Det var mycket senare. Efterfesten hade varit galen och innan den så hade det varit fullt av journalister som ville prata och killarna kunde fortfarande inte fatta att de vunnit. De vann Eurovision. Det var helt otroligt. Ewan skulle aldrig ha kunnat förutse att han skulle få vara med om något sådant här i hans karriär.

Festen hade lugnat ned sig en hel del, speciellt efter incidenten med artisten från Ukraina som mitt i alltihop fått en hjärtattack. Så det var färre människor där nu. Vilket var trevligt, för Ewan behövde lite lugn nu kände han. Han, Carson och Desmond satt tysta i baren och såg på Indy och Angelina som var ute på dansgolvet och dansade tätt intill varandra och då och då kysstes. Indys förvåning hade nu bytts ut mot något som mer liknande beskyddande och därför var det inte många som ens vågade dansa i närheten av paret. Ewan hade ingen aning om var Marielle var men han visste att Travina försvunnit iväg med en kille för ett par timmar sen.

- Jag kan knappt fatta att det är sant, mumlade Carson. Desmond nickade.
- Inte jag heller, sa Ewan.
- Vi vann, sa Desmond.
- Vi är bäst, sa Ewan och flinade brett. Carson och Desmond nickade och log de också.
- Det är vi verkligen. De lyfte upp sina glas och skålade.
- För oss, sa Carson och eftersom han satt i mitten så vände han sig först till Ewan och kysste honom och sedan till Desmond.

Ewan var fortfarande hög på adrenalin. Blodet i hans kropp forsade fram och han kände sig alldeles varm. säker på att han förmodligen var alldeles röd i ansiktet, inte för att det gjord något. Han fick alltid en kick av att spela inför publik. Men det här var annorlunda, det här var något helt annat något ännu större och han kände för att springa runt och skrika av lycka och hoppa runt. Han ville kasta sig över Desmond och Carson och visa hur lycklig han var genom kyssar, visa hur lycklig han var över att han hade dem och att de lät honom vara med om det här. Carson och Desmond såg ut att känna samma sak faktiskt och de verkade alla tre ha svårt att sitta still på soffan som de trängt ihop sig på. Indy satt på en fåtölj och bet sig på en av naglarna samtidigt som han såg på skärmarna som visade vad som pågick på scenen. Det var två artister kvar innan den långa omröstningen skulle börja och det skulle bli olidligt att sitta och vänta på resultatet. De visste redan nu att det skulle ta en evighet och ingen av de såg fram emot att sitta spända så länge.

Omröstningen hade börjat. Det gick faktiskt ganska bra för dem, de låg för tillfället trea, men det var inte många poäng som skiljde dem från Sveriges bidrag som låg på första plats. Desmond satt och såg på skärmen samtidigt som han höll Ewans hand, vilket gav honom en ursäkt att göra något med sin egen hand. Han tyckte inte om att vara helt stilla och inte ha något att göra med händerna det gjorde honom frustrerad. Men att långsamt krama om och stryka över det huden på Ewans hand var lugnande och han misstänkte att det Desmond gjorde med hans hand var väldigt lugnande för Ewan som lutat sig bakåt med slutna ögon och det såg ut som om han mediterade tänkte Desmond när han tittade på honom.

- Great Britain twelve points! sa den kvinnliga programledaren. Det var två länder till som skulle rösta och det var väldigt, väldigt jämnt mellan CED och Sveriges artister The Ark. Carson var helt koncentrerad på TV skärmen och hade knappt märkt att MAT-gänget dykt upp någon gång mitt under röstningen. Marielle och Travina satt på golvet och lutade sig mot Indys fåtölj, som han nu delade med en mycket nöjd Angelina. Indy själv såg mest förvånad ut. Ewan kramade om Carsons hand. De hade precis fått åtta poäng av Turkiet, vilket innebar att någon annan skulle få tolv poäng och han hoppades att det verkligen inte var Sverige. De hade tur med det. De tolv poängen gick faktiskt till Kroatien och Carson kunde inte låta bli att titta bort mot bordet där Avéran och Kehlan och de andra som arbetade med dem höll till. Kehlan själv tittade för ett snabbt ögonblick upp mot Carson och de andra men vände sig snabbt om igen. Carson såg på Ewan som antingen inte sett det eller så låtsades han som om han inte sett det utan koncentrerade sig på skärmen igen.
- Om vi får tolv poäng vinner vi, mumlade Desmond när representanten för det allra sista landet börjad att dela ut poäng. Det var ingen som sa något men alla tänkte på samma sak. Att de var så nära nu, och att kanske, kanske skulle de lyckas men Carson vågade inte ta ut något i förskott. Men så fick Sverige åtta poäng och hamnade i ledningen, men de stannade inte där länge för helt plötsligt hade CED fått sina tolv poäng och de vann.

Det tog ett ögonblick för informationen att tränga in i deras hjärnor. De hade vunnit. Men så flög de upp allihop och skrek av lycka och Ewan fann sig plötsligt mitt emellan Desmond och Carson som kramade om honom och samtidigt försökte krama om varandra och det var ett enda virrvarr av armar som höll om honom och han hade inte slutat att skrika och skratta och gråta av lycka på samma gång och han såg hur Marielle och Travina kramade om varandra och sedan hur Angelina kastad sig om halsen och kysste Indiana som såg ytterst förvånad ut. Sen så var det plötsligt fullt av journalister och fotografer där och en av programledarna som försökte få killarna att sluta kramas och ta sig upp på scenen igen. Ewan hade ingen aning om hur det gick till som men plötsligt så stod han på scenen igen och tog emot folkets jubel och hans kropp fylldes av adrenalin igen och han kände sig lyckligare än på mycket länge.

Resten av tiden i Helsingfors innan finalen spenderade Ewan konstant med Desmond och Carson. Han var i närheten av dem hela tiden och gjorde omedvetet en stor sak av att försöka undvika att ens se Kehlan. Vilket innebar att han en dag helt plötsligt kastade sig in i en sidokorridor helt plötsligt. Desmond och Carson verkade mest vara roade över hans beteende. Men de jobbade på att komma tillbaka till varandra och Ewan hade börjat känna sig optimistisk då det gällde det i alla fall. Väldigt glad att det var utrett, det var inte särskilt smart att skaffa sig sådana här problem precis innan en tävling. Men sen så hade inte Ewan gjort speciellt smarta saker på sistone så det var ingen nyhet. Men trots att han var positiv ville han inte ta ut något i förskott, vad som helst kunde fortfarande hända och han hade aldrig riktigt litat på ödet.

Morgonen för finalen kunde Ewan inte äta. Efter en vecka då han i stort sett helt glömt bort varför han var där, och vad han skulle göra så slog det honom plötsligt att idag så skulle de uppträda inför en enorm publik, stora delar av Europas befolkning skulle titta, och Europa var ändå ganska stort och det bodde en hel del människor där. Dessutom så var det en tävling, och Ewan kände hur hans egen tävlingsinstinkt hade väckts till liv. Indy skulle nog ha klagat och sagt att Ewan inte skulle koncentrera sig enbart på att det var en tävling utan att han var där för att marknadsföra sig själv och bandet och det skulle han göra även om de inte vann. Men det hindrade inte Ewan från att bli nervös.

Nervositeten måste ha varit smittsam, för även Carson och Desmond var ovanligt hispiga, var aldrig rätta ordet för att beskriva Desmond men passade väldigt bra in på Carson just nu, och Desmond var inte så mycket lugnare. Eftersom ingen av dem var särskilt intresserad av att faktiskt äta så blev de klara väldigt snabbt, efter att ha tvingat i sig en macka var och ett glas juice. Ewan var glad att Indy inte var där och kunde klaga på dras matvanor. Desmond påpekade att de nog kunde få någon av tjejerna att springa och köpa mat till lunch i fall de plötsligt skulle dö av hunger.

Indy hanterade det hela riktigt bra. Men sen så skulle han inte sjunga heller. De träffade på honom precis efter deras allra sista genrep, då det hade känts som om ingenting fungerade och Indy hade påpekat att det inte bara var en känsla de hade. Ewan börjad återigen ångra att de valt just Indy som deras manager eftersom han var helt omöjlig när det gälld pep-talk, och överhuvudtaget inte speciellt bra med människor. Han behövde en flickvän. Synd bara att delen med att han var dålig med människor verkade förhindra det.

MAT-gänget var Indys raka motsatts. De var nervösa och spända redan innan de träffade på killarna. De sprang konstant ut och in ur logen, någon bar in saker som någon av de andra två sedan bar ut. Ewan var övertygad om att han sett ett par byxor bäras in och ut minst tio gånger innan en hysterisk Angelina kastat dem på Desmond och sagt åt honom att ta på sig dem. När han väl fått på sig dem, dök Marielle upp, med ett okänt antal hårsprays flaskor tog en titt på Desmond innan hon med ett höjt ögonbryn vände sig mot Angelina. Angelina gav Desmond en snabb blick, suckade irriterat och sa åt honom att ta av sig byxorna igen. Tjejerna tog sig inte ens tid för att äta, de hämtade mat åt både dem och killarna, men de satt aldrig stilla tillräckligt länge för att faktiskt äta den. Carson sa att han undrade om de kanske skulle drabbas av en gemensam hjärtattack framkallad av stress. De andra två kunde inte annat än hålla med.

Killarna spenderade stora delar av dagen i sin loge. Desmond och Ewan hade gått ut i korridorerna för att röra sig lite, men hade blivit överfallna av journalister som smitit in på något sätt. Så de drog sig tillbaka till sin loge och lät MAT-gänget sköt allt om något behövde hämtas. Travina gav dem en irriterad kommentar om att de behövde skaffa en riktig assistent. Desmond svarade att de skulle göra det så småningom. Men efter en dag i logen då de försökt tänka på annat hade ändå lyckats lugna ner sina nerver lite grann och kände inte längre för att spy, svimma eller ta livet av sig. En klar förbättring i jämförelse med hur det varit efter genrepet. Dock så försvann förstås aldrig tankarna på vad som väntade och ju närmare det blev desto svårare blev det att hålla sig riktigt lugn.

Men MAT-gänget var mer sig själva när de väl var dags att göra i ordning killarna. De njöt som vanligt med att få köra med dem och säga precis vad de ska göra. De såg på direkt sändningen på TV:n i deras loge ett tag innan de tillsammans gick iväg backstage för att vänta på deras tur.

Carsons dörr var brun. Precis som alla andra dörrarna i hotellet. Brun i något för Ewan okänt trädslag. Handtaget var av mässing, liksom låset. Det fanns sju svarta fläckar på dörren. Han borde knacka på dörren. Inte gå fram och tillbaka utan för den och räkna fläckar. Det fanns något som bara var en liten svart prick på den och han kunde inte bestämma sig för om det var en fläck eller inte. Det var så mycket enklare att tänka på det än att faktiskt knacka på den jäkla dörren. Carson kanske inte ens var på rummet. Han var förmodligen hos Desmond och berättade om vilket stort kräk Ewan var. Han borde gå direkt till Desmond i stället. Men då skulle han ju bara gå fram och tillbaka utanför Desmonds dörr. Han funderad på att gå dit bara för att räkna fläckarna där och jämföra resultatet. För det var fortfarande så mycket enklare att göra än att faktiskt knacka. Carson kanske inte ens skulle släppa in honom. Han kanske inte ville höra Ewans ursäkt. Han hade ingen ursäkt, han hade en förklaring men alla visste att den inte räknades som en giltig ursäkt för att vara otrogen. Men Carson skulle vilja ha en ursäkt, Carson ville ha en förklaring till allt, han skulle inte låta Ewan komma undan från att försöka förklara sig och sen så skulle han döda Ewan. Eller, nej, Carson dödade inte folk. Indy dödad folk. Inte bokstavligt talat, men det skulle inte förvåna Ewan om han kunde göra det. Herregud, nu var han tvungen att knacka på. Han tog ett par djupa andetag och lyckades knacka på dörren han studerat ingående ett bra tag nu.
- Kom in, hörde han Carson säga. Han lät slut. Ewans mage knöt ihop sig ytterligare när han med vad som känds som en enorm kraftansträngning öppnade dörren och gick in i rummet.

