Jakten på Angelinas IQ, 56-60

Kapitel 56 – Jag springer som en jagad katt, och försöker hålla mig för skratt

Vero Moda, 14.28:
- Shit! utbrast Travina, när hon plötsligt fick syn på en polis utanför butiken.
Polisen verkade ha fått syn på något, kanske henne, inne i butiken, och började därför ta sig in där, inte helt diskret. Travina slet åt sig några tröjor hon stått och spanat in, och sprang sedan så snabbt och diskret hon kunde – vilket var betydligt diskretare än polisen – bort mot provhytterna. De flesta verkade upptagna eftersom det hängde kläder på dem, men längst in i rummet med hytterna fanns två lediga hytter, och Travina slank snabbt som attan in i den ena av dem, helt omedveten om att det faktiskt var den enda tomma hytten.

I Täby Centrums mystiska inre, 14.24:
Cesar hade hittat en trappa som han sprungit upp för, men på nästa våning fanns egentligen ingenting förutom en lång korridor som ledde till en hiss. Instinktivt började han springa upp för trappan igen, men hörde aggressiva röster, och bestämde sig för att ta det säkra före det osäkra och gömma sig i hissen istället.
Så han skyndade, så tyst som möjligt, genom den dystra betongkorridoren för att hinna fram till hissen innan någon såg honom. Det lyckades, och med en rörelse slet han upp dörren, hoppade in och tryckte på en knapp neråt. Hissen gled snabbt ner två våningar, och när han öppnade dörren insåg han att han hamnat helt fel: han befann sig i ett garage, där det kryllade av lådbärande människor och lastbilschaufförer.
- Jäklar, svor han, och störtade tillbaka till hissen, samtidigt som han kände hur lukten av internhumoristiskt djupgruveuran nådde honom.
Han hoppade tillbaka in i hissen, gled upp tre våningar och hoppades att de som befunnit sig där skulle ha hunnit ner en våning. Det hade de märkte han, och pustade ut, samtidigt som han började vandra vidare längs betongkorridoren. Han hoppats på mer, någon viktig upptäckt, eller kanske Marielle, eller…
Eller kanske en hemlig gång, log han för sig själv, när han fick syn på just det: i betongen så kunde man se sprickor, som var alldeles för regelbundna för att ha kommit dit naturligt. Han gick fram till dem, såg sig omkring, och tryckte sedan på väggen där sprickorna var.
Väggen gav vika, och han föll handlöst in i den hemliga gången, samtidigt som dörren stängdes igen.

Hemköps fruktavdelning, 14.23:
- Vad har hänt här!? beordrade polisen att få veta, när han nådde fram till det krossade fönstret och den djupfrysta kalkonen.
- Han sprang åt vänster! utropade Muskoten, och pekade.
- Vafalls! skrek polisen med basröst, klättrade upp för frukten och försvann iväg med ”då måste jag ju ta fast honom”.
Indy dök upp från hyllan han gömt sig bakom, och såg hur polisen sprang iväg åt ett annat vänster.
- Så ni kan faktiskt göra något annat än att recitera manifestet? frågade Indy roat, och såg sig om efter sin hatt, sen kom han ihåg att Angelina hade den och gav upp.
- Japp, sa Muskoten, och väntade på stöd från Hemorrojdkillen, men fick inget: han stod nämligen några meter bort och skakade med sammanbitna tänder.
- Vad är det med dig? undrade Muskoten. Har du tappat manifestet? la han till, med uppenbar oro i rösten.
- Han… var… blå! fick Hemorrojdkillen fram, samtidigt som han vara på god väg att börja hyperventilera.
- Polisen? frågade Muskoten. Vid Connys alla sarkasmer, det har du ju rätt i!
Indy nickade.
- Jo, han var nog moderat också, sa han. Bush-anhängare, allra minst.
- Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution! utropade Hemorrojdkillen, ständigt citerande manifestet, och slängde sig ut genom fönstret med nämnda skrift i högsta hugg, och sprang efter polisen.
- Eh, vi ses senare, sa Muskoten och följde efter.
Indy ignorerade dem, och började springa tillbaka mot scenen igen, manligt överhoppandes spärrarna vid Hemköps ingång.

I en provhytt på Vero Moda, 14.30:
Andrion fann inte läget helt optimalt. Han hade hört hur polisen kom in i butiken och högljutt krävde att alla skulle säga om de sett honom, lyckligtvis hade han flugit så snabbt att ingen gjort det. Det var ändå inte så praktiskt att vara gömd i en provhytt, eftersom det var det mest uppenbara stället att leta på om man skulle ha rätt på någon i en klädaffär.
Och ja, han verkade ha rätt, för han hörde hur ett par bestämda steg närmade sig. Ja, han hörde till och med hur polisen knackade på alla andra hytter, och frågade ”har ni sett någon farlig internationell brottsling flyga förbi?”. Han undrade lite halvt när han blivit en internationell brottsling egentligen, farlig hade han ju alltid varit, samtidigt som han försökte komma på ett sätt att fly ut ur provhytten.
När polisen slutligen kom tills hans hytt, efter att en person vars röst kändes väldigt bekant svurit och bett polisen att dra till något varmare ställe, var det enda han kom på att smälla upp dörren och försöka knocka honom.
Det fungerade ganska bra, han hade fördelen att kunna slå in polisen i väggen med hjälp av hyttdörren och det hjälpte till ytterligare. Tyvärr hade han inte räknat med att dörren skulle flyga tillbaka på honom, så i ett försök att återfå balansen ramlade han rätt in i hytten bredvid hans, och hamnade rätt i armarna på en väldigt lättklädd Travina.
- Andrion, vad gör du här!? undrade hon, när hon såg vem det var.
- Undkommer polisen, svarade han förvirrat, och reste sig. Vad gör du själv här!?
- Provar kläder! svarade Travina, och höll demonstrativt upp några plagg.
- Aha, sa Andrion, och såg sedan ut att få en idé. Har du någonsin gjort det i en provhytt förut?
- Nej, svarade Travina efter lite betänketid.
- …vill du prova?

