Det var alltid likadant då de väntade backstage innan spelningen. Ewan var alltid lugn, inget berörde honom precis innan, allt han kunde tänka på var att få gå ut på scenen och ta emot folkets jubel, för det var där han hörde hemma. Sen att han när han väl var där ute inte alls kände sig lika lugn var kanske förvånande, men han skyllde på koncentration och att han var tvungen att fokusera på det han skulle göra.

Desmond och Carson var precis tvärtom. Precis innan de gick ut på scenen var de alltid lika nervösa, de gjorde sitt bästa för att inte visa det, men om man såg efter så lade man genast märke till att de var ovanligt stela och om man såg på deras ögon så verkade de alltid vara djupt försjunkna i tankar på helt andra saker. Men väl på scenen så släppte de lös fullständigt och Ewan kunde aldrig veta riktigt vad som skulle hända från spelning till spelning.

Sedan var det ju det faktum att ingen av killarna egentligen kunde släppa varandra och hade de inte haft instrumenten så skulle de nog kunna börja göra saker som verkligen inte ansågs anständigt på scenen. Fast instrumenten hindrad dem förstås inte från att försöka. De behövde inte anstränga sig eller fokusera på att spela, det bara kom naturligt för dem, så de kunde verkligen slappna av och göra vad de ville på scenen.

Ewan kunde inte göra det på samma sätt. Visst han älskade att sjunga och att stå på scenen, men i hans värld skulle allt vara perfekt och det var därför han var tvungen att fokusera på vad han gjorde. Det var inte precis som om han stod stelt på scenen och sjöng heller, men allt han gjorde, alla steg alla rörelser var noga planerade och inget lämnads åt slumpen, inget gjordes helt spontant, om det inte var så att antingen Carson eller Desmond gjord något oväntat som involverade honom också. Det var därför han inte kunde slappna av helt, trots att han försökte och efter ett tag brukade det gå lättare, då sången i sig drog med sig honom. För han älskade verkligen att sjunga, det var vad han var född till att göra, åtminstone så brukade han intyga sig själv om det.

Just den här spelningen skulle bli speciellt. Det visste de alla tre redan innan. Det var deras första uppträdande utomlands. Deras första internationella spelning. Och de var tvungna att få allt rätt.

Han lade inte ens märke till att de blev presenterade. Han var för upptagen med att tänka. Det var först då Desmond och Carson började att gå mot utgången till scenen, som han kom tillbaka till nuet. Carson vände sig mot honom och log, med hela ansiktet, och ljuset från öppningen till scenen fick hans blå ögon att glittra. Ewan kunde inte låta bli att le tillbaka mot honom innan han gick ut på scenen, ut i allt ljus och de öronbedövande vrålet från publiken.