Frågade Marielle.
- Har du bytt ut Sidde mot honom? Frågade Angelina förhoppningsfullt..
- Nej jag har inte bytt ut honom, det där är, eh… eh… sade Andrion när han insåg att han inte visste vad Y hette. Y såg ut som om han skulle börja gråta vilket ögonblick som helst nu.
- Jag heter Avéran!
- Justja! Så var det ja! Utbrast Andrion. Han var utsänd här för att hålla koll på vad ni gjorde. Andrion tystnade snabbt eftersom han förmodligen insåg att han kanske inte skulle ha sagt det.
- Kehlan har redan berättat att det strukit omkring massa mörkeralver här, sade Angelina. Andrion gav Kehlan en sur blick som Kehlan bara besvarade med ett av sina ”Jag är så jäkla bäst” leenden. Sedan vände sig alla mot mörkeralven Avéran.
- Så, varför tror du att du kan hjälpa oss? Frågade Kehlan och såg nyfiket på den nyanlände.
- För att jag råkade höra vad de pratade om precis innan de kidnappade Travina, svarade Avéran. Alla stirrade chokat på honom.
- Och ändå så skickade du mig hit i stället för att säga det på en gång till mig? Skrek Andrion, Avéran såg ned i marken och mumlade.
- Vad? Frågade Andrion fortfarande ilsket.
- Det bara blev så. Jag visste inte att de var kidnapparna, det var först efter att du stack iväg som jag började lägga ihop saker och ting.
- Vad sa de? Frågade Angelina.
- de pratade om att deras boss som var i Egypten skulle bli väldigt nöjd om de klarade jobbet och om den oerhörda belöning som de skulle få.
- Så du tror att de ska till Egypten? Frågade Marielle. Avéran nickade.
- Vad finns i Egypten? Frågade Angelina.
- Pyramider och sand? Föreslog Marielle.
- Så ska vi bege oss till Egypten då? Sade Andrion. De andra nickade.
- Here we go again! Skrek Marri, som alltid haft problem med att hålla sig seriös.

Travina
Trams blev bryskt väckt ur sin härliga dröm om rosa får, pyramider och flygande blå flodhästar. Hon slog mödosamt upp ögonen och fick syn på en man med en halsduk virad runt halva ansiktet. Han hjälpte henne att sitta upp och hon insåg att hon satt i baggaget på en bil.
- Här drick lite vatten, sade han med en konstig brytning som Travinas nerdrogade hjärna inte riktigt kunde placera. Sedan kände hon hur en mugg hölls mot hennes mun, hon försökte lyfta händerna för att själv hålla i den men hon insåg att hon fortfarande hade svårt att få sin kropp att lyda så hon fick stå ut med att han hällde i henne vattnet, men hon var så pass törstig att hon inte orkade bekymra sig, dessutom var hon ju som tidigare sagt ganska drogad också.
- Kan du fixa bilen?! Skrek mannen åt någon annan tänkte Travina för han kunde knappast prata med henne.
- Det verkar inte som så, svarade någon från vad Travina gissade var under bilen.
- Jäkla skit. Vad gör vi nu?
- Vi skulle kunna lifta till London och ta flyget i stället? Föreslog mannen under bilen.
- Med hon här? Hon är ju fullproppad med så mycket droger att hon knappt kan sitta!
- Då får vi väl se till att fixa till det då.
- Hur hade du tänkt göra det?
- Tja, vi skulle kunna vänta tills det mesta utav drogerna gått ur kroppen på henne och sen kan vi bara skylla på att hon är full.
- Hur lång tid kommer det att ta?
- Jag vet inte. Men var lugn, vi säger bara till bossen att vi tar igen den missade tiden då vi flyger i stället för att köra bil genom Europa.
- Visst säger du det så. Han vände sig mot Travina igen. Ligg ner och sov, vi måste se till att du blir lite klarare i huvudet. Travina som kände att hennes ögonlock redan var på väg att slutas lade sig tacksamt ner igen. Hon somnade om på en gång och hade snart återvänt till den trevliga drömmen om rosa får och flygande blå flodhästar.

Kehlan
Efter mycket diskuterande fram och tillbaka hade man enats om att bästa sättet att ta sig till Egypten var genom att flyga, sedan hade de också kommit fram till att största chansen att hitta ett flyg till Egypten var från Heathrow. Problemet var väl bara det att Heathrow låg i London och våra hjältar var i Skottland. Detta hade de löst genom att ta till Andrions favorit färdmedel, nämligen b(o)ussen. Så nu satt hela gänget på en buss genom de skotska högländerna, eller lågländerna, jag är lite osäker på vad som är vad, de hade skulle snart passera Edinburgh i alla fall. Marielle satt för tillfället och läste Shonen Jump och Angelina hade hittat en typ Metro och satt och löste Sudko. Bakom dem så satt Andrion och Kehlan och diskuterade för och nackdelar med bussar. Kehlan var emot och Andrion var för och Avéran var opartisk domare, men han satt och gav Andrion trånande blickar och höll med om allt mörkeralven sa så Kehlan var i underläge.
- Allt jag säger är att bussar är så långsamma! Om vi hade tagit tåget så skulle vi ha varit framme på nolltid.
- Inte då, det är bara några timmars skillnad, dessutom är bussar mycket billigare, sade Andrion och fick en med hållande nick från Avéran. Kehlan suckade och vände ryggen mot Andrion och såg ut på det regniga skotska landskapet. Han kunde inte förstå varför Andrion envisades med att ta bussen. Det kanske bara var några timmars skillnad men hallå, några timmar kanske var allt som behövdes för att rädda Travina innan de hunnit ta med henne till Egypten, och vad var det med allt prat om pengar? Han hade ju väntat sig att åtminstone Andrion kunde betala hur mycket som helst för att få tillbaka Travina. Nej Kehlan kunde inte förstå sig på Andrion.

Andrion
Andrion vände sig surt bort från Kehlan. Han tyckte om den där killens attityd, som om han vore den enda som faktiskt brydde sig om Travina. Det var Andrions flickvän, hans, han hade kämpat hårt för att få tillbaka henne och han ville inte att någon kille som påstod sig vara en gammal vän till Travina skulle komma och förstöra allt.
- Vad tänker du på? Det var Avéran som tittade bekymrat på Andrion.
- Åh, jag saknar bara Travina, sade Andrion och Avéran såg medlidsamt på honom.
- Ah, men det är lugnt, vi kommer att hitta henne, du har ju lyckats med sånt här tidigare. Andrion log tacksamt åt honom.
- Jo jag har ju det. Har jag föresten berättat för dig om den där gången då jag räddade världen från en galen doktor?
- Ja, det har du, men jag hör det gärna igen, sade Avéran med tindrande ögon.
- Okej, det var så här förstår du…

(Okej, drygt, nu åker de bara buss och Adde berättar tråkiga historier för den där dregglande och dyrkande hundvalpen han har, eh jag menar Avéran. Så jag tänkte att vi hoppar smidigt fram till då de kommer fram till Heathrow, och praktiskt nog så råkade de anlända bara en kvart efter att the bad guys hantlangare kom fram, vilket märkligt sammanträffande.)