Utanför Täby Wärdshus (fast det visste ni inte), 14.23:
Polisen flinade, elakt och lyckligt.
- Fram med händerna nu, beordrade han.
- Varför då? frågade Angelina, och såg sig omkring efter en flyktväg, utan resultat.
- För att jag ska sätta handbojor på dig, blev svaret.
Hon backade, automatiskt, några steg, bara för att upptäcka att hon backat in i en vägg – igen.
- Det låter väldigt onödigt, sa hon, och hörde avlägset hur en stor glasruta krossades, hon misstänkte att det hade med någon av hennes vänner att göra, men kunde inte undersöka det närmare.
- Inte då, sa polisen. Och vägrar du måste jag nog misshandla dig lite med min batong…
- Vilken av dem? var Angelina på väg att fråga, men bet sig i tungan.
- …eller kalla på förstärkning! utbrast han sedan lyckligt, när han insåg att det kunde behövas, och blåste i en visselpipa.
Angelina såg tvivlande på honom.
- Tror du seriöst att det där kommer hjälpa, eller? undrade hon, men just då kom faktiskt en annan polis springandes, från samma håll som hon kommit.
- Ja, det tror jag, flinade polisen skadeglatt. Och nu är vi två stora, starka poliser, och du en ensam, liten tjej, så det är bäst att du ger dig.
- Bah, sa Angelina, när den andra polisen slöt upp vid den första polisens sida. Har du redan glömt geografiläraren från förra kapitlet?
- Attans! svor polisen, och lyckades i sista sekund undvika att få en helig atlas i huvudet.
- Hörrudu, sa geografiläraren, kan du tala om för mig hur mycket pengar man lägger ut på kustbevakningen i Schweiz varje år?
- Ehh, näää, sa polisen dröjande, och såg sig om efter stöd.
Angelina försökte komma på hur det här skulle hjälpa henne. Hon kom fram till att det skulle det inte.
- IG till dig! utropade geografiläraren, och slog till polisen i huvudet med sin atlas, samtidigt som två välbekanta figurer dök upp bakom ett hörn.
- Moderaten! skrek den ena av den, och skuttade fram för att manifesta ner den nyanlända polisen.
- Allan! utbrast den andra. Din gamle get, vad gör du här?
- Jag lär de här outbildade poliserna lite geografi, svarade geografiläraren, som uppenbarligen hette Allan, glatt. Vad gör ni här?
- Vi lär dem om manifestet! utropade Hemorrojdkillen, som självklart var den första av dem. Hur är det med dig, din gamle moderat? undrade han sedan, och lyfte upp den avsvimmade polisen i håret.
Angelina kände sig mer och mer utanför, och mer och mer förvirrad.
- Kan någon tala om vad det är som händer här!? undrade hon.
- Kan någon tala om hur mycket pengar man lägger ut på kustbevakningen i Schweiz? kontrade Allan, och inte helt oväntat kunde kommunisterna svaret:
- Ingen, de har ingen kust! svarade de, och drämde till den till dess vakne polisen i bakhuvudet med manifestet, så att han svimmade.
- MVG till er pojkar, sa Allan glatt, och skrockade lite. Men borde inte ni vara hemma och skriva uppsatser?
Angelina suckade.
- Vi ses senare, sa hon och började gå därifrån.
- Vi såg din pojkvän, förresten, kom Muskoten ihåg. Han är på Hemköp, så om du tar…
Han funderade ett slag, men pekade sedan i den riktning som Angelina varit på väg innan hon blivit avbruten.
- Den vägen lär du hitta honom!
- Okej, tack, sa Angelina, och sprang därifrån.
Hon behövde inte mer sånt där just nu.

I en svart sopsäck, 14.25:
Inte mycket hade hänt, konstaterade Marielle, hon hade blivit buren kanske tio meter innan vem-det-nu-var-som-bar-henne hade behövt stanna för att svara på lite frågor, om hon uppfattade det rätt var det folk som ville ha Carolas autograf, men inte fick det. Hur länge hon hade fått hänga upplyft i den där sopsäcken visste hon inte, men plötsligt hade det hörts mer skrik, och någon hade krävt att polisen skulle tillkallas.
Hennes gissning var att det var någon uppståndelse där, för helt plötsligt hade säcken tappats, och hon hade landat hårt på sin axel. Fördelen var att ett stort hål skrapats upp i sopsäcken, och genom att sätta sina fötter i det och dra hade hon lyckats ta sig ut ur lite halvt.
Någon verkade i alla fall ha uppmärksammat den sprattlande sopsäcken på marken, för plötsligt drogs den av henne, och Indy stod och såg ner på henne. Marielle satte sig upp med ett upprört pip, men var tvungen att erkänna att det här var första gången hon blivit glad av att se någon av sina vänners pojkvänner.
- Marielle? utbrast Indy förvånat. Vad gör du här?
Marielle pep vidare, och Indy drog bort silvertejpen från hennes mun.
- Är kidnappad, vad ser det ut som? undrade hon. Är inte du här för att rädda mig?
- Inte precis, muttrade Indy, och hjälpte henne upp på fötter. Men om du är här… betyder det att de där människorna jag råkade irritera är…
- Dödsätare, avslutade Marielle meningen åt honom.
- Shit! utbrast Indy. Jag har inte tid att förklara, men vi måste härifrån fort som fan – kom!
Och med de orden drog han iväg med henne bort därifrån.




Kapitel 57 – ”Ska vi springa som fan, eller?”

I Täbys Centrums definitivt mest mystiska inre, 14.27:
Cesar var förvånad över att det var så pass ljust där inne som det var. Han var van vid mystiska lönngångar, dramatiska dörrsmällar, och annat som normalt sett inte hände i den relativt verkliga världen, men att kunna se när man själv försatt sig i en farlig situation – det var något nytt.
Nytt, men helt ofördelaktigt, bestämde han sig för, och såg sig omkring. Mycket skiljde det här stället ifrån alla de andra mystiska platser de hamnat på, det var nämligen fullständigt normalt. Det såg till större delen ut som en lagerlokal av något slag, förutom det faktum att det bara fanns en ingång – den Cesar kommit från. Han var inte ens nere på marken i lastrummet, och utan hade hamnat på en plattform bestående av galler, och till höger om honom fanns en trappa som ledde ner till marken, som bara var ett fåtal meter nedanför honom.
Det enda som fanns i rummet, förutom ett betonggolv som faktiskt matchade betongväggen utanför perfekt, var en massa flyttlådor, alla märkta med Shurgard, såklart. Nyfiket gick han ner för trappan för att undersöka innehållet i lådorna, för även om han inte kunde se något som ens antydde att det här rummet hade med deras uppdrag att göra, så var det något – kalla det ”manlig intuition” om ni tror på sånt – som sa honom att han hamnat rätt.