Carson låg på rygg på sängen. När Ewan kom in lyfte han huvudet och när han såg att det var Ewan lät han huvudet falla tillbaka på sängen. Ewan kände hur precis all energi han hade kvar bara rann ur kroppen på honom och han trodde inte att hans ben skulle kunna hålla honom uppe. Han stapplade fram till fåtöljen och satte sig ned med en duns. Han kunde inte göra det här, det var omöjligt. Han skulle bara ha stuckit. Tagit första bästa plan och stuckit hem. Eller nej, han skulle ha åkt någon annanstans, försvårat för Indy att hitta honom och mörda honom. Vad som helst skull vara enklare än att sitta här och försöka förklara varför han varit ett kräk. De var tysta i en evighet, som vanligt kunde ’evighet’ vara ett väldigt relativt begrepp och i det här fallet översattes det till: ”några minuter”.
- Ska du säga något? frågade Carson plötsligt.
- Jag hade planerat det, mumlade Ewan. Sen blev det tyst igen. Ewan hade planerat att säga något, men han visste plötsligt inte vad han skulle säga, han visste inte ens vars han skulle börja. Så Carson var tvungen att bryta tystnaden igen.
- Desmond sa att du skulle göra något sånt här, sa han tyst och fundersamt. Ewan spärrade upp ögonen, vilket inte Carson såg eftersom han inte ens tittade på Ewan. Hade Desmond redan innan vetat att Ewan skulle göra något sånt här? Vad menades med det? Visste han att det inte skulle gå att lita på Ewan? Litade inte Desmond på honom? Fast i så fall hade han ju haft rätt att inte lita på honom. När Ewan inte sa något fortsatte Carson lugnt.
- Han sa att du inte skulle förstå att du var en del av oss, sa han tyst och lyfte sen upp sig själv på armbågarna och såg rakt på Ewan. Jag trodde inte honom. Jag trodde inte att du skulle få för dig att du inte hörde ihop med oss. Jag trodde helt klart inte att du skulle göra det här. Men sen så är jag väl den enda av oss som faktiskt är bättre på att prata än att göra korkade handlingar. Ewan begravde ansiktet i händerna. Fan. Varför var Carson tvungen att vara så oerhört förnuftig? Varför? Han skulle ha gått till Desmond och erkänt allt och låtit honom skrika att han var en idiot i stället för att utsätta sig för Carsons förnuftighet och hans lugna besvikelse.
- Jag är en idiot, mumlade Ewan och lyfte huvudet. Carson höjde ena ögonbrynet.
- Nähä, menar du det? sa Carson ironiskt.
- Jag är inte bra på att prata om saker, erkände Ewan.
- Jo, jag vet, svarade Carson och självklart visste han det. Han var nog van vid det också. Desmond var också dålig på att prata. Men du kunde väl ha försökt? Du behövde inte konfrontera oss båda, det hade räckt med att prata med mig vet du väl? Ewan nickade. Det visst han ju egentligen, men det var lättare att göra korkade saker än att prata om hur han kände sig överflödig.
- Du kan väl försöka? sa Carson lugnt och Ewan förstod att han ville att Ewan skulle börja prata om varför han beslutade sig för att göra korkade och idiotiska saker som att ha sex med en annan kille. Han tog ett djupt andetag, han var fortfarande inte säker på vars han skulle börja.
- Jag kände mig överflödig, sa han tyst. Det kändes som om jag bara inkräktade på ert förhållande. Han hoppads att det skulle förklara åtminstone lite grann, för han kunde fortfarande inte förklara varför han faktiskt gjort det han gjort. Det fanns en bakgrund till hans beslut, men ingen förklaring till själva beslutet. Han bara slutade att ha ett samvete efter ett tag.
- Var det något vi gjord som fick dig att känna så? frågade Carson, och Ewan insåg att han inte längre kom ihåg. Han mindes känslan av att inkräkta, men han mindes inte hur han fått den.
- För om det var så, Carson tystnade ett ögonblick. Vi skulle inte medvetet försökt ge dig den uppfattningen. Hade vi tyckt att du inkräktade i vårt förhållande så skulle vi ju bara ha hållit vårt förhållande till dig helt professionellt. Återigen, väldigt förnuftigt. Carson var alldeles för smart och förnuftig och Ewans alla förklaringar blev bara nedskjutna. Vilket inte borde förvåna honom. Men han trodde inte att hans egen osäkerhet på sig själv skulle kunna bli besegrad av sunt förnuft. Fast det var säkert möjligt att all osäkerhet kunde bli besegrad av förnuft.
- Det har du rätt i, mumlade han tyst och plötsligt så ändrades Carsons ansiktsuttryck och han såg, i brist på något annat ord, varmt, på Ewan.
- Du har världens sämsta självförtroende, sa han och skakade på huvudet. Ewan bara såg på honom. Hans självförtroende var uruselt, men det var något han kämpade med att inte avslöja och det kändes orättvist att Carson bara så där kunde säga att det var uppenbart och inte alls så hemligt som han trodde.
- Jo, mumlade han. Carson reste sig från sängen och gick fram till Ewan där han tog Ewans händer i sina och såg ned på honom.
- Du har kommit fram till att det här var en väldigt dålig ide och att ingen av dina förklaringar i själva verket höll? Eller hur? frågade han. Ewan såg upp på honom och nickade.
- Du vet innerst inne att både jag och Desmond inte skulle vara med dig om vi inte ville eller hur?
- Ja, började han och ville säga något annat men Carson skakade på huvudet och log.
- Och nästa gång du tvivlar på dig själv tänker du prata med någon av oss, eller hur? Ewan såg ned i golvet och sen upp på Carson igen. Han kände hur han började bli röd i ansiktet. Han tyckte aldrig om att folk påpekade alla fel han gjort, det fick det att verka som om ingen trodde att han faktiskt förstod att han gjort fel. Fast i det här fallet kund han förstå att Carson behövde fråga de här frågorna.
- Du tänker inte göra något sådant här igen eller hur?
- Nej, självklart inte! protesterade Ewan. Carson log bredare innan han blev allvarlig.
- Är du säker på att du vill fortsätta det här? frågade han och Ewan kände sig plötsligt kall i hela kroppen. Han ville inte avsluta det här, han behövde Carson och Desmond, han behövde det som de hade. Han hade insett det.
- Ja! Jag vill inte göra slut på något! utbrast han. Carson log lite.
- Det var det jag hoppades. Men tror du att du kan lita på att jag och Desmond faktiskt älskar dig? och den frågan var Ewan inte beredd på. Han hade bara tänkt på det faktum att Carson måste ifrågasätta sin tillit till Ewan, han hade inte tänkt på att Carson kanske ifrågasatte Ewans tillit till dem.
- Jag litar på er! Carson höjde ena ögonbrynet. Det kanske var för tidigt att utbrista sådana saker efter att han precis avslöjat att han inte litat på dem under en väldigt lång tid.
- Jag menar, jag vill kunna lita på er. Det har inget med er att göra, det är bara, han tystnade, hur skulle han kunna förklara något som han själv inte riktigt förstod. Han suckade. Men Carson bara log.
- Vi får jobba på att bevisa att du kan lita på oss då, sa han. Och du får definitivt jobba för att kompensera för det här.
- Det ska jag göra, sa Ewan och Carson log, och böjde sig ned och kysste honom på pannan.
- Det är bra, för nu ska vi gå och prata med Desmond. Ewan måste ha sett skräckslagen, han visste att han spärrade upp ögonen, för Carson skrattade.
- Jag ska försöka hålla honom från att döda dig.
- Det låter uppmuntrande, mumlade Ewan. Carson bara log.

Det blev inte så mycket analyserande. I duschen när han väl var tillbaka i hotellrummet kunde han inte sluta tänka på vad som hänt, men för det kunde han inte komma på vad han skulle göra. Efter duschen så hade han lagt sig och somnat på en gång, så han hann inte precis analysera något då och inte heller morgonen efter, då han blev brutalt väckt av att Indy bankad på hans dörr. Efter ännu en dusch utan resultat, Ewan tänkte inte bra i duschen, så var det helt enkelt. Han vandrade ner till matsalen orolig för att möta de andra. Det kändes som om hela han skrek ”Hej, jag hade sex igår och det var inte med mina pojkvänner.” Ewan kände sig lite lätt illamående.

- Så hur var kvällen igår då? frågade Desmond när Ewan satt sig med en tallrik från buffen. Åh, herregud, han vet. Tänkte Ewan panikslaget. Nej det gör han inte, kontrade den rationella delen av hans hjärna.
- Jag, började Ewan utan någon aning om vad han skulle säga. Men han blev räddad av att Marielle kom fram till bordet.
- Killar! Indy lyckades flytta fram intervjun så om ni skyndar er till logen så kan ni ha allt klart innan lunch och får eftermiddagen fri för att upptäcka det intressanta Helsingfors, varken mina eller Indys ord men det är vad vi ska låtsas tycka. Så skynda er nu. Äta kan ni göra när den här hysterin är över. Det var Indys ord däremot.

Det stressiga schemat under förmiddagen lämnade inte precis mycket tid över för djupa analyser. Däremot skulle det bli intressant att analysera det faktum att så fort Ewan fick syn på Kehlan efter lunch så släpade han in honom i närmaste städskrubb och sög av honom för att sedan låta Kehlan göra detsamma för honom. Han kom med huvudet fyllt av tankar på Kehlan, vad han gjord och vad de gjort kvällen innan. Men hans hjärna riktade främst in sig på att det bara var de två där och Kehlan ägnade sig bara åt Ewan. Alla skuldkänslor var plötsligt långt, långt borta och Ewan tänkte inte närmare på det när han följde med upp till Kehlans hotellrum.

Tre sex fyllda dagar senare gick allt åt skogen. Ewan borde nog inte ens vara överraskad. Han och Kehlan var på Ewans hotellrum hånglandes och med händerna nere i varandras byxor. Det var då Carson valde att komma in i rummet. Ewan och Kehlan tog ett steg ifrån varandra och Ewan vände sig mot Carson och skulle säga något men Carson bara såg besviket på honom innan han vände och gick. Ewan stönade, föll ned på sängen och slängde en arm över ögonen. Fan, fan, fan.
- Jag tar det som ett tecken på att det är över.
- Ja, mumlade Ewan. Fan! Självklart skulle det vara Carson som kom på dem. Inte Desmond som skulle ha blivit förbannad och börjat ställa frågor. Inte Indy som skulle ha dödat honom för att han riskerat bandet och äntligen fått dem utomlands. Fan! Ewan skulle hellre ha velat att tjejerna kom på dem. Vem som helst men inte Carson som bara såg besviken ut. Besviken inte arg. Förkrossad var också ett bra ord, och ingen ville vara anledningen till att Carson såg förkrossad ut. Men allt han kunde se nu var Carsons förkrossade ansikte och varför hade han inte kunnat se det tidigare?
- Hejdå, sa Kehlan. Ewan var djupt inne i sina egna tankar men lyckades ändå att muttra något till svar. Han hörde hur Kehlan gick ut ur rummet och förvånat sa ”Åh, hej Avéran” Sen stängdes dörren. Ewan brydde sig inte för där var ju det andra problemet. Kehlan använde Ewan för att ge igen på sin egen pojkvän och Kehlan hade låtit sig själv bli utnyttjad. Men varför? För att han kände sig överflödig i ett förhållande med två killar han innerst inne visste älskade honom? Han var en idiot och ett kräk, och nu var han tvungen att göra något åt det.

Två timmar senare satt Ewan i en fåtölj inne på Kehlans hotellrum. Och om han inte hade någon aning om vad han gjorde tidigare under kvällen så hade han ännu mindre koll nu. Det hade varit en trevlig middag med i stort sett konstant pratande, då de inte åt, det hade varit förvånansvärt god mat, och allt skrattande och Ewan hade verkligen trivts och slutat tänka på vad han gjorde och fram för allt varför han helt plötsligt bestämt sig för att göra vad han nu gjorde. Men nu var han inne i Kehlans hotellrum och Ewans hjärna kom äntligen i kapp med händelserna. Han satt i en fåtölj inne i en främmande killes hotellrum. Fast efter den här middagen kändes det nästan som han känt Kehlan hela livet. Han satt och drack whiskey, och när Kehlan böjde sig fram och fyllde på Ewans glas nuddade deras händer vid varandra och Ewan visste precis vad som skulle hända om han stannade kvar där och han kunde inte bara göra det. Verkligen inte. Det var fel. Det spelade ingen roll att han var förvirrad över sitt förhållande till de andra två, för det gav honom ingen ursäkt att stanna och låta det här leda till något annat än en middag. Han reste sig häftigt upp och ställde ned glaset på bordet.
- Jag måste gå, mumlade han. Kehlan såg besviken ut för ett ögonblick innan han hämtade sig och såg ursäktande ut i stället.
- Självklart, sa han och fick fram ett leende. Inte lika brett som tidigare men fortfarande ett leende.
- God natt, mumlade Ewan och gick med långa kliv mot dörren, han ville komma därifrån så fort som möjligt.
- God natt, sa Kehlan efter honom precis när han stängde dörren bakom sig. Han var tvungen att luta sig mot väggen ett ögonblick och ta några djupa andetag innan han lyckades gå därifrån.

Han hade inte hittat Carson och Desmond i något av sovrummen och stod nu utanför Indys rum för att fråga honom om han visste var Ewans två pojkvänner var. Han hade inte riktigt pratat med dem om vad han skulle göra under kvällen, allt han sagt var att han skulle vara upptagen och de hade sett förvånat på honom och Desmond hade varit på väg att fråga vad han skulle vara upptagen med men Ewan hade inte sagt något utan gått till sitt rum i stället och haft dåligt samvete. Och han hade fortfarande dåligt samvete, men det höll på att utvecklas till irritation nu vilket var helt orationellt vilket bara gjorde honom mer irriterad. Äntligen öppnade Indy dörren och han såg förvirrat på Ewan. Han hade svårt att tro att mannen sovit, men man kunde aldrig vara säker med Indy. Han hade i alla fall kläder på sig. Vilket inte nödvändigtvis var en bra grej.
- Vad är det? frågade Indy, alltid lika rakt på sak.
- Har du någon aning om var Desmond och Carson är? Frågade han och insåg två saker. Ett, det lät hemskt fånigt att fråga var de var eftersom han alltid brukade veta sådant. Och två, det var nästan ännu fånigare att han kände sig fånig över att inte ha någon aning om var de var. Så självklart var Indys följande fråga:
- Har du ingen aning om var de är? Frågade han förvånat. Ewan skakade på huvudet men hindrade sig själv från att titta ned i golvet.
- Jag trodde ni alltid hade koll på varandra. Men, eh, jag tror att jag såg dem nere i baren. I baren? Hade inte Ewan och Kehlan gått förbi där? Nej, kanske inte. Gud han hoppades att de inte gjort det.
- Eh, tack för hjälpen, mumlade Ewan. God natt. Indy muttrade något till svar och stängde dörren undertiden som Ewan tog hissen ner till hotellbaren, men han stannade precis innan han gick in. Desmond och Carson satt tätt bredvid varandra och skrattade och Ewan drabbades återigen av den starka känslan av att vara en inkräktare, någon som bara tränger sig på. Utan vidare tanke vände han bara om och tog hissen upp igen och gick tills han stod utanför Kehlans rum. Där tvekade han. Kunde han göra det här? Borde han göra det här? Ville han göra det här? Och för en sekund skrämde det honom att han faktiskt ville det, men han sköt undan det och knackade på dörren.

