Jakten på Angelinas IQ, 60-epilog

Kapitel 61 – En divas bekymmer (mkt djup titel från Chriss)

Sängbutiken Atlantis, 19.41:
Ett par timmar senare hade de haft sex tills alla var någorlunda nöjda (egentligen var alla det, med undantag Travina som visst aldrig kan bli tillfredsställd och därför sänkte snittet till ”någorlunda”), och dessutom kändes det som ett ganska bra tillfälle att helt enkelt ge sig av för att döda Carola. Minst.
- De där poliserna ger verkligen ”inkompetent” en helt ny innebörd, sa Angelina skadeglatt när de lämnade Atlantis åt sitt eget öde.
- Yes, yes, sa en överlycklig Marielle, som hade svårt att hålla händerna borta från Cesar. Ska vi spöa de där töntarna så att vi kan dra hem snart, eller?
- Nåt åt det hållet, svarade Indy, och försökte få tyst på Angelina, som börjat tjata om att hon ville ha en muffin först: hon fick ingen.
- Follow me, sa Cesar.
Resten av gruppen – till och med Andrion och Travina! – gjorde som de blev tillsagda, och följde med Cesar till spegeldörrarna som var belägna precis bredvid. Han sköt upp dem, och de följde efter, återigen på väg in i Täby Centrums mystiska inre.
Angelina hade trott att det skulle vara häftigare, och var lite besviken. Betong och trappor kunde hon liksom se på Hogwarts (trappor i alla fall, det där med betong var hon inte riktigt lika säker på), så vad var det för skoj med det här? Det var inte förrän Cesar ställde sig mot en vägg, och tryckte in den, som saker och ting blev intressanta: just där Cesar tryckt visade det sig finnas en hemlig dörr, och hon såg hur han föll igenom dörren, för andra gången, men det visste ju inte hon.
- Hah, tönt, sa Andrion, som ansåg att riktiga superhjältar inte gjorde såna n00b-misstag som att falla – sen ägde han effektivt sig själv genom att snubbla på tröskeln och landa på Cesar.
- Ni suger, konstaterade Travina, hoppade över tröskeln och idioterna, och fann sig stående på en plattform: snabbt följdes hon åt av Marielle, Angelina och Indy, och sedan smälldes dörren igen.
Rummet såg lite annorlunda ut nu än vad det gjort när Cesar var där första gången: väggarna var täckta med blåa och vita tygstycken, flaggor skulle det nog vara; en stor musikanläggning hade upprättats i ena hörnet, och högtalarna var utplacerade på varsitt bord i varje hörn; i taket hängde massvis med strålkastare som var riktade ifrån dem; gräddfilen var staplad på hög under dem, något som våra hjältar däremot inte såg; och ovanpå allt det här fanns det också en stor scen, utplacerad mitt emot ingången som våra vänner kommit igenom, med en hel hop dödsätare som stod nedanför scenen som publik. På själva scenen, omgiven av glitter och främlingar, stod ingen mindre än Schlagerhäxan herself – Carola!
Lyckligtvis, för våra kära hjältar, var ljudet så högt, och strålkastarna så starka, att ingen märkte deras ankomst. De stod alltså nästan tysta och betraktade scenen i cirka 0,5 sekunder, innan Angelina föll ihop på marken och svimmade, och Andrion krampaktigt tog ett tag om sin arm (men han låg ju redan ner på marken, så det gjorde inget), och gnydde omanligt – som vanligt.
- Vi måste verkligen få slut på det här svimmandet, muttrade Indy, som mot bättre vetande gjorde några försök till att väcka Angelina igen – de misslyckades.
- Och omanligheten, la Marielle till, och nickade mot Andrion, som kved extremt mycket på marken.
Travina, som höll med Marielle beträffande sin pojkväns manlighet, trollade fram en påse is som hon la på hans arm. Det verkade hjälpa, för Andrion bet ihop ordentligt och reste sig sedan upp.
- Okej, sa han mellan sammanpressade läppar. Now let’s kick some ass!
- Ja, för fan! utbrast Cesar, och gled ner för räcket på trappan med ett manligt stridsvrål.
- I’m so attracted to him right now, sa Marielle och följde efter.
Andrion ville såklart bevisa att han hade lite manlighet kvar, och tog därför ett språng upp i luften, voltade två gånger, och landade sedan smidigt bredvid Cesar och Marielle. Travina skakade på huvudet, men såg ändå hyfsat imponerad ut när hon följde efter. Sist gick Indy, som var tvungen att bära på den avsvimmade Angelinan.