(Ja, justja, jag har ju ingen aning om hur Heathrow ser ut, så eh, det här stämmer inte, däremot så skulle det nog stämma ganska bra med typ jag vet inte Arlanda kanske. Fast jag tror att det var en annan ingång jag tänkte på, eller en annan flygplats? Äh, skit samma, ni bryr er nog inte)

Marielle, Angelina & Travina
De hade äntligen kommit fram till London och flygplatsen, efter att ha tvingats lyssna på Andrions fåniga historier som säkert bara var lögner så hade de nästan börjat överväga att kasta ut honom från bussen men Kehlan hade råkat höra Marielle och Angelina planera det och han sa åt dem att inte göra det eftersom Travina säkert skulle bli glad över att få se sin pojkvän. Angelina hade då sagt att Kehlan måste ha gjort ett ganska dåligt jobb med att bevaka Trams eftersom han helt missat att tjejerna var sjukt less på att jämt och ständigt behöva dra med sig mörkeralverna, Kehlan hade ändå förbjudit dem från att kasta av Andrion. Så när Marielle och Angelina kom fram till flygplatsen var de inte på så jätte bra humör.

Travina var nästan klar i huvudet nu, hon hade fortfarande sjukt ont i huvudet men hon klarade nästan av att tänka och på så sätt hade hon en vag gissning om varför de höll henne nerdrogad. Hon misstänkte att de visste att hon kunde använda viljan och ordet om hon var drogad så kunde hon omöjligt samla viljan för hennes tankar var så splittrade. Vilket de fortfarande var eftersom drogerna fortfarande satt i lite, men nu kunde hon i alla fall röra på sig. Fast mannen som hade gett henne vatten höll hennes högra arm i ett hårt grepp, så hon hade inte speciellt mycket frihet och dessutom hade de jävlarna tagit hennes mobil. De hade ganska precis kommit in på flygplatsen och var nu på väg, om Travina förstått det rätt, till incheckningen. Då hon plötsligt hörde en massa oväsen vid entre dörrarna, hon och hennes kidnappare vände sig om och fick syn på ett kaos utan dess like, det låg två omkullvälta baggagevagnar och väskor och påsar låg utspridda överallt och mitt i oredan stod Angelina, Kehlan, Andrion och en okänd alv, hon skymtade även Marielle som låg ned bland alla väskorna. Travinas instinkter vaknade då till liv trots att hennes hjärna inte riktigt fungerade.
- Angel! Vrålade hon. Männen som höll i henne stirrade på henne och sedan på Angelina och de andra som stirrade på Travina. Sedan kände hon hur mannen som höll henne i armen släpade med sig henne uppför en rulltrappa och hon förlorade de andra ur sikte.

Angelina såg förvirrat efter Travina som släpades med bort mot en rulltrappa, sedan registrerade hennes hjärna att både Kehlan och Andrion satte av efter dem. Angelina själv var på väg att springa när hon kom ihåg Marielle som fortfarande låg nere på golvet efter att ha krockat med bagagevagnarna. Hon vände sig mot Marri och hjälpte henne upp.
- Fort, vi måste skynda oss. Hon såg sig omkring efter Avéran men hon kunde inte se till honom så hon förutsatte att han också stuckit iväg efter Kehlan och Adde. Marielle och Angelina satte av mot rulltrappan och de stackars människor som råkade komma i vägen för dem blev brutalt omkullknuffade vilket lämnade en hel rad ilskna människor som skrek efter dem men de båda tjejerna struntade fullständigt i det, allt de hade i huvudet var att de var tvungna att hinna ikapp Travina. Men när de kom uppför rulltrappan och hade sprungit ett par meter i folkmassan insåg de att de tappat bort allihop.
- Jäkla skit! Skrek Angelina och snurrade runt på stället och försökte se någonting samtidigt som Marielle satte igång med att svära men den här gången hade Angelina inte något emot det utan hjälpte till hon också.

- Vad fan var du tvungen att göra så där för?! Skrek en av männen och skakade omilt Travina.
- Ta det lugnt, sade mannen som hade gett henne vatten tidigare. De stod nu i närheten av biljettkassorna efter att ha sprungit runt över nästan hela flygplatsen för att förvirra de som följde efter.
- De vet att vi är här, hur ska jag kunna ta det lugnt?
- Hon gjorde precis vad vem som helst som är kidnappad skulle ha gjort. Kom igen nu, vi måste förvilla de där typerna. Gå och köp biljetter i stället så tar jag hand om henne. Den andra mannen gick muttrandes iväg mot kassan, det var bara en man före i kön. Den andra kidnapparen tittade på Travina.
- Det var inte smart att reta upp honom, han har ganska dåligt temperament. Travina sade inget hon gjorde ännu ett försök att samla viljan och till en början så kändes det nästan som om det skulle gå, men hon tappade koncentrationen när den andra mannen kom tillbaka och hon suckade.
- Här, jag har biljetter till New York.
- New York?
- Ja, vi ska ju förvilla dem. Kom här, planet går om några minuter och det här var de sista platserna.


