Kapitel 51 – Sure, sure, crazy, crazy

På en norrländsk väg, 12.38:
Marielle satt i ett hörn och svor. Hon var jättetrött på att vara kidnappad. Och då hade hon ändå bara varit det i drygt tjugo minuter.

I luften ovanför den norrländska vägen, 12.38:
- Vi tar in på dem! skrek Cesar lyckligt, och studsade upp och ner.
- Shit, shit, shit! skrek föraren till svar, och studsade han också, varför förstod ingen.
Med en förvånansvärd precision gled helikoptern in ovanför bussen, och lyckades sedan ”sakta ner” till samma hastighet som det landgående fordonet höll (vilket var ungefär 230 km/h eller nåt det hållet). Cesar gav ifrån sig ett vilt skrik (jag vet inte vad som hänt med honom de senaste kapitlen, men jag antar att det är det här som kallas karaktärsutveckling), och kravlade bak till de övriga. Där sköt han upp helikopterdörren, bedömde avståndet till bussen, och efter ett ögonblick av bussnerhoppande Cesaraction, landade han manligt på busstaket med en ljudlig duns.
- Varför gör du aldrig sånt för mig? frågade Angelina, och såg på Indy med så kallade puppy eyes.
Indy bestämde sig för att någon gång, inom en snar framtid, skulle han isolera sig själv och Angelina på något riktigt ödsligt ställe, långt borta från alla idioter med superhjältekomplex.

Busstaket, 12.39:
Nu var Cesar återigen framme vid ett sånt där tillfälle i sin plan där han inte riktigt visste vad han skulle göra. Sen fick han syn på ett takfönster, och insåg att det var ju inte så svårt att improvisera fram resten.
Trodde han, ja! Precis när han hukande började ta sig fram mot fönstret, öppnades det, och en bad guy tittade upp, med en trollstav riktad mot honom. Inte en helt fördelaktig situation, medgav han för sig själv, och försökte komma på något bra sätt att ta sig ur det här. Han kunde i och för sig hoppa av, men då skulle hela den bussnerhoppande manlighetsactionen ha varit förgäves, och så kunde han ju inte ha det.
Lite hjälp från folket i helikoptern hade kanske varit att föredra, men – fick han veta senare – därifrån var det alldeles för ostadigt för att kunna slänga trollformler eller skjuta, så det hade han inget för. Och under den tid som Cesar tänkt allt det här, hade bad guyen som hotade honom bestämt sig för en trollformel, och en illröd stråle sköts iväg mot honom. Han lyckades smidigt undvika den, men sedan gjorde bussen en snabb svängd, och han föll handlöst ner från bussen, men landade hyfsat oskadd i en snöhög. Bussen ökade farten med ytterligare några hundra kilometer i timmen, och när Cesar lyckades ta sig upp ur snödrivan.
- Skit också! utbrast han argt, och var nästan på väg att börja springa efter bussen till fots, då han kände något snörliknande på sin axel, typ.
En tjej, som apropå ingenting heter Malin, kom förbikörandes på en snowboard, hur det var möjligt att köra snowboard på raksträckan var det ingen som visste, antagligen var hon väl bara bäst eller nåt, och hon jagade en hel hög med små, irriterande barn som skräckslaget sprang så fort de kunde åt alla håll. Malin skrattade ondskefullt och susade vidare, men Cesar ignorerade henne och bestämde sig istället för att ta reda på vad som petat på hans axel.
- Ta tag, uppmanade Indy honom, eftersom det var hans piska som var det… snörliknande.
Cesar tog tag i piskan, blev indragen i helikoptern, och sedan bar det av igen (hmm… Dafs anm.)…

I en helikopter i luften nånstans i Sverige, 13.37:
- Jag ser dem inte längre! skrek Cesar panikslaget.
- Det där skulle varit mer panikframkallande om han inte skrikit så var femte minut den senaste timmen, suckade Angelina, och återgick till att hångla med Indy.
- Mmm, mumlade Indy, som sket fullständigt i Cesar vid det här laget, eftersom han var upptagen med… andra saker.
- Är vi framme snart? undrade Travina, som legat och sovit med Andrion i ett hörn.
- Bra fråga, sa Angelina, slet sig från Indy en stund, och vidarbefodrade sedan frågan framåt.
- Kosmiskt! utropade föraren, samtidigt som Cesar sa ”snart”.
Angelina var på väg att kika ut genom fönstret för att se var de var, men blev upptagen med annat, så Travina tog på sig uppgiften istället. Hon såg egentligen ingenting som gjorde henne särskilt klok, bara ett hyfsat stort höghus i grått och blått med två stora bollar på taket – en gul och en röd – som närmade sig med skrämmande hastighet. Hög hastighet. Faktiskt så hög hastighet att…
- TÄNKER DU SVÄNGA NÅGON GÅNG, ELLER!? skrek Travina panikartat, och slängde sig om halsen på Andrion, när hon insåg att de var på väg att köra in i höghuset.
- Shit, man, dig that, vilket reaktionärt uttalande från en, började föraren, men ingen lyssnade förutom Cesar som mumlade nåt i stil med ”sure, sure, crazy, crazy”.
- Vi ska landa på taket, tänkte vi, förklarade Cesar sedan, och Travina lugnade ner sig avsevärt. Bussen svängde nämligen av hitåt nånstans, och vi har en teori om att vi kommer se bättre härifrån.
- Vet du? sa Angelina plötsligt till Indy. Det här är nog första gången sen jag lärde känna dig som jag faktiskt vill att din mobil ska ringa.
- Vet du? svarade han. Det här är nog första gången jag håller med dig på flera timmar.