Låten som Carola just framfört – en version av Främling som riktiga MAT-gänget-experter skulle kunna känna igen som Snapes gamla hit ”Strafftjänst”, förutsatt att det nu finns några såna experter förstås – tog slut lagom till det, och när hon gjorde det klassiska schlagerslutet, armarna upp; huvudet ner, släcktes samtliga ljus och ljud ner i lokalen. Därför ekade Indys fotsteg när han gick ner för trappan ganska högt, och våra ärade huvudpersoner insåg att de var vad som på engelska helt enkelt bara kunde beskrivas som ”BUSTED”.
- Jaså, ni vågade er hit trots allt, sa Carola dramatiskt, och en ensam strålkastare tändes – riktad mot våra vänner.
- Där rök det överraskningsmomentet, mumlade Cesar.
- Men ta det lugnt, längre än så här kommer ni inte, fortsatte hon, i samma dramatiska anda, och en till strålkastare tändes – riktad mot henne.
- Om du vore lite 1337 som jag, sa Andrion med en sur blick på Indy, så hade du tagit dig ner för den där trappan lite tystare.
- Ni kanske tror att ni har någon chans, efter allt ni tagit er igenom, fortsatte Carola, och tog några dramatiska steg ner för scenen: men tro mig, det har ni inte.
- Den dagen jag ser dig göra två volter med Angelina på ryggen utan dina superkrafter och samtidigt landar på fötter kommer vara samma dag som jag kommer ihåg vad du heter, dissade Indy Andrion, med en precis lika sur blick på honom.
- Och tro är jag bra på, sa babblade Schlagerhäxan glatt på, i ett försök att vara rolig.
- Håll käften, sa Travina. Jag försöker lyssna här.
- Så, eftersom ni är så gott som chanslösa hur vi än gör så kan ni ju lika gärna ge hit Angelina så vi får det här överstökat, avslutade den onda schlagersångerskan slutligen, när hon insåg att ingen lyssnade.
Indys uppmärksamhet vändes plötsligt mot Carola, Andrion passade på att räcka ut tungan åt honom när han inget märkte.
- Kan du ta om det där sista? undrade han.
- Jag sa att ni kan ge oss Angelina redan nu så slipper vi massa komplikationer.
- Men jag vill slåss, ju! utbrast Marielle missnöjt.
- Marri, tror du seriöst att vi spöat typ alla världens bad guys bara för att ge Angelina till någon bara för att de ber snällt? frågade Travina med en menande blick på sin vän.
- Nää, men man vet ju aldrig.
- I och för sig, men…
- Kan vi koncentrera oss lite? avbröt Cesar dem, så vänligt han kunde.
- Ja, precis, det är en liten detalj som jag inte riktigt förstår här, höll Andrion med. Varför behöver ni Angelina?
- Vi behöver hennes IQ, förstås, sa Carola som om det vore det självklaraste i världen. Om vi får den så kan vi använda den för att, ehh… jag vet faktiskt inte, men på något sätt kan det göra mig världskänd i alla fall, och det är allt som räknas.
Marielle började skratta.
- Jaha, men det går ju inte, sa hon as-a-matter-of-factly.
- Varför inte det, då? frågade Carola dumt.
- För att isåfall dör Angelina, och det funkar liksom inte så, svarade Travina. Det är vi som ska ta tillbaka den sista delen av Angelinas IQ så att allt blir normalt igen, det är väl rätt uppenbart?
- Ja, men vet du vad, lilla vän? frågade Schlagerbitchen, med en pedagogisk röst och ett skadeglatt leende. Det är det som är det fina med den här planen, även om ni tar tillbaka hennes sista del av IQn och räddar världen eller vad ni nu tror att ni gör, så dör hon ändå.
- Varför då? undrade Marielle.
- Inte vet jag, viftade Carola bort det. Jag har inte koll på alla tekniska och byråkratiska delar, men Voldie fixade till det på något vis när han satte igång allt det här. Väldigt praktisk kille det där, synd att han är så patetisk, bara.
- Mäh! utbrast en väldigt upprörd drasnier. Sådär kan det ju inte sluta! Eller? la hon till, och vände sig mot Indy.
Indy såg ut som att han helst inte ville prata om det där.
- Jo, typ, sa han slutligen. Fast, man kan skulle väl kunna säga att jag har fixat det där.
- Hur då? undrade Marielle.
- Det säger jag inte, flinade han. Dessutom har vi viktigare saker att göra än att stå här och snacka skit hela dagen, eller hur?
Carola suckade surt, och tog upp sitt mikrofonstativ.
- Problemet med patenterade good guys är att de aldrig ger sig, suckade hon. Men jag är lite trött på den här jäkla huvudvärken nu, så jag tänkte börja med att ta bort den förbannelsen, fortsatte hon, och mumlade en kort trollformel. Sen ska ni få förklaringen till att jag är bad guy och inte ni.