Kehlan
Kehlan och Andrion hade verkligen sprungit snabbt och de hade verkligen trott att de skulle hinna ikapp dem, men de hade tappat bort dem i folkmassan och när Avéran kom ikapp dem hade de båda killarna stannat för att se var de var, men de hade egentligen ingen som helst aning om var exakt de var, vilket var ganska problematiskt. Dessutom hade de ingen som helst aning om var Marielle och Angelina var.
- Jäkla skit! Skrek Kehlan och började sedan visa exakt hur många svordomar han lärt sig under sin tid som spion. Och med tanke på vilka han spionerat på så var det en hel del. Andrion och Avéran bara såg förvånat på honom där han gick fram och tillbaka och svor i samma stil som Marielle. Efter ett tag tystnade han dock eftersom han insåg att det stod folk och tittade på honom.
- Vad tittar ni på? Fräste han, folk återgick då snabbt till vad de gjorde tidigare.
- Vad ska vi ta oss till? Sade han i stället och han kände att till och med hans röst lät uppgiven.
- Vi hittar dem nog, sade Avéran och klappade Kehlan på axeln.
- Hur kan du vara så optimistisk? Frågade Andrion surt. Vi hade vår chans att få tillbaka Travina, dessutom har vi tappat bort Angelina och Marielle och vi är vilse på en av världens största flygplatser.
- Du har faktiskt bara ett rätt av tre, sade plötsligt en röst bakom dem och de snurrade runt och fick syn på Angelina och Marielle.
- Japp, ni har inte tappat bort oss och vi vet precis var vi är. Om vi går längs den här gången och sedan svänger höger, vänster, vänster höger så kommer vi till stället där de säljer flygbiljetter, och jag antar att det är där vi borde börja. Killarna stod och stirrade förvånat på dem ett ögonblick och sedan sken de upp.
- Jag skulle kunna kyssa er! Skrek Kehlan. Angelina såg lite skeptiskt på honom undertiden som Marielle log. Kehlan kom sedan på vad han sagt och till vilka så han försökte sig på ett vinnande leende.
- Så, ska vi gå och fixa biljetter då, sade han och började gå i förväg. De andra följde efter honom. De kom så småningom fram till rummet där de sålde biljetter helt omedvetna om att hade de bara varit där några minuter tidigare så skulle de ha stött på Travina. Kehlan gick fram till disken.
- Har det varit två män här iförda halsdukar och en ung svarthårig tjej? Frågade han den unga killen bakom disken.
- Eh, jag tror inte att jag har tillåtelse att lämna ut den sortens information, sade killen och flackade osäkert med blicken, förmodligen så hoppades han att någon skulle komma till hans räddning, men eftersom det var så lite folk där (Jag sa för ett tag sen att det här var en av världens största flygplatser, chansen att det skulle finnas få människor någonstans överhuvudtaget är förmodligen obefintlig.) Kehlan log charmigt mot killen som började rodna.
- Nå, men ingen behöver ju veta något, sade Kehlan lugnt och lade ena handen över killens hand. Så… sade han och lät frågan vara osagd.
- Eh, jag kanske kan göra ett litet undantag, ingen kommer ju ändå att få reda på något, sade killen och rodnade. Jag var nämligen här när de kom in, de verkade ha sprungit och sedan började de att skaka och skrika åt tjejen. Kehlans ögon mörknade och killen bakom disken ryggade tillbaka så Kehlan tvingade sig själv att inte se så mordisk ut.
- Vad gjorde de sedan? Frågade han i stället och försökte få orden att låta normala.
- En av männen köpte tre biljetter till New York.
- New York?
- Ja, New York, det var jag som sålde dem till dem.
- Aha, har de planet gått redan? Killen kollade på sin klocka.
- Jag är rädd för att det har gjort det. Kehlan suckade bedrövat.
- Nåväl, du tror inte att jag och mina (*räknar*) fyra vänner där skulle kunna få biljetter på nästa plan till New York?
- Det kan jag säkert ordna, sade killen.
- Tack så mycket för din hjälp, sade Kehlan och log. Ett par minuter senare gick Kehlan bort till de andra som stod en bit bort med fem biljetter till ett plan till New York som skulle gå om en kvart.
- Planet går om en kvart så det är bäst att vi skyndar oss, sade han, samtidigt som han gav var och en varsin biljett och sedan gick de iväg mot gaten.