Kehlan hade knappt öppnat dörren innan Ewan hade tryckt upp honom mot väggen precis innanför och anföll Kehlans mun med sin egen. Utan att sluta kyssas lyckades Kehlan stänga och låsa dörren och tvingade sedan Ewan att gå baklänges mot sängen, samtidigt som kläderna föll till golvet och Ewan hade äntligen slutat tänka och han föll ned på rygg på Kehlans breda säng. Kehlan följde inte med direkt efter utan han stod fortfarande vid sängkanten och såg på Ewan, och om Ewan inte var fullt så upptagen med att granska varenda millimeter av Kehlans nakna kropp skulle han nog ha blivit lite besvärad över sin egen nakenhet så noga undersökt av Kehlans hungriga ögon. Efter ett ögonblick så böjde sig Kehlan ned och kröp upp på sängen, mellan Ewans särade ben och han la sig över Ewan och fångade hans mun igen och kvävde effektivt Ewans stön när deras kukar fick kontakt med varandra. Han försökte röra sig lite, lyfta på höfterna allt för att förstärka kontakten, få mer av värmen mellan dem, Kehlans kropp rörde sig med honom det var inte så effektivt men plötsligt fanns Kehlans hand där och grep tag om de båda penisarna och han kramade åt lite lätt och började röra handen på dem, så att de ströks emot varandra och Ewan kunde omöjligt ligga still för det här var vad han behövde, kontakt, närhet och värme.
- åh, gud! Ja, ja! gud! Mumlade Ewan de hade slutat kyssas men Kehlans mun var fortfarande i närheten och varm fuktig luft andades ut på hans kind. Ewan hade haft ögonen stängda men han öppnade dem nu och lyckades få ögonkontakt med Kehlan.
- Vill, började han men stönade till när Kehlans hand ökade farten lite och gjorde en rörelse som var helt ny för Ewan men kändes helt gudomlig på hans kuk. Han tog ett djupt andetag och försökte prata igen.
- Do you want to fuck me?
- Ja, ja, gud, ja, snälla, flämtade Kehlan och satte sig upp mellan Ewans ben.
- Det finns glidmedel och kondomer i lådan där, sa Kehlan och pekade på nattduksbordet. Ewan vred på sig och lyckades få upp lådan och slängde det som de behövde till Kehlan som smidigt gångade det och öppnade flaskan med glidmedel och började förbereda Ewan som gjorde små otåliga ljud och snart så var Kehlans kuk djupt inne i Ewan som stönade högre och högre och försökte få Kehlan att göra det snabbare och hårdare och Kehlan gjorde precis som han sa. Sen så var Kehlans hand tillbaka på Ewans kuk och det tog inte lång tid innan Ewan kom och efter det så var det bara frågan om sekunder innan Kehlan också nådde klimax och föll ihop ovanpå Kehlan för ett ögonblick innan han rullade av honom och lade sig på rygg bredvid honom. De låg tysta. Ewan hade ingen aning om hur länge. Han hörde Kehlan andas bredvid sig, men det lät inte som om han sov.
- Jag bord inte ha gjort det där, mumlade han och såg att Kehlan såg på honom.
- Förmodligen inte, sa Kehlan tyst. Och skakad på huvudet. Jag borde inte ha gjort det. Ewan nickade och gjord ett instämmande läte. De låt tysta i ytterligare ett ögonblick.
- Och ändå så vill jag fortsätta göra det, mumlad han tyst. Kehlan lade en hand på hans axel. Jag tror att du ska återvända till ditt rum, ta en dusch och tänka över just den delen. Jag finns här i morgon, sa Kehlan. Ewan nickade och satte sig upp. Det lät klokt. Han skulle gå tillbaka till rummet och se om han kunde få igång sin hjärna och analysera den här situationen. För just nu var han mest förvirrad.

Nästa dag så vart de tvingade att kliva upp precis lika tidigt, bara för att sättas i ett rum inne i arenan och vänta på deras tur att gå upp på scenen och ’testa’ den för första gången. Vid lunch tid hade de fått flytta till rummet precis bakom scenen där Ewan satt, eller snarare halvlåg i en fåtölj, och Desmond satt i soffan bredvid, med Carson utsträckt bredvid sig med huvudet i hans knä. Ewan satt för tillfället och såg intresserat på dem. Han hade fortfarande inte riktigt vant sig vid hela den här ”tre personer i ett och samma förhållande” - saken och ibland så kändes det som om han aldrig skulle vänja sig. Speciellt inte med tanke på att han ibland kände sig som en inkräktare i det här. Carson och Desmond hade i stort sett känt varandra hela livet när Ewan dök upp och det gjorde saker komplicerade. Fast tydligen bara enligt Ewan eftersom Desmond och Carson verkade fullkomligt nöjda med situationen. Han slets ur sina tankar av upprörda röster från två personer som gick förbi dem mot entrén till scenen. Ewan hade faktiskt kollat upp deras motståndare och han kände igen den bleka killen med det halv långa svarta håret som Kroatiens bidrag. Killen, vad hette han nu igen. Det var något på Av… Ave… Avéran! Hade på sig en vit kostym och han pratade snabbt och gestikulerade vilt med händerna mot en kille i samma ålder med brunt hår kort hår.
- Det är faktiskt inte mitt fel, protesterade killen med det bruna håret.
- Nähä, och vems fel är det då Kehlan? Frågade Avéran och lät så där irriterande högdragen som vissa människor som fått lite för mycket berömmelse tenderade att låta.
- Jag har ingen aning Avéran, sa killen som tydligen hette Kehlan och suckade.
- Nåja, det spelar ingen roll antar jag. Se bara till att fixa det under tiden som jag sjunger.
- Självklart, sa Kehlan.
- Bra, jag ska upp på scenen nu, sa han och skulle vända sig om när Kehlan kysste honom hastigt på munnen.
- Vad gör du? Frågade Avéran.
- En lycka till kyss, sa Kehlan och ryckte på axlarna.
- Du vet att jag inte vill förstöra makeupen, sa Avéran.
- Det är den första repetitionen på den här veckan, varför bryr du dig?
- Om det bara är en repetition så behöver jag väl ingen kyss? Kehlan bara skakade på huvudet och Avéran gjorde ett läte som påminde om en fnysning och gick ut på scenen. Kehlan vände sig om och skulle gå därifrån när han fick syn på att alla tre medlemmarna i CD nu satt och tittade på dem öppet. Kehlan såg ett ögonblick på dem innan han log charmigt och Ewan kom på sig själv med att tänka att killen verkligen hade ett vackert leende.
- God dag, hälsade han. Han pratade perfekt engelska med nästan ingen brytning, till skillnad från Avéran som man tydligt hörde inte alls hade engelska som modersmål.
- Hey, svarade Carson sömnigt.
- Jag ber om ursäkt för att ni var tvungna att se det där. Jag är Avérans manager och sex slav.
- Sex slav? Frågade Ewan nyfiket.
- Ja, egentligen så var nog min titel pojkvän, men med tanke på hur vårt förhållande är för tillfället tror jag att sex slav är mer passande. Han ryckte på axlarna som om det inte gjorde honom något. Han är en diva på scenen, men en helt annan person annars, fortsatte han att säga som om han anat att de skulle fråga.
- Vi är, började Ewan.
- CED, jag vet, sa Kehlan och log det charmiga leendet igen som fick hans mörkblå ögon att glittra till. Jag är Kehlan föresten. Men det kanske ni hörde. Killarna nickade. Men jag ska se om jag kan ordna upp de små problemen min stora stjärna har, men vi kanske ses igen. Eller, ja vi lär ju stöta på varandra. Vi är ju här hela veckan. Han log och vinkade innan han gick iväg.

Senare när killarna var på väg tillbaka till hotellet drog plötsligt Travina med sig Ewan in i en sidokorridor.
- Vad händer? Frågade han förvirrat.
- Jag har ett meddelande till dig, sa Travina och såg själv lite frågande ut.
- Jaså?
- Ja, det var en kille, Kehlan. Jag tror att han är manager eller något. Men han bad mig fråga eller snarare hälsa att om du var intresserad av att äta middag med honom ikväll så skulle han vara nere i hotellets restaurang runt sju tiden. Antingen så dyker du upp om du är intresserad eller så gör du inte det. Det var vad han sa i alla fall. Travina såg granskande på Ewan.
- Åh, var allt Ewan sa.
- Vad är det som är på gång? Frågade Travina.
- Inget. Inget särskilt, svarade Ewan snabbt. Jag är nog inte ens intresserad. Travina såg inte övertygad ut i ett ögonblick innan hon log ursäktande.
- Jag bestämmer inte vad du får göra eller inte. Jag hoppas bara att du vet vad du gör, sa hon.
- Jag vet vad jag gör, svarade Ewan och hoppades att det lät som om han faktisk gjorde det.

En timme senare, fem över sju, klev Ewan in i hotellets restaurang och funderade genast på att vända om igen men han stod kvar och svepte med blicken över rummet för att få syn på Kehlan. Han skulle göra det här, det var bara en middag. En middag med en kille han precis träffat vilket rent tekniskt skulle innebära att det var en date. Vilket det inte var. Dock så kunde han inte komma på något ord som faktiskt beskrev vad det var. Han fick syn på Kehlan som log, det där charmiga leendet som skulle ha fått Ewan att smälta om han var typ femton år igen. Som det var nu så erkände han bara att leendet gjorde Kehlan ännu snyggare och att han borde le oftare. Han tänkte inte tänka på att leendet faktiskt gjorde honom varm i hela kroppen och att särskilda delar av hans anatomi gärna skulle vilja bli mer intresserade. Ewan hade inga planer på att låta det hända. Han kom fram till bordet där Kehlan reste sig upp och hälsade.
- Jag måste säga att jag inte vågade hoppas att du faktiskt skulle dyka upp, sa Kehlan när det satt sig ned. Ewan ryckte på axlarna. Han hade inte väntat sig det här heller. Han visste ju att han inte borde vara här och ändå så var han här. Han log mot Kehlan.
- För att vara ärlig så var jag inte heller säker på att jag faktiskt skulle komma, svarade han. Kehlan log bredare.
- Då är jag glad att du i alla fall bestämde dig för att komma hit. Jag avskyr att äta för mig själv.
- Ah, jag håller fullkomligt med, svarade Ewan.
- Ska vi se vad som finns att äta då? Föreslog Kehlan.

Kvart över sju kom Travina in, utan att knacka, i Marielles hotellrum, där hon också hittade Angelina. De båda tjejerna var upptagna med att gå igenom bilder och peka ut outfits som skulle passa killarna. Var det tänkt. Travina kunde se bilderna än, men hon misstänkte att tjejerna egentligen planerad deras kläder för efterfesten då allt var över.
- Ewan har en dejt, sa hon och gick vidare in i rummet och slängde sig ned i fåtöljen.
- En dejt? sa Angelina frågande. Du menar att han har en träff med någon som inte är Carson eller Desmond? Travina nickade och suckade.
- Ni vet Kroatiens artist, Avéran. hans manager har bjudit honom på middag.
- Det berättade det, avbröt Marielle. Men sa du inte att Ewan verkade tveksam när du talad om det för honom? frågade hon förvirrat.
- Jo, men tydligen så ändrade han sig.
- Vad håller han på med? frågade Angelina irriterat. Travina undrade precis samma sak. Hon hade inte trott att Ewan skulle acceptera erbjudandet. Varför skulle han göra det? Det var ju inte precis som om han behövde en till pojkvän, han hade två stycken redan.
- Men han skaffar sig ju i alla fall en manager för sin solokarriär, sa Travina.
- Vi kanske drar förhastade slutsatser. Det behöver ju inte gå åt skogen, sa Marielle och försökte låta optimistisk. Angelina och Travina höjde på ögonbrynen.
- Indy kommer att döda honom, sa Travina bara och skakade på huvudet.
- Förmodligen, men bara om han får reda på något, sa Marielle. Ewan är förnuftig. Han borde inte göra något dumt.
- Vi kan ju hoppas det, mumlade Travina och suckade innan hon gick bort till sängen som de andra två satt på.
- Vad gör ni föresten?
- Tja, du vet efterfesten, vi tänkte passa på att se vad vi skulle ha på oss då eftersom vi inte har något bättre för oss, sa Angelina och log. Travina besvarade det leendet och satte sig ned på sängkanten.
- Får jag se? Angelina räckte henne några bilder.
- Föresten, Trams. Tror du Adde lär komma? Travina fnös utan att titta upp från det hon gjorde.
- Han kommer inte. Han vet nog inte ens att jag är här.
- Du talade inte om det eller? frågade Angelina. Travina suckade. Hon kände inte för att prata om det hela. Hon kunde verkligen inte förstå varför Marielle och Angelina hela tiden drog upp det heller. Det gjorde det så oerhört mycket svårare att låtsas som om hon tyckte att det on-and-off förhållande hon hade med Adde faktiskt fungerade.
- Nej, jag orkade inte bry mig. Vi träffas nästa gång vi är i London, låtsas som om allt är bra och sen så fortsätter vi som vanligt. Angelina skakade på huvudet.
- Jag förstår inte hur ni klarar av det där.
- Äh, det är inte så hemskt. Det var väl inte enbart en lögn. men det var nog inte helt sant heller. Jag har i alla fall något som påminner om ett förhållande och slipper vara olyckligt kär dygnet runt, sa hon. Lite olyckligt kär bara, tänkte hon. Angelina däremot såg surt på henne.
- Jag trodde att det här handlade om dig, muttrad hon. Travina lyckades flina till svar.
- Jag tyckte att vi kunde byta fokus och prata om dig en liten stund. Hur är det med din crush?
- Han har fortfarande inte fattat något. Jag trodde bara att han spelade trög, men jag börjar fan undra, muttrade Angelina.
- Du måste bli mer uppenbar, påpekade Marielle.
- Kan jag bli mer uppenbar? frågade Angelina tvivlade. Travina klappade henne tröstande på armen.
- Självklart, nästa gång du får ett tillfälle kastar du dig om halsen på honom. Om han inte fattar det då, hon tystnade ett ögonblick. Då är han hopplöst trög bara. Angelina suckade.

Nästa morgon väcktes Carson omänskligt tidigt av att någon bankade våldsamt på hans dörr och skrek något om att han var tvungen att gå upp. Det lät som Indy. Den killen behövde verkligen en flickvän.
- Jag är på väg! Ropade han irriterat. Ytterligare ett par bankningar hörds innan det äntligen blev tyst. Carson muttrade lite för sig själv och övervägde att ligga kvar i sängen. Det var varmt och skönt. Han saknade i och för sig Desmond och Ewan. Han såg inte riktigt vitsen med att ha separata rum, speciellt inte när sängarna i enkel rummen inte var byggda för tre personer, det var knappt två personer skulle få plats där. Han slängd av sig täcket och satte sig på sängkanten. Om han inte klev upp nu så skulle Indy bara komma tillbaka och var det något han lärt sig så var det att inte irritera Indy, det ledde sällan till något gott. Men så fort han satt sig upp ångrade han sig och övervägde att lägga sig ned igen. För det första var det kallt och för det andra så var han helt enkelt för trött för att röra sig. De hade varit uppe sent kvällen innan och varför var de tvungna att stiga upp så här tidigt ändå? Det var här en hel vecka innan finalen gick av stapeln. Men det var inte så mycket att göra åt så han lyckades släpa sig upp från sängen och in i duschen.

