Resten av tiden i Helsingfors innan finalen spenderade Ewan konstant med Desmond och Carson. Han var i närheten av dem hela tiden och gjorde omedvetet en stor sak av att försöka undvika att ens se Kehlan. Vilket innebar att han en dag helt plötsligt kastade sig in i en sidokorridor helt plötsligt. Desmond och Carson verkade mest vara roade över hans beteende. Men de jobbade på att komma tillbaka till varandra och Ewan hade börjat känna sig optimistisk då det gällde det i alla fall. Väldigt glad att det var utrett, det var inte särskilt smart att skaffa sig sådana här problem precis innan en tävling. Men sen så hade inte Ewan gjort speciellt smarta saker på sistone så det var ingen nyhet. Men trots att han var positiv ville han inte ta ut något i förskott, vad som helst kunde fortfarande hända och han hade aldrig riktigt litat på ödet.

Morgonen för finalen kunde Ewan inte äta. Efter en vecka då han i stort sett helt glömt bort varför han var där, och vad han skulle göra så slog det honom plötsligt att idag så skulle de uppträda inför en enorm publik, stora delar av Europas befolkning skulle titta, och Europa var ändå ganska stort och det bodde en hel del människor där. Dessutom så var det en tävling, och Ewan kände hur hans egen tävlingsinstinkt hade väckts till liv. Indy skulle nog ha klagat och sagt att Ewan inte skulle koncentrera sig enbart på att det var en tävling utan att han var där för att marknadsföra sig själv och bandet och det skulle han göra även om de inte vann. Men det hindrade inte Ewan från att bli nervös.

Nervositeten måste ha varit smittsam, för även Carson och Desmond var ovanligt hispiga, var aldrig rätta ordet för att beskriva Desmond men passade väldigt bra in på Carson just nu, och Desmond var inte så mycket lugnare. Eftersom ingen av dem var särskilt intresserad av att faktiskt äta så blev de klara väldigt snabbt, efter att ha tvingat i sig en macka var och ett glas juice. Ewan var glad att Indy inte var där och kunde klaga på dras matvanor. Desmond påpekade att de nog kunde få någon av tjejerna att springa och köpa mat till lunch i fall de plötsligt skulle dö av hunger.

Indy hanterade det hela riktigt bra. Men sen så skulle han inte sjunga heller. De träffade på honom precis efter deras allra sista genrep, då det hade känts som om ingenting fungerade och Indy hade påpekat att det inte bara var en känsla de hade. Ewan börjad återigen ångra att de valt just Indy som deras manager eftersom han var helt omöjlig när det gälld pep-talk, och överhuvudtaget inte speciellt bra med människor. Han behövde en flickvän. Synd bara att delen med att han var dålig med människor verkade förhindra det.

MAT-gänget var Indys raka motsatts. De var nervösa och spända redan innan de träffade på killarna. De sprang konstant ut och in ur logen, någon bar in saker som någon av de andra två sedan bar ut. Ewan var övertygad om att han sett ett par byxor bäras in och ut minst tio gånger innan en hysterisk Angelina kastat dem på Desmond och sagt åt honom att ta på sig dem. När han väl fått på sig dem, dök Marielle upp, med ett okänt antal hårsprays flaskor tog en titt på Desmond innan hon med ett höjt ögonbryn vände sig mot Angelina. Angelina gav Desmond en snabb blick, suckade irriterat och sa åt honom att ta av sig byxorna igen. Tjejerna tog sig inte ens tid för att äta, de hämtade mat åt både dem och killarna, men de satt aldrig stilla tillräckligt länge för att faktiskt äta den. Carson sa att han undrade om de kanske skulle drabbas av en gemensam hjärtattack framkallad av stress. De andra två kunde inte annat än hålla med.

Killarna spenderade stora delar av dagen i sin loge. Desmond och Ewan hade gått ut i korridorerna för att röra sig lite, men hade blivit överfallna av journalister som smitit in på något sätt. Så de drog sig tillbaka till sin loge och lät MAT-gänget sköt allt om något behövde hämtas. Travina gav dem en irriterad kommentar om att de behövde skaffa en riktig assistent. Desmond svarade att de skulle göra det så småningom. Men efter en dag i logen då de försökt tänka på annat hade ändå lyckats lugna ner sina nerver lite grann och kände inte längre för att spy, svimma eller ta livet av sig. En klar förbättring i jämförelse med hur det varit efter genrepet. Dock så försvann förstås aldrig tankarna på vad som väntade och ju närmare det blev desto svårare blev det att hålla sig riktigt lugn.

Men MAT-gänget var mer sig själva när de väl var dags att göra i ordning killarna. De njöt som vanligt med att få köra med dem och säga precis vad de ska göra. De såg på direkt sändningen på TV:n i deras loge ett tag innan de tillsammans gick iväg backstage för att vänta på deras tur.