1

Kapitel ett – Nya och gamla vänner

Marielle & Angelina
De följde efter Snape genom korridorerna då Marielle plötsligt kom på att hon fortfarande inte frågat var tusan Travina var, det var inte likt deras vän att vara försvunnen.
- Eh, du Angel. Var fan är Trams? Frågade Marielle. Angelina tittade förvånat på Marielle.
- Jag vet inte. Hon var inte i sin säng i morse när jag vaknade. Jag trodde att hon gått ner till matsalen tidigare bara.
- Det kan hon inte ha gjort, för i så fall skulle hon ha väntat där nere när jag kom och det gjorde hon inte.
- Så märkligt. Fast…
- Fast vad?
- Jag såg henne i går kväll, eh, natt, Angel sänkte rösten till en viskning så att Snape inte skulle höra. Hon var ute och smög vid förbjudna skogen, hon stod och pratade med en kille jag inte sett tidigare. Jag hade tänkt fråga henne om det nu när vi vaknade.
- Hm, märkligt, mumlade Marri och började rota i sina fickor efter sin välanvända detektivmössa. Angelina nickade.
- Jag vet, väldigt skumt och nu har de hittat ett lik. Jag undrar vem det är.
- Sluta viska! Fräste Snape, Angelina gav honom en death glare men han såg det inte utan fortsatte att gå. Efter en liten stund nådde de stenstatyn som vaktade Humlesnurrs kontor (dagen till ära var den iklädd en svart kåpa och höll i en lie, både Marielle och Angelina fann det hela en aningen makabert). Det vart däremot väldigt överraskade när Snape fortsatte att gå.
- Eh. Snivelus, om du har glömt det så är Humlesnurrs kontor där, sade Marri och pekade i riktning mot stenstatyn.
- Jag vet det miss Hawk, men Hum… Dumbledore ville träffa er på ett annat ställe. Tjejerna såg förvånat på varandra men fortsatte att följa efter Snape. Efter en mycket lång vandring nådde de äntligen målet. Sjukhusflygeln.
- Ville Humlesnurr träffa oss här? Frågade Angelina tvivlande och såg sig omkring.
- Ja det ville han, hörde de plötsligt Humlesnurrs röst säga bakom dem. Tjejerna snurrade runt och fick syn på rektorn som stod där och såg allvarligt på dem, innan han vände sig mot Snape.
- Du kan gå nu Severus. Snape nickade och lämnade rummet.
- Vi har inte gjort något! Utbrast Marri plötsligt eftersom hon tyckte det var smart att säga att hon var oskyldig redan innan anklagelsen kom.
- Jag ska inte anklaga er för något. Han granskade tjejerna ingående.
- Jag förstår att ni lagt märke till er väns uppenbara frånvaro (så uppenbar är den väl inte, jag hade nästan glömt bort henne. Dafs. Anm. Var snäll! Trams. anm.).
- Ja, vet du något? Frågade Angelina, vilket ju är onödigt för vi vet ju alla att Humlesnurr vet allt.
- Tyvärr ja. Det verkar som om er vän har blivit kidnappad. Tjejerna stirrade förvånat på Humlesnurr.
- Va? Utbrast båda i kör. Sedan kom Angelina på något.
- Var det därför som det låg ett lik ute på gräsmattan? Humlesnurr såg ogillande på henne.
- Ja och nej. Han är inte död, han misshandlades illa, förmodligen när han försökte försvara Travina. Han var nästan död när han hittades nu i morse, men han kommer att överleva. Plötsligt kom Madame Pomfrey gående.
- Ursäkta mig rektorn, men han är vaken nu. Humlesnurr såg på henne och nickade.
- Kom med här tjejer.
- Jag tror inte att… började Pomfrey, men Humlesnurr lyfte upp ena handen för att tysta henne.
- Tjejerna här kommer att behöva förklaringar och den enda som kan ge oss dem är den här unge mannen och det är lika bra att de får vara närvarande på en gång än att jag skall behöva upprepa det för dem igen sedan. Pomfrey såg på Humlesnurr men sa inget så han började gå med tjejerna tätt bakom sig. De rundade en skärm som stod uppställd framför en säng där en ung kille låg. Hans ansikte såg väldigt blåslaget ut och hans ena arm var bandagerad. Men man kunde ändå se att han var ganska snygg, vilket både Marielle och Angelina lade märke till. Han öppnade sina guldbruna ögon och såg på Humlesnurr och flickorna, han verkade inte se speciellt förvånad ut när han granskade dem. Marielle tyckte att det var väldigt märkligt för hon hade då aldrig sett honom tidigare, men Angelina tyckte att det var något bekant med honom och så slog det henne.
- Det var du.
- Vad? Frågade Marielle oförstående.
- Det var han som jag såg Travina prata med i går natt, sade hon till Marielle, som såg förvånat på Angelina och sedan på killen i sängen.
- Vem är du? Frågade hon honom. Killen log ett självsäkert leende.
- Det är en ganska oviktig fråga i nu läget Marri, svarade han lugnt. Marielle stirrade förvånat på honom, men han vände sig mot Humlesnurr.
- Var är Travina? Humlesnurr såg nedstämd ut.
- Hon är försvunnen, de som anföll er tog henne med sig. Killen vände bort huvudet och såg ned på täcket.
- Fan, mumlade han.
- Vet du vem han är? Frågade Angelina Humlesnurr i stället, för hon tyckte att det verkade som om Humlesnurr visste mer än han avslöjade (Det var ju ingen nyhet. Dafs anm. Har du inget bättre för dig att göra? Trams anm.)
- Jag vet inte exakt vem han är, och jag vet varför han är här, men jag vet inte varför han pratade med Travina igår kväll, för det skulle han nog inte göra egentligen. Killen tittade ner på täcket.
- Men vad gör han här då? Du sa ju att vi skulle få svar på våra frågor. Som det är nu har vi bara fått fler! Klagade Marielle.
- Ja, jag tror att en liten förklaring kan vara på sin plats, sade Dumbledore och vände sig mot killen i sängen.
- Borde vi inte försöka hitta Travina i stället, sade killen och gjorde ett ganska meningslöst försök att byta samtalsämne.
- Så fort vi får svar på våra frågor, svarade Angelina.
- Jaja, mumlade killen. Jag heter Kehlan, jag råkar vara en gammal vän till Travina. Hennes morbror råkar vara ledare för den främsta underrättelsetjänsten där vi kommer ifrån och han tyckte att det behövdes någon som höll koll på vad hon gjorde. Så han gjorde en överenskommelse med Dumbledore här, eller Humlesnurr om ni känner för det. Han slängde in ett överlägset leende och fortsatte, sedan att berätta. Jag råkade sedan avslöja det här för Travina, som sade åt hennes morbror att sluta bevaka henne, eller åtminstone dra ner på antalet spioner, jag tror han kommer att ångra det när han får reda på det här, tillade han. Nåja, Travina och jag gjorde även en överenskommelse om att hon ska få gå igenom mina rapporter innan jag skickar iväg dem till hennes morbror. Marielle och Angelina stirrade chockat på Kehlan som log.
- Ja, det tror jag kommer att svara på några av era frågor. Han vände sig mot Humlesnurr.
- Lämnade de som tog henne inget efter sig? Humlesnurr såg på Kehlan och stoppade sedan handen i fickan och drog upp en papperslapp.
- De lämnade den här, men den är adresserad till Marielle och Angelina. Han gav lappen till Marielle som läste den snabbt och räckte vidare den till Angelina som började läsa högt.
- Om ni vill se er vän i livet igen gör ni bäst i att inte följa efter oss. Undertecknat The Bad Guys.
- Kreativt, mumlade Marielle.
- Ja, som om vi ens hade en möjlighet att följa efter dem, vi vet inte ens vilka som tog henne, mumlade Kehlan.
- Det är ju ett problem, mumlade Marielle.
- Så du såg inte hur de såg ut? Kehlan skakade på huvudet.
- Jag minns inte, allt jag minns är att jag pratade med Travina och sedan ligger jag här.
- Jäklar, sade Marielle och Angelina tittade på sin vän förvånad över att hon använt ett så milt uttryck, men när hon vände sig mot Marielle så kunde hon se hur hennes vän tog ett djupt andetag och Angelina som förstod vad som väntade satte snabbt en hand framför Marielles mun.
- Vi måste komma på något, och det snart, för jag misstänker att vi snart kommer att ha en drös mörkeralver här, eller åtminstone två. Tjejerna såg förvirrat på Kehlan.
- Visste ni inte att det stryker omkring mörkeralver här med jämna mellanrum? Jag är inte den enda som bevakar er. Hur tror ni annars att era kära mörkeralvs vänner alltid vet vars ni är? Han log roat.
- Av någon anledning är jag inte ens förvånad, suckade Angelina.