Efter duschen och en snabb frukost. Indy stressade på dem, med några väl valda kommentarer om att de var lata. Så var de på väg till ishallen där allt skulle ske. Tjejerna var redan där, men de såg väldigt trötta ut också, och Carson misstänkte att Indy kört upp dem ännu tidigare och tvingat iväg dem. De visade dem runt, samtidigt som Indy sprang iväg för att leta rätt på någon för att kolla upp något. Carson erkände att han inte lyssnade så noga. De fortsatte att gå runt och kolla på logerna och allt annat, samtidigt som människor sprang runt och arbetade och svor på finska. Efter det så åt d lunch i närheten och fick reda på exakt hur fullt deras schema var för resten av veckan. Det kanske var lika bra att de kom hit så tidigt ändå.

- Helsingfors? Kunde du inte ha kommit på det här när tävlingen var på något varmt och soligt ställe? Sa Desmond klagande, vilket var precis vad Ewan själv hade tänkt säga och han var ganska säker på att Carson också höll med om det. Finland kändes inte alls särskilt lockande.
- Det är kört, de är fast i öststats länderna, sa Indy, killarnas manager.
- Är Finland en öststat? Frågade Carson förvirrat. Ewan klappade honom på knäet.
- Indy ser allt öster om Storbritannien som en öststat, sa Ewan.
- Och han tror fortfarande att kalla kriget pågår, fortsatte Desmond och flinade åt Indy.
- Whatever, muttrade Indy och undrade återigen varför han lämnade USA och blev manager för ett band skottar. Ibland så förstod han inte ens hälften av vad de sa.
- Guys, fortsatte han efter att ha andats djupt och räknat till fem, han var alldeles för otålig för att räkna till tio.
- Mitt jobb här är att lansera er utanför Storbritannien. Det här kändes som ett smidigt sätt att göra det på. Men ni kan ju se det från den ljusa sidan, ni kanske inte ens går vidare från deltävlingen.

- And the winner, who gets to go to Helsinki, Finland and represent Great Brittan in Eurovischon Song Contest is… CED!

- Se det från den ljusa sidan. Ni kanske inte ens går vidare. Bla, bla, bla, muttrade Desmond en timme senare i killarnas gemensamma loge.
- Äh, försök vara lite positiv nu. Finland kanske inte är sp illa, sa Carson och försökte låta optimistisk. Desmond bara såg på honom. Precis då trillade MAT-gänget in i dras loge. De tre tjejerna var ansvariga för killarnas hår, makeup och kläder, med andra ord: deras personliga stylister. Eftersom de hette Marielle, Angelina och Travina hade de gjort det väldigt enkelt för sig och helt enkelt bestämt sig för att kalla sig själva MAT-gänget. Indy kallade dem för groupies, men eftersom de var tjejer så stämde det inte precis.
- Vad gör ni här? Frågade Marielle. Innan någon hann svara fortsatte Travina. De hade nämligen den ibland otrevliga vanan. Det var inte så att de avslutade varandras meningar, de bara tog vid och fortsatte med en egen mening så fort den andra var klar.
- Om ni inte visste det så pågår det just nu en fest som ni måste närvara vid eftersom ni gick och vann!
- Och om ni inte är där om typ tio sekunder lär Indy komma hit, fortsatte Marielle.
- Och det vill ni inte, avslutade Angelina.
- Okej, okej, vi ska gå, sa Ewan och började gå mot dörren. Egentligen så hade de väl inte haft någon anledning att gömma sig i logen. Inte för att de gjort det, de hade bara behövt hämta sig efter allt. Sen om de stannat här längre än nödvändigt, kunde de inte hjälpa. Logerna saknade helt klockor av någon outgrundlig anledning.
- Vänta två sekunder, sa Angelina innan Ewan hann gå ut. Hon knuffade ned Desmond i en stol samtidigt som hon drog fram en hårspray ur fickan och svepte in Desmonds huvud i ett moln av spray.
- Så, nu kan ni gå.
- Nu har vi ju bara åtta sekunder, påpekade Ewan och flinade.
- Whatever, sa Angelina och använde lite hårspray på sitt eget hår.
- Varför hatar mitt hår mig? Klagade hon sedan.
- Du är jätte snygg, kom nu, sa Marielle. Travina såg uppmuntrande på Angelina innan de lämnade rummet.

Tre dagar senare stod medlemmarna i CED inne på MAT-gängets kontor/studio/styling place…
- Tävlingen är i maj. Det är mars nu, varför måste vi redan planera våra kläder? Frågade Ewan. Tjejerna såg på honom som om han var dum i huvudet. Förmodligen så var det vad de tänkte också.
- Vi kanske behöver tid att göra i ordning kläderna, påpekade Travina.
- Plus att vi ska planera alla era outfits de närmaste månaderna när ni promotar er själva, sa Angelina. Killarna suckade. I vanliga fall inför en spelning tillbringade de ofta en lång, mycket lång, dag med att prova kläder, bara det var långtråkigt i längden. Om dt nu handlade om kläder för två månader skulle de nog aldrig komma därifrån.
- Så, vad ska d ha? Frågade Marielle och fick fram till en av klädställningarna med gamla kläder.
- De ser ju bra ut nakna, sa Angelina.
- Kilt och läderjacka! Utbrast Travina.
- Varför envisas ni alltid med att föreslå det? frågade Carson. Angelina och Travina flinade bara. Marielle skakade leendes på huvudet.
- Med tanke på hur de där två håller på är det bara bra att de har kläder, hon pekade på Desmond och Carson som i alla fall hade vett att låtsas se skamsna ut.
- Och hur hett det än är med kilt och läder jacka så kanske det är lite överdrivet.
- Måste du vara så förnuftig? Klagade Angelina.
- De behöver väl inte ha det i showen, men någon annan gång då? Föreslog Travina.
- Visst, visst, sa Marielle.
- Yay! Skrek Angelina och Travina och gjorde High five.
- Där har ni en annan anledning till varför ni är här. För att säga vad ni vill och inte vill, sa Marielle och vände sig till killarna.
- Sen när lyssnar ni på oss? Frågade Ewan. Tjejerna tittade storögt på dem.
- Skulle vi någonsin göra något mot er vilja? Sa Marielle så oskyldigt som möjligt.
- Ja! Svarade alla tre killarna.

Två månader senare steg de av planet i Finland. I läderjackor, men de hade lyckats övertala tjejerna om att få ha jeans i stället. Killarna såg sig intresserat omkring när de gick igenom flygplatsen. Indy som fått igång mobilen så fort de landat var upptagen med att försäkra sig om att bilen som skulle ta dem till hotellet faktiskt var där. Indy kunde tydligen finska, eller så var det bara svordomarna blandat med engelska. Utanför flygplatsen träffade de i alla fall på Angelina. MAT-gänget hade nämligen anlänt en dag tidigare.
- Angelina, sa Carson och log brett. Vi har saknat dig och dina två kompanjoner.
- På tal om det, var har du de andra två groupiesen? Frågade Indy och stängde mobilen.
- Hej på dig också Indy, sa Angelina och vände sig mot killarna igen.
- Marielle och Travina håller på och packar upp kläderna på era rum så de kunde tyvärr inte komma och hälsa er välkomna.
- Aha, men då får vi väl ta och åka till hotellet och hälsa på dem då, sa Carson och höll ut en arm åt Angelina och så vandrade de iväg mot bilen.

- Så hur var flygresan? Frågade Angelina Indy när de satt i bilen.
- Okej, svarade Indy som satt i framsätet och bråkade med sin mobil.
- Hur går det med manager saken då? Har du några fler band än de här att a hand om?
- Bra, mhmm… svarade Indy frånvarande. Angelina suckade och vände sig till Carson.
- Varför ser han mig inte? frågade hon uppgivet.
- Han ser dig, han har bara inte erkänt det för sig själv ännu. Angelina suckade.

Framme vid hotellet så träffade de på resten av MAT-gänget som glatt hälsade dem välkomna till Finland och påpekade att de också hade velat åka till något varmt land och inte ett ställe med samma klimat som Storbritannien, det var nämligen dimmigt och regnigt utomhus. Sedan visade de upp killarna till deras rum. De hade fått ett rum var trots att de egentligen hade kunnat dela men Indy mumlade något om att de åtminstone kunde försöka vara utan varandra i mer än två sekunder. Ewan konstaterade återigen att Indy borde skaffa en flickvän så att han skulle kunna sluta vara så bitter. De andra höll med. Sen berättade tjejerna att de skulle äta middag om några timmar och att de skulle få se arenan där showen skulle hållas nästa dag.

Det var alltid likadant då de väntade backstage innan spelningen. Ewan var alltid lugn, inget berörde honom precis innan, allt han kunde tänka på var att få gå ut på scenen och ta emot folkets jubel, för det var där han hörde hemma. Sen att han när han väl var där ute inte alls kände sig lika lugn var kanske förvånande, men han skyllde på koncentration och att han var tvungen att fokusera på det han skulle göra.

Desmond och Carson var precis tvärtom. Precis innan de gick ut på scenen var de alltid lika nervösa, de gjorde sitt bästa för att inte visa det, men om man såg efter så lade man genast märke till att de var ovanligt stela och om man såg på deras ögon så verkade de alltid vara djupt försjunkna i tankar på helt andra saker. Men väl på scenen så släppte de lös fullständigt och Ewan kunde aldrig veta riktigt vad som skulle hända från spelning till spelning.

Sedan var det ju det faktum att ingen av killarna egentligen kunde släppa varandra och hade de inte haft instrumenten så skulle de nog kunna börja göra saker som verkligen inte ansågs anständigt på scenen. Fast instrumenten hindrad dem förstås inte från att försöka. De behövde inte anstränga sig eller fokusera på att spela, det bara kom naturligt för dem, så de kunde verkligen slappna av och göra vad de ville på scenen.

Ewan kunde inte göra det på samma sätt. Visst han älskade att sjunga och att stå på scenen, men i hans värld skulle allt vara perfekt och det var därför han var tvungen att fokusera på vad han gjorde. Det var inte precis som om han stod stelt på scenen och sjöng heller, men allt han gjorde, alla steg alla rörelser var noga planerade och inget lämnads åt slumpen, inget gjordes helt spontant, om det inte var så att antingen Carson eller Desmond gjord något oväntat som involverade honom också. Det var därför han inte kunde slappna av helt, trots att han försökte och efter ett tag brukade det gå lättare, då sången i sig drog med sig honom. För han älskade verkligen att sjunga, det var vad han var född till att göra, åtminstone så brukade han intyga sig själv om det.

Just den här spelningen skulle bli speciellt. Det visste de alla tre redan innan. Det var deras första uppträdande utomlands. Deras första internationella spelning. Och de var tvungna att få allt rätt.

Han lade inte ens märke till att de blev presenterade. Han var för upptagen med att tänka. Det var först då Desmond och Carson började att gå mot utgången till scenen, som han kom tillbaka till nuet. Carson vände sig mot honom och log, med hela ansiktet, och ljuset från öppningen till scenen fick hans blå ögon att glittra. Ewan kunde inte låta bli att le tillbaka mot honom innan han gick ut på scenen, ut i allt ljus och de öronbedövande vrålet från publiken.

Avéran

Han kunde inte fatta att hans föräldrar bestämt sig för att flytta ännu en gång så att han tvingades att byta skola igen. Fast den här gången hade det nog mer varit flytta tillbaka. Men eftersom de flyttat därifrån för så länge sen kändes det som om han flyttat till ett helt nytt ställe igen. Och han såg inte fram emot att försöka komma in i en ny skola. Det enda stöd han hade var hans kusin Sindorion, som kallades Sidde som också gick på skolan och som för tillfället visade honom runt.
- De två viktigaste reglerna här på skolan är, don’t mess with MAT-gänget och reta inte upp Indy genom att ge Angelina för mycket uppmärksamhet, sa Sidde när de vandrade in i korridoren som var full av folk.
- Var inte du ihop med henne? frågade Avéran som hade ett vagt minne av att Sidde pratat om henne för några år sedan. Sidde såg ned i golvet och mumlade något som Avéran inte uppfattade.
- Va? sa han därför.
- Jag sa att det var innan high school, sa Sidde bittert.
- Aha! sa Avéran och nickade förstående och var tvungen att hoppa åt sidan när två rödhåriga tvillingar plötsligt sprang igenom korridoren tätt följt av en man i blåställ som vrålade åt dem att stanna och torka upp något, Avéran uppfattade inte vad. Undertiden hade Sidde fortsatt sin presentation av skolan och dess trevliga gäng indelningar. Avéran var inte förvånad över hur liten skillnad det var mellan den här skolan och hans gamla.
- Här är fotbolls killarnas korridor, sa Sidde och pekade in i en korridor, som var fylld av vältränade killar. Men Avérans ögon landade på en av dem. Han var lång, med ljusbrunt hår och det vackraste leende Avéran någonsin sett.
- Det där är Kehlan, sa Sidde som tydligen såg vem Avéran tittade på. Han är Trams barndomskompis och har tydligen tagit player attityden ett steg längre. Avéran såg frågande på Sidde.
- Han är tydligen bi-sexuell, sa Sidde. Avéran nickade och såg tankfull ut.
- And he is way out of your league, la Sidde till. Avéran nickade igen. Sidde hade förmodligen rätt i det. Men han hade ändå svårt att slita ögonen från killen som stod och skrattade en bit bort. När plötsligt en svarthårig tjej kom springande emot honom.
- Kehlan! skrek hon lyckligt.
- Trams! svarade Kehlan och fångade upp henne i en kram.