Inne på H&M, 14.26:
H&M hade faktiskt varit det bästa stället att gömma sig på: det var den största butiken som låg i närheten, det var en av de få butiker som var på två våningar och innehöll därför en rulltrappa, och dessutom hade de fått lite skydd från blombutiken som låg precis bakom scenen.
- Du, flämtade Marielle, när hon och Indy sprang in i butiken. Inte för att jag vill stressa dig eller nåt, men det är ganska svårt att springa med händerna ihoptejpade bakom ryggen!
- Jag jobbar på det, svarade Indy, och drog med Marielle till vänster om ingången.
- Ska du sminka dig? flinade hon, eftersom det var just sminkavdelningen som låg där, men Indy bara såg surt på henne.
- Jag kan lämna tillbaka dig till dödsätarna om du vill, hotade han med, och hittade sedan det han letat efter: nagelsaxar.
- Om du hatar mig så jäkla mycket, varför räddade du mig över huvud taget? frågade Marielle, samtidigt som Indy snabbt klippte bort silvertejpen från hennes händer.
- Det var inte riktigt meningen, förklarade han, och pekade på rulltrappan längre bort, för att markera att de skulle gå dit. Jag hade egentligen tänkt, ehm, skada Carola. Väldigt mycket.
- Misshandla, menar du? flinade Marielle. Varför då?
- Därför att hon satte polisen efter oss, fortsatte Indy, efter ha mumlat ”whatever” till Marris första kommentar. Och nu när du var kidnappad av hennes scenarbetare, som Andrion dessutom fick lite problem med förut så har jag mina aningar om vem det egentligen är som vi letar efter.
- Vadå som vi egentligen letar efter? undrade Marielle. Vet du inte det?
- Inte precis, fick hon till svar.
- Är det här ett av de tillfällena då du vägrar svara på frågor och hånglar upp Angelina om hon är i närheten?
- Typ.
Marielle fnös irriterat. De hade just kommit upp för rulltrappan och bestämde sig för att de lika gärna kunde lämna butiken nu.
- Förresten, var det Andrion som sjöng förut? frågade Marielle som just kommit ihåg det.
- Japp, svarade Indy. Travina tyckte att det var lite elakt av honom att glömma henne på Alla hjärtans dag sådär.
- Är det Alla hjärtans dag idag!? utbrast Marielle. Och ingen har sagt något till MIG!?
- Ungefär så lät Angelina och Travina också, sa Indy, och såg ut att vilja fortsätta med något, men fick sedan syn på någon – eller några – längre fram.
Vad de inte vetat när de valde sin flyktväg, var att precis utanför H&Ms övervåning så fanns rulltrappan som ledde ner till scenen. Sen fanns det en hel massa andra ställen att svänga till, visserligen: två vägar till höger, och minst tre till vänster, men det hjälpte ju inte dem när de dödsätarna i rulltrappan fått syn på dem.
- Nej, men titta vilka som är tillbaka, skrattade Marielle sarkastiskt. Ska vi springa som fan, eller?
- Didn’t we just leave this party? undrade Indy, vilket kunde tas som ett ja.

Inne på Hemköp, 14.25:
Angelina irrade omkring inne på Hemköp och letade efter Indy, utan resultat. När hon varit i nästan hela butiken råkade hon av misstag snubbla bort mot grönsakerna, och såg något som gjorde det mesta uppenbart: röda paprikor över hela golvet, en krossad ruta, och en förbannad affärsinnehavare som försökte förklara att ”djupfryst kalkon är mat, inte leksaker” – ja, det sa ju det mesta.
Problemet var att om man hoppade ut genom fönstret och sprang i den mest logiska riktningen – vänster – så skulle man, om man svängde till höger efter ett tjugotal meter, hamna på samma ställe som hon just lämnat. Antagligen var det vad kommunisterna gjort, när de jagat efter polisen, och då hade de antagligen lämnat kvar Indy där. Då var ju frågan vart han tagit vägen?
- Eh, ursäkta, ni har inte sett en kille med typ… läderjacka och piska springa runt här? frågade Angelina affärsinnehavaren och lite annat folk som stod och hängde vid frukten.
- Jo, tänk för att vi har det, blev det hyfsat ouppskattande svaret, känner du honom?
- Det är möjligt att vi är ihop, svarade hon. Ni råkar inte veta vart han tog vägen?
- Om vi visste det, sa butiksinnehavaren, och tog några hotfulla steg fram mot Angelina, så skulle vi ha letat upp honom vid det här laget.
- Men om ni nu är ihop, började en annan, och tog också några hotfulla steg framåt, antagligen jobbade han också där. Så kan vi ju ta och prata med dig istället.
- Jag ska fan döda honom, mumlade Angelina för sig själv när hon insåg att det här skulle ta tid. Massor av tid.

I en provhytt på Vero Moda, 14.32:
Vad som hände här vill jag helst inte behöva berätta, och ni vill nog ärligt talat inte veta. Faktum är att jag tror att den enda som ens skulle kunna tänkas vara lite intresserad av det här är Trams, och eftersom hon hatar mig hur jag än gör så kan jag lika göra det värre. Eller nåt. ;)

Precis utanför H&M, 14.28:
- De här är ju värre än mörkeralverna, muttrade Indy, men Marielle ignorerade honom.
- Jag har en idé, sa hon, om hur vi ska bli av med dem! Kom!
Utan att vänta på svar tog hon snabbt till höger, och var nästan på väg att ta deras gamla väg, tillbaka till Coffee Corner, men hon svängde snabbt in på Åhléns, som råkade ligga där. Något förvirrad följde Indy, och ett antal dödsätare efter.
Marielle rusade in, och försökte få en uppfattning om hur butiken var uppbyggd. Det verkade som att det fanns ett spår man kunde följa, som gjorde att man hann se nästan hela butiken, och började och slutade på samma ställe. Beslutsamt följde hon den vägen, längsmed butiken, och hittade allt utom just det hon behövde. Glasskålar, köksinredning, CD-skivor, dukar, anteckningsblock och kläder ignorerades fullständigt, men när hon slutligen kom till kosmetikaavdelningen började hon se sig omkring efter… vad hon nu letade efter.
- Uppehåll dem ett tag, beordrade hon Indy, när hon slängt ett öga bakåt och insett att dödsätarna befann sig bara några meter bakom dem.
- Jaha!? blev Indys svar, men han tog ändå fram sin piska för att hålla dem på ett lagomt avstånd.
Marielle letade vidare.
- Där! utbrast hon plötsligt, och sprang fram till en hop glasflaskor fyllda med lättflytande tvål.
Hon tog så många som hon kunde bära i sina armar, och slängde sedan ganska många på Indy, som dykt upp bredvid hennes sida. Han såg ut som att han ville fråga varför, men insåg att hon bara skulle vägra säga något bara för att jävlas.
- Kom igen nu, sa hon, och de sprang snabbt ut ur butiken igen, samtidigt som dödsätarna försökte komma upp på fötter och följa efter.
Väl utanför svängde Marielle av till vänster, som för att springa tillbaka till H&M, och med en snabb blick bakåt bedömde hon sedan läget och slängde flera av glasflaskorna på marken. De gick sönder, och den alldeles för lättflytande tvålen spred sig över golvet. Fortfarande springandes slängde hon flera flaskor på golvet, rundade den asiatiska take away-restaurangen som låg precis bredvid rulltrappan, och hamnade på så sätt mitt emot Åhléns, fast med våningen under emellan.
- Bra tänkt, konstaterade Indy, när de såg hur dödsätarna halkade i tvålen, och med snabb hastighet åkte rätt in i staketet som skulle hindra folk från att falla ner en våning: staketet höll, men de dödsätare som hade oturen att få sina kompisar i ryggen höll inte, och flertalet revben bröts.
- Så ägda! utbrast Marielle, och utförde en liten segerdans.
- Whatever, sa Indy, vi drar.
Och sen fortsatte de springa rakt fram, enda tills Marielle fick syn på butiken som låg till vänster om Hemköp: BR. Dit ville hon.