Andrion
Andrion var fullt upptagen med att skriva på sin självbiografi som han var övertygad om skulle bli en bestseller. Anledningen till varför han börjat skriva på en självbiografi var att han tyckte att det var alla superhjältars plikt att berätta för mänskligheten om hur fantastiska de var, och då speciellt Andrion. Tyvärr så var Andrion en urusel författare, i stil med Strindberg skulle jag gissa. Nåja, han var fullt upptagen med detta då en random mörkeralv störtade in i hans hus, jag har ingen aning om vad han heter och jag tvivlar på att Andrion vet det heller, så vi kan kalla honom Y. Y stod mitt i Andrions vardagsrum, där han brukade skriva, och flämtade och flåsade. Andrion stirrade förvirrat på Y.
- Vad gör du här?
- Jag kommer precis från Hogwarts. Andrion gjorde stora ögon.
- Från Hogwarts? Vad har hänt?
- Travina har blivit kidnappad.
- Va? Utbrast Andrion och han kände hur han blev alldeles kall i kroppen.
- Ja, och ryktet säger att de har en kille uppe i slottet som hittades misshandlad och han kan ha varit inblandad i det hela.
- Jag måste dit! Skrek Andrion och flög upp ur stolen så att papper och pennor flög all världens väg. Han såg på oredan ett ögonblick och såg sedan stint på Y.
- Städa upp det här! Beordrade han och svepte sedan snabbt förbi Y som stirrade förvirrat efter Andrion innan han började städa. Andrion sprang snabbt som vinden (Jag älskar klyschor!) till Sindorions hus, praktiskt nog så råkade Sindorion vara ute och, eh, klippte gräset.
- TravinaharblivitkidnappadvimåstetillHogwartsochräddahenne! Skrek Andrion utan att andas, vilket innebar att det inte blev några mellanrum mellan orden.
- Va? Sade Sindorion och tog av sig hörlurarna, han hade lyssnat på Amy Diamond.
- Jag sa att Travina blivit kidnappad så vi måste till Hogwarts och rädda henne! Skrek Andrion den här gången lite lugnare. Sindorion vände sig om mot huset.
- Älskling, jag sticker iväg med Andrion och räddar Travina! Skrek han. Två sekunder senare dök Andrea upp.
- Knappast! Du stannar här! Du har inte städat huset ännu, och sen så ska du laga middag och ge mig en helkroppsmassage! Sade hon med myndig röst. Sindorion såg tillgivet på Andrea.
- Ja visst älskling! Sedan vände han sig om mot Andrion.
- Sorry, jag kan inte följa med.
- Whipped, mumlade Andrion tyst.
- Va?
- Inget! Vi ses!
- Ha så skoj! Skrek Sindorion och satte på sig hörlurarna och började sjunga högt med i låten.
- What's in it for me - I really gotta know. What's in it for me - this ain't a one man show. Andrion stack, fort som fan.

Kehlan
Kehlan var rastlös. Enligt honom var han inte alls tvungen att ligga i en sjuksäng, visst han hade en brutit en arm lite, men den hade nästan blivit fixad nu, han hade under de senaste timmarna upptäckt att magi var riktigt användbart, men varför var han då tvungen att stanna i sängen? Dessutom hade Humlesnurr skickat iväg Angelina och Marielle för att ha lektioner, något som de protesterade högljutt emot. Så nu låg han där ensam om var rastlös. Han var tvungen att leta rätt på Travina, han bara måste. Plötsligt hörde han hur dörren till sjukhusflygeln smälldes upp och han hörde snabba steg som var på väg emot honom, och han hade en vag misstanke om att det knappast kunde vara bra. Och det visade sig att hans misstanke var rätt för plötsligt höll en mycket arg, men snygg lade hans hjärna till, mörkeralv ett strupgrepp om Kehlans hals. Kehlan bet sig oroligt i läppen och försökte att inte tänka på att han höll på att bli strypt, det var ganska svårt.
- Var är hon?! Vrålade Andrion och Kehlan började undra vars alla människor var? Det var ju för tusan en skola, den kunde ju inte helt plötsligt ha tömts på folk, någon borde väl ha hört mörkeralven?
- Jag… började Kehlan och insåg att det var mycket svårt att prata samtidigt som någon försöker pressa ihop ens hals till samma storlek som ett sugrör ungefär.
- Var är Travina?! Vrålade Andrion i Kehlans öra.
- Jag… vet… inte… fick Kehlan fram men han visste att Andrion knappast skulle tro honom och mycket riktigt så ökade trycket på Kehlans hals och han förvånades över hur stark mörkeralven var, hade han otur skulle han kanske till och med bryta nacken av honom. Och det skulle vara väldigt onödigt tänkte Kehlan. Men plötsligt hörde han en röst bakom Andrion, båda hade varit för koncentrerade på vad som hände, för Kehlan kände hur Andrion nästan hoppade till lite och samtidigt lättade på greppet, fast bara lite.
- Andrion! Vad gör du här?! Kehlan hade en ganska vag gissning om att det var Marielle som sade det.
- Vad gör du? Släpp honom genast! Skrek Angelina.
- Men, protesterade Andrion och vägrade släppa greppet om Kehlans hals. Kehlan slöt ögonen och önskade att Andrion skulle ta sitt förnuft till fånga och släppa honom.
- Andrion, släpp genast ned honom! Sade Angelina igen men den här gången var hennes röst närmare och Kehlan kunde känna hur Andrion lossade på greppet lite till och det blev lite lättare att andas, han slog upp ögonen igen och såg nu att Angelina stod bredvid Andrion, vit i ansiktet, inte utav rädsla utan snarare av ilska.
- Andrion, sade hon med dödligt låg röst och då kände Kehlan hur Andrion släppte honom, och han gled tillbaka i sängen, blundade och drog djupa andetag för att fylla sina lungor igen.
- Kan du förklara vad du nyss gjorde? Frågade Angelina.
- Jag trodde att, började Andrion.
- Trodde vad? Avbröt Marielle från andra sidan av sängen.
- Att han var en av de som kidnappade Travina, sade han och Kehlan slog upp ögonen och mötte den ilskna blicken som Andrion gav honom.
- Men det är han inte, han är en av Travinas vänner. Han försökte faktiskt beskydda henne, sade Angelina.
- Hur kan ni vara säkra på det?
- För att Humlesnurr bekräftade det, sade Angelina.
- Dessutom såg Angelina dem stå och prata med varandra i går kväll innan hon blev kidnappad. En svag skiftning i rosa började synas på mörkeralvens kinder.
- Så han hade inget med kidnappningen att göra?
- Nej, sade Angelina och suckade, Kehlan förstod henne Andrion var väldigt jobbig, fast samtidigt så förstod han Andrion också, om det hade varit hans älskade så skulle han nog ha gjort samma sak, om han hade haft någon förstås.
- Åh, han vände sig mot Kehlan och sträckte ut handen. Förlåt, jag förhastade mig. Kehlan såg att Andrion faktiskt var riktigt uppriktig, så han lyckades le lite och tog mörkeralvens hand.
- Det är lugnt, jag är Kehlan by the way.
- Ah, jag är Andrion.
- Jag vet, svarade Kehlan och log sitt allvetande leende. Andrion såg förvirrad ut.
- Bry dig inte om det, mumlade Marielle.
- Nå, vet ni vars vi ska leta efter Travs? Frågade Andrion som tog Marielles råd på allvar.
- Nej, vi har inte en endaste ledtråd att gå efter, det är som om hon försvunnit upp i rök, sade Angelina. Andrion suckade bedrövat och satte sig ned på sängkanten.
- Men oroa dig inte, sade Kehlan. Vi ska hitta henne, han klappade Andrion tröstande på armen.
- Vi kan ju testa ringa henne, sade Marri plötsligt. De andra stirrade tvivlande på henne.
- Äh, vi måste ju prova, sade Marielle och drog upp sin egen mobil.