Medan hon fortsatte prata vaknade Angelina till liv med ett ryck, och såg sig förvirrat omkring. Lyckligtvis och för enkelhetens skull verkade det inte ta särskilt lång tid för henne att orientera sig, för hon rullade snabbt ner ur Indys armar och reste sig upp och betraktade scenen omkring sig. Blickarna från de andra märkte hon inte, eller så ignorerade hon dem, det var svårt att avgöra.
- Så bered er på att möta ert öde, sa Carola dramatiskt, och sedan släcktes ljuset som varit riktat mot henne.
Det här gjorde att området utanför MAT-gänget med pojkvänners strålkastare fullkomligt badade i mörker, och vad Carola och hennes scenarbetare, dödsätare och främlingar sysslade med då, var ett fullständigt mysterium för dem. Tyvärr visade det sig att de skulle bli en lågprioriterad sak att fundera på, för ännu en strålkastare slogs på, den här gången riktad mot den stora lådan som Cesar funderat på innan. Den som slemmade.
- Vad i helvete är det där? frågade Marielle, så politiskt korrekt hon kunde.
- En skitstora låda som slemmar, förklarade Cesar enkelt.
- Du menar att det var en skitstor låda, rättade Angelina honom, när lådan plötsligt föll åt sidan.
Sedan gav Angelina upp ett illvrål, och slängde sig upp i Indys famn där hon fortsatte att skrika.
- Iew, iew, iew, iew, iew, iew, iew, hördes det från Marielle, och hon tog genaste skydd bakom Cesar, så manligt som hon kunde.
- Oh my God, sa Travina med en äcklad rysning. Hur fan ska vi… iuck!
Indy såg roat på Angelina, som fortfarande skrek så högt hon kunde, och försökte gömma sig från den annalkande faran.
- Det där är nästan gulligt, sa han. Jag menar, en sak med ormar, men att vara rädd för…
- Den för fan gigantisk! invände Andrion, som tjuvlyssnade.
- …sniglar är ju inte ens lite vettigt, fortsatte Indy.
- Den är ääääääääckliiiiiiiiiiig! grät Angelina panikartat, och gav ifrån sig ännu ett skrik när jättesnigeln slemmade mot henne.
Jag måste bara säga att åtminstone JAG förstår henne.



Kapitel 62 – ”TA BORT DEN!”

I ett mystiskt rum i Täby Centrums allra mest mystiska inre, 19.45:
Det var inte en liten snigel som var på väg mot dem, slemmandes på sniglars vis. Bara skalet var åtminstone två meter i diameter (så gott som man nu kan säga att snigelskal faktiskt är runda och har en diameter), och rent längdmässigt så var det väl åtminstone tre-fyra meter, beroende på om den drog ut eller ihop sig själv. Antennerna, ögonen, eller vad det nu heter, höll som bäst på att vecklas ut, och därför var det svårt att avgöra hur långa de faktiskt var, men en bra gissning låg på en halvmeter och uppåt.
Och Angelina skrek fortfarande okontrollerat och panikartat.
- Angel, håll käften! utbrast Travina, som själv kämpade mellan en rad olika impulser: ”döda någon!”, ”spring härifrån!”, ”gör som Angelina och skrik!”, ”dra iväg med Andrion och ha sex tills ni dör!” skrek en rad olika röster inom henne, men hon valde att ignorera dem allihop och börja förolämpa folk istället.
- TA BORT DEN! tjöt Marielle, som för tillfället tagit skydd bakom Cesar.
- Hurdå!? undrade Cesar, som nog gärna hade gömt sig bakom någon han också, bara hans stolthet tillåtit det.
Ingen visste svaret på det, så ingen svarade direkt.
- MEN TILL OCH MED SIRIUS KUNDE JU RÄDDA OSS FRÅN JÄTTESNIGLAR! fick Angelina fram mellan sina skrik, och Marielle höll med:
- PRECIS!
- Hur gjorde han, då!? undrade Andrion, halvt skrikandes, halvt panikartat.
- Han krympte dem, kom Marielle ihåg.
- Men krymp dem, då, muttrade Indy surt, och försökte desperat komma på ett sätt att lugna ner Angelina på.
Marielle och Travina såg på varandra.
- Jag vet inte hur man gör! utbrast de sedan, exakt samtidigt.
- Vad lär ni er egentligen i skolan!? undrade Cesar, som kände hur deras sista hopp lämnade dem – de skulle alla slemmas till döds av en jättesnigel.
- De skolkade den lektionen! halvskrek Angelina, som nu började lugna ner sig, i alla fall lite grann.
- Varför gjorde vi det!? undrade Travina chockerat, och låtsades som att bara tanken på att hon någonsin skulle kunna skolka var helt absurd och världsfrånvänd.
- För att det var en dokumentär om David Eddings på TV! skrek Angelina till svar, varför de diskuterar sånt här när de egentligen borde spöa sniglar vet jag inte, det är väl en sorts reaktion på paniken, antar jag.