Hemköp, 14.31 (meeen jag vill ju veta vad som händer med Cesar! Dafs anm. Det kommer! Ells anm.):
Angelina hade stått i fem minuter och tjafsat med de inkompetenta idioterna på Hemköp, de vägrade nämligen låta henne gå därifrån förrän hon betalat för den djupfrysta kalkon som en viss person använt för att slå sönder ett fönster. Efter diverse omvända argument och några otroligt förvirrande resonemang hade hon på något vis lyckats komma fram till att egentligen borde Hemköpspersonalen betala henne, men att hon kunde glömma det om de lät henne gå.
De hade gått på det.
- Ey, du, kalkontjejen! hördes plötsligt en röst när hon var på väg därifrån, och en kille, som faktiskt var ganska ful till skillnad från alla andra i berättelsen, dök upp bakom en hylla med en flaska nougatsås i handen.
- Eh, va? sa Angelina, som inte förstod vem killen var eller vad han vill henne.
- Jag vet vart han tog vägen, svarade killen, och tog en klunk nougatsås.
- Vem?
- Din pojkvän.
- Jaha, vart då?
- Ditåt, svarade killen och pekade. Jag kan visa vägen, Micke heter jag förresten, men du kan kalla mig Shazimonium den dödsdödsige.
- Angelina, svarade den något förvirrad halvalven, som inte förstod vad den här Micke hade med någonting att göra.
Och det var hon inte precis ensam om.



Kapitel 58 – ”Den ääälskar mig!”

I ett mystiskt rum som är misstänkt likt ett Shurgardlager, 14.33:
Cesar (yay! Min favorit! ^^ Dafs anm. Sa du just något POSITIVT om nåt vi skrivit!? o_O Ells anm.) hade letat runt bland alla lådorna ett tag, men deras innehåll hade inte gjort honom klokare. Stora tygstycken i vitt och blått, en stereoanläggning, bisarra mängder gräddfil (men det gav honom också bara fler onda aningar), några öronproppar, och en stor trälåda, vars innehåll slemmade lite då och då, men han hade inte lyckats öppna den och ta reda på vad det var. Kanske lika bra, i och för sig, eftersom det var en helt absurd mängd sniglar som klättrat upp på, och försvunnit in i just den lådan.
- Jag skulle inte gå in i den där om jag var du, hördes plötsligt en röst bakom honom, och han snodde runt, bara för att stå öga mot öga med en mindre charmig ryss vid namn Ian.
- Låt bli då, svarade Cesar kyligt, medan han i sitt inre kämpade för att komma ihåg var han sett den här personen förut.
- Skitkul, kommenterade ryssen, ännu kyligare, och drog fram en trollstav som han riktade mot Cesar. Jag tror inte du inser situationens allvar, om jag ska vara ärlig.
- Om jag ska vara ärlig, sa Cesar, för att vinna tid, så har jag redan spöat en självupptagen fjant idag. Jag orkar inte med en till.
- Du bevisade just min teori, konstaterade Ian, och höjde sin stav hotfullt.
Det var då Cesar insåg var han sett honom förut, det var ju en av dödsätarna som hade varit med och kidnappat Angelina! Utan att fundera mer på vad han skulle med den informationen till, fick han reagera instinktivt och manligt än en gång, när den ryske dödsätaren lät en röd stråle skjuta iväg från toppen av sin trollstav (jag vet att man med lite fantasi och bögfetisch kan tolka det här som en gaysexscen, så jag ska bara påpeka att det där inte var en metafor på något sätt!): han duckade, och gjorde sedan en favorit i repris från fighten med Sindorion, hoppade lågt och framåt, och placerade sin axel i Ians mage. Ian tappade både andan och balansen, och föll bakåt, medan Cesar gjorde det absolut enda rätta, med andra ord slet han åt sig trollstaven, och sprang tillbaka mot trappan för att ta sig ut därifrån.

Utanför Hemköp, 14.32:
Angelina och Micke, eller Shazimonium som han ju ville kallas, tog samma väg som de redan gjort massvis med gånger hittills, och allt gick jättebra ända tills de var precis utanför Åhléns. Där var det nämligen någon idiot som spridit lättflytande tvål över hela golvet, och därför halkade båda två i tvålen, och flög in i den hög av människor som verkade ha gjort samma sak. Angelina kände ganska snabbt igen de människorna som dödsätare, och de kände ganska snabbt igen henne som Angelina, och därför slängde de sig över henne.
- Hah, nu kanske chefen har överseende med att vi tappade bort den där andra! triumferade en av dem, medan Angelina försökte slita sig loss från de dödsätare som höll fast henne.
- Det är vad ni tror! utbrast Micke-Shazimonium dödsdödsigt, och slängde sig sedan rakt på alla dödsätare och Angelina: på grund av hans kroppsform så resulterade det i att allihop flög åt alla världens håll, och Angelina kunde ta sig loss.
- Woho! konstaterade hon, och nickade mot rulltrappan, samtidigt som en kille i mantel med en kvinnokniv (och den har han? Dafs anm.) av damaskusstål gick förbi. Vi sticker!
Micke skakade på huvudet, och nickade mot staketet.
- Det där går snabbare, sa han, och trots att Angelina såg skeptiskt på honom, klättrade han upp över räcket.
Angelina var på väg att följa efter, men var tvungen att hoppa undan från en dödsätare som försökte slänga sig på henne: istället fick den tag i Micke, och när han försökte hoppa gjorde han istället någon halvvolt i luften, dök ner mot marken, och bröt nacken. Nougatsåsflaskan sprack och nougatsåsen spred sig över golvet: Angelina hoppade snabbt efter, landade mjukt på honom, och sprang därifrån. Stackars Micke var ju oturligt nog död, men det hade hon inte tid att tänka på, och dessutom brydde hon sig inte heller.
Istället tog hon första bästa affär som verkade rolig, vilket råkade vara Glitter som bara låg några meter bort. Det kanske inte var det allra smartaste att försöka gömma sig i den affären, eftersom den saknade alla sorters skydd, men Angelina tyckte om alla glittrande saker och smycken där inne, så hon brydde sig inte.

På BR, 14.37:
När Marielle svängde in på BR, hade Indy anat oråd redan från början, att låta någon i MAT-gänget springa in i en leksaksbutik kunde bara vara som att, tja, släppa lös ett barn i en leksaksaffär, ungefär. Kanske med undantag från Travina, då, som var lite för mordisk för den sortens fluff som gosedjurs-My Little Ponies innebar, men det skulle nog finnas något där som hon skulle gilla.
Någon som var helt förälskad i gosedjurshästar var som redan nämnts Marielle, som hade hittat en trettio centimeter hög My Little Ponie-docka som dessutom kunde prata om man tryckte på den. Det hade hon stått och roat sig med i flera minuter nu, och hon blev lika glad varje gång den sa något.
- Eh, borde inte vi typ, sticka härifrån? undrade Indy otåligt.
- Den ääälskar mig! sa Marielle lyriskt, efter att hästen sagt ”jag älskar dig, mamma” för säkert tredje gången (författaren önskar påpeka att Chriss faktiskt reagerat på liknande sätt inför en sån här häst en gång förut).
- Det skiter jag i, vi måste hitta de andra! klagade Indy.
- Bara för att ingen här älskar dig! mobbade halvgudinnan honom.