Travina
Det var väldigt mörkt där Travina låg, mörkt, obekvämt och skumpigt. Dessutom så kändes det som om hennes hjärna var fylld av bomull, vilket inte hindrade henne från att ha en djävulsk huvudvärk. Men det faktum att hon knappt kunde hålla tankarna på en sak oroade henne och hon misstänkte att de kunde ha drogat henne, hon var inte säker på varför de gjort det, och varje gång hon försökte tänka på en sak så bröts hennes koncentration av att hon nästan somnade. Plötsligt hörde hon hur Star Wars introt började spela en bit bort från henne och hon insåg att det måste vara hennes mobil, men hennes kropp vägrade att lyda henne och samtidigt så kände hon hur hennes ögonlock blev tunga igen och så somnade Trams till den otroligt vackra låten som spelades från hennes mobil.

The Bad Guy
Kairo var varmt, alldeles för varmt. Speciellt om man var klädd i svart och bar en hjälm för att dölja sitt rätta jag. Ibland så var iden att förklä sig till Darth Vader en dålig ide. Särskilt röstförvrägningsmaskinen som gjorde att han lät som James Earl Jones. Han gillade ju sin röst egentligen, men han vågade inte gå utan den för någon kanske skulle kunna identifiera honom och det skulle ju inte vara speciellt bra. Det enda positiva var att han tidigare fått ett telefonsamtal från sina hantlangare, de hade fått tag på den de behövde och var nu på väg till Egypten med deras lilla ”gäst”. Allt gick precis som planerat, han kände att detta var ett tillfälle som krävde ett ondskefullt skratt.
- Moahahahahaha!

Pyramidens hemlighet - Eller MAT-gängets vilda resa genom tiden. Prolog

Angelina
Det var mitt i natten när hon vaknade av att det var något som dunkade. Hon såg sig irriterat omkring i den månupplysta sovsalen och upptäckte att dörren till rummet stod och smällde, vilket var väldigt märkligt för vad Angelina visste så hade den dörren varit stängd när hon somnade och hon visste att hon och Travina varit de sista som kommit in i sovsalen, eftersom de haft strafftjänst med Snape trots att de inte hade gjort något, han hade bara misstänkt dem för att planera något vilket i och för sig var sant men för det kunde han väl inte ge dem strafftjänst, det var ju väldigt orättvist. Så, hur kunde det då komma sig att dörren var öppen? Det som var mer märkligt var att dörren fortfarande svängde fram och tillbaka vilket bara kunde innebära att den nyligen öppnats och att om ingen stängde den snart så skulle Angelina inte få någon sömn alls resten av kvällen. Hon muttrade lite och slängde av sig täcket samtidigt som hon satte sig upp på sängkanten. Hon såg på de övriga sängarna där de andra eleverna verkade sova djupt.
”Vilka jävla svin.” tänkte Angelina. ”Sova under tiden som jag tvingas gå upp och stänga en jävla dörr mitt i natten.” Hon reste sig upp och gick fram för att stänga dörren. När hon gjort det så vände hon sig mot Travinas säng och såg att den var tom. Där var nog förklaringen till varför dörren var öppen, det var Trams som öppnade den när hon lämnade sovsalen, förmodligen för att gå på toa eller något, tänkte Angelina. Hon skulle precis gå tillbaka till sängen och försöka somna om när hon insåg att hon var törstig. Hon orkade inte gå och hämta vatten så hon gick fram till Trams nattduksbord där det som vanligt stod ett glas vatten. Hon tog upp glaset och drack ett par djupa klunkar. Hon gick sedan fram till fönstret, fortfarande med glaset i handen och tittade ut. Det var fullmåne ute och eftersom det fortfarande var ganska tidigt på året så var det inte så mörkt ute. Det såg snarare ut som om världen hade förlorat alla färger, eller möjligtvis att Angelina förlorat färgseendet, men eftersom sovsalen inte var i gråskala så antog hon att så inte var fallet. När hon som bäst stod där och kikade ut på skolområdet fick hon se någon gå emot den förbjudna skogen, någon med långt svart hår, och, gissade Angelina, lila ögon. Vad gjorde Trams ute vid den här tiden på dygnet? Visst drasniern hade väl ibland haft lite sömnproblem men hon brukade inte vandra i väg så här väl? Dessutom så var det något med sättet som hon gick på som fick Angelina att gissa att Trams var på väg mot ett särskilt mål. När Trams nådde utkanten av skogen stannade hon upp och sedan kunde Angelina se en skepnad som kom ut ur skuggorna från träden. Angelina såg förvånat på personen som såg ut att vara en ung kille som Angelina aldrig sett förut. Hon kunde se att de stod och pratade med varandra och Angelina började fundera på vad fan Trams höll på med, hon hade trott att Trams slutat med sitt nymfomaniska beteende efter att hon fått tillbaka Andrion. Det var alldeles för sent på natten för att göra något nu tänkte hon, men nästa dag så skulle hon allt fråga ut sin kompis. Beslutsamt gick Angelina tillbaka tills in säng och ställde ned glaset på sitt nattduksbord och lade sig igen och hon somnade nästan direkt.