Adde

Han och Travina hade som vanligt följts åt till skolan och var på väg till sina skåp när hon fick syn på Kehlan och som vanligt så var de bara tvungna att ha en överdriven hälsningsceremoni som innefattade kramar och kindpussar. Adde såg surt på Kehlan som log strålande och hälsade kort på Adde också. Adde mumlade något till svar och stod otåligt med armarna korsade och väntade på att Travina skulle bli klar. Han klarade inte av Travina och Kehlans förhållande till varandra. Det hjälpte inte att han visste att Travs inte kände mer än vänskapliga känslor för Kehlan. Han var ändå avundsjuk. Det hjälpte inte heller att Travinas reaktioner på Addes avundsjuka antingen var att börja reta honom eller blev sur på honom. Om han tolkad hennes blick som hon gav honom så var det nog det andra alternativet idag. och mycket riktigt så fort de börjat gå därifrån och de kommit en bit bort väste hon:
- Vad är ditt problem egentligen Adde?
- Inget, muttrade Adde. Vilket förstås inte var ett dugg övertygande. Travina suckade och himlade med ögonen.
- Kan du sluta upp med det där, muttrade hon.
- Vad? sa Adde.
- Åh, jag vet inte, kanske din fientlighet mot min kompis? sa Travina och gav honom en sur blick igen. Adde suckade.
- Jag ska försöka, sa Adde. Det var förmodligen den hundrade gången han lovade det så han trodde inte att Travina litade på att han menade det. Hon bara skakade på huvudet och vinkade i stället åt Angelina som stod vid Indys skåp.

Angelina

- Men snälla Indy, sa hon och såg söt och snäll ut.
- Nej, du får inte låna min hatt, protesterade Indy och höll i den lite hårdare.
- Varför inte? frågade Angelina och tog till sitt sista vapen: se helt förkrossad ut och darra med underläppen.
- Det där hjälper inte, sa Indy och var noga med att inte titta på henne. Angelina stampade irriterat i golvet med foten.
- Måste du vara så envis?
- Annars skulle jag inte kunna vara ihop med dig, var Indys svar och kysste henne på pannan. Nu måste jag skynda mig till min lektion. Vi syns vid lunch va? frågade han.
- Får jag ha din hatt på lunchen? frågade Angelina. Indy log.
- Visst, varför inte, svarade han. Angelina flinade nöjt och såg efter Indy när han vandrade iväg. Det var då hon fick syn på Marielle som stod vid deras skåp och kämpad med låset på sitt skåp.

Marielle

Låset till Marielles skåp hade bestämt sig för att det hatade Marielle. Det fanns ingen annan förklaring till varför det vägrade att låsas upp om hon inte bankade på det, på skåpet och på de stackars människor som råkade gå förbi. Men hon fick i alla fall upp det samtidigt som Angelina kom fram och låste upp sitt eget skåp utan problem. Marielle gav Angelinas lås en mörk blick.
- Vad har vi första lektionen? frågade Angelina.
- Bra fråga, sa Marielle och studerade sitt schema. Engelska, sa hon sedan innan hon dök in i sitt skåp för att leta rätt på böckerna. När de var på väg till lektionen så dök Trams upp, efter att ha gjort sig av med Adde på sin egen lektion och nu hade hon Kehlan med sig. Marielle hade börjat undra när Trams inte längre kunde bli sedd utan en kille vid sin sida.
- Hej, hej, hälsade Travina och Kehlan i kör. Kehlan som vanligt med sitt strålande leende, som enligt rykten till och med kunde charma vaktmästaren som var känd för att hata alla människor. Marielle och Angelina hälsade och de började sedan prata om vad de gjort i helgen, fullkomligt normalt småprat på måndagarna för att sedan övergå i klagandet på att det var måndag och sen om vad de skulle göra efter skolan just den här dagen.
- Tydligen så har Adde lovat att Sidde att vi ska träffa han och hans nyinflyttad kusin, sa Travina.
- Ah, jag undrade just vem det var jag såg Sidde med tidigare. Han såg faktiskt riktigt bra ut, sa Kehlan.
- Förmodligen den enda av dem som är straight, sa Marielle och flinade.
- Jag kan säkert övertala honom att göra ett undantag för mig, sa Kehlan självsäkert. Travina himlade med ögonen. Marielle övervägde att göra det också men vände sig i stället till Angelina och hoppades att hon skulle vara ledig för Marri själv hade ingen lust att gå hem och göra skolarbete.
- Vad ska du göra? frågad Marielle henne.
- Jag ska träffa Indy efter hans träning, sa Angelina. Marielle suckade högljutt.
- Jag är ensam och oälskad, klagade hon.
- Aw, Marri. Du vet väl att du alltid kan komma hem till mig, sa Kehlan och log oskyldigt. Marielle lät sig inte luras. Fast hon var frestad. Det var en vecka sen hon och Cesar gjort slut och Kehlan var förmodligen en perfekt rebound kille. Så länge man inte slutade som alla tjejer som varit med honom en gång och blev helt besatt av honom och började stalka honom. Men innan hon hann säga något så hade Travina vänt sig mot Kehlan.
- Kehlan, sluta stöta på mina kompisar, sa hon.
- Jag var inte allvarlig, protesterade Kehlan och vände sig mot Marielle. Jag skulle aldrig göra något mot dig, sa han och såg uppriktig ut. Marielle log.
- Jag skulle inte låta dig, svarade hon. Fast ibland så undrade hon om hon inte trots allt skulle låta honom. Fast han hade rätt, det fanns inte en chans i världen att han ens skulle föreslå något på allvar. Hon skulle bara få stå ut tills hon träffade en ny kille, vilket just nu kändes helt osannolikt.

Avéran

Han visste inte riktigt vad han gjorde på läktaren bredvid fotbollsplanen. Han hade fått nog av Siddes klagande, och behövde en paus innan de skulle träffa Adde och Trams lite senare. Så han satt på läktaren och såg på medans fotbollslagets träning var i full gång. Han kände igen några av eleverna. Ganska nära läktaren var Indiana Jones, Sidde hade pekat ut honom med bitter röst, en annan kille som han hade för sig hette Malik Ish-nånting och så Kehlan. De stod och passade en boll mellan sig. Indys ansikte var allvarligt och koncentrerat under tiden som Malik och Kehlan skämtade och skrattade, dock så kunde Indy då och då skratta till när någon av de andra sa något extra roligt. Men Avéran var mest fokuserad på Kehlan. Samtidigt som hans hjärna envist försökte övertyga honom om att han borde sluta genast eftersom det här bara skulle leda till elände. Avéran hoppades att det inte skulle bli så, men han lyckades ändå titta bort ett tag. Han kunde dock fortfarande se Kehlan framför sig och han var så djupt försjunken i tankar att han först inte reagerade när Kehlan plötsligt stod en halvmeter ifrån Avéran. Han rycket till och fick syn på Kehlan som stod några platser nedanför och därför kom nästan i ögonhöjd med Avéran som trots allt satt ned.
- Va? sa Avéran dumt. Kehlan log bara.
- Hej, ursäkta. Jag tror att vår boll föll ned vid ditt säte, skulle du kunna passa hit den? frågade Kehlan. Avéran nickade, rädd för att han skulle säga något dumt om han öppnad munnen. Så han böjde sig ned och mycket riktigt så låg bollen där, han tog upp den och lyckades kasta den i rätt riktning. Kehlan fångade den med lätthet.
- Tackar, sa han.
- Skynda dig Kehlan! flirta får du göra på din fritid! skrek plötsligt Malik.
- Jag är på väg! ropade Kehlan tillbaka innan han log ursäktande mot Avéran,, blinkade med ena ögat och sen sprang ned till de andra. Avéran satt kvar förvirrad och visste inte riktigt vad som hänt. Han satt kvar under hela träningen och han lämnade inte ens platsen när spelarna gick in för att byta om. Han bord gå, det fanns ingen anledning att sitta kvar egentligen. Så började spelarna komma ut igen, ny duschade och ombytta. Kehlan var sist av dem. I ett ögonblick av oerhört mod fick Avéran en impuls att gå ned till honom och försöka prata. Men han var nog inte så modig. Dessutom visste han inte vad han skulle säga, och varför skulle Kehlan vilja prata med honom. Men i slutändan så var det ändå inte upp till honom eftersom han såg hur Kehlan träffade på Marielle och de vandrade iväg.

Travina

Trams hade knappt kommit in i skolan nästa dag innan hon hörd det nya ryktet som cirkulerade runt bland de andra eleverna. Hon trodde förstås inte på det. Det var ett löjligt ryckte men det skulle bli intressant att höra vad de som ryktet rörde tyckte. Hon fick syn på Angelina och Marielle borta vid skåpen och gick dit.
- Jag hörd att du hade sex med Kehlan igår, sa Travina i vanlig samtalston till Marielle som blev illröd i ansiktet.
- Va?! utbrast hon upprört. Jag har inte haft sex med honom! Varför skulle jag ha sex med honom? frågade hon och såg från Travina till Angelina.
- Av samma anledning som alla andra? föreslog Angelina och flinad. Travina misstänkte att hon heller inte hade trott på ryktet. Marielle som nu var så upprörd att hon inte kund hitta ord för att beskriva sin upprördhet. Ungefär samtidigt som Kehlan självklart dök upp, hans timing var alltid lika fantastisk.
- Hello darlings, hälsade han och kramade om Angelina och Travina innan han vände sig mot Marielle och flinade.
- Jag tror att de överanalyserade vår TV-kväll, sa han och lutade sig fram och kysste henne på kinden. Marielle puttade irriterat bort honom.
- Folk är ju idioter, muttrade hon.
- Så illa är det väl ändå inte att ha ett rykte om att ha haft sex med mig? protesterade Kehlan och vände sig mot Travina.
- Jag har aldrig testat, svarade Trams.
- Your loss, sa Kehlan och flinade självsäkert. Travina fnös.
- De kommer att glömma bort det snart Marri, jag lovar, sa Kehlan och blinkade mot henne.
- Tveksamt, sa Marri.
- Du måste lita på mig Marri, jag vet hur man får dem att glömma saker.

Avéran

Avéran kände sig övergiven och dissad. Sidde hade försvunnit iväg med någon vag förklaring precis vid lunch och Avéran hade inte vant sig tillräckligt med att umgås med Adde och hans flickvän för att han skulle vara bekväm med att äta lunch med dem en halvtimme senare. Vilket var anledningen till att han satt ensam vid ett bord i hörnet och åt och betraktade människorna i matsalen. Det var då han fick syn på Kehlan som kom in i matsalen. Han hade förväntat sig att han skulle vara åtföljd av någon men han kom in ensam. Avéran hade fortfarande svårt att inte titta på killen. Vilket han verkligen irriterade sig på. Han hade ingen aning om han skulle tro på ryktet han hört tidigare eller ej. Han visste ju att killen var bi-sexuell, men det var nog möjligt att han var mer straight än bög. Det skulle inte vara första gången Avéran lärt känna någon som var det. Men han hade dock hoppats att han skulle slippa göra det igen. Speciellt som den här gången var det bara korkat att tråna efter killen. Återigen så hade han varit djupt försjunken i tankar så att han inte märkte när Kehlan plötsligt slog sig ned mittemot Avéran och log mot honom.
- Hej, jag hoppas att det inte gör något att jag slog mig ner här, sa Kehlan.
- Uh, sa Avéran dumt. Kehlan slog ned blicken men Avéran kunde se hur det ryckte i hans mungipor.
- Du är ny här eller hur? frågade Kehlan i stället och såg upp igen.
- Eh, ja. Jag heter Avéran.
- Travligt att råkas Avéran jag är Kehlan.
- Ja, jo, började Avéran och Kehlans leende blev mindre påtagligt för ett ögonblick.
- Du vet. The downside of being well known. Han ryckte på axlarna och leendet återvände. Så hur gillar du att vara här då? Avéran ryckte också på axlarna.
- Det är ju bara min andra dag här, men jag antar att jag gillar det hittills, svarade han.
- Det är ju bra, sa Kehlan. Precis då ringd Avérans mobiltelefon och det visade sig vara Sidde som undrade var Avéran var.
- Jag måste gå, sa Avéran ursäktande. För ett ögonblick såg det nästan ut som om Kehlan såg besviken ut, men Avéran var nästan säker på att han inbillade sig.
- Jag förstår, vi kanske får en chans att prata någon annan gång.
- Kanske det, sa Avéran och besvarade leendet innan han gick iväg. När han kom fram till stället för att lämna ifrån sig brickan vred han på huvudet och såg tillbaka mot bordet, men Kehlan satt och pratade med en annan kille just då.

Kehlan

De som sett Kehlan komma in i matsalen och gått rakt fram till Avérans bord skulle säkert ha hävdat att han självklart var ute efter att förföra den stackars nya killen som inte lärt sig vem Kehlan var än. De skulle ha helt fel. Visst, Kehlan skulle inte ha något emot det, Avéran såg riktigt bra ut. Men trots att han dessutom såg ut som en av alla de andra människorna som föll för Kehlans leende så fick Kehlan ändå känslan av att Avéran skulle vara svårare, och definitivt vara svårare att bli av med. Och bara det var anledning för att hålla det till lite lättsamt flirtande. Det var trots allt hans normalläge. Så nej, idag var han inte ute efter att förföra någon. Det var sällan han faktiskt behövde göra det, folk var alldeles för lätta kastade sig över honom så fort de fick syn på honom. Att faktiskt få lite utmaning skulle nog inte skada. Men inte idag, idag behövde han lösa ett problem. Att ta med sig Marielle hem för att titta på TV och käka godis hela kvällen var nog inte en av hans bästa idéer med tanke på hur fort rykten spreds. Men hon hade varit så nere sen hela den där grejen med Cesar och om det skulle pigga upp henne att umgås med honom så skulle han självklart göra det. Han gillade Marielle, och respekterade henne. Vilket var anledningen till att han behövde skapa ett nytt ryckte som var större än Marielle. Vilket var enda anledningen till varför han inte sagt emot när Nick, satte sig ned mitt emot honom. Kehlan var väl medveten om att Nick ifrågasatte sin egen sexualitet och förmodligen tyckte att han skulle testa och vem kunde vara bättre att testa bögsex med om inte Kehlan. Frågan var bara vad som skulle få störst uppmärksamhet. Att ta med honom hem efter skolan eller göra det inne på toaletten eller i något av förråden, nu efter lunch.

