Carsons dörr var brun. Precis som alla andra dörrarna i hotellet. Brun i något för Ewan okänt trädslag. Handtaget var av mässing, liksom låset. Det fanns sju svarta fläckar på dörren. Han borde knacka på dörren. Inte gå fram och tillbaka utan för den och räkna fläckar. Det fanns något som bara var en liten svart prick på den och han kunde inte bestämma sig för om det var en fläck eller inte. Det var så mycket enklare att tänka på det än att faktiskt knacka på den jäkla dörren. Carson kanske inte ens var på rummet. Han var förmodligen hos Desmond och berättade om vilket stort kräk Ewan var. Han borde gå direkt till Desmond i stället. Men då skulle han ju bara gå fram och tillbaka utanför Desmonds dörr. Han funderad på att gå dit bara för att räkna fläckarna där och jämföra resultatet. För det var fortfarande så mycket enklare att göra än att faktiskt knacka. Carson kanske inte ens skulle släppa in honom. Han kanske inte ville höra Ewans ursäkt. Han hade ingen ursäkt, han hade en förklaring men alla visste att den inte räknades som en giltig ursäkt för att vara otrogen. Men Carson skulle vilja ha en ursäkt, Carson ville ha en förklaring till allt, han skulle inte låta Ewan komma undan från att försöka förklara sig och sen så skulle han döda Ewan. Eller, nej, Carson dödade inte folk. Indy dödad folk. Inte bokstavligt talat, men det skulle inte förvåna Ewan om han kunde göra det. Herregud, nu var han tvungen att knacka på. Han tog ett par djupa andetag och lyckades knacka på dörren han studerat ingående ett bra tag nu.
- Kom in, hörde han Carson säga. Han lät slut. Ewans mage knöt ihop sig ytterligare när han med vad som känds som en enorm kraftansträngning öppnade dörren och gick in i rummet.

Carson låg på rygg på sängen. När Ewan kom in lyfte han huvudet och när han såg att det var Ewan lät han huvudet falla tillbaka på sängen. Ewan kände hur precis all energi han hade kvar bara rann ur kroppen på honom och han trodde inte att hans ben skulle kunna hålla honom uppe. Han stapplade fram till fåtöljen och satte sig ned med en duns. Han kunde inte göra det här, det var omöjligt. Han skulle bara ha stuckit. Tagit första bästa plan och stuckit hem. Eller nej, han skulle ha åkt någon annanstans, försvårat för Indy att hitta honom och mörda honom. Vad som helst skull vara enklare än att sitta här och försöka förklara varför han varit ett kräk. De var tysta i en evighet, som vanligt kunde ’evighet’ vara ett väldigt relativt begrepp och i det här fallet översattes det till: ”några minuter”.
- Ska du säga något? frågade Carson plötsligt.
- Jag hade planerat det, mumlade Ewan. Sen blev det tyst igen. Ewan hade planerat att säga något, men han visste plötsligt inte vad han skulle säga, han visste inte ens vars han skulle börja. Så Carson var tvungen att bryta tystnaden igen.
- Desmond sa att du skulle göra något sånt här, sa han tyst och fundersamt. Ewan spärrade upp ögonen, vilket inte Carson såg eftersom han inte ens tittade på Ewan. Hade Desmond redan innan vetat att Ewan skulle göra något sånt här? Vad menades med det? Visste han att det inte skulle gå att lita på Ewan? Litade inte Desmond på honom? Fast i så fall hade han ju haft rätt att inte lita på honom. När Ewan inte sa något fortsatte Carson lugnt.
- Han sa att du inte skulle förstå att du var en del av oss, sa han tyst och lyfte sen upp sig själv på armbågarna och såg rakt på Ewan. Jag trodde inte honom. Jag trodde inte att du skulle få för dig att du inte hörde ihop med oss. Jag trodde helt klart inte att du skulle göra det här. Men sen så är jag väl den enda av oss som faktiskt är bättre på att prata än att göra korkade handlingar. Ewan begravde ansiktet i händerna. Fan. Varför var Carson tvungen att vara så oerhört förnuftig? Varför? Han skulle ha gått till Desmond och erkänt allt och låtit honom skrika att han var en idiot i stället för att utsätta sig för Carsons förnuftighet och hans lugna besvikelse.
- Jag är en idiot, mumlade Ewan och lyfte huvudet. Carson höjde ena ögonbrynet.
- Nähä, menar du det? sa Carson ironiskt.
- Jag är inte bra på att prata om saker, erkände Ewan.
- Jo, jag vet, svarade Carson och självklart visste han det. Han var nog van vid det också. Desmond var också dålig på att prata. Men du kunde väl ha försökt? Du behövde inte konfrontera oss båda, det hade räckt med att prata med mig vet du väl? Ewan nickade. Det visst han ju egentligen, men det var lättare att göra korkade saker än att prata om hur han kände sig överflödig.
