Det blev inte så mycket analyserande. I duschen när han väl var tillbaka i hotellrummet kunde han inte sluta tänka på vad som hänt, men för det kunde han inte komma på vad han skulle göra. Efter duschen så hade han lagt sig och somnat på en gång, så han hann inte precis analysera något då och inte heller morgonen efter, då han blev brutalt väckt av att Indy bankad på hans dörr. Efter ännu en dusch utan resultat, Ewan tänkte inte bra i duschen, så var det helt enkelt. Han vandrade ner till matsalen orolig för att möta de andra. Det kändes som om hela han skrek ”Hej, jag hade sex igår och det var inte med mina pojkvänner.” Ewan kände sig lite lätt illamående.

- Så hur var kvällen igår då? frågade Desmond när Ewan satt sig med en tallrik från buffen. Åh, herregud, han vet. Tänkte Ewan panikslaget. Nej det gör han inte, kontrade den rationella delen av hans hjärna.
- Jag, började Ewan utan någon aning om vad han skulle säga. Men han blev räddad av att Marielle kom fram till bordet.
- Killar! Indy lyckades flytta fram intervjun så om ni skyndar er till logen så kan ni ha allt klart innan lunch och får eftermiddagen fri för att upptäcka det intressanta Helsingfors, varken mina eller Indys ord men det är vad vi ska låtsas tycka. Så skynda er nu. Äta kan ni göra när den här hysterin är över. Det var Indys ord däremot.

Det stressiga schemat under förmiddagen lämnade inte precis mycket tid över för djupa analyser. Däremot skulle det bli intressant att analysera det faktum att så fort Ewan fick syn på Kehlan efter lunch så släpade han in honom i närmaste städskrubb och sög av honom för att sedan låta Kehlan göra detsamma för honom. Han kom med huvudet fyllt av tankar på Kehlan, vad han gjord och vad de gjort kvällen innan. Men hans hjärna riktade främst in sig på att det bara var de två där och Kehlan ägnade sig bara åt Ewan. Alla skuldkänslor var plötsligt långt, långt borta och Ewan tänkte inte närmare på det när han följde med upp till Kehlans hotellrum.

Tre sex fyllda dagar senare gick allt åt skogen. Ewan borde nog inte ens vara överraskad. Han och Kehlan var på Ewans hotellrum hånglandes och med händerna nere i varandras byxor. Det var då Carson valde att komma in i rummet. Ewan och Kehlan tog ett steg ifrån varandra och Ewan vände sig mot Carson och skulle säga något men Carson bara såg besviket på honom innan han vände och gick. Ewan stönade, föll ned på sängen och slängde en arm över ögonen. Fan, fan, fan.
- Jag tar det som ett tecken på att det är över.
- Ja, mumlade Ewan. Fan! Självklart skulle det vara Carson som kom på dem. Inte Desmond som skulle ha blivit förbannad och börjat ställa frågor. Inte Indy som skulle ha dödat honom för att han riskerat bandet och äntligen fått dem utomlands. Fan! Ewan skulle hellre ha velat att tjejerna kom på dem. Vem som helst men inte Carson som bara såg besviken ut. Besviken inte arg. Förkrossad var också ett bra ord, och ingen ville vara anledningen till att Carson såg förkrossad ut. Men allt han kunde se nu var Carsons förkrossade ansikte och varför hade han inte kunnat se det tidigare?
- Hejdå, sa Kehlan. Ewan var djupt inne i sina egna tankar men lyckades ändå att muttra något till svar. Han hörde hur Kehlan gick ut ur rummet och förvånat sa ”Åh, hej Avéran” Sen stängdes dörren. Ewan brydde sig inte för där var ju det andra problemet. Kehlan använde Ewan för att ge igen på sin egen pojkvän och Kehlan hade låtit sig själv bli utnyttjad. Men varför? För att han kände sig överflödig i ett förhållande med två killar han innerst inne visste älskade honom? Han var en idiot och ett kräk, och nu var han tvungen att göra något åt det.