Marielle

Skola var enormt tråkigt. Det fanns i stort sett inget tråkigare. Att det gick andra elever där gjorde det bara mer frustrerande. Marielle skulle helt klart kunna tänka sig att gå i en skola med enbart Angelina och Trams och med enbart snygga killar som sprang omkring. Eller ja, helst skulle hon nog vilja slippa skolan helt och hållet. Som det var nu så var hon inne i biblioteket och letade efter en bok som de absolut måste ha till lektionen men som läraren själv inte hade kunnat skaffa åt dem eftersom han var för lat. Marielle hatade honom. Mycket. Plötsligt hörde hon Trams röst bakom en hylla så hon gick runt i hopp om att hennes kompis kunde hjälpa till med det här. Speciellt eftersom Marielle nu hade kommit på exakt hur det var Travina fel att hela skolan trodde att hon hade haft sex med Kehlan. Så med andra ord var Trams skyldig att hjälpa Marielle. På andra sidan hyllan satt Travina i en soffa med Weasley tvillingarna på varsin sida om henne.
- Hej Marri! Har inte du lektion snart? frågade Travina och ignorerade helt Fred och George som varit mitt uppe i en mening.
- Jo, men jag måste få tag på en bok, sa Marielle med en viss självcensur. Har inte du lektion nu? frågade hon sedan eftersom hon var ganska säker på att Travina hade en mattelektion den här tiden på dagen.
- Den är snart slut och jag behövde hjälp med ett par tal. Fred och George erbjöd sig att hjälpa mig. Hon log mot killarna som absolut strålad över berömmet. Marielle undrade om hon kände sig illamående över att hon själv var singel och oälskad eller över det faktum att killarna som hängde efter Trams bara var för mycket.
- Okej, tror du att du skulle kunna hjälpa mig att leta efter boken jag behöver.
- Visst självklart. Ni hjälper också till va killar? sa hon och såg på Fred och George som nickade. Marielle undrade om de överhuvudtaget hörde vad hon sa. Däremot så gick det mycket snabbare att hitta boken med lite hjälp, vilket faktiskt skulle innebära att Marielle inte skulle bli fullt så försenad som hon trodde.
- Vad bra, då hinner jag till simhallen innan Addes träning är slut, sa Travina när de tillsammans började gå ut från biblioteket.
- Vi syns killar! ropade hon sedan till Weasley tvillingarna som hon först verkade ha glömt bort.
- Självklart!
- Kom ihåg vår fest på fredag!
- Jadå!
- Fest? sa Marielle när de kom ut.
- De har tydligen en fest på fredag, jag ska dit, så du och Angel måste också komma.
- Så att vi kan hålla killarna borta från dig eller?
- Tja, det hade jag väl hoppats att Adde skulle göra. Er vill jag ha som sällskap.
- Jag kommer väl.
- Tack.

Pretty much everyone

Fredag kväll och Weasley tvillingarnas hus var fyllt av tonåringar i olika stadier av fylla. Travina hade knappt kommit in i huset, tätt följt av Adde, Angelina och Indy innan hon var omgiven av en skock av killar. Så hon hade helt enkelt dragit med sig Angelina till en soffa, satt sig ner och förväntat sig att Addes överbeskyddande drag skulle hålla folk borta. Det fungerade väl så där. Sen om hon själv ansåg det vara negativt var väl en annan sak. Angelina däremot hade hoppat upp efter tag när hon fick syn på Marielle som kom in, hand i hand med Sirius Black. Hon hade hoppat över ett par som låg på golvet och hånglade och lyckades dra med sig Marielle till ett annat hörn, Sirius stod kvar mitt på golvet och såg lite förvirrad ut.
- Varför är du här med honom? frågade Angelina. Minns du inte hur han var när ni var ihop?
- Joo, men jag tycker inte om att vara singel, klagade Marielle. Angelina suckade högt.

Samtidigt hade Sindorion och Avéran dykt upp. Men de hade knappt kommit in i huset innan en rödblond kille som Sindorion faktiskt kände igen från när han träffade Avéran några år tidigare, fångat upp Avéran i en kram som innehöll alldeles för mycket klängande på Siddes kusin för att det skulle kunna vara en vänlig kram mellan vanliga vänner. Och lika plötsligt som killen dök upp så hade han dragit med sig Avéran därifrån också. Sindorion ryckte på axlarna och började leta efter alkohol och sedan efter Adde.

Indy hade på något obegripligt sätt lyckats gå med på Angelinas krav att de skulle dansa. Han hade ingen aning om hur det gick till som och heller ingen aning om när Angelina utvecklad ett så enormt intresse för att dansa. Han kände sig konstigt nog lurad. Innan han trampade Angelina på foten för femte gången i rad och insåg att det nog var hon som var lurad.

Kehlan och Malik kom en timme sent eller så. De hade spenderat en timme på McDonalds med en blond tjej Malik inte visste namnet på men som verkade helt besatt av Kehlan, ingen nyhet där. De hade också med sig hennes kompis som verkade mindre entusiastisk. Vilket alltså stämde ganska bra ihop med vad Malik kände. När de väl kom in i huset så drog Kehlan med sig honom med ursäkten att de skulle hämta något att dricka.
- Du kan väl försöka vara trevlig? föreslog Kehlan.
- Jag hade ingen aning om att det här var ett försök att få med mig på en blinddate för hade jag vetat det skulle jag inte ha följt med. Kehlan mumlade något som lät som ”varför tror du att jag inte sa något?”
- Okej, men om du inte tänker göra något åt den där olyckliga förälskelsen du har så kan du väl åtminstone försöka vara lite tacksam för det jag gör för dig? frågade Kehlan.
- Jag är inte du Kehlan, protesterad Malik som inte alls var intresserad av att prata om det här nu eller någonsin överhuvudtaget.
- Tack och lov för det, sa Kehlan. Jag skulle inte kunna umgås med mig själv. Malik flinade. Det var en ren lögn förstås, Kehlan skulle inte tveka en sekund om han fick erbjudande om att ha sex med sig själv. Men grejen med Kehlan var att det var så oerhört svårt för Malik att vara arg på honom eftersom han alltid försökte göra saker bättre.

Kehlan gillade Malik det gjorde han. Han var dessutom enormt glad att han var straight och hopplöst förälskad i någon annan. Han hade problem som det var redan med att behålla kompisar som just kompisar.
- Så, ska vi gå tillbaka till tjejerna eller? frågade Malik och försökte låta neutral men det lät precis lika oentusiastiskt som han nog kände sig. Så Kehlan skakade bara på huvudet.
- Nää, de klarar sig nog, sa han och nickade i riktning mot tjejerna. Han hade redan glömt deras namn, vilket ju bara återigen bevisade vilket kräk han egentligen var, men han hade lärt sig att leva med sig själv så omvärlden fick helt enkelt lov att lära sig att leva med honom. Han såg nyfiket ut över folket i huset.
- Letar du efter någon? frågade Malik intresserat. Kehlan väntade en halv sekund för länge med att svara.
- Nej. Maliks ansikte brast plötsligt upp i ett flin.
- Jo, det gör du. Du är intresserad av någon.
- Jag vet inte vad du pratar om, sa Kehlan.
- Joho, det tror jag nog att du gör. Du är intresserad av någon, du Kehlan är intresserad av någon och du har ingen aning om vad du ska ta dig till för du är aldrig intresserad av någon, Malik lät skadeglad. Av alla saker killen kunde vara så lät han skadeglad. Kehlan kände för att ta tillbaka allt han tänkt om att han skulle gilla honom.
- Jag är inte intresserad av någon, protesterad han i stället.
- Nej, du kan bara inte erkänna det för du är osäker på om han skulle kunna vara intresserad av dig och du vill inte bli nekad något.
- Vad får dig att tro att det är en han? frågade Kehlan i stället eftersom det var enklare än att erkänna att Maliks analys kom lite för nära sanningen.
- Snälla! skrattade Malik. Du är mer bög än straight.
- Var har du fått det ifrån?
- Få se nu, Trams brukar säga det minst en gång om dagen, Angelina brukar också hålla med henne om det, inkluderat Indy, alla tjejer du har haft säger det också, det faktum att det är allmänt uppenbart kanske? Ja, för alla förutom tjejerna du fortfarande inte haft sex med och de som kommer tillbaka till dig för mer.

Marielle funderade på om hon skulle kunna mörda Sirius och gömma kroppen i Weasley tvillingarnas hus. Visst, det kanske inte skulle vara så snällt att lägga skulden på dem. Men om Marielle var tvungen att sitta här och lyssna på Sirius babblande en sekund till så skulle hon inte kunna hållas ansvarig för sina handlingar. Ungefär då kom Cesar in med sin nya tjej. Vilket var anledningen till att Marielle plötsligt tagit initiativet till att börja hångla upp Sirius. Vilket var så motsatsen till vad hon egentligen skulle göra. Plus att nu skulle han säkert få idéer och Marielle var inte säker på om hon druckit tillräckligt mycket för att kunna skylla på att hon var för full för att veta vad hon gjorde.

Angelina hade gett upp hoppet om dansande. För tillfället hon hade nämligen i förbifarten sagt något om att Kehlan kunde dansa och att han säkert skulle kunna tänka sig att hjälpa Indy med sitt lilla problem. Indy hoppades att hon inte var allvarlig. Nu vandrade de runt i månskenet utomhus och hade kommit fram till en bänk som de satt på. Perfekt romantisk stämning och Indy böjde sig fram för att kyssa Angelina när en röst hördes på andra sidan häcken.
- Vad är det Adde? sa Travina irriterat när Adde drog med sig henne utomhus. Hon hade väldigt lätt för att frysa och det var alldeles för svalt för att vara behagligt. Temperaturer under tjugofem grader borde vara förbjudna.
- Vad är det? Du fattar ingenting! Utbrast Adde.
- Nej, just nu förstår jag faktiskt inte vad du håller på med, sa Travina lugnt och såg frågande på sin pojkvän.
- Måste du flirta med alla killar du ser?
- Vad pratar du om? frågade Travina oförstående.
- Ditt flirtande!
- Va? Handlar det här om Kehlan? För jag är så less på att ha samma gräl med dig om det här! Jag förstår det inte ens! Jag har känt Kehlan hela mitt liv och jag vill ha honom som vän resten av livet och då vill inte jag att han ska vara ett ex jag tvingas komma över. Så vad du än har för problem med Kehlan så sluta! För han kommer att vara en del av mitt liv länge om jag får bestämma!
- Det här handlar inte om Kehlan! protesterad Adde när han äntligen fick en chans att säga något.
- Är du säker? frågade Travina.
- Okej, det kanske handlar om honom lite men mest så står jag inte ut med att du flirtar med alla!
- Va? Jag flirtar inte med andra. Och om du blandar ihop flirtande med att vara artig och trevlig är du en idiot.
- Jag blandar inte ihop något, protesterade Adde.
- Då borde du ju fatta att jag inte flirtar!
- Jag tror att det är du som har en konstig uppfattning om vad som är flirtande, sa Adde. Du uppmuntrar konstant killar att hänga efter dig.
- Jaha, och? frågade Travina.
- Det är det som är problemet, sa Adde.
- Va? Vad är problemet. Det är tjejer som ska bli sura för saker utan att förklara problemet.
- Du fattar ändå inte. Jag orkar inte med det här, muttrade Adde innan han vände sig om och gick. Kvar stod Travina och tittade förvirrat efter honom. Vad fan hade precis hänt?

Det tog ett bra tag innan Kehlan såg till Avéran. Han hade nästan börjat tro att han inte ens var där. Men så fick han syn på honom, tillsammans med en rödblond kille mitt ute på dansgolvet där de i stället för att dansa mest såg ut att klänga på varandra. Kehlan ignorerade den gnagande känslan i magen och lusten att slå ned killen. Han var inte intresserad av Avéran, bara nyfiken på honom. Han verkade ju åtminstone tycka att Kehlan såg bra ut, han var inte förvånad dock så tyckte han fortfarande att Maliks kommentarer om att han inte skulle tveka till att ha sex med sig själv bara var orättvisa, han råkade bara tycka att han såg bra ut. Vad var det för fel med det? Plus att folk envisades med att hålla med så vad kunde han göra? Men han förstod inte varför Avéran ändå inte hade visat de där vanliga signalerna om att han var intresserad av Kehlan. Han kunde i och för sig vara straight också, men klängandet där ute på dansgolvet var ju bevis på att helt klart inte var enbart straight i alla fall. Så fick han syn på Sidde och gick dit. Han borde egentligen komma på ett samtalsämne och försiktigt smyga in frågor om Avéran men Kehlan måst ha druckit för mycket för han kände sig inte alls i kontroll som vanligt.
- Så vem är det din kusin dansar med då? Sidde såg förvånat på Kehlan först innan han började le lite, vilket var ett dolt hånflin antog Kehlan. Varför var alla så skadeglada? Vad hade han gjort dem?
- Hans ex Seth. Tydligen så känner han Weasleys.
- Hans ex? frågade Kehlan och höjde på ögonbrynet.
- Tja, de ser inte ut som om de har några problem med varandra nu i alla fall. Kehlan såg ut på dansgolvet igen där killen, Seth, nu dansade med händerna i bakfickorna på Avérans jeans och tungan nere i hans hals.
- Nä, de verkar komma överens, mumlade Kehlan. Fan, var försvann all hans självkontroll? Och varför kände han för att slå ned den här Seth typen? Han var inte intresserad av Avéran, bara nyfiken. Han var inte intresserad av folk för det skulle innebära förhållanden och var det nåt som Kehlan inte gjorde så var det förhållanden.