I en y-buss, 13.38:
Trots att Marielle var kidnappad, hade hon inte haft en helt tråkig färd i alla fall. Efter att ha blivit inslängd i ett hörn och ignorerad i tjugo minuter hade hon hört hur helikoptern svävade bara några meter ovanför dem, och när hon sedan hörde en duns på taket förstod hon att någon var på väg för att rädda henne.
När en av ondingarna – Marielle hade slutligen förstått att de var dödsätare – närmade sig henne för att se till att hon minsann inte smet någonstans, flinade hon bara elakt, och sparkade personen hårt i skrevet. Han föll ihop och kved på marken, naturligtvis, och Marielle gjorde en rush längre bak i bussen, eftersom det varit det enda dödsätarfria stället.
Hon hade genast blivit åtföljd av två biffiga dödsätare, som hon smidigt lyckats undvika genom att krypa runt mellan och över sätena. Sen såg hon hur Cesar brutalt slängdes av bussen och landade i en snödriva, och kände sedan hur vansinnesfärden ökat med ytterligare några hundra kilometer i timmen. Det hade inneburit slutet för hennes intressanta… resa, eftersom hon slungats mot det bakersta sätet med sån kraft att det tagit tid för henne innan hon hunnit resa sig, och under den tiden hann de två biffiga wannabe-Arnold-killarna fram till henne. De hade tagit tag i varsin överarm på Marielle, burit fram henne till ett säte närmare dem, satt ner henne där, och sedan haft högsta bevakning på henne sen dess.
Ganska exakt en timme nu, faktiskt.
- Är vi framme snart? klagade hon, och försökte se liten och söt ut.
- Skit i det du, svarade en av de biffiga vakterna, och Marielle suckade.
- Men jag vill veta! invände hon. Ni vägrar ju säga någonting, ju, jag kan ju åtminstone få veta hur länge till jag måste roa mig med ingenting!
- Länge, muttrade den andra vakten, och Marielle höll på att somna av irritation.
Så hon väntade tjugo sekunder.
- Är vi framme snart? klagade hon igen.
Vakten suckade tungt.
- Nej, svarade han.
- Nähä, sa Marielle, och räknade till tio. Är vi framme snart?
En av vakterna lämnade hennes sida, och gick fram till föraren.
- Är vi framme snart? frågade han, med något desperat i både blicken och rösten.
- Snart, muttrade chauffören ilsket, och Marielle kände att hon hade lyckats riktigt bra: att skapa irritation hos kidnapparna var aldrig en dålig grej.

På taket av det stora höghuset, 13.39:
- Shit, man, jag måste till Café Fåtöljen och fet-digga deras espresso, hördes det inifrån helikopter, och knappt hade våra kära hjältar hunnit ut, förrän den galne föraren drog iväg igen med ett ”craaazyyyyyy”.
- Tur att han inte kör bil och kan skada något, muttrade Angelina, tutade sedan lite.
Hon och Indy var, precis som Travina och Andrion, upptagna med att göra mindre anständiga saker eftersom de anade att när de kom ner från taket skulle de inte ha tid med det. Cesar däremot, som inte hade någon att vara oanständig med, for runt som en galning och försökte hitta ett sätt att ta sig ner. Han hittade ingenting som verkade bra, eftersom taket var uppdelat i två delar, en lägre och en högre, åtskiljt av ett staket, och de hade hamnat på den lägre delen: den delen som saknade dörr in i huset, och därför behövde de forcera både höjden och staketet för att komma vidare.
- Vad ska vi göra? pep han. Vad ska vi göra, vad ska vi göra?
- Börja med att andas, föreslog Indy, och dissade tillfälligt Angelina. Vi behöver ju bara klättra över det där stängslet, och sen är det bara att springa ner för en trappa – hur svårt kan det vara?
- Jag vet inte, sa Andrion, och lutade sig så att han kunde se ner till marken, den såg han faktiskt inte, men under honom fanns en stor glaskupol med ett öppet fönster i. Men jag antar att, AAHH!
En ondskefullt vind hade tagit tag i Andrion, och han föll över kanten, vred sig i luften, och föll sedan med hög hastighet ner mot det lyckligtvis öppna fönstret. Olyckligtvis var fönstret som sagt tvådelat, och i mitten satt en ganska bisarr, klorgrön pinne gjord av stål, som höll uppe hela glaskupolen. Andrion höll på att få seriös panik när han insåg att han var på väg att landa bredbent på nämnda pinne. Väldigt bredbent.



Kapitel 52 – ”Jag är inte tjock, jag är manlig!”