Travina
Travina vaknade till ljudet av väckarklockan som låg under ett berg av kuddar för att dämpa ljudet, allt skulle bli förstört om någon annan vaknade, så hon stängde fort av klockan efter att ha fumlat runt lite grann under kuddarna innan hon hittade den, sedan såg hon oroligt på de andra sängarna, men ingen verkade ha vaknat Angelina rörde sig lite oroligt, men hon vaknade inte. Travina var klarvaken nu, eftersom hon visste att hon skulle vakna mitt i natten så hade hon inte sovit speciellt hårt, så hon slängde av sig täcket och klev snabbt upp ur sängen och drog på sig jeans och en tjocktröja. Hon öppnade dörren och slank försiktigt ut, tanken var att hon skulle stänga dörren lika försiktigt, men hon hade inte räknat med att snubbla på en katt som låg precis utanför dörren, så hon tappade taget om dörren som började smälla i dörrkarmen, som tur var lyckades Travina återfå balansen, men hon insåg att dörren förde så pass mycket oväsen att hon skulle kunna smita ut i skydd av oväsendet så hon skyndade sig vidare ut ur sällskapsrummet.
Hon hade smugit i korridorerna mitt i natten så många gånger nu att hon var van och snart hade hon tagit sig ut ur slottet. Månen var uppe och hon var ganska synlig när hon korsade gräsmattan på väg mot skogen, men hon tvivlade på att någon skulle titta ut genom något fönster vid den här tiden på dygnet. Men hon gick ändå ganska snabbt fram mot skogsbrynet där hon stannade och väntade. Hon behövde inte vänta länge innan någon kom ut från skuggorna bland träden.
- Äntligen! Sade killen som kommit fram i månljuset, han borstade bort ett par löv som fastnat i hans mantel. Travina tittade granskande på honom, han var ungefär lika lång, eller snarare kort, som hon var, han var smal och hade mörkbrunt hår och de guldbruna ögonen glittrade i månljuset. Han lutade lite grann på huvudet och höjde frågande ett ögonbryn.
- Några problem med att ta dig ut? Travina skakade på huvudet.
- Nej, hur så?
- Inget, det tog bara längre tid än vanligt för dig, sade han och flinade, Travina bara skakade på huvudet och suckade.
- Jag kan inte alltid vara i tid, sade hon.
- Nej, kanske inte. Så, har du gjort ändringarna? Travina nickade och drog fram ett par papper ur en av hennes fickor.
- Här har du. Han tog emot dem och såg på dem ett ögonblick trots att han knappast kunde läsa vad som stod på dem.
- Om Javelin får reda på att jag låter dig ändra mina rapporter…
- Äh, var lugn Kehlan, han vet förmodligen om det men han har nog inget emot det. Kehlan, som var hans namn, såg på henne och log.
- Jag hoppas att du har rätt i det.
- Så klart att jag har rätt. Och visst är du den enda spionen här? Jag skulle bli mycket sur på min morbror om han bröt sitt löfte.
- Det är lugnt, jag är den enda här.
- Bra. Plötsligt hörde Travina ett ljud, det lät ungefär som när en kvist går av för att någon kliver på den, jag är säker på att ni förstår vad jag menar.
- Vad var det? Väste hon, och såg stint på skogen, som plötsligt verkade ovanligt stilla och tyst.
- Vad var vad? Sade Kehlan och vände sig om mot skogen.
- Det, sade Travina och pekade in bland träden…

Marielle
Marielle kände sig ungefär som en zombie när hon klev upp nästa morgon. Hon hade knappt fått någon sömn alls eftersom Fred och George hade hållit på med högljudda experiment nere i sällskapsrummet, dessa experiment hade sedan resulterat i att hela Gryffindor tornet börjat stinka som ett avlopp, eller nästan hela, Marielles sovsal hade klarat sig, vilket hade varit tur om det inte var för att precis alla elever stängt in sig där, så det hade inte blivit mycket sömn för den stackars halvgudinnan. Nu satt hon vid bordet och åt samtidigt som hon spanade mot dörrarna efter Travina och Angelina. Som hon hoppades att hon skulle hinna stöta på innan hon vart tvungen att sticka på en dubbeltimme i trolldryckskonst tillsammans med Slytherin, Marielle kunde hitta på en miljon andra saker hon mycket hellre skulle vilja göra än att behöva ha dubbeltimme i trolldryckskonst med Slytherin, till och med en lektion med Toaman skulle vara att föredra. Hon hade precis stoppat in en bit macka i munnen när hon fick syn på Angelina, som av någon anledning inte hade med sig Travina. Marielle lyckades få ögonkontakt med Angelina och vinkade, Angelina besvarade vikningen och log och kom sedan stegandes emot Marielle.
Angelina hälsade och satte sig ned när hon kom fram och Marielle skulle precis fråga henne vars Travina var när en ung pojke sprang in i stora salen och skrek.
- Ett lik! Det ligger en död kille ute på gräsmattan! Pojken, som Marielle inte hade något namn på, föll ihop på golvet. Angelina tittade chockat på Marielle som såg precis lika chokad ut. Kaos utbröt i stora salen, alla elever reste sig genast. Hälften av dem stormade fram mot pojken för att fråga om han kände igen den döda personen, och den andra hälften av människorna sprang mot utgången. Marielle och Angelina var med grupp nummer två. Men de lyckades aldrig ta sig ut genom entrédörrarna, för där stod McGonagall och Snape och hindrade dem från att gå ut. De enda som släpptes förbi var Madame Pomfrey och Humlesnurr, som gick ut och kom sedan tillbaka, samtidigt som McGonagall och Snape försökte tvinga tillbaka flocken av elever som desperat försökte se vad som hände. Överallt hörde man folk som viskade till varandra. ”Vad tror du har hänt?” ”Vem är det som är död?” tillslut lyckades Snape och McGonagall tvinga tillbaka flocken av människor in i stora salen där den lilla pojken blivit omhändertagen av Flitwick som varligt ledde bort honom från de övriga elevernas frågor.
- Vad tror du det är som har hänt? Frågade Marielle, Angelina. Angelina skulle precis svara när Snape dök upp bakom dem. Han flinade att blodtörstigt leende.
- Ni skall upp till Dumbledore.
- Varför då? Frågade Angelina trotsigt, Marielle gissade att den gondoranska prinsessan var sur på Snape för att han satt dem på strafftjänst trots att de inte hade gjort något.
- För att han har skickat efter er. Kom med här nu och sluta säga emot mig. Sade Snape med sin allra myndigaste röst. Marielle ryckte på axlarna mot Angelina som fortfarande såg surt på Snape när de följde efter honom ut från stora salen.

MAT-gänget, med sina respektive, befann sig på SGC för en behövlig minisemester (Och självklart är SGC känt som ett semesterparadis Dafs anm.). Eller, okej, de var väl egentligen mest där för att Indy skulle hälsa på jack och de andra hakade på.
Marielle, Angelina och Travina stod i gaterummet och hängde, när Stargaten plötsligt och oprovocerat öppnade ett wormhole (”Kawosh, säger den” Trams anm.). Tjejerna såg på varandra i ungefär tre sekunder innan Marielle öppnade munnen.
– Så… vad säger ni?
– Jag är på, svarade Travina, som förstod exakt vad Marielle menade.
– Jag också! sade Angelina lyckligt och innan någon hunnit säga ”Snape har flottigt hår!” hade tjejerna gått genom porten. Vilket orsakade lite panik bland SGC:s anställda, eftersom adressen var till Ba’als nuvarande hemort. Oooops. Eller ”Yippieeeeeeeee!” beroende på hur man ser det (Yippieeeeeeeee! Dafs anm.).