- Du kan väl försöka? sa Carson lugnt och Ewan förstod att han ville att Ewan skulle börja prata om varför han beslutade sig för att göra korkade och idiotiska saker som att ha sex med en annan kille. Han tog ett djupt andetag, han var fortfarande inte säker på vars han skulle börja.
- Jag kände mig överflödig, sa han tyst. Det kändes som om jag bara inkräktade på ert förhållande. Han hoppads att det skulle förklara åtminstone lite grann, för han kunde fortfarande inte förklara varför han faktiskt gjort det han gjort. Det fanns en bakgrund till hans beslut, men ingen förklaring till själva beslutet. Han bara slutade att ha ett samvete efter ett tag.
- Var det något vi gjord som fick dig att känna så? frågade Carson, och Ewan insåg att han inte längre kom ihåg. Han mindes känslan av att inkräkta, men han mindes inte hur han fått den.
- För om det var så, Carson tystnade ett ögonblick. Vi skulle inte medvetet försökt ge dig den uppfattningen. Hade vi tyckt att du inkräktade i vårt förhållande så skulle vi ju bara ha hållit vårt förhållande till dig helt professionellt. Återigen, väldigt förnuftigt. Carson var alldeles för smart och förnuftig och Ewans alla förklaringar blev bara nedskjutna. Vilket inte borde förvåna honom. Men han trodde inte att hans egen osäkerhet på sig själv skulle kunna bli besegrad av sunt förnuft. Fast det var säkert möjligt att all osäkerhet kunde bli besegrad av förnuft.
- Det har du rätt i, mumlade han tyst och plötsligt så ändrades Carsons ansiktsuttryck och han såg, i brist på något annat ord, varmt, på Ewan.
- Du har världens sämsta självförtroende, sa han och skakade på huvudet. Ewan bara såg på honom. Hans självförtroende var uruselt, men det var något han kämpade med att inte avslöja och det kändes orättvist att Carson bara så där kunde säga att det var uppenbart och inte alls så hemligt som han trodde.
- Jo, mumlade han. Carson reste sig från sängen och gick fram till Ewan där han tog Ewans händer i sina och såg ned på honom.
- Du har kommit fram till att det här var en väldigt dålig ide och att ingen av dina förklaringar i själva verket höll? Eller hur? frågade han. Ewan såg upp på honom och nickade.
- Du vet innerst inne att både jag och Desmond inte skulle vara med dig om vi inte ville eller hur?
- Ja, började han och ville säga något annat men Carson skakade på huvudet och log.
- Och nästa gång du tvivlar på dig själv tänker du prata med någon av oss, eller hur? Ewan såg ned i golvet och sen upp på Carson igen. Han kände hur han började bli röd i ansiktet. Han tyckte aldrig om att folk påpekade alla fel han gjort, det fick det att verka som om ingen trodde att han faktiskt förstod att han gjort fel. Fast i det här fallet kund han förstå att Carson behövde fråga de här frågorna.
- Du tänker inte göra något sådant här igen eller hur?
- Nej, självklart inte! protesterade Ewan. Carson log bredare innan han blev allvarlig.
- Är du säker på att du vill fortsätta det här? frågade han och Ewan kände sig plötsligt kall i hela kroppen. Han ville inte avsluta det här, han behövde Carson och Desmond, han behövde det som de hade. Han hade insett det.
- Ja! Jag vill inte göra slut på något! utbrast han. Carson log lite.
- Det var det jag hoppades. Men tror du att du kan lita på att jag och Desmond faktiskt älskar dig? och den frågan var Ewan inte beredd på. Han hade bara tänkt på det faktum att Carson måste ifrågasätta sin tillit till Ewan, han hade inte tänkt på att Carson kanske ifrågasatte Ewans tillit till dem.
- Jag litar på er! Carson höjde ena ögonbrynet. Det kanske var för tidigt att utbrista sådana saker efter att han precis avslöjat att han inte litat på dem under en väldigt lång tid.
- Jag menar, jag vill kunna lita på er. Det har inget med er att göra, det är bara, han tystnade, hur skulle han kunna förklara något som han själv inte riktigt förstod. Han suckade. Men Carson bara log.
- Vi får jobba på att bevisa att du kan lita på oss då, sa han. Och du får definitivt jobba för att kompensera för det här.
- Det ska jag göra, sa Ewan och Carson log, och böjde sig ned och kysste honom på pannan.
- Det är bra, för nu ska vi gå och prata med Desmond. Ewan måste ha sett skräckslagen, han visste att han spärrade upp ögonen, för Carson skrattade.
- Jag ska försöka hålla honom från att döda dig.
- Det låter uppmuntrande, mumlade Ewan. Carson bara log.