På taket av det stora höghuset (där det, apropå ingenting finns en gul och en röd boll), 13.40:
I sista sekunden insåg Andrion en viktig detalj, som skulle komma att rädda hans viktigare delar och förhållande med Travina (allt på grund av att hans flickvän är så pass resonlig, när hon är tillräckligt motiverad). Det var tisdag, och det innebar att han kunde flyga; så det gjorde han.
Han flög upp tillbaka till taket, samtidigt som Travina oroligt pep ”Andriiiiooooon!”, och slängde sig om halsen på honom. Sen släppte hon taget, och gav honom en örfil.
- Gör aldrig om det där! skrek hon upprört. Du kunde dött!
- Jag kunde ha gjort värre saker än så, muttrade Andrion till svar, och gned sin kind.
- Du kunde ju inte flyga, ju! klagade Travina vidare.
- Jo, men jag kom på att det faktiskt är tisdag idag, försvarade mörkeralven sig själv.
- Kunde du inte kommit på det lite tidigare? undrade Travina tjurigt.
- Jo, men, försökte han, men kom inte på nåt bra att säga.
Travina gav honom en sur blick, och försökte hitta någonstans på taket där hon kunde sätta sig och tänka på annat, typ Sayid, och Andrion gav ifrån sig en djup teatralisk suck. Sedan gick han fram och viskade något i hennes öra, som fick Travina att skina upp, och se sig om efter någon… avskild plats.
- Nu får ni ge er! utbrast Indy, som insett vad det hela handlade om. Vi har ett staket att ta oss över!
- Kan inte Adde bara flyga över oss? föreslog Angelina, och fick en sur blick av Indy till svar.
- Alltså, nej, sa Adde undflyktigt. Mina, hrm… superkrafter får inte användas för lättvindligt!
- Vad ska det betyda? frågade Angelina.
- Att han är för svag, flinade Indy.
Andrion mumlade något ohörbart till svar, medan Cesar gjorde några försök att hoppa upp till staketet; det gick dåligt, eftersom det var alldeles för högt mellan de båda taknivåerna för att han skulle kunna nå.
- Trams, sa Angelina plötsligt, och såg uppfodrande på sin vän.
- Men jag ooorkar inte, klagade Travina, som insett vad det handlade om.
- Men om vi ska låta de här tre idioterna ta oss ner härifrån kommer Marielle hinna dö av ålder innan vi ens är i närheten av en lösning!
- Okejrå, muttrade drasnierna, och övergav Andrion. Du eller jag underst?
- Du, svarade Angelina med ett flin, och snodde Indys piska lite snabbt.
Travina mumlade något som ”nej, men så oväntat”, och sedan gick de båda flickorna fram mot staketet. Travina böjde sina knän så att hon hamnade betydligt närmare marken, samtidigt som Angelina tog piskan mellan tänderna och klev upp på sin väns axlar.
- Du måste sluta äta så mycket godis, Angel, klagade Travina, samtidigt som hon reste sig upp så att Angelina kunde ta tag i staketet. Du är för tjock!
- Jag är inte tjock, muttrade Angelina sammanbitet, jag är manlig!
- Det brukar låta så, flinade Travina när Angelinas fötter lämnade hennes axlar, och halvalven snabbt och enkelt klättrade upp för staketet och sedan hoppade ner på andra sidan.
- Äh, håll käften, svarade Angelina, och släppte ner ena änden av piskan, så att Travina kunde använda den för att nå upp till staketet.
- Jag är tyst som en... drasnisk spion, svarade Travina, och klättrade enkelt upp till staketet som hon utan några problem tog sig över.
- För de är ju kända för att vara så otroligt tysta, muttrade Angelina, och backade några steg; Travina gjorde samma sak.
- Du, jag har smugit ut ur uppehållsrummet oupptäckt betydligt fler gånger än vad du har, påpekade Travina cyniskt, och nickade åt Angelina, som nickade tillbaka.
- Äh! utbrast Angelina, och som på en given signal (det var det faktiskt) tog de båda flickorna ordentlig sats, hoppade upp i luften och ninjasparkade ner staketet; det föll ner på marken framför de tre killarna (männen? o_O) med en skräll.
Travina såg på staketet nedanför dem, och sedan på de tre killarna (jo…), som såg på dem med blandade känslor: Cesar såg fruktansvärt förvånad ut, Indy såg ovanligt ägd och imponerad ut, och Andrion verkade överlycklig.
- Drabbas du också av känslan av att om vi hade fått ta hand om det här uppgiften så hade det blivit gjort på bara några timmar? undrade Angelina, och betraktade hur killarna reste staketet för att använda som stege.
- Hela tiden, sa Travina, och slängde sig i armarna på Andrion igen.
Cesar skyndade bort mot dörren, medan Angelina gick bort för att ägna lite tid åt Indy. Den förstnämnde upptäckte till sin stora glädje att dörren var öppen, och skyndade snabbt in där. Eftersom de andra inte hade en galen person som tjatade på dem, tog det lite tid innan de slutligen började röra på sig och tog sig ner mot trappan.
Trappan visade sig vara just en trappa, som gick väldigt många våningar rätt ner. Vid varje våning (och det var inte få) fanns det en dörr som ledde bort någonstans, antagligen till ett kontorslandskap som våra kära vänner var totalt ointresserade av. Att ta sig ner utan att bli upptäckta skulle vara en bit kaka.
- Jaha, var har vi den Marielle-galna idioten, då? undrade Andrion, som försökte återta sin förlorade manlighet genom att vara elakt.
- Neråt, sa Angelina, och nickade ner för trappan, där man tydligt kunde höra Cesars skrik (vad skrek han? No idea…).
- Alla här är idioter utom jag, konstaterade Travina, och drog med sig de andra nerför trapporna.
De började gå ner för trapporna, något som i alla fall var bättre än att gå upp för dem, men ändå tog sin lilla tid. Det vill säga för alla utom Angelina, som varit smart nog att glida på räcket och därför tog hon tio trappor på samma tid som de andra tagit fyra.
- Vad går hon på för droger egentligen? flämtade Andrion, när de försökte hänga med i Angelinas hastighet. Jag vill ha dem!
- Det är choklad, muttrade Indy, och det delar hon inte med sig av.
- Wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiie-duns! hördes från Angelina när hon gled ner för det näst sista räcket och landade i en hög på golvet rakt på Cesar som stannat längst ner.
Några minuter hade de hunnit ner för alla trapporna, men då var Angelina redan överlycklig och studsig igen, eftersom hon lyckats spana in ett kafé strax under dem, och kaféer betydde muffins. Tyvärr var det ingen annan som brydde sig om henne, utan de gick ner för sista trappan, och kom ut precis bredvid en svängdörr. Som de såklart gick igenom.
- Vad mycket folk det är här, sa Travina, och såg sig omkring på alla människors som irrade runt där, alla iklädda tjocka jackor och med nersnöat hår: vårt hjältegäng kände sig ganska utanför, eftersom ingen av dem skaffat några ordentliga kläder sen medelhavskryssningen med Jack Sparrow.
- Det är Sveriges största köpcenter, påpekade Cesar, och nickade mot en skylt längre bort. Täby Centrum.
- Coolt, sa Angelina. Här skulle man kunna bo, ju!

(Här vill författaren passa på att skylla ifrån sig alla eventuella geografiska skämt på den dåliga humor hon växt upp med. Don’t blame me, typ.)

- Vart ska vi gå nu då? undrade Andrion.
- Min osvikliga manliga intuition säger att vi ska gå till vänster, sa Angelina, och sneglade bort mot cafét till vänster om dem.
- Då föreslår jag höger, tyckte Indy.
De tog till höger, och passerade en hel del butiker, bland annat ett Hemköp (vilket alla utom Adde förstod, för han var den enda i gruppen som inte kunde svenska… när han insåg det tog han fram en babelfish och stoppade i sitt öra, och då var hela problemet löst, så alla visste att det var Hemköp de passerade). När de passerat Hemköp kom de ut på en stor yta, det som var tredje våningen försvann och bildade istället en plats med högt till tak. Egentligen skulle nog bara första våningen ha varit där, såg det ut som, för andra våningen, som de befann sig på, bestod av en utbyggnad längsmed väggarna, som gjorde att man kunde se ner till våningen under.
De gick vidare en bit, innan Angelina och Travina började fundera på de stora hjärtan som hängts upp i taket, formade av ett fyrtiotal röda ballonger. Först kom de inte på vad det handlade om, men sen la de ihop två och två.
- Det är Alla hjärtans dag! utbrast Angelina, och insåg plötsligt varför det var massa lyckliga par överallt.
- Ja, det är det ju! skrek Travina, och såg uppfodrande på Andrion.
- Är det? undrade mörkeralven förvirrat.
- Har du glömt? frågade Travina upprört.
- Men du kom ju inte heller ihåg, försökte Andrion, men Travina avbröt honom:
- Gjorde jag ju visst det! Jag kan inte fatta att min pojkvän glömt mig på Alla hjärtans dag!
- Men, försökte Andrion, men gav upp. Om jag gör något jätteromantiskt någon annan dag, då?
- Det är ju inte samma sak, sa Travina tjurigt.
Andrion slog ut med armarna.
- Men jag kan ju inte göra något nu! sa han.
- Tja, det finns ju en scen därnere, påpekade Cesar, och nickade mot en scen på första våningen. Du kan ju alltid gå ner och sjunga en romantisk ballad, eller nåt.
Det här var då, som en del kanske förstått, tänkt att vara ett skämt. Tyvärr glömde Cesar bort en viktig sak när det gäller skämt, know your audience, och därför togs det inte som ett.
- Ja! utbrast Travina. Det är ju skitbra.
- Va!? skrek Andrion. Det har vi inte tid med, vi är ju på en räddningsexpedition! la han till, med en menande blick på Indy, han ville ha lite ”manligt” stöd.
- Jag tror vi kan offra tio minuter för det, flinade Indy. Dessutom vill jag se dig ta dig ur det här.
- Mäh, sa Angelina. Jag då, tänker du glömma mig?
- Vem sa att jag glömt? undrade Indy retoriskt, och Angelina verkade nöja sig med svaret, för hon vände sig mot Andrion:
- Du kan ju inte vara sämre än honom, påpekade hon, och nickade mot Indy. Spring ner och sjung nu, det står ju till och med en mikrofon där!
- Jag hatar er! hävdade Andrion. Ni är inte kloka!
Travina sparkade till honom på smalbenet.
- Man skämtar inte om sånt, sa hon. I alla fall inte på Alla hjärtans dag. Stick iväg nu!
Med en irriterad suck gick Andrion iväg för att framför en mkt romantisk kärlekssång för Travina. Inför alla andra människor.