Marielle och Travina, ja, till och med Angelina, förstod att de nog inte hade hamnat på galaxens mest gästvänliga planet när de möttes av ett gäng jaffas som hade sina stavvapen riktade mot tjejerna.
– Jag antar att ni inte skulle tro oss om vi sa att vi ringt fel? Försökte Angelina med ett leende.
– Kree! sade jaffas.
– Kree på dig själv din… kree, svarade Travina, som inte kom på något bättre att säga.
– Det betyder nog ”Hej-jag-vet-att-jag-ser-ut-som-en-idiot”, sade Marielle som helt plötsligt inte var på sitt allra bästa humör längre. Men det ändrades snabbt när en viss goa’uld vid namn Ba’al kom in i rummet.
– PAX! vrålade tjejerna samtidigt.
– Mäh, jag såg honom först! påstod Travina.
– Du har pojkvän! påpekade Marielle.
– Jag kan ta honom! sade Angelina.
– Du har också en pojkvän! sade Travina och Marielle i kör.
Ba’als skratt avbröt dem (för det var nog det vackraste ljud de någonsin hört Dafs anm.).
– Det beryktade MAT-gänget, förmodar jag? sade han med en röst som skulle kunna få vilken kvinna som helst att falla för honom.
– Jupp jupp, förkunnade Marielle djupt.
– Får jag lov att bjuda er på middag? undrade Ba’al med ett snett leende.
– Ja, tack! svarade MAT-gänget i kör och följde efter Ba’al ut från rummet.
Jaffas (eller jaffarna, som jag och Ellen kom på att de kunde heta, Chriss’ anm.) följde också efter.

På SGC

– Vems adress var det? undrade Indy, efter att han, Adde och Malik fått reda på att deras flickvänner gått igenom porten (och Indys reaktion hade varit att se ut som en -_-).
– Det var adressen till Ba’als senast kända hemort, sade Jack och såg allvarlig ut.
– Då måste vi hämta dem på en gång! sade Adde och bleknade.
– Oj, vet ni också hur farlig han är? sade Daniel och lät lite mindre intelligent än vanligt.
– Nej, sade Malik.
– Men vi vet hur våra flickvänner är, avslutade Indy.
Och utan vidare diskussion fick de gå genom porten; efter sina flickvänner.

På Ba’als senast kända hemort

– Du tror inte att jag skulle kunna få en av de där klonerna du har? Det finns ju så många… sade Angelina och försökte se gullig ut.
– Jag vill också ha en! sade Marielle.
– Och jag med! sade Travina.
– Det finns nog så att det räcker och blir över åt er alla tre, mina damer, svarade Ba’al och log sådär snyggt så att man bara vill slänga sig över honom på en gång.
– Nej, sade plötsligt en röst bakom dem och där stod (*trumvirvel*) Indy! Och Adde och Malik, såklart.
– Men vad gör NI här? undrade Angelina surt.
– Ja, vi ska faktiskt äta middag med Ba’al, sade Travina och kunde inte låta bli att låta lite snorkig.
Medan Angelina och Travina stod och bråkade med sina pojkvänner (och Ba’al skrattade åt dem), upptäckte Malik att Marielle stod vid ett av matborden som var fullt med mat (ätbar sådan) och såg olycklig ut. Han gick fram till henne och frågade vad det var som hade hänt.
– Det finns inga pannkakor här, sade hon med en gråtfärdig röst och ”diskussionen” bland de andra tystnade och alla vände sina blickar mot Ba’al.
– Varför finns det inga pannkakor? undrade Malik, nu uppriktigt nyfiken.
– Ja, och inga muffins? sade Angelina, som hade upptäckt att hennes favorit”maträtt” inte fanns med på borden.
– Och inget Subway?! sade Travina, smått panikartat.
– Pannkakor är ingen riktigt maträtt, började Ba’al. Och muffins är äckligt. Dessutom är Subway ett dåligt företag; Sandys är mycket bättre, avslutade han.
Men det skulle han inte ha sagt, för på mindre än en minut (och bara genom tre meningar) hade han lyckats dödsförolämpa MAT-gänget och fått sina värsta fiender någonsin.
– DU SA VAD DÅ?! utbrast MAT-gänget i kör och i nästa sekund hade en mäktig slutstrid kört igång, vilket slutade med att Ba’al och hans jaffas flydde från planeten, med ett löfte från nämna goa’uld att det inte var det sista de skulle se av honom.
Indy, Adde och Malik var mest glada över att ha fått tillbaka sina flickvänner.

På Hogwarts, några månader senare, julafton

MAT-gänget och pojkvännerna satt i Flummrik den Flummiges rum och lekte med sina julklappar de fått tidigare under kvällen. Då dök ett paket plötsligt, och självklart väldigt oprovocerat, upp från ingenstans.
– Det beamades säkert hit, trodde Angelina, men alla andra bara dissade den idén (trots att hon egentligen hade rätt).
Marielle reste sig upp från soffan hon legat i och gick fram till paketet, som hade hamnat i ett av hörnen, tog upp det och tog med sig det till resten av gänget. Det var inslaget i ett paketpapper med små ormar som mönster och om man kisade med ögonen såg de nästan ut som goa’uld-larver.
– I have a bad feeling about this, sade Malik som den Star wars-nörd han var.
Travina upptäckte ett kort som satt fast på paketet, där det stod:

Till MAT-gänget,
från er mest älskade fiende,
Ba’al ;)

– Iiiiiiikaaaaa! utropade MAT och rev upp paketpappret med gemensamma krafter och avslöjade dess innehåll; dvd-boxen med hela SG-1 tv-serien och några SGA-boxar.
MAT-gänget blev så lyckliga så att de knappt fick fram några ord och när de väl fick det pratade de bara med varandra och struntade helt i sina pojkvänner (och julklapparna de fått av dem blev också ignorerade, eftersom Ba’als var tusen gånger bättre).
Indy summerade äventyret med:
– Han är en formidabel fiende.
Och det var hur Ba’al blev MAT-gängets ärkefiende (nr 1).