Glitter, 14.38:
Angelina var nästan lika lycklig som Marielle, där hon stod och provade tiaror, fullständigt omedveten om att dödsätarna höll på att organisera ihop sig för att kunna fånga in henne igen. Det glittrade ju!

Clas Ohlson, 14.39:
Cesar hade snabbt sprungit ut från det mystiska rummet, ut ur det mystiska inret, och sedan irrat runt lite på tredje våningen ett tag. Till sist hade han valt att gå in på Clas Ohlson, en av de största butikerna som sträckte sig från ena sidan av våningen till den andra, och försökt hålla sig lugn. Inte för att han hade någon speciell fetisch på verktyg som gjorde honom extra lugn, han hade bara tyckt att det var ett bra ställe att gömma sig på.
Dessutom var det svårt att känna sig stressad och paranoid när man läste bruksanvisningen till en 25 meter lång jordad sladd. Men till och med han insåg ju att man inte kunde hänga på Clas Ohlson hur länge som helst utan att det hela skulle bli misstänksamt.

Inne på Vero Moda, 14.45:
När Andrion och Travina kom ut ur provrummet, Travina med en mycket talande frisyr och Andrion med ett självgott leende på läpparna, stod det en hel del arga människor där och glodde argt på dem. De ignorerade människorna, och bestämde sig för att dra därifrån, men inte innan Travina hade betalat kläderna hon köpt och bytt om till. Andrion hittade en blå basker och ett par solglasögon bredvid kassan som han var tvungen att testa, eftersom han tyckte att det var en klockren kombination.
- Snyggt, va? undrade han, och flinade.
- Jätte, sa Travina ironiskt, men var tvungen att erkänna för sig själv att det faktiskt var jäkligt sexigt.
Bara två minuter senare var de ute ur butiken till sist, och där blev de stående, eftersom de insåg att de inte hade något mål. För att inte vara helt utan syfte strosade de iväg åt höger, och hittade en dold rulltrappa, som ironiskt nog ledde till en utgång de inte märkt innan. Men den struntade de i eftersom de skulle vara kvar inomhus, och tog sedan till vänster, där de upptäckte att BR helt praktiskt låg.

BR,14.45:
- Marielle, du har hållit på sådär i tio minuter nu! sa Indy, som började bli ganska desperat på att komma därifrån. Vi måste hitta de andra!
- Måste vi inte alls, invände Marielle, du kan bara inte klara dig utan Angelina!
- Påminn mig inte, muttrade Indy, och suckade. Men allt det här fluffet känns inte riktigt som jag.
- Jag tänker inte lämna min bebis i alla fall! sa Marielle bestämt. Den ääälskar mig!
- Det skiter jag i, jag orkar inte med det här längre.
De stirrade varandra stint i ögonen.
- Köp den åt mig, sa Marielle plötsligt, utan att bryta ögonkontakten.
- Va? undrade Indy.
- Köp den åt mig, upprepade Marielle. Då kan vi gå härifrån.
- Varför ska jag betala!? frågade Indy, som inte hängde med.
- För att du har pengar, svarade Marielle.
- Är det inte meningen att du ska ha en pojkvän som ska köpa fluffiga gosedjur och sånt till dig? kontrade amerikanen med.
- Är han i närheten?
Indy lät bli att svara på det, och han och Marielle fortsatte att stirra varandra i ögonen ett slag. Till sist gav Indy upp.
- Vad som helst för att komma härifrån, muttrade han, och gav Marielle sitt kreditkort: hon sken upp (ja, jag lovar att hennes gudomliga krafter blev så lyckliga att hon bokstavligt talat sken lite grann), och sprang iväg till kassan innan Indy hann ändra sig (vilket nog var ganska smart tänkt).

Utanför BR, 14.48:
- BR! utbrast Travina lyckligt när hon såg vart de hamnat.
- Jag hoppas verkligen inte att du vill göra något oanständigt där, sa Andrion, nästan skrämt.
- Nej! Leksaker!
Mörkeralven suckade.
- Vi har inte tiiid, försökte han invända.
- Meen, började Travina, men hann inte längre, förrän Indy och Marielle kom ut ur butiken, Marielle fullkomligt lyrisk med en gosedjursponny i handen, och Indy, inte fullt lika lycklig efter henne.
De fick syn på Andrion och Travina.
- Vad gjorde ni där inne? undrade Andrion förvånat, och Marielle studsade fram till honom, med ponnyn i högsta hugg.
- Kollakollakolla! sa hon. Den ääälskar mig!
- Titta inte på mig, sa Indy surt. Jag vill bara hitta Angelina, och hon vägrade lämna stället!
- Jag är inte förvånad, konstaterade Travina, och plötsligt hördes ett välbekant ”manligt” skrik:
- STOPPA DEM!
Alla såg sig om åt alla håll och kanter, och fick till sist syn på en av poliserna, som tagit samma väg som Andrion och Travina. Det var faktiskt samma polis som följt efter dem hela tiden, han hade blivit väckt ur sin medvetslöshet till sist.
- Jag tror vi ska sticka, konstaterade Travina.



Kapitel 59 – Att leka med nödbromsen

Utanför BR, 14.49:
- Mörkeralver, poliser, dödsätare, och ingen Angelina! utbrast Indy upprört. Den här dagen blir ju bara sämre!
- Sluta whina, och spring istället, sa Travina, och började springa i motsatt riktning från polisen.
De andra följde efter, och efter att ha valt att springa rakt fram när de sprang förbi Hemköp istället för att dra tillbaka till Coffe Corner åt vänster, eller H&M åt höger, fick de plötsligt syn på något inte så uppskattat: två avsvimmade poliser, några smått misshandlade skolungdomar, och som om det inte vore nog, två kommunister och en geografilärare.
- Om det är Angelina vi letar efter, flämtade Andrion, så tror jag att vi är på rätt väg.
- Jag älskar dig, mamma! utbrast My Little Ponyn som Marielle höll i, och hon fnittrade förtjust.
Indy ignorerade dem högaktningsfullt, speciellt som Travina verkade lite för intresserad av en av kommunisterna (jag säger inte vem, men ni kan ju gissa :P). Istället gjorde han något som han sällan gjorde, och tog de vänstervridna idioternas råd – han svängde vänster.