Kapitel 53 – Can’t take my eyes off you

I Sveriges (Nordens?) största köpcenter, 14.02:
Travina och Angelina lutade sig glatt mot staketet som fanns, och såg hur Andrion tog rulltrappan ner mot scenen, där han genast började leta runt bland utrustningen och försöka dra igång en skiva som han helt praktiskt hade med sig.
- Kom du ihåg att det var Alla hjärtans dag? frågade Cesar Indy, med ett väldigt skeptiskt tonfall.
- Hell no, svarade Indy, men jag är inte så dum att jag erkänner det.
Angelina hörde inte den kommentaren, för hon var upptagen med att prata med Travina:
- Vilken låt tror du han tänker sjunga? undrade hon, och försökte se vilken skiva det var som Andrion höll i, men han var för långt bort.
- Förhoppningsvis ingen fånig, svarade Travina. Typ Amy Diamond, då gör jag slut.
- Tack för de mentala bilderna, sa Angelina. Tänk dig Sidde stå där och sjunga ”what’s in it for meee? I really gotta know!”. Iew.
- Vi kan alltid kasta något på honom om han sjunger dåligt, konstaterade Indy, som spontant dök upp bredvid Angelina.
- Bra idé! sa Travina, och trollade fram lite tomater, bara utifall att.
Angelina försökte se söt ut.
- Om du skulle sjunga nåt för mig, vad skulle du sjunga då? undrade hon.
- Slade – Coz I luv you, kanske, svarade Indy enkelt.
- Det svaret kom snabbt, retade Angelina honom.
- Frågan var ju inte precis oväntad, kontrade han.
Travina vände sig mot Cesar som stod och såg oälskad ut vid sidan av.
- Vad skulle du sjunga för Marielle, då? frågade hon.
- Asta Kask – Psykopaten, flinade Cesar.
- Va!? utbrast Angelina upprört.
- Jag skämtade, sa Cesar. Björn Skifs – Hooked On A Feeling.
- Gulligt, sa Travina.
- Apropå gulligt, flinade Angelina. Vad skulle du välja, Trams?
- Va!? utbrast Travina upprört. Jag kan knappt välja vad jag ska äta till frukost, tror du jag kan välja såna här saker!?
- Det är väl bara att säga nåt?
Travina tänkte efter ett tag.
- Ja, okejrå, Ain’t no mountain high enough med Diana Ross, blir det väl, sa hon slutligen. Durå? frågade hon sedan, vänd mot Angelina.
- Ich Troje – A Wszystko To Bo Ciebie Kocham, svarade Angelina, med ett flin.
De andra suckade, men hann inte svara något förrän Andrion äntrade scenen. Han hade en fjärrkontroll i ena handen, antagligen för att kunna slå igång musiken, så han tog mikrofonen i andra handen, och satte igång musiken, innan han började sjunga;

You're just too good to be true.
Can't take my eyes off you.
You'd be like Heaven to touch.
I wanna hold you so much.
At long last love has arrived
And I thank God I'm alive.
You're just too good to be true.
Can't take my eyes off you.

Pardon the way that I stare.
There's nothing else to compare.
The sight of you leaves me weak.
There are no words left to speak,
But if you feel like I feel,
Please let me know that it's real.
You're just too good to be true.
Can't take my eyes off you.

I love you, baby,
And if it's quite alright,
I need you, baby,
To warm a lonely night.
I love you, baby.
Trust in me when I say:
Oh, pretty baby,
Don't bring me down, I pray.
Oh, pretty baby, now that I found you, stay
And let me love you, baby.
Let me love you.

Han skulle just sjunga om första versen igen, då en hysterisk, blåklädd fjant rusade upp på scenen och tacklade omkull honom, skrikandes om att han tagit över hennes scen och att hon minsann fått betalt för det här. Andrion föll handlöst ner bredvid scenen, men tog sig snabbt upp på fötter igen. Dock slängde han sig tillbaka, och ålade iväg när den blåklädda fjanten började kasta fläktar (och en och annan främling) på honom.
- Vad var det där om? undrade Angelina, eftersom Travina var alldeles paralyserad efter den vackra sången.
- Det är Carola, sa Cesar, väldigt förbryllad. Det verkar som att hon ska uppträda här idag.
- Vilket anti-klimax, muttrade Indy, och såg hur Andrion, efter att ha ålat runt bland blommorna som stod i den öppna blombutiken bakom scenen, försökte ta sig till rulltrappan utan att den blåklädda fjanten skulle se honom.
Ingen lade märke till att han höll ett krampaktigt tag om sin ena arm.
- OUCH! skrek Angelina plötsligt, och hennes händer flög upp mot hennes huvud, samtidigt som hennes ben gav vika: Indy fångade upp henne.
- Vad? undrade Indy oroligt.
- Huvudvärk, kved Angelina, och ungefär samtidigt började den blåklädda fjanten, eller Carola som hon också är känd som, sjunga;
- Du finns i varje andetag, i varje steg…
Andrion kom springande till dem, och Cesar gjorde dagens goda gärning och flyttade sig så att Travina kunde slänga sig om halsen på honom och hångla upp honom.
- Vi måste till något tystare ställe, sa han, jag har värsta nyheterna!
- Jag tror någon här behöver muffins, konstaterade Cesar. Vi går tillbaka till cafét…