Avéran

Avéran vaknade nästa morgon av att han hade svårt att andas. Anledningen till det var att någon låg ovanpå honom. Någon som såg väldigt bekant ut. Faktiskt så såg han ut som killen Avéran gjorde slut med strax innan han flyttade. Men det kunde ju inte vara han. Fast när han såg efter så var den här killen väldigt lik honom. Skrämmande lik honom faktiskt. Ungefär samtidigt började killen att vakna och slog upp sina ögon som var samma gröna färg som Avérans ex. Det hela började bli mer än läskigt faktiskt. Då hade han inte ens räknat in det faktum att han inte ens kunde minnas hur han hamnat i säng med en klon av sitt ex.
- Hey babe, sa han lågt med exakt samma tonfall som killen Avéran spenderat ett halvår med alltid använde på morgonen efter. Det var då som det slog honom att tanken på att det skulle vara en klon eller en identisk tvilling var ganska osannolika. Efter den insikten kom han också fram till att han hade haft sex med sitt ex.
- Oh my God! Seth! utbrast han och satte sig upp och fick en flashback från nattens aktiviteter när han sagt samma sak, fast inte lika högt och med mer stönande. När han satte sig upp hade Seth rullat av honom och muttrade några protester. Avéran hörde honom inte hans hjärna var upptagen med att skrika ”Du har haft sex med ditt ex! Du har haft sex med ditt ex!” Det var inte det mest konstruktiva Avérans hjärna fått för sig att skrika.

Andrion

Andrion satt vid köksbordet och rörde långsamt om i filen med skeden. Han hade ingen aptit och var verkligen inte på humör för att äta egentligen. Det var förstås något som hans pappa var tvungen att upptäcka. Andrion bodde ensam med sin pappa efter att mamman stack när Adde var liten. Andrions pappa var väldigt viktig och därför väldigt upptagen och lade inte ofta märke till saker. Förutom sakerna Andrion inte ville att han skulle lägga märke till.
- Vad är det som är fel? frågade han, halvvägs ute ur huset med portföljen i högsta hugg.
- Inget, svarade Andrion. Och självklart valde hans pappa det tillfället att inte lita på att det inte var någonting och ställde sig bredvid Andrion och såg frågande på honom.
- Vad är det? frågade han igen.
- Travina och jag har gjort slut, mumlade han tyst.
- Va?
- Travina och jag har gjort slut, sa han lite högre.
- Åh, jag är ledsen att höra det. Det är aldrig lätt, sa hans pappa. Andrion ångrade att han sagt något. Hans pappa var värdelös då det gällde känslor. Och han hade aldrig gillat varken Travina eller hennes kompisar. Men du vet, det kanske är för det bästa ändå. Du kan ju inte vara ihop med en och samma tjej hela livet, sa hans pappa och gjorde ett riktigt bra jobb av att dölja att det han egentligen sa var: ”Jag gillade aldrig din smak i tjejer, nu kanske du kan börja träffa någon som jag kan acceptera” Andrion hatade honom väldigt mycket just då.
- Du fattar ingenting, muttrade han innan han stormade upp på sitt rum och smällde igen dörren efter sig.

Marielle, Angelina och Travina

- Killar är kräk! sa Travina. Klockan var tolv på dagen och hon åt kaksmet blandad med o’boy och tequila. Det faktum att Marielle och Angelina hittade henne på det sättet gjorde att de faktiskt inte hade någon aning om hur länge hon hållit på. Men hon verkade relativt nykter och inte medvetslös så de trodde inte att hon hållit på hela natten i alla fall. Men med Trams kunde man aldrig vara säker.
- Killar är kräk, höll de i alla fall med om.
- Varför gjorde han slut? sa hon sedan och gick från förbannade och upprörd till deprimerad. Marielle och Angelina började inse att de skulle få fullt upp med att hänga med i hennes humörsvängningar.
- Jag vet inte, sa Marielle uppriktigt. Angelina hade varit där och hört det men hennes återberättning gjorde henne inte klokare och Trams version var ännu mer förvirrad.
- Jag fattar ingenting! sa Travina frustrerad. Han förklarade inte ens vad problemet var! Hur ska jag kunna ordna det om han inte berättar vad problemet är?! sa hon mycket upprört innan hon återvände till mycket deprimerade igen och sa:
- Tänk om det inte ens fanns ett problem. Tänk om han bara ville göra slut med mig? Varför ville han göra slut? Jag älskar ju Adde! skrek hon och kastade sig ner på sängen och började storgråta. Marielle och Angelina såg på varandra innan de satte sig ned på varsin sida om Trams och började prata tyst för att försöka lugna henne.

Kehlan

En bit bort från skolan, knappt ett kvarter från Kehlans hem fanns ett café mest känt som stället där alla ungdomarna samlades förr eller senare under lördagen för att bota sin bakfylla med mängder av kaffe. Tydligen så måste Avéran ha lärt sig det också för det var där Kehlan hittade honom. Av en slump förstås. Killen satt i ett hörn där han snurrad runt en sked i sin kopp och gjorde sitt bästa för att vara osynlig. Kehlan tog sin egen kopp och satte sig ned mitt emot honom och log brett när Avéran såg upp på honom.
- God morgon? hälsade Kehlan och tog en klunk kaffe.
- ’morron, svarade Avéran och såg frågande ut. Kehlan funderade på att fråga om han hade haft en trevlig kväll. Men det kanske skulle vara att invadera lite för mycket i killens privatliv och för att vara ärlig så vill inte Kehlan höra heller.
- Vad gör du idag då? bestämde han sig för att fråga i stället och tog en till klunk av kaffet och undrade varför han envisades med att dricka det.
- Jag vet inte, jag har inget bestämt, sa han och ryckte på axlarna. Kehlan tolkade det som att han i alla fall inte skulle tillbringa dagen med den där killen. Vad han nu hette.
- Du?
- Jag har inget heller bestämt, svarade Kehlan och försökte att inte le vinnande eftersom det knappast var rätt taktik i det här fallet. Avéran däremot log lite innan han såg ned i sin kaffekopp.
- Varför dricker jag det här? Det smakar hemskt! Kehlan skrattade lite.
- Det är verkligen hemskt, sen så log han och blinkad med ena ögat. Men jag vet något som är bättre.
- Jaså?
- Pizza och massor av cola. Kom med här! sa han och reste sig upp och tvekade inte en sekund på att Avéran inte skulle följa med honom. Ibland så var världen och människorna i den alldeles för förutsägbart. Fast han klagade inte i det här fallet.

Marielle

Det var måndag morgon och Marielle stod vid skåpen och läste skoltidningen. Som lyckats bli skriven och tryck över helgen och som inte förtjänade att kallas skoltidning eftersom det snarare var en skvallertidning som gavs ut av tjejerna i skolan som ständigt pratade skit om folk bakom deras ryggar. Och tydligen tyckte de här tjejerna att de viktigaste nyheterna efter helgen var, i följande ordning efter hur stor plats de fick i tidningen: Marielle och Sirius, är de ihop igen eller inte? löd den första rubriken med ett stort foto på hur Marielle och Sirius kom in i Weasley tvillingarnas hall. Nästa rubrik: Travina singel, har hon inte alltid betett sig som en? och den tredje: Nye killen snärjer hot guy, what’s his secret?
Marielle suckade högljutt och slängde undan tidningen som landade på en etta som förskräckt sprang iväg. Så fick hon syn på Angelina och Indy som kom gåendes.
- Hej! Hälsade Angelina. Indy muttrade något obegripligt.
- Har du läst tidningen? Sa Marielle upprört.
- Ja, faktiskt. Jag hoppas att Trams inte får syn på den. Vi behöver inte ett utbrott mitt i skolan.
- Åh, ja. Trams. Jag tänkte nog mer på det faktum att nu tror hela skolan att jag är ihop med Sirius igen. Vilket jag inte är! Och det här är så fel!
- Ja, för det är du som har problem här, sa Angelina lugnt och såg på Marielle med höjt ögonbryn.
- Självklart! Trams klarar sig! Sa Marielle och pekade på Trams som kom gåendes genom korridoren med ett helt hav av killar efter henne som små valpar. Travina själv å andra sidan såg fullständigt rasande ut. På det där kontrollerade ”Jag tänker inte visa hur arg jag är öppet men mina ögon borde tala sitt tydliga språk om att ifall ni kommer i närheten av mig dör ni” Hon stannade bredvid Angelina och Marielle och vred på huvudet och gav alla killarna en iskall blick och de skingrades snabbt.
- Jag hatar mitt liv!
- Hej Trams, sa Angelina. Indy muttrade något.
- Jag hatar mitt liv också! utbrast Marielle.
- Bra! Då bestämmer vi att vi sitter hemma hos mig och dricker oss fulla och käkar kladdkaka och ser på bögporr i stället för att gå på balen!
- Va?! utbrast Marielle. Men vi måste ju gå på balen!
- Varför då? Jag har ingen kille att gå med.
- Du har en skola full av killar som skulle döda för att gå med dig, protesterade Marielle.
- Ja, men inte nån av dem är ju killen jag vill gå med så varför skulle jag gå?
- Okej, men det är balen Trams, sa Marielle klagande. gå med Sirius i värsta fall.
- Gud du är så självupptagen! Suckade Travina högljutt, viftade med händerna och stormade därifrån. Följet av killar dök upp igen och började följa efter.
- Vad? Sa Marielle när hon såg blicken Angelina gav henne.
- Inget, svarade Angelina och skakade på huvudet. Indy muttrade något.

Kehlan

- Så jag tog med honom på pizza och sen såg vi en film. Det var senare. Kehlan och Travina satt i soffan i biblioteket och han var upptagen med att berätta om sin helg. Travina däremot verkade lite frånvarande så han var inte säker på om hon lyssnade.
- Varför gjorde han slut med mig? Jag menar, vad flög i honom?
- Jag vet inte vännen. Han är ju uppenbart en idiot.
- En stor jävla idiot! hon sjönk tillbaka i soffan. Nu kommer det en till jävel, muttrade hon. Kehlan tittade upp och fick syn på en kille som kom fram till dem.
- Hej, eh, uh, ursäkta Travina. Men eh, vill du gå på balen med mig? Jag hörde att du var singel och jag tänkte att…
- Sorry grabben, men hon kan inte gå med dig, avbröt Kehlan. Det här var vad han fått göra i en halvtimme sen han satte sig här. Köra bort killar som försökte fråga ut Trams.
- Så, vad sa du om den där killen? Avve?
- Avéran. Jag bjöd honom på bio. Jag gillar honom faktiskt.
- Och han gillar dig också eller?
- Alla gillar mig Trams.
- Alla brukade gilla mig också, klagade hon. Fan där kommer en till. Efter att ännu en kille fått sina drömmar krossade skulle Kehlan precis öppna munnen för att säga något till om Avéran när han kom in i biblioteket tätt följt av den där killen. Hans ex som Kehlan glömt namnet. på.
- Ge dig Seth, sa Avéran och skrattade när Seth drog med honom bort bakom en bokhylla i det bortre hörnet av biblioteket. Kehlan stirrade efter dem.
- Var det där Avéran? Kehlan nickade.
- Huh, alla kanske inte gillar dig så mycket ändå.
- Jag ska bli straight, muttrade Kehlan innan han vände sig mot Travina och flinade.
- Då kan jag ju bli ihop med dig så har vi löst det problemet.
- Jag skulle aldrig vilja bli ihop med dig Kehlan. Det skulle vara som incest. Plus att du är bög.
- Jag är bi.
- Whatever.

Malik

Det hade tagit honom hela dagen att samla mod. Och skapa ett tillfälle faktiskt. Men nu så. Sista lektionen för dagen hade varit och han hade fått syn på Marielle och Angelina utan för sina skåp och han hade gått fram till dem och nu hade han ingen aning om vad han skulle säga. Eller han visste vad han ville säga. Men han visste inte hur han skulle säga det. Eller om han ens behövde säga något.
- Uhm… Försökte han. Ingen av tjejerna verkade märka honom utan pratade bara på om något annat.
- Eh, sa Malik igen. De verkade fortfarande inte ens veta om att han stod bredvid dem. Han visste inte vart han skulle ta vägen med sig själv när Angelina plötsligt sprang iväg till Indy och Marielle vände sig om och öppnade sitt eget skåp.
- Ehum… Marielle, sa Malik.
- Mhm? sa Marielle med huvud djupt inne i sitt skåp.
- Jag, eh… sa Malik. Marielle drog ut huvudet och vände sig om och såg på honom. Malik kunde känna hur hans ansikte blev alldeles rött.
- Ja? sa Marielle och såg frågande på honom.
- Alltså, jag, mumlade Malik tyst. Precis då fick Marielle syn på någon bakom Malik.
- Där är ju Trams! Ursäkta mig! Sa hon och svepte iväg och lämnade Malik kvar där ensam vid skåpen. Förvirrad och frustrerad.

Sidde och Avéran

- Såå, ska du på fotbollsmatchen? frågade Sidde när han stötte på Avéran efter skolan.
- Fotbollsmatch? frågade Avéran förvirrat.
- Ja, mellan den här skolans lag och din gamla skolas, förklarade Sidde.
- Åhå! Ja, Seth kanske nämnde det.
- Seth? Min gamla pojkvän som tror att han kommer att bli det igen. Sidde höjde på ett ögonbryn.
- Don’t ask. Ska du gå på matchen? Sidde ryckte på axlarna.
- Ja, Adde behöver muntras upp så jag tänkte ta med honom.
- Gillar han fotboll? frågade Avéran förvånat.
- Inte direkt men jag kunde inte komma på någon bättre ide.
- Aha, okej. Men kan jag följa med er då?
- Visst!

Marielle, Angelina, Travina

- Måste vi gå på alla matcher? klagade Marielle. De tre tjejerna satt på läktaren och såg på fotbollsmatchen som precis startat.
- Vad? Du gillar väl de snygga svettiga killarna som springer runt? frågade Angelina.
- De är täckta med skydd, sa hon fortfarande klagande.
- Hon är bara sur på att hela skolan tror att hon är ihop med Sirius, sa Travina som satt och åt popcorn och drack läsk.
- Är jag ju inte, det är bara så irriterande. Varför kan jag inte få någon annan kille än mina ex?
- Jag vet in, började Angelina men fick plötsligt syn på något på planen.
- Vad fan gör Kehlan? utbrast hon. Alla tjejerna tittade ut på planen där Kehlan precis slagit ned en kille, och domaren kom springande emot honom samtidigt som Kehlan ilsket marscherade av planen.
- Jag måste springa och prata med honom, sa Travina irriterat och försvann iväg.

Avéran

- Oh, shit, Seth! utbrast Avéran samtidigt som hans pojkvän som egentligen inte var hans pojkvän. Fuck buddy, kanske han kunde kallas. Föll omkull efter att Kehlan gett honom en riktigt ogiltig tackling.
- Seth? sa Adde frågande.
- Hans pojkvän, eller var det ex? sa Sidde. Avéran lyssnade inte utan hade tagit sig in på planen i stället och gick fram till Sth för att kolla hur han va. Han hade tagit sig upp på fötter och stapplat av planen och satt nu på en bänk och höll sig om huvudet.