Coffe Corner, 14.49:
Cesar hade tillbringat nästan tio minuter med att läsa bruksanvisningar och dreggla över skruvmejslar/hammare på Clas Ohlson, men sedan bestämt att situationen var ohållbar. I brist på annat att göra hade han gått ut därifrån, och tagit första bästa rulltrappa ner, bara för att upptäcka att han var tillbaka på Coffe Corner igen.
Det var i och för sig inte helt otrevligt, eftersom han av någon anledning fått ett enormt behov av muffins den senaste kvarten, så när han ändå var där passade han på att köpa en, med blåbärssmak. Han hade just betalat och var på väg att sätta i sig den mycket estetiskt tilltalande och perfekt utformade kakbiten, som hade en fint välvande topp, då han fick syn på några som verkade bekanta: idioterna som han hängde med och Marielle som kom springande en bit längre bort.
- Marielle! utropade han, när han fick syn på dem, och sprang fram mot henne.
De stannade upp, alla utom Marielle, som fortsatte fram och slängde sig om halsen på Cesar. ”Awww” hördes från alla som var i närheten när de passionerat kysste varandra. Cesar tappade nästan sin muffin, men den blev uppfångad av Indy som tänkte att han kunde ge den till Angelina när de hittade henne nästa gång.
- Jag trodde du skulle vara kidnappad längre, sa Cesar dumt, när de släppte taget om varandra.
- Om du hade räddat mig tidigare hade jag inte varit det! tjurade Marielle. Nu var jag tvungen att bli räddad av Indy, hur kul tror du det är!?
- Det var så lite, muttrade Indy, men ingen lyssnade.
- Jag försökte verkligen, invände Cesar. Men…
- Då borde du försökt lite hårdare!
- Äh, håll käften, sa Cesar, och hånglade upp henne igen.
- DU kan hålla käften! svarade hon när de tog en paus, innan de fortsatte.
Andrion och Travina blev väldigt inspirerade av stämningen, om ni förstår vad jag menar, och Indy tog tillfälligt (?) över Marielles plats som historiens mest oälskade.
- Kan vi inte leta rätt på Angelina nu? klagade han, och så surt på de hånglande paren.
- Det är väl lika bra, sa Marielle, då kanske du håller käften.
- Och så kanske vi kan skaka av oss polisen, la Travina till.
Utan att några fler kommentarer behövdes började de springa igen, den här gången tog de samma väg som Andrion börjat springa, till vänster om Coffe Corner.

Utanför Kappahl, 14.51:
Bengt Svensson var egentligen som vilken annan svensk man i Täby som helst. Han hade fru, två barn, en ettrig hund och studsmatta på tomten till villan, precis som vem som helst. Hade man frågat någon av hans queerofobiska vänner, hade de sagt att han var som vem som helst, ingen hade misstänkt att han – av alla människor – hade en så pass mörk hemlighet som han hade.
Bengt gillade att klä sig i kvinnokläder. Det var inte så att han var transvestit eller bög eller så, men ibland fick han bara ett sånt behov av att klä sig i kjol att det helt enkelt inte gick att stå emot. Nu var ett sånt tillfälle, och när han tappat bort den där tjejen han jagade efter, så hade han passat på att avlägga en snabb visit på Kappahl för att testa en fin klänning han sett när han var där med sin fru förra veckan. Den snabba visiten hade tagit längre tid än vad han räknat med, eftersom den helt enkelt suttit så bra på honom att han varit tvungen att stå där och beundra sig själv i åtminstone en kvart, men nu var han i vilket fall som helst på väg ut igen, för att ta upp jakten på förbrytarna igen.
Och han hade tur, för han befann sig på helt rätt plats vid helt rätt tillfälle, och just som han tagit några steg ut ur dörren dök de upp igen, springandes. De fick såklart syn på honom, och för att återta lite av sin manlighet, tog han upp sitt tjänstevapen och sköt på dem. Han såg hur de panikslaget bytte riktning, och efter att ha tagit upp jakten på dem, så upptäckte han att de kanske hade en plan: hissen.

I hissen, 14.53:
Travina var den som sist sprang in i hissen, och därför den som tog på sig uppdraget att trycka dem till en våning. Hon valde våningen längst ner, men fick genast order om att ändra till den översta, för Andrion hade sett ut genom glasrutorna som omgav tre fjärdedelar av hissen, och fått syn på polisen som han knockat på bion, och han hade fått syn på dem.
- För sent! sa Travina och fick panik
- Vi är omringade! klagade Marielle, och klängde lite på Cesar, som höll sig manligt lugn och hjältemodig situationen till trots.
- Nödbromsen! skrek Indy, som var van vid att improvisera, och Travina slängde sig på nämnda knapp.
Hissen stannade.
- Och nu? undrade Andrion.
- Tredje våningen? föreslog Indy, och Travina försökte trycka upp dem dit, men utan resultat:
- Bra tänkt, piskfjolla, sa Andrion surt. Och du skyller allt dåligt på mig?
- Vilken mesig förolämpning, tyckte Marielle, och började svära som en riktig man.
Cesar hånglade upp henne, och de andra tänkte febrilt.
- Jag tror vi måste dela på oss, kom Travina fram till.
- Jag tror vi måste ta oss ur den här hissen, kontrade Indy med.
- Du har nog rätt, sa Andrion. Tyvärr. Det är ingen som har något tungt att slå sönder glaset med?
- Ditt huvud? föreslog Indy, men Travina levererade lösningen:
- Det fixar jag och Marri, eller hur?
- Visst, visst, sa Marielle, och lämnade Cesar. Ettvåtre, hopp!
När hon sa ”hopp” gjorde de båda just ett hopp – ett ninjahopp – och sparkade manligt sönder rutan, som brast i tusen bitar som föll ner mot marken.
- Jaha, och nu då? undrade Cesar.
- Vi delar på oss, som sagt, sa Travina, och hoppade upp på Andrions rygg. Vi ses vid scenen! skrek hon sedan, och Andrion flög iväg (herregud… Dafs anm. Vet du? För en gångs skull håller jag med… Ells anm.).
- Det där var nog något av det löjligaste jag sett, någonsin, kommenterade Indy. I alla fall sen vi lämnade den andra mörkeralven.
Marielle ignorerade honom.
- Hur ska vi ta oss härifrån, då?
- Vi improviserar, svarade Indy småsurt, tog fram sin piska, och klättrade ut genom det sönderslagna fönstret.
Sen utförde han lite centrumöversvingande piskaction, och utan att någon egentligen visste vad som hände, svingade han sig över den förvånade polisen, och landade mitt emot hissen, på våning två (det där är väl ingen beskrivning! Dafs anm. Nej, men jag kom inte på nåt… Ells anm. Men sådär kan du väl inte göra! Dafs anm, igen. Oh yeah? Watch me! Ells anm.).
- Men om man inte har någon piska eller flygande pojkvän då!? undrade Cesar, aningen retoriskt.
- Då hoppar man, förklarade Marielle. Damerna första, la hon sedan till, med ett elakt flin.
- Skitkul, muttrade hennes älskade pojkvän till svar, och klättrade ut genom fönstret. Ska jag försöka landa på polisen då, eller?
- Vad annars?
Cesar visste inte vad man svarade på sånt, så han lät bli. Istället satsade han på att landa på polisen när han närmade sig marken, något som inte riktigt lyckades då nämnda polis lärt sig ducka, och klarade sig undan den galne skidåkaren som kom fallandes från himlen. Eller taket, eller vad ni vill kalla det, hur som helst lyckades han undkomma, och flinade sadistiskt mot Cesar, och drog sitt tjänstevapen.
Oturligt nog hade han inte räknat med Cesars flickvän, som jämfota landade i nacken på polisen. Det blev snabbt väldigt mörkt för nämnda person.