På cafét Coffe Corner, 14.14:
Angelina var lycklig. Hon hade en blåbärsmuffin, och huvudvärken höll på att försvinna.
- Jo, så här är det, förklarade Andrion, att när den där blåklädda fjanten tacklade ner mig, så råkade jag överhöra…
- …det heter inte överhöra, inflikade Cesar.
- …en konversation mellan två av hennes scenarbetare, fortsatte Andrion, och Angelina blev märkbart mer intresserad när han nämnde ordet ”scenarbetare”. De diskuterade ”den där övernaturliga tjejen”, och efter att ha lyssnat lite till blev det ganska uppenbart att det var Marielle de syftade på.
- Är hon kidnappad av Carolas scenarbetare? frågade Cesar.
- Är det så hon heter? frågade Andrion, och fick en nickning till svar från Cesar. Nej, det är hon inte, jag tror att det är Carola själv som är hjärnan bakom det hela. När hon tacklade omkull mig började märkena på min arm göra ont igen, ungefär samma sak som med Angelinas huvudvärk, tror jag, sen när de här scenarbetarna fortsatte prata med varandra så råkade de nämna kvällens planer för en av dem som inte kände till dem.
Han tog en paus för att andas.
- Uppenbarligen ska de stanna kvar här tills centrumet stängt, sen ska de utföra någon ritual för att försöka ta över världen eller vad det var, så vår enda chans att stoppa dem är om vi också stannar kvar här till dess. Hur det nu ska gå till…
- Man gömmer sig, förklarade Indy, och snodde en bit av Angelinas muffin; hon hämnades genom att köra ner en gaffel i hans hand.
- Vardå? undrade Cesar.
- Inte vet jag, svarade Indy, och gned sin hand samtidigt som han såg surt på Angelina. Vi får väl hitta på nåt.
- Finns säkert någon trevlig sängbutik här som vi kan gömma oss i, flinade Travina.
- Bara vi slipper se det, sa Angelina, och försökte skydda sin muffin från Indy, som försökte sno mer av den.
- Det finns säkert sängar till er också, svarade Travina.
- Kan vi inte försöka frita Marielle istället? tyckte Cesar. Jag orkar inte vänta med att rädda henne en hel dag medan ni ligger och tjockar er i varsin säng.
- Vi vet ju inte var hon är, påpekade Andrion. Det är inget som säger att hon är här, bara för att hon antagligen kommer att komma hit senare.
- Men du är ju superhjälte! invände Cesar. Kan du verkligen bara ta det lugnt hela dagen!?
- Om du tror att sex med Travina innebär ”ta det lugnt”, så har du verkligen missat något, svarade Andrion med ett självbelåtet flin.
Cesar suckade. Djupt.
- NÄ NU! skrek Angelina plötsligt, när Indy snott åt sig halva hennes muffin och käkat upp den (vilket säger en del, för coffe corner-muffins är typ SKITSTORA!).
Hon reste sig upp, välte stolen, och slängde sig brutalt över bordet för att döda Indy, vilket hon såklart inte lyckades med. Men personalen på cafét slängde ut dem när de lyckats få stopp på misshandeln, så Travinas förslag om en sängbutik verkade inte så dumt helt plötsligt.




Kapitel 54 – Accelerera, explodera, SPRING!

I en svart sopsäck, någonstans, 14.15:
Marielle var inte på världens bästa humör. Innan bussen nått sitt slutmål hade hon fått en bit silvertejp för munnen, bundna händer och blivit nerstoppad i en svart sopsäck, med kommentaren ”låtsas att du är några kilo potatis”. Bah, skulle hon vara potatislik? Om hon hade kunnat hade hon börjat svära, men det gick inte, och resten av världen tyckte att det var lika bra.
Var hon var nu hade hon inte en aning om, men det var inomhus, för det var inte särskilt kallt. I närheten av en scen, misstänkte hon, för hon hade hört hur någon, som lät otrolig lik Andrion sjöng ”Can’t take my eyes off you”, för att sedan bli avbruten under skrik och protester, och sedan började någon irriterande schlagerlåt spelas och sjungas. ”En eeeevighet” klingade omkring henne, och Marielle kände att hon ville döda någon.
Hon undrade vad de andra gjorde, om det faktiskt var Andrion som sjungit (vilket det omöjligt kunde vara, varför skulle han gjort det?), så betydde de att de hade mycket roligare än vad hon hade. Och även om det inte var Andrion, utan bara någon som hade samma småbögiga sångröst, så hade de nog roligare än henne. Faktum var att alla nog hade roligare än henne, svarta sopsäckar var sjukt trista på insidan.
Dessutom var golvet hårt, och sopsäcken för liten för att röra sig i. Allt var så fruktansvärt jobbigt, helt enkelt.

Precis utanför Coffe Corner, 14.18:
- Vart ska vi ta vägen nu, då? frågade Travina, med en sur blick på Angelina och Indy.
- Var tittar du på mig för? undrade Angelina sårat.
- Ja, gissa, sa Travina surt. Nu har vi ju ingenstans att vara…
- Vad sägs om polisstationen? hördes en röst bakom henne, och Travina snurrade runt, bara för att stå öga mot öga med en fem poliser.
Hon hade alltid tänt på män i uniform. Visserligen var Adde närvarande, men trekant vore inte heller helt fel. Three is a company, hette det ju.
- Vad sägs om en cell med mig? frågade hon, med sin flirtigaste blick, samtidigt som hon pushade upp sina bröst.
- Vad sägs om att komma ihåg att du har pojkvän, sa Andrion, och drog henne intill sig, för att vara på den säkra sidan.
Cesar bestämde sig för att ignorera dem.
- Vad var det där du sa om fängelse? frågade han polisen istället.
- Ni ska med till stationen, förklarade en av poliserna. Och om ni bråkar får jag slå er, och sätta handbojor på er, la han till, med en antydan om att han gärna skulle vilja det.
- Jag bråkar gärna! utropade Travina, men Andrion körde in sin armbåge i sidan på henne. Mäh!
- Varför då? frågade Indy.
- För att ni olovligt använt er av musikanläggning vid scenen, och när detta fredligt påpekats för er, så har ni med våld försökt kämpa emot och dessutom försökt antasta Carola, svarade polisen högdraget.
- VA!? utbrast hela gänget chockerat, utom Angelina, som pekade på Andrion och sa ”det var han! Det var han!”.
- Det är ingen idé att bråka, sa polisen. Vi har minst tio ögonvittnesskildringar, och dessutom Carola som intygar det hela.
Travina harklade sig, och tog sig loss från Andrions grepp.
- Ursäkta mig, herr polis, nu råkar det vara såhär, sa hon och pushade upp brösten igen, samtidigt som hon samlade sin vilja. Att vi inte har tid med dig, avslutade hon meningen, lyfte sin hand, och fick de fem poliserna att kastas bakåt, rakt på några stolar och bord som stod där.
- SPRING! skrek Travina sedan, och kutade upp för en rulltrappa som var placerad några till höger om dem.
Angelina och Andrion lydde omedelbart och sprang båda två till vänster om cafét, medan Indy och Cesar tog till höger. Poliserna organiserade snabbt upp sig på fötter, och den av den som förde befälet lät ett ”EFTER DEM!” undslippa hans läppar. ”De smugglar säkert knark också”, la han till, och hoppades på att det var några riktigt farliga internationella brottslingar han jagade efter. Det hade varit såååå coolt.

