Nästa dag så vart de tvingade att kliva upp precis lika tidigt, bara för att sättas i ett rum inne i arenan och vänta på deras tur att gå upp på scenen och ’testa’ den för första gången. Vid lunch tid hade de fått flytta till rummet precis bakom scenen där Ewan satt, eller snarare halvlåg i en fåtölj, och Desmond satt i soffan bredvid, med Carson utsträckt bredvid sig med huvudet i hans knä. Ewan satt för tillfället och såg intresserat på dem. Han hade fortfarande inte riktigt vant sig vid hela den här ”tre personer i ett och samma förhållande” - saken och ibland så kändes det som om han aldrig skulle vänja sig. Speciellt inte med tanke på att han ibland kände sig som en inkräktare i det här. Carson och Desmond hade i stort sett känt varandra hela livet när Ewan dök upp och det gjorde saker komplicerade. Fast tydligen bara enligt Ewan eftersom Desmond och Carson verkade fullkomligt nöjda med situationen. Han slets ur sina tankar av upprörda röster från två personer som gick förbi dem mot entrén till scenen. Ewan hade faktiskt kollat upp deras motståndare och han kände igen den bleka killen med det halv långa svarta håret som Kroatiens bidrag. Killen, vad hette han nu igen. Det var något på Av… Ave… Avéran! Hade på sig en vit kostym och han pratade snabbt och gestikulerade vilt med händerna mot en kille i samma ålder med brunt hår kort hår.
- Det är faktiskt inte mitt fel, protesterade killen med det bruna håret.
- Nähä, och vems fel är det då Kehlan? Frågade Avéran och lät så där irriterande högdragen som vissa människor som fått lite för mycket berömmelse tenderade att låta.
- Jag har ingen aning Avéran, sa killen som tydligen hette Kehlan och suckade.
- Nåja, det spelar ingen roll antar jag. Se bara till att fixa det under tiden som jag sjunger.
- Självklart, sa Kehlan.
- Bra, jag ska upp på scenen nu, sa han och skulle vända sig om när Kehlan kysste honom hastigt på munnen.
- Vad gör du? Frågade Avéran.
- En lycka till kyss, sa Kehlan och ryckte på axlarna.
- Du vet att jag inte vill förstöra makeupen, sa Avéran.
- Det är den första repetitionen på den här veckan, varför bryr du dig?
- Om det bara är en repetition så behöver jag väl ingen kyss? Kehlan bara skakade på huvudet och Avéran gjorde ett läte som påminde om en fnysning och gick ut på scenen. Kehlan vände sig om och skulle gå därifrån när han fick syn på att alla tre medlemmarna i CD nu satt och tittade på dem öppet. Kehlan såg ett ögonblick på dem innan han log charmigt och Ewan kom på sig själv med att tänka att killen verkligen hade ett vackert leende.
- God dag, hälsade han. Han pratade perfekt engelska med nästan ingen brytning, till skillnad från Avéran som man tydligt hörde inte alls hade engelska som modersmål.
- Hey, svarade Carson sömnigt.
- Jag ber om ursäkt för att ni var tvungna att se det där. Jag är Avérans manager och sex slav.
- Sex slav? Frågade Ewan nyfiket.
- Ja, egentligen så var nog min titel pojkvän, men med tanke på hur vårt förhållande är för tillfället tror jag att sex slav är mer passande. Han ryckte på axlarna som om det inte gjorde honom något. Han är en diva på scenen, men en helt annan person annars, fortsatte han att säga som om han anat att de skulle fråga.
- Vi är, började Ewan.
- CED, jag vet, sa Kehlan och log det charmiga leendet igen som fick hans mörkblå ögon att glittra till. Jag är Kehlan föresten. Men det kanske ni hörde. Killarna nickade. Men jag ska se om jag kan ordna upp de små problemen min stora stjärna har, men vi kanske ses igen. Eller, ja vi lär ju stöta på varandra. Vi är ju här hela veckan. Han log och vinkade innan han gick iväg.

Senare när killarna var på väg tillbaka till hotellet drog plötsligt Travina med sig Ewan in i en sidokorridor.
- Vad händer? Frågade han förvirrat.
- Jag har ett meddelande till dig, sa Travina och såg själv lite frågande ut.
- Jaså?
- Ja, det var en kille, Kehlan. Jag tror att han är manager eller något. Men han bad mig fråga eller snarare hälsa att om du var intresserad av att äta middag med honom ikväll så skulle han vara nere i hotellets restaurang runt sju tiden. Antingen så dyker du upp om du är intresserad eller så gör du inte det. Det var vad han sa i alla fall. Travina såg granskande på Ewan.
- Åh, var allt Ewan sa.
- Vad är det som är på gång? Frågade Travina.
- Inget. Inget särskilt, svarade Ewan snabbt. Jag är nog inte ens intresserad. Travina såg inte övertygad ut i ett ögonblick innan hon log ursäktande.
- Jag bestämmer inte vad du får göra eller inte. Jag hoppas bara att du vet vad du gör, sa hon.
- Jag vet vad jag gör, svarade Ewan och hoppades att det lät som om han faktisk gjorde det.