Trams

När Travina kom ned i omklädningsrummet var Kehlan redan i full färd med att ta av sig utrustningen, något som Trams inte brydde sig om.
- Vad fan håller du på med? frågade hon.
- Åh, Trams! utbrast han och såg faktiskt lite skamsen ut.
- Varför gjorde du så där?
- Jag vet inte, mumlade Kehlan.
- Du ljuger. Han såg surt på henne.
- Jag blev provocerad.
- Du blir aldrig provocerad! protesterade Travina.
- Do you mind? sa Kehlan och höll händerna på höfterna för att indikera att allt han hade på sig var boxershorts nu.
- Det är inget jag inte sett tidigare, sa Travina matter-of-factly.
- Du har aldrig sett mig naken! protesterade Kehlan.
- Jag har sett Adde naken. Har man sett en kuk har man väl sett alla. Hur stor skillnad kan det vara? sa hon och ryckte på axlarna.
- Det finns skillnader. Plus att du ändå inte vill ha mig, sa han och räckte ut tungan åt henne. Travina svarade med att räcka ut tungan också innan hon vände sig om.
- Så, förklara dig!
- Kan jag göra det sen?
- Fine! Vi syns på caféet när du är klar.

Andrion

Adde träffade på Aniva precis efter matchen (som skolans lag vunnit faktiskt). Han hade precis kommit ut på parkeringen när en grupp på tre tjejer, som inte var MAT-gänget kom fnittrandes förbi. Faktum var att han inte märkt dem och de inte märkt honom vilket innebar att han krockade in i en av tjejerna.
- Oj, förlåt! utbrast Adde och såg på tjejen han gått in i. Hon var lång och hade blont hår och han kände igen henne som den franska utbyteststudenten. Ani någonting. Hon log mot honom.
- Det är lugnt, ingen såg sig för bara svarade hon varmt med fransk brytning. Adde kunde inte låta bli att le tillbaka.

Kehlan

Travina satt redan på caféet när Kehlan kom in. Han hade inte förväntat sig något annat. Men han hade hoppats att hon kanske skulle ha glömt bort det hela, eller göra som under förmiddagen. Ignorera honom. Men tydligen så ville hon verkligen ha en förklaring på det här. Synd bara att Kehlan inte hade någon. Han beställde en kaffe och satte sig ned mittemot Travina som såg upp från sin chai latte.
- Ah där är du. Jag började fundera på om du flytt. Inte för att det skulle hjälpa. Jag vet var du bor, sa hon och flinade. Kehlan muttrade.
- Så, hur många matcher? Kehlan höll upp två fingrar.
- Två matchers avstängning? Nåja, det ska du väl överleva. Ni vann tydligen ändå hörde jag. Var det värt det? Kehlan tänkt efter. Han hade tacklat omkull Sth och tagit honom ur spel. Avéran skulle nog inte gilla honom mer för det. Men det hade känts bra faktiskt. Och det var verkligen illa att han blev påverkad på det här sättet. Så han visste inte riktigt vad hans svar var. Han ryckte på axlarna.
- Lite kanske.
- Jag fick reda på att det var Avérans pojke du slog ned. Vad hade du tänkt dig skulle hända?
- Jag vet inte.
- Du är hopplös, muttrade hon. Precis då kom Adde in genom dörren tätt följd av en blond tjej Kehlan sett på skolan. Han hade för sig att hon var en fransk utbytesstudent som han hade för sig hette Aniva. Travina såg henne genast och såg mörkt på dem båda.
- Vad håller han på med? muttrade hon.
- Är ett kräk, svarade Adde. Travina nickade.
- Jag tror att jag ska gå hem, sa hon bestämt och reste sig upp.
- Jag följer med dig.
- Det behövs inte! Protesterade hon.
- Jag tror att det behövs. Du är för arg för att tänka rationellt.
- Jag är inte arg!
- Det är du visst. Nu följer jag med dig hem, sa han bestämt och tog tag i hennes arm och ledde henne förbi Adde och Anivas bord och ut från caféet utan att något annat hände.

Indy

Det var nästa dag och hela tiden när Indy gick igenom korridoren så grattade folk honom för en bra match och han kände sig riktigt stolt över sin insats under gårdagen och nu såg han fram emot att han bara hade en lektion och sen kunde han och Angelina sticka iväg och hitta på något. När han plötsligt hade en tjej som inte var Angelina klängandes på hans arm. Det var den där tjejen som påminde lite om Marielle, men var längre, blond och hade större bröst. Han hade aldrig riktigt brytt sig om henne så han var lite osäker på vad hon hette.
- Heeej, Indy! Sa hon och log alldeles för brett för att det skulle vara uppriktigt.
- Mhm, hälsade Indy.
- Det var en jättebra match igår, sa hon.
- Ja, det var den, svarade Indy och såg sig om efter en utväg och fick plötsligt syn på en dörr som öppnades. Och nu måste jag tyvärr få in här. Hejdå! Han svängde snabbt in genom dörren bara för att upptäcka att det var en städskrubb. Han suckade djupt men bestämde sig för att sitta kvar ett tag tills han var säker på att tjejen gått.

Marielle

- Hej, Marielle! Marielle vände sig om från skåpet där hon rotat efter sin försvunna mattebok. Hon hatade verkligen matte och det var uppenbart att matten hatade henne också med tanke på hur ofta hennes mattebok försvann. Hon fick i alla fall syn på Kehlan som ställde sig framför henne och lutade sig sedan upp på toppen av skåpet och tog ned en bok som han räckte till henne.
- Letar du efter den här? frågade han och log sitt vanliga charmiga leende. Marielle tog emot boken som mycket riktigt visade sig vara matte boken.
- Visst, tack, svarade hon. Sen så blev det tyst en stund. Ville du något särskilt eller? frågade hon efter ett ögonblick.
- Åh, ja, just ja! Du ser min kompis har lite problem med att prata med dig.
- Har Trams problem med att prata med mig? frågade hon förvånat. Kehlan suckade.
- Du är medveten om att jag har andra vänner va?
- Uh, självklart! Sa hon och försökte frenetiskt komma på någon som var vän med Kehlan men som inte hade haft sex med honom. Hon kunde inte komma på någon annan än Trams.
- Whatever. Hur som helst, jag fick i uppdrag av Malik att fråga om du vill gå på balen med honom?
- Malik?
- Yeah, the Egyptian guy.
- Oh, han! Han har jag sett tror jag. Han är gullig. Känner du honom?
- JA, det gör jag. Han råkar bara gå i mitt fotbollslag. Har du någon koll överhuvudtaget?
- Jag har jättebra koll Ursäkta mig om jag bara inte finner ditt liv så intressant att jag behöver veta allt om det. Kehlan suckade.
- Okej, men hur ska det vara?
- Jag går gärna med honom, svarade hon och log. Nu skulle hon inte bli tvungen att gå med Sirius.

Andrion

Det var ett par dagar senare, och den stora balen närmade sig. Men det var något som inte kändes rätt i Andrions värld, men han var osäker på vad.
- Andrion, sa Aniva med en klagande röst. Andrion började bli väldigt less på den faktiskt.
- Ja?
- Du har fortfarande inte bjudit mig till balen.
- Jag tror inte att jag ska gå, mumlade han.
- Va?!
- Jag vet inte jag har inte bestämt mig än…
- Då kanske jag går med någon annan! sa hon hotande.
- Yeah…

Marielle och Angelina

- Var är min hårborste? frågade Angelina på gränsen till hysterisk. Det var fem timmar till balen skulle börja och hon var hemma hos Marielle så att de båda skulle kunna göra sig i ordning och dricka tequila o’boy, som också hörde till förberedelserna.
- Jag vet inte. Har du sett mitt halsband?
- Vilket av dem?
- Jag vet inte!
- Var är Trams!? Hon brukar väl ha koll?
- Hon ska inte gå på balen har du glömt det?
- Varför inte?
- Det var vad jag undrade också!

Travina

Travina hade allt upplagt. Hon hade en stor skål med popcorn, en bunke med smet och flera liter tequila o’boy. Hon hade dessutom Star Wars och Stargate på DVD och det skulle säkert bli en utmärkt kväll. Eller inte. Hon slängde sig ned på sängen med ett stön. Hon kanske skulle ha gått med någon av Weasley tvillingarna ändå? Nej. Hon ville inte gå med dem. Varför var Adde så tjockskallig? Hon såg irriterat på fotot av honom som fortfarande stod på hennes nattduksbord. Det hade tagit en tur ner i en mycket djup låda under en massa papper också men hade kommit upp igen efter bara några dagar. Hon skulle precis ta sig samman och börja titta på Star Wars när hennes telefon började att ringa.

Marielle, Angelina, Malik och Indy

Alla fyra anlände i samma bil och både Angelina och Marielle kände sig oerhört snygga när de steg in i den stora gymnastiksalen som dekorerats inför detta tillfälle. Folk såg nyfiket på Malik eftersom de nog förväntat sig att hon skulle komma mer Sirius. Nämnda person hade redan kommit faktiskt och stod vid bordet med bål ensam och såg dyster ut. Angelina fick syn på Sidde en bit bort som stod tillsammans med Andrea, en tjej som såg skrämmande bekant ut. Vilket bara fick honom att framstå som relativt, okej, väldigt tragisk. Marielle, Angelina och tillhörande pojkvänner hade knappt kommit in innan deras rektor. Herr Humlesnurr gick upp på den provisoriskt byggda scenen.
- Ärade elever. När jag var ung. Hade vi enormas baler flera gånger om året. Då vi åt stora sjurätters middagar och dansade långt in på morgonen efter. Det är inte likadant nu. Men jag hoppas ändå att ni skall trivas. För nu börjar festen!

Andrion

Han stod utanför gymnastiksalen och väntade oroligt. Kavajen han hade på sig kändes dessutom lite för tight. Men så plötsligt fick han syn på den han väntat på. Travina kom gåendes mot honom i förd en lila klänning och ett litet leende på läpparna.
- God kväll hälsade Andrion och kysste henne på kinden.
- God kväll hälsade hon tillbaka och de båda log.
- Var fick du tag på klänningen? frågade Andrion och såg nyfiket på den. Han trodde inte att han sett den tidigare. Travina ryckte på axlarna och log hemlighetsfullt.
- Åh, jag hittade den bara. Var fick du tag på kavajen?
- Jag hittade den, svarade han och log precis lika hemlighetsfullt innan han sträckte ut sin arm. Ska vi gå in? Travina nickade.
- Det låter som en bra ide.

Kehlan

Kehlan dansade med Hanna på dansgolvet. Han hade hittat henne ett par dagar tidigare sittande på en trappa och sett deprimerad ut. Så han hade bjudit med henne till balen. Men samtidigt så kändes det inte rätt. Ingen av dem ville ju egentligen vara på balen med varandra. Samtidigt som han dansade spanade han efter i rummet om han kunde få syn på Avéran men han såg honom inte någonstans. Däremot så fick han syn på Sidde och Andrea en bit bort. Och Malik och Marielle dansade tätt tillsammans mitt på golvet och en bit från dem dansade Angelina och Indy. Sen så fick han syn på Travina och Indy som dansade och hånglade med jämna mellanrum. I en av de pauserna lyckades Kehlan fånga hennes blick och han log uppmuntrande. Hon besvarade hans leende innan hon höjde ett frågande ögonbryn och de hade umgåtts alldeles för länge eftersom han visste precis vad hon sa med det. Och det värsta var ju att hon hade rätt.
- Skulle du bli väldigt upprör om jag gick? viskade han till Hanna.
- Du är väldigt bra på att dansa, men jag förstår. Kehlan log ursäktande och fick syn på Sirius och hans leende utbyttes till ett lite bredare leende. Sen så styrde han iväg dem till stället där Sirius stod.
- Skulle du kunna ta över? frågade han.
- Självklart! svarade Sirius och log brett. Hanna strålade. Och Kehlan kysste henne på kinden.
- Hejdå, ha en trevlig kväll, sa han till dem båda och började gå igenom salen och försökte att inte krocka med de dansande paren. Han fick syn på Chriss Green och Aniva som stod i ett hörn och hånglade och strax innan utgången såg han Travina igen som den här gången gav honom ett uppmuntrande leende innan han fortsatte att gå.

Avéran

Han hade aldrig varit typen som gillade baler. Och det kändes bara konstigt om han skulle gå dit med Seth när han ändå försökte göra slut med killen. Det var det längsta uppbrottet ever. Så han hade stannat hemma och läst. När det plötsligt ringde på dörren. Han öppnade den och utanför stod Kehlan med en flaska vin i handen.
- Lust att följa med på en åktur? frågade han och pekade bakåt mot hans bil som stod parkerad vid vägen.
- Du är medveten om att du inte får dricka och köra va?
- Jag tänkte ta med dig till ett ställe på gångavstånd från mitt hus, han log sitt vanliga charmiga leende som tydligen var smittsamt för Avéran kunde känna sig själv börja le också.
- Sure. Han följde med ut till bilen där han fick ta hand om flaskan och sedan körde de iväg till en kulle där de stannade på toppen med utsikt över staden. Där öppnade Kehlan flaskan och de tog varsin klunk innan Kehlan plötsligt öppnade dörren.
- Kom med. De steg ur och vandrade ned på grässluttningen och lade sig ned så att de såg upp på den stjärnklara himlen. Och där låg de och delade på en flaska vin.
- Jag tror att jag gillar dig, mumlade Kehlan efter ett tag.
- Jo jag misstänkte det när du tacklade omkull Seth. Jag hade inte sett dig som den avundsjuka typen, sa Avéran i samma tysta tonläge.
- Jag är inte det i vanliga fall. Och du är allt annat än ett vanligt fall. Avéran log och eftersom de låg axel mot axel lyfte han bara upp sig lite grann och lutade sig över Kehlan och kysste honom lätt på munnen.
- Jag tar det där som en komplimang, viskade han precis ovanför Kehlans mun och kysste honom igen.
- Och jag gillar dig också.