I rulltrappan, 14.20:
Travina sprang så fort hon kunde uppför rulltrappan, och tackade Gud som inte finns för att stockholmare alltid höll till höger om de bara skulle stå och hänga i nämnda fortskaffningsmedel. Väl upp slängde hon en blick bakåt bara för att höra den uppblåste, utan tvekan homosexuelle polisen skrika om att resten av poliskåren skulle efter dem. Hon såg sig omkring för att se vart hon skulle ta vägen, och insåg att antingen svängde hon vänster eller så sprang hon in på Lindex.
Eftersom Lindex var en sådan tråkig affär, så spurtade hon till vänster, och kutade förbi en massa butiker, bland annat en mattbutik, och en frisör. En frisör! tänkte Travina glatt, och svängde in där, varför visste hon inte riktigt. Hon slängde sig fram till kassan, och fick syn på en snygg kille, som hon bestämde sig för att utnyttja.
- Tja, sa hon, och såg sig stressat omkring. Kan man få en snabb klippning?
- Har du bokat tid? frågade killen.
- Nej, inte precis, svarade Travina.
- Då går det inte, det enda vi utan att ha bokat tid först är piercings…
Travina såg inte, men hon kunde höra hur polisen utanför närmade sig.
- Vad som helst, så länge vi gör det bakom hyllan där, fräste hon, och nickade mot några frisörsstolar som var dolda bakom en hylla.
- Okej, sa killen, och visade henne vägen.
När den stora, manliga polisen sprang förbi där bara trettio sekunder senare, såg han inte Travina, utan sprang vidare.

Till höger, 14.20:
Indys första impuls var att leta upp Carola och… ja, han gillade inte ordet misshandla, men tillfoga mycket skada åtminstone. Därför sprang han snabbt till höger, för att ta sig tillbaka till scenen, men märkte till sin irritation att Angelina hade tagit åt vänster. Men han bestämde sig för att hon förhoppningsvis kunde klara sig själv, och sprang vidare för att ta reda på vart Carola tagit vägen. Hennes skönsång längre in i centrumet gav honom en ganska bra ledtråd, och han skyndade vidare. Enda problemet var väl att han skulle vara tvungen att skaka av sig polisen som snart skulle börja jaga efter honom.
När han fick syn på Hemköp fick han en idé, och följde den onödigt långa butiken till dess ingång, och sedan svängde han snabbt in där, och välte omkull lite blomkrukor som stod vid ingången så att polisen inte skulle kunna missa vilken väg han tog. Manligt som fan hoppade han sedan över spärrarna som hindrade folk att gå ut utan att passera kassan, och skyndade sedan längre in i butiken.
Nu gällde det att hitta något tungt och hårt, snabbt som vinden.

Till höger igen, 14.20:
Cesar tänkte att den mest organiserade i gänget, förutom han själv, antagligen var Indy, så han bestämde sig för att följa efter honom. Sen såg han en rulltrappa som gick neråt, så istället för att springa ännu mer till höger, mot Hemköp, så svängde han tvärt vänster och sprang ner för rulltrappan istället.
Väl nere insåg han att han hade hur många vägar som helst att välja mellan, men till vänster gissade han att scenen och Carola var, så han valde att ta till höger istället. Efter att ha sprungit förbi en tobaksaffär kom han ut på en stor inomhusgata, kantad av diverse affärer och caféer, men han såg inget som han kunde gömma sig i, förrän Exlibris dök upp. Det var en hyfsat stor bokhandel, självklart full med böcker, som dessutom hade massa praktiska hyllor han kunde gömma sig i.
Han sprang rätt igenom butiken, upp för en tre stegs lång trappa, och svängde tvärt till höger, bara för att begrava näsan i en fantasybok. Om polisen som var efter honom inte sett honom springa in där skulle han aldrig hitta honom.

Till vänster, 14.20:
Andrion tänkte först att han skulle följa efter Travina, men sedan sa hans superhjältekomplex att om hon först stack iväg på egen hand och hamnade i problem kunde han alltid rädda henne senare. Då skulle hon förhoppningsvis bli glad, och en glad Travina innebar… ja, vi vet alla vad en glad Travina innebar.
Så istället sprang han till vänster, för där hade de inte varit ännu, och när vägen delade på sig tog han till vänster igen, och sprang förbi lite skoaffärer, och något som antagligen var klädaffärer, han hade inte tid att se efter. Istället rusade han fram mot en rulltrappa som ledde neråt, tog den i några få kliv, och sprang vidare rakt fram, uppför en ramp, och passerade en restaurang av något slag.
Han kom ut i en stor sal, där det var tre våningar upp till tak, och fullt av bioaffischer. Eftersom han var en sådan slug och smart mörkeralv drog han snabbt slutsatsen att han hamnat i en biograf, som dessvärre verkade stängd. Förutom han själv fanns bara en annan kille där, som just köpt biljetter till Poseidon i en sån här biomat som SF infört, och han såg förvirrat på när Andrion kom inspringandes, och sedan stannade upp och svor: det fanns bara en väg kvar, och den ledde ut till parkeringen, vilket var helt fel håll.
- STOPPA HONOM! hördes ett skrik bakom honom, och han insåg att han inte hade mycket tid på sig att komma på en plan. Han kunde alltid flyga, men eftersom han inte var sådär jättestark skulle han inte orka göra det särskilt länge, och i så fall skulle polisen bara kunna vänta ut honom.
Shit, shit, shit, tänkte han febrilt, och såg sig omkring efter något tungt. Flög han upp kunde han alltid släppa det i huvudet på polisen och hoppas att det skulle däcka honom…
Så fick han syn på killen som just köpt biobiljetter. Sedan log han ett riktigt elakt och sadistiskt leende, flög fram till honom, greppade hans midja, och flög upp tio meter i luften. Killen, som för övrigt heter Peter, gav ifrån sig ett (o)manligt skrik, men var smart nog att inte kämpa emot.
”Kom an, om du törs!” tänkte Andrion och flinade.