En timme senare, fem över sju, klev Ewan in i hotellets restaurang och funderade genast på att vända om igen men han stod kvar och svepte med blicken över rummet för att få syn på Kehlan. Han skulle göra det här, det var bara en middag. En middag med en kille han precis träffat vilket rent tekniskt skulle innebära att det var en date. Vilket det inte var. Dock så kunde han inte komma på något ord som faktiskt beskrev vad det var. Han fick syn på Kehlan som log, det där charmiga leendet som skulle ha fått Ewan att smälta om han var typ femton år igen. Som det var nu så erkände han bara att leendet gjorde Kehlan ännu snyggare och att han borde le oftare. Han tänkte inte tänka på att leendet faktiskt gjorde honom varm i hela kroppen och att särskilda delar av hans anatomi gärna skulle vilja bli mer intresserade. Ewan hade inga planer på att låta det hända. Han kom fram till bordet där Kehlan reste sig upp och hälsade.
- Jag måste säga att jag inte vågade hoppas att du faktiskt skulle dyka upp, sa Kehlan när det satt sig ned. Ewan ryckte på axlarna. Han hade inte väntat sig det här heller. Han visste ju att han inte borde vara här och ändå så var han här. Han log mot Kehlan.
- För att vara ärlig så var jag inte heller säker på att jag faktiskt skulle komma, svarade han. Kehlan log bredare.
- Då är jag glad att du i alla fall bestämde dig för att komma hit. Jag avskyr att äta för mig själv.
- Ah, jag håller fullkomligt med, svarade Ewan.
- Ska vi se vad som finns att äta då? Föreslog Kehlan.

Kvart över sju kom Travina in, utan att knacka, i Marielles hotellrum, där hon också hittade Angelina. De båda tjejerna var upptagna med att gå igenom bilder och peka ut outfits som skulle passa killarna. Var det tänkt. Travina kunde se bilderna än, men hon misstänkte att tjejerna egentligen planerad deras kläder för efterfesten då allt var över.
- Ewan har en dejt, sa hon och gick vidare in i rummet och slängde sig ned i fåtöljen.
- En dejt? sa Angelina frågande. Du menar att han har en träff med någon som inte är Carson eller Desmond? Travina nickade och suckade.
- Ni vet Kroatiens artist, Avéran. hans manager har bjudit honom på middag.
- Det berättade det, avbröt Marielle. Men sa du inte att Ewan verkade tveksam när du talad om det för honom? frågade hon förvirrat.
- Jo, men tydligen så ändrade han sig.
- Vad håller han på med? frågade Angelina irriterat. Travina undrade precis samma sak. Hon hade inte trott att Ewan skulle acceptera erbjudandet. Varför skulle han göra det? Det var ju inte precis som om han behövde en till pojkvän, han hade två stycken redan.
- Men han skaffar sig ju i alla fall en manager för sin solokarriär, sa Travina.
- Vi kanske drar förhastade slutsatser. Det behöver ju inte gå åt skogen, sa Marielle och försökte låta optimistisk. Angelina och Travina höjde på ögonbrynen.
- Indy kommer att döda honom, sa Travina bara och skakade på huvudet.
- Förmodligen, men bara om han får reda på något, sa Marielle. Ewan är förnuftig. Han borde inte göra något dumt.
- Vi kan ju hoppas det, mumlade Travina och suckade innan hon gick bort till sängen som de andra två satt på.
- Vad gör ni föresten?
- Tja, du vet efterfesten, vi tänkte passa på att se vad vi skulle ha på oss då eftersom vi inte har något bättre för oss, sa Angelina och log. Travina besvarade det leendet och satte sig ned på sängkanten.
- Får jag se? Angelina räckte henne några bilder.
- Föresten, Trams. Tror du Adde lär komma? Travina fnös utan att titta upp från det hon gjorde.
- Han kommer inte. Han vet nog inte ens att jag är här.
- Du talade inte om det eller? frågade Angelina. Travina suckade. Hon kände inte för att prata om det hela. Hon kunde verkligen inte förstå varför Marielle och Angelina hela tiden drog upp det heller. Det gjorde det så oerhört mycket svårare att låtsas som om hon tyckte att det on-and-off förhållande hon hade med Adde faktiskt fungerade.
- Nej, jag orkade inte bry mig. Vi träffas nästa gång vi är i London, låtsas som om allt är bra och sen så fortsätter vi som vanligt. Angelina skakade på huvudet.
- Jag förstår inte hur ni klarar av det där.
- Äh, det är inte så hemskt. Det var väl inte enbart en lögn. men det var nog inte helt sant heller. Jag har i alla fall något som påminner om ett förhållande och slipper vara olyckligt kär dygnet runt, sa hon. Lite olyckligt kär bara, tänkte hon. Angelina däremot såg surt på henne.
- Jag trodde att det här handlade om dig, muttrad hon. Travina lyckades flina till svar.
- Jag tyckte att vi kunde byta fokus och prata om dig en liten stund. Hur är det med din crush?
- Han har fortfarande inte fattat något. Jag trodde bara att han spelade trög, men jag börjar fan undra, muttrade Angelina.
- Du måste bli mer uppenbar, påpekade Marielle.
- Kan jag bli mer uppenbar? frågade Angelina tvivlade. Travina klappade henne tröstande på armen.
- Självklart, nästa gång du får ett tillfälle kastar du dig om halsen på honom. Om han inte fattar det då, hon tystnade ett ögonblick. Då är han hopplöst trög bara. Angelina suckade.