Glitter, 14.56:
Angelina hade stått inne på Glitter och bara känt en djup och innerlig lycka i över tjugo minuter, innan hon plötsligt blivit störd. Dödsätarna hade, genom logik och vissa ledtrådar, slutligen hittat henne, och bestämde sig därför att nu var den bästa tiden att kidnappa Angelina – igen.
- Hola, señorita Aftonstjärna, hördes det plötsligt bakom henne, och hon vände sig om, med armarna fulla med armband, och åtminstone tre tiaror i håret.
- Hola, hola, espanola, svarade hon, på den enda spanska hon kunde.
- Om du vill slippa smärta, sa personen dramatiskt och med spansk brytning, så kommer du med mig utan att bråka.
- Jaha, och om jag inte gör det, då? frågade Angelina, som alltid ville veta vilka alternativ hon hade.
- Då kommer du med i alla fall, svarade han, och lyfte sedan helt sonika upp henne, och slängde henne över sin axel.
- Släpp ner mig! skrek Angelina, samtidigt som de flesta av smycken gled av hennes armar, eftersom hon var alldeles för smal för dem.
Men tiarorna satt i alla fall kvar.



Kapitel 60 – Kärlek är att dela med sig av en muffin

Precis vid rulltrappan bredvid scenen, 14.57:
Angelina kämpade desperat för att ta sig ur den spanska dödsätarens grepp (ja, jag kände att det behövdes lite variation i nationaliteter här), men det var lönlöst, hans grepp var för hårt (o_O Dafs anm.). Så, när hon var på väg att tillfälligt ge upp (Angelina ger aldrig upp, hon bara tillfälligt slutar bry sig), kände hon plötsligt en väldigt välbekant piska slingra sig runt henne, följt av ett nästan lika igenkänt ryck: spanjoren blev helt överväldigad, tappade Angelina, och hon föll ner mot golvet. Lyckligtvis dök Indy upp, fett manligt, och fångade upp henne innan hon typ slog ihjäl sig (ja, hon hade väl kanske fått ett blåmärke, allra minst).
- Om folk inte slutar försöka sno min flickvän ifrån mig, så kommer jag bli jäkligt surt snart, sa han hotfullt, och Angelina la kärleksfullt sina armar om hans hals och hånglade upp honom.
- Men, invände dödsätaren, och kom inte på något bra argument. Jag liksom… måste göra det, annars blir min chef skitsur. Typ.
- Jag tror det är värre om Indy blir skitsur, sa Angelina och flinade skadeglatt.
- Kan jag inte få kidnappa henne lite, i alla fall? försökte spanjoren köpslå. Hon behövs ju ändå till ritualen hur vi än gör, så om vi får Angelina nu, så kan jag ge dig en ledtråd till var vi ska utföra ritualen.
- Njaa, sa Indy tveksamt, släppte ner Angelina på marken igen, och la beskyddande armarna om henne. Vad för ledtråd?
- Jo, om du, började spanjoren, men avbröt sig: det kan jag ju inte säga!
- Det var värt ett försök i alla fall, sa Indy och ryckte på axlarna. Men om vi du inte vill avslöja det frivilligt måste jag nog slå på dig lite tills du är snäll nog att berätta det…
- Behövs inte, hördes Cesars röst bakom dem. Jag vet redan vart vi ska.
Indy och Angelina snurrade runt, och fick syn på Marielle och Cesar som kom gående – hand i hand såklart – emot dem. Angelina såg undrande på hästen som Marielle höll i andra handen, och bestämde sig för att fråga henne om den. Senare.
- Nä, men då ska väl jag inte störa mer då, sa spanjoren. Om du nu inte kan tänka dig att kompromissa på annat sätt, menar jag…
Indy lät sin piska svara på det, men innan den nådde fram till dödsätaren, hade han försvunnit med ett karaktäristiskt ”plopp”. Och lika bra var väl det, för snart kommer det inte finns några bad guys kvar för dem att spöa.
- Så, vi har skakat av oss poliserna, och vi har skakat av oss dödsätarna, sa Cesar förnöjt. Ska vi hitta något ställe att gömma oss på tills vidare då? Typ… en sängbutik? föreslog han, med en flirtig blick åt Marielles håll.
Men Marielle lyssnade inte, hon var upptagen med att leka med sin häst.
- Den ääälskar mig! sa hon, och höll fram det glittrande gosedjuret mot Angelina.
- Var fick du den ifrån? undrade halvalven, eftersom Marielle, sist hon såg henne, varit kidnappad.
- Indy köpte den till mig, svarade halvgudinnan lyckligt, och började studsa runt med sin ”bebis”.
Både Angelina och Cesar vände sig mot Indy, samtidigt.
- Va!? utbrast Angelina upprört. Varför köper du gulliga saker till henne och inte mig för!?
- Har inte du svårt nog att hålla koll på en flickvän!? frågade Cesar surt, och gick iväg för att hålla koll på Marielle, som uppenbarligen ”gått i barndom”, som det heter.
- Det var inte mitt fel, invände Indy. Hon vägrade ju lämna butiken förrän jag köpt den åt henne! Och jag ville ju komma därifrån så att jag kunde leta efter dig, la han till, med en menande blick på Angelina.
- Men ändå! klagade hon. Det är ju Alla hjärtans dag och allt, och allt jag har fått är typ att några idioter på Hemköp försökt få mig att betala för någon jävla fågel som jag inte ens köpt! JAG ÄTER INTE ENS KÖTT, ju!
- Nej, jag vet, men, började Indy, men Angelina ignorerade honom:
- Jag har inte ens fått höra att du älskar mig!
- Men det gör jag ju, försökte han.
Angelina såg surt på honom.
- Det där var ju alls framtvingat, sa hon tjurigt. Du är ju gulligare mot Marielle än mot mig!
Irriterat började hon gå därifrån, men kom inte särskilt långt förrän hon sprang in i Travina och Andrion, som studsade fram ur en blomkruka.
- 3 minuter och 26 sekunder, sa Travina med ett äckligt leende. Nytt rekord.
- IEW! skrek Angelina, och Marielle som spontant dykt upp vid hennes sida. Too much information!
- Om jag orkade skulle jag be er tycka synd om mig, sa Andrion, men jag tror inte ni vill lyssna på mina argument…
- Nä, det gör vi inte, tjurade Angelina vidare. Ni kan gå och vara lyckliga någon annanstans.
- Vad är det med henne? undrade Andrion, när Angelina gick iväg för att tjura på en bänk.
- Hon är sur för att Indy inte gett henne nåt fast det är Alla hjärtans dag idag, förklarade Marielle. Fast nu när jag tänker på det, fortsatte hon, och vände sig sedan mot sin pojkvän. CESAR, varför har inte jag fått något av dig!?
- För att du ska få nåt när allt det här är över, svarade han enkelt, och Marielle verkade nöjd med svaret, för hon slängde sig om halsen på honom, och slutade skrika för att ägna sin tid åt ”viktigare” saker.
Indy gick fram till Angelina.
- Jag älskar dig Angie, var det spontant nog? sa han sedan, och Angelina såg surt på honom.
- Nej, svarade hon. Och kalla mig inte Angie.
Indy suckade, och skulle till att svara något, då ett högt pipande ljud hördes i högtalarsystemet, och en röst avbröt honom:
- Ett larm har gått, informerade den, var vänlig lämna byggnaden genom någon av utgångarna. Försökt att inte drabbas av panik.
Rösten fortsattes att upprepa sitt meddelande, innan den avbröts av ännu en röst, den här gången en myndig polisröst:
- God eftermiddag, vi har tyvärr drabbats av en stor internationell liga här inne, och ber er därför gå till någon av utgångarna och lämna centrumet så fort som möjligt så att vi kan ta fast dem. I dörrarna kommer det finnas vakter som ska hjälpa till att identifiera alla som går ut, var därför beredd att visa upp legitimation om ni har någon. Ha en fortsatt trevlig dag.
Sedan återkom pipandet och kvinnorösten, samtidigt som Nova gick förbi och var gift med Ozzy Osbourne.