Till vänster igen, 14.20:
Angelina tog till vänster, för det stämde så bra överens med hennes politiska läggning. Sen såg hon att Andrion också gjort det, och att han tog till vänster igen när vägen delade sig. Eftersom hon inte var någon mörkeralvswannabe så tog hon till höger, sprang förbi några butiker, och tog till höger igen. Hon letade desperat efter någonstans att gömma sig, och svängde så mycket med huvudet att hon totalt missade att det stod människor iväg för henne. Därför bar det sig inte bättre än att hon sprang rätt in i några av dem, och föll ner på marken.
- Se dig för, idiotjävel! utbrast personen hon sprungit in i, som visade sig vara en wannabe-ryss.
Eller okej, wannabe-ryss var väl kanske inte sant, egentligen så var det en person som tillhörde den fruktade Skolhagen-maffian. Tyvärr hade Angelina inte en aning om det, i hennes värld var det bara en idiot som hon sprungit in i, och som dessutom förolämpat henne. Och snott Indys hatt, märkte hon, när hon insåg att hon tappat den i fallet.
- Se dig för själv, om någon kommer springande flyttar man på sig, svarade Angelina surt, och sträckte sig efter hatten, som personen höll i. Ge mig den där.
- Vad fan ska du föreställa? frågade personen, utan att bry sig om hennes kommentarer. Nån jävla Indiana Jones, eller?
Angelina hade lust att säga ”nej, hans flickvän”, men lät bli eftersom hon ville bli tagen seriöst.
- Ska du ha spö, eller? frågade hon. Ge mig den där, jag har skitbråttom.
- Sa någon spö? undrade en hel hög med människor som satt på en bänk i närheten. Man muckar inte ostraffat med Skolhagen-maffian, la en av dem till, och reste sig.
Angelina hade lust skjuta skallen av sig.




Kapitel 55 - Men det enda svar jag hittade var: Spring!

I en sopsäck, 14.21:
Sopsäcken var fortfarande svart och tråkig, Marielle hade fortfarande ont och tråkigt, och sången var fortfarande schlager och tråkigt. Inte mycket hände i världen idag, konstaterade halvgudinnan efter att ha bestämt sig för att dessa observeringar var en klart vetenskapligt godkänd studie.
Dessutom kändes det inte som att hennes situation förbättrades av att hon hörde Carola ge order om att hon skulle förflyttas, bara för att hon sedan skulle bli upplyft och bortförd till något ställe hon inte visste vart. Det skulle i och för sig inte göra någon skillnad, för faktum var att hon inte hade en aning om var hon var nu heller, men det hade känts tryggt att kunna höra andra människor prata runt omkring henne – människor som inte var dödsätare.
”Bah!” tänkte hon för sig själv. ”Det är bäst för de andra att de dyker upp och räddar mig snart.”

Hos en frisör, 14.23:
Travina hade inte en aning om att piercingar sved så länge efter att man tagit dem. Det skulle i och för sig inte hindrat henne, eftersom hon ändå planerat att pierca sig någon gång, och nu hade ju tillfället bokstavligt talat hoppat ner i händerna på henne, men det var lite irriterande att ingen sagt det.
- Det blir 150, sa killen som gjort piercingen på henne, när de stod vid kassan igen.
Pengar, kom Travina på, det hade hon inga. Jävlar vad opraktiskt. Men det fanns ju alltid andra sätt att betala på, och hon var säker på att Andrion skulle förlåta henne. Om han någonsin fick reda på det.
- Ehhm, sa hon, och såg flirtig ut. Kan man betala i natura?
Killen som piercat henne såg på henne i två sekunder, och hon ansträngde sig hårt för att se så utmanande och inbjudande ut som möjligt. Det funkade, för med ett ”kom med här” ledde killen in henne till ett litet kontor, där vi alla vet vad som hände.
Några minuter senare kom hon ut igen, med håret, ironiskt nog eftersom hon var på en frisörsalong, i komplett oordning. Med en diskret blinkning åt piercingkillen skyndade hon ut ur salongen, och tog hissen ner till första våningen, eftersom hon tyckte det verkade vettigast. Hon fick syn på ett Exlibris rakt fram, men bestämde sig för att det bara skulle sinka henne, och tog till vänster istället.
Inget intressant fanns på vägen, märkte hon, och passerade en tobaksaffär, Gallerix, en spelbutik, Vero Moda… Vera Moda? Det var ju alltid skoj, kläder kunde man ju inte få för mycket av, precis! Dessutom fanns det ju massa bra provhytter man kunde gömma sig i om det skulle behövas.
Jo, Vero Moda skulle ju bli perfekt.

Inne på Hemköp, 14.21:
Indy hade kommit fram till att det hårdaste och tyngsta han kunde hitta i en matbutik antagligen var en djupfryst kalkon (för det finns ju ofta på ICA… Dafs anm. Det var Hemköp, och det var min mammas idé! Ells anm.), så därför var han i jakt på nämnda fågel. Och han gissade att den fanns vid frysdisken (Obv! Musk. anm.).
- Peka piskan åt vänster, praktputten! Vi försöker köpa tomater här! hördes ett par obehagligt välbekanta röster, och Indy svängde runt för att få sina skräckvision bekräftad: kommunisterna.
- Vad gör ni här!? utbrast han, och funderade på att springa tillbaka till polisen igen.
- Köper tomater, vad ser det ut som? sa Muskoten.
- Röda tomater! påpekade Hemorrojdkillen. Och vi tar bara de som ligger till vänster i hyllan! De andra kommer vi systematiskt skjuta av och sätta i arbetsläger!
Indy mimade något som kunde tas som ”why me?” till någon högre makt eller något, men ignorerade sedan kommunisterna och irrade vidare mot frysdisken. Antingen tyckte de om att jäklas med honom, eller så hade de inget bättre för sig, för det verkade som att de bestämt sig för att följa efter.
- Vad gör ni här över huvud taget? undrade han, och såg sig om för att försäkra sig att ingen såg när han plockade upp en bisarrt stor kalkon och slängde på kommunisterna. Ni var ju i Rumänien för bara några timmar sen!
- Ja, men vi har dödat radioläraren! utbrast Hemorrojdkillen.
- Du anar inte vad den där dörren kunde göra, flinade Muskoten, och kastades sedan omkull när han fångade upp den något tunga fågeln. Vad ska vi med den här till?
- Kom med här, sa Indy.
De något förvirrade, men absolut inte ur-fattningen-bringade, kommunisterna följde efter Indy, som snabbt tog sig tillbaka till grönsaksavdelningen, samtidigt som han kunde höra hur polisen började skrika länge bak i affären. Grönsaksavdelningen hade en stor fördel gentemot resten av butiken, det fanns nämligen en storglasvägg där, som låg bara ett tiotal meter ifrån Coffee Corner.
- Okej, kan ni två göra något nyttigt, bad Indy, och öste ner lite grönsaker som låg framför fönstret. Slå sönder fönstret med kalkonen, och när det kommer en polis, skyll på mig och säg att jag sprang ditåt, la han till, och pekade.
- Åt vänster? frågade Hemorrojdkillen lyckligt.
- Inga problem, sa Muskoten, och tillsammans lyckades de båda kommunisterna häva den brutalt tunga kalkonen upp i luften och slå sönder fönstret.
- Skitbra, mumlade Indy, och slängde sig bakom en hylla, där han helt praktiskt tog skydd.

Inne på Exlibris, 14.22:
Det var en tråkig bok, konstaterade Cesar, efter att ha läst baksidetexten. Vad skulle han ha en tråkig bok till? Egentligen ville han smyga ut och leta rätt på Marielle, nu när de andra hade tappats bort skulle de kunna varken hindra eller sinka honom, vilket ju på sätt och vis var perfekt.
Så för att undvika att träffa på otrevliga poliser ålade han sig fram mellan hyllorna, tills han hade hela bokhandelns onödigt stora ingång framför sig. Han spanade ut i folkmassan, och försökte se om kusten var klar, och lyckades precis uppfatta hur en person i blå uniform slank in i butiken på andra sidan. ”Fel håll!” tänkte Cesar uppmuntrat, och skyndade snabbt ut ur butiken, och tog åt vänster igen, bara för att se om det fanns något spännande i den delen som han missat.
Vägen delade snabbt på sig, och efter att ha dissat vänster som i Indiska, eller rakt fram som i spiraltrappa, tog han till höger som i McDonalds. Men han hann inte så långt, förrän han fick syn på en spegel och tappade koncentrationen. Eller var det bara en spegel? Vid närmare titt såg han att det var en dörr, som ledde till centrumets inre, och utan att tänka på det två gånger sprang han fram till dörren och testade om den var olåst.
Det var den, och med en paranoid blick omkring sig, smet han in för att ta reda på vart de här intressanta gångarna kunde leda.

Vero Moda, 14.26:
Travina hade insett en ganska en viktig sak, hon behövde faktiskt kläder! Allvarligt talat, kläderna hon hade på sig nu hade hon gått runt i fler dagar i streck än vad en människa borde tvingas utstå, och för – tänkte hon vidare, samtidigt som hon snodde en plånbok ur en handväska som passerade förbi, och räknade pengarna – 1500 kunde man nog få åtminstone lite snyggt.
Så passande.

Utanför bion, 14.23:
Andrion väntade tills polisen tagit några kliv in i den stora hallen, innan han påkallade hans uppmärksamhet:
- Ey, farbror blå! ropade han sedan, och vinkade lite från uppifrån luften.
- Vad i! började polisen, men blev så chockad att han inte fortsatte.
- Jag vet inte vilken kultur du växt upp i, fortsatte Andrion, men där jag kommer ifrån burar man inte in folk för att de gör något gulligt för sin flickvän på Alla hjärtans dag.
- Nej, men… försökte polisen, men kom inte längre förrän Andrion släppte Peter i huvudet på honom; han svimmade direkt, och Andrion flög därifrån med ”ses senare, idiot!”.
Halvt flygandes, halvt springandes tog han sig tillbaka samma väg, svängde till vänster vid rulltrappan, dissade McDonalds, och skyndade vidare genom den stora inomhusgatan som fanns där. Så var i alla fall hans tillfälliga plan uppbyggd, men när en polis plötsligt kom utspringandes från en bokhandel strax framför honom, fick han brutalt svänga in till vänster och gömma sig i en skobutik.
Polisen sprang förbi utan att ha lagt märke till honom, och han gav den för säkerhets skull lite tid att försvinna; vilket var tur, för bara en minut senare kom han tillbaka, och irrade iväg åt det håll som Andrion varit på väg åt. Han väntade ytterligare några minuter innan han vågade sig ut igen, och då skyndade han snabbt, fortfarande halvt flygandes fram genom centrumet, ända tills han fick syn på polisen igen. Med en irriterad suck störtade han in i närmsta butik – en klädaffär – och snabbt som vinden flög han igenom butiken, och susade in i ett provrum, där han drog upp fötterna för att inte synas. Så snabbt att ingen av de andra personerna på Vero Moda uppfattade honom.

Vänster, höger, och höger igen, 14.21:
Det var vid såna här tillfällen som Angelina insåg varför hon inte ville vara ensam innan hon återfått resten av sin IQ: det fanns nämligen ingenting hon kunde göra för att försvara sig. Att hon backat in i en vägg och sedan blivit omringad av en den fruktade högstadiemaffian gjorde ju precis saken lättare för det. Dessutom kunde någon av de där galna poliserna dyka upp vilken sekund som helst också, och det ville hon inte vara med om.
Men hon skulle inte ge upp så lätt.
- Okej, ge mig hatten och fucka off, sa hon, jag har inte tid.
- Nej, men du har tid att kaxa, eller? sa killen som hon sprungit in i, Angelina gissade att han var någon slags ledare av något slag.
”Pungsparkar!” sa en röst, som påminde väldigt mycket om Marielle, inom henne. ”Det behöver man faktiskt inte kunna magi för att utöva.” ”Sant”, tänkte Angelina, ”men de är sju killar, och jag är en Angelina, det känns som att jag är i ett visst underläge…”.
- Jag kaxar inte, muttrade Angelina, och såg sig om efter en flyktväg, den verkade inte dyka upp.
- Kiefer, kan inte jag få slå henne? undrade en av killarna, och hon såg hur ledarkillen skakade på huvudet.
- Inte än, sa han, och skulle till att säga något mer, då Angelina avbröt honom.
- Kiefer, är inte det tall på tyska? frågade hon, och duckade sedan, när killen, som uppenbarligen hette Kiefer, försökte slå till henne.
Här hade det kunnat gå riktigt illa för Angelina, eftersom det aldrig är klokt att bråka med folk som tror att de är coolare än vad de är, och som dessutom tillhör maffian, om det inte vore för den lilla detaljen att hon är med i MAT-gänget, och dessutom är omtyckt av författaren. Då har man finfulingsfaktorn på sin sida.
Därför dök det helt spontant upp en småironisk, lagomt överviktig geografilärare med skägg och röda hängslen, och slog ner tre av killarna med en helig atlas (för mer info se http://allan+hennius.istheshit.net). Angelina tog första bästa tillfälle och slängde sig undan, bara för att krocka med ännu en person: den här gången den överseriösa polisen som jagat henne.
- Tar det här aldrig slut!? utbrast hon upprört.