Vår älskade grupp huvudpersoner såg på varandra.
- Säg inte att de menade oss, sa Cesar till sist.
- Tja, vi har ju faktiskt gjort oss skyldiga till en del, erkände Andrion.
- Våld mot tjänsteman, stöld, flykt från polisen, sex i provhytt på Vero Moda, antastat Carola, räknade Travina upp.
- Skadegörelse, la Angelina till med en sur blick på Indy.
- Sprungit runt i Täby Centrums mystiska inre, sköt Cesar in.
- Nedskräpning, avslutade Marielle slutligen.
- Jag tror vi borde hitta någonstans att gömma oss, påpekade Indy. Lugnt och, eh, sansat, så att ingen lägger märke till oss.
Till allas förvåning, så var det faktiskt Cesar som tog kommandot.
- Jag tror jag vet vart vi ska, sa han, tog tag i Marielles hand, och började gå.
De andra följde efter, Travina och Andrion klängandes på varandra så gott det gick, och Angelina fortfarande surt gloendes på Indy. Som just kommit ihåg något.
- Du, jag har faktiskt en sak till dig, sa han. Tills jag fixat något bättre.
- Jaha, sa Angelina, fortfarande surt. En plastfigur av dig själv, eller?
- Nä, sa han, och höll upp muffinen som han snott från Cesar. Men du kan få den här om du är snäll.
Angelinas ögon tindrade av glädje.
- Jag är väl alltid snäll, sa hon, och försökte se så liten, söt och älskvärd ut som möjligt.
- Alltid, sa Indy, och gav henne både en kyss och en muffin. En blåbärsmuffin. <3

På högre ort:
- Then I saw her face, now I’m a believer, hördes den kåpkläddes röst, och den mörka rösten suckade djupt.
- Kan du hålla käften någon gång, eller? undrade den vresigt.
- Men det går ju så bra! utbrast den kåpklädde glatt. Och de är så kära och lyckliga, kan det bli bättre?
- Bah, fnös den mörka, utan att bry sig. De kommer inte vara lyckliga och kära särskilt länge till i alla fall, så vad är du glad för?
- Alltid lika positiv, skrattade den ojämförliga rösten. Faktum är att det ser ljusare ut än det gjort på länge nu, skulle jag vilja säga. Vissa i den här gruppen har ju gjort otroliga framsteg.
Den mörka rösten utstötte ett irriterat läte.
- Och vissa av dem kommer dö snart, har du glömt det? undrade han, och verkade nästan lite skadeglad vid tanken.
- Du gillar det här med olycklig kärlek, va? frågade den kåpklädde, aningen nyfiken.
- Jag älskar det, intygade den mörka rösten, och erkände ironin i det hela. Jag har faktiskt inte bestämt mig vem av dem som ska få dö än… Tycker ni att de ska få välja det själva, eller ska jag bara peka på en av dem och säga ”du – kom med mig”? undrade han sedan skadeglatt, redan på bättre humör.
- Du kan verkligen ta det roliga ur allt, muttrade den kåpklädde, och bytte till något sorgligare, i iPoden som han lyssnade i.
- Jag vet, det är en del av min charmiga personlighet, svarade den mörka rösten.
- Jo, tack, suckade den ojämförliga: jag har märkt det.

På tredje våningen, 15.15:
Det hade tagit dem lite tid att ta sig igenom köpcentret utan att dra till sig uppmärksamhet, speciellt som det fanns vakter nästan överallt som skulle kunna känna igen dem, och de var dessutom inte särskilt diskret klädda: ingen av dem hade liksom orkat skaffa några varma kläder trots att det nästan var full snöstorm utanför.
Nu hade de i alla fall hittat en sängbutik på tredje våningen nästan längst bort, Atlantis eller något, som Cesar tyckte att de skulle tillbringa några timmar i.
- Dessutom är det nära stället som vi ska till senare, förklarade han och bröt diskret upp dörren som ledde in till den nyligen stängda affären. Vi måste bara vänta ett par timmar tills Carola och scenarbetarna (återigen spetsade Angelina öronen (ha-ha-ha) när ordet ”scenarbetare” nämndes) fått i ordning på saker och ting där inne, sen kan vi gå dit.
- Varför kan vi inte gå dit redan nu? undrade Angelina, som ville ha sin IQ tillbaka, typ genast.
- För att man behöver massa specialgrejer till den sista ritualen, förklarade Indy.
- Som vadå?
- Det vill du allt bra gärna veta, va?
- Nej, sa Travina och la sig i det hela. Det skiter jag i. Kom nu, Adde, vi har viktigare saker att tänka på, la hon till och drog iväg Andrion längre in i butiken för att hitta någon trevlig säng.
- Sääg! klagade Angelina, men blev ivägdragen av Indy, inte åt samma håll som Andrion och Travina, men bort i alla fall.
Så Cesar och Marielle var ensamma kvar.
- Den där soffan ser ganska bekväm ut, hintade Marielle, och nickade mot en soffa som någon planerande människa ställt precis bredvid dem.
- Det menar du inte? flinade Cesar, och knuffade ner henne i den, och resten lämnar jag åt er (Chriss) fantasi.