- Jaha, var det den lektionen? undrade Marielle. Hur tusan skulle jag veta att jag skulle bli attackerad av en jättesnigel då!?
- Jag ska döda David Eddings! utbrast Travina.
- Men kan inte Angelina lära er den, då? föreslog Cesar.
- Nej, sa Angelina, som nu nästan slutat skrika helt och nöjde sig med att snyfta hejdlöst ju närmare snigeln slemmade dem. Jag kommer inte ihåg hur man gör, bara att jag kunde det!
Andrion suckade djupt.
- Vi kommer dö, förutspådde han dystert.
- JAG ÄR FÖR SNYGG FÖR ATT DÖ! skrek Marielle. CESAR, TA BORT DEN!
- Men… hurdå? undrade Cesar ställt.
- INTE VET JAG, VÄLT DEN OCH KASTA PÅ CAROLA ELLER NÅT! skrek halvgudinnan vidare.
Cesar såg på snigeln, som sakta, men säkert slemmade närmare dem, och sedan såg han bort mot det stället där scenen borde vara, även om det inte syntes på grund av det halvtaskiga ljuset.
- Du, det var inte en helt dum idé, sa han sedan, och titta uppfodrande på Andrion. Kom igen, Adde, hjälp till här!
Mörkeralven nickade mot honom för att visa att han förstått hans plan, och tog sedan ett språng upp i luften, och svävade några meter över dem. Cesar backade några steg, efter att ha försäkrat Marielle om att allt var lugnt, och sedan skrek han ”NU” till Andrion, och med gemensamma krafter sprang, respektive flög de rakt emot snigeln. Cesar hoppade upp mot den ninjaaktigt för att sparka till den riktigt hårt på skalet, samtidigt som Andrion flög in i den: som av ett under höll skalet, och snigeln föll över på sidan.
- Jag är bäst! konstaterade Cesar nöjt, och sedan hjälptes han och Andrion åt att lyfta upp snigeln och kasta den mot det stället där scenen borde varit.
- Crack! hördes när den slog i marken, och knäcktes.
Våra hjältar kunde inte se hur det såg ut när den spräcktes och dess äckliga inre spred sig över golvet – vilket kanske var lika bra – innan Carola använt en uppstädningsformel och den försvunnit. Sedan riktade hon åter en strålkastare på sig själv.
- Jaha, sa hon, inte lika sturskt den här gången. Det där gick ju… bättre än väntat.
- Varför underskattar alla oss? undrade Travina stött. Vi har räddat världen hur många gånger som helst, och sen tror folk att vi inte ens kan spöa deras mormödrar, typ.
- Folk är väl dumma i huvet, antog Marielle.
- Men lyckligtvis så var det ju inte snigeln det enda försvaret jag hade, skrattade Carola triumferande. Bered er på att möta min armé av dödsätare och främlingar!
- En armé av främlingar? upprepade Andrion. Vad ska det föreställa?
- Främlingslegionen, kanske? föreslog Angelina, och slog sig på knät: ingen skrattade åt skämtet förutom hon själv, och Indy tröttnade på att bära henne och släppte ner henne på marken.
- Frukta! uppmanade Carola dem. Annars jävlar!
Återigen släcktes ljuset där hon stod, och vad hon gjorde kunde ingen se, men när ljuset slogs på igen var saken ett faktum: scenen var full av folk iklädda svarta kåpor och masker, och de som hade normala kläder på sig var faktiskt totalt främlingar för MAT-gänget (och även deras pojkvänner).
- De är rätt många, konstaterade Marielle, om det var besviket eller oroat gick inte att avgöra.
- Ja, jo, nu när du säger det så, erkände Angelina.
- Vi borde dela på oss, sa Indy. Några borde spöa ondingar, och några borde leta upp Carola och utföra den sista ritualen på henne.
- Pax för att spöa ondingar! utbrast Marielle, som ansåg att hon förtjänade att göra så, eftersom hon utfört de andra tre ritualerna.
- Mäh! protesterade Travina, även om ingen lyssnade.
- Haha! utropade Marielle triumferande, och drog med sig Cesar och Andrion för att slåss mot Carolas armé.
- Då behöver vi bara lite gräddfil också, hintade Angelina, och såg på Indy.
Indy såg ut som att hans just kommit ihåg något väldigt viktigt, vilket han också hade.
- Visst fan, muttrade han, och Angelina stirrade chockerat på honom.
- No way! utbrast hon sedan. No fucking way att du glömde bort det!
- Jag kan ha råkat göra det, medgav Indy motvilligt.
- Säg att du skämtar! krävde Angelina. Man glömmer inte såna här saker! Födelsedagar, årsjubileum och när folk har namnsdag, sånt glömmer man, men man glömmer inte gräddfil!!!
- Två gånger, påminde Travina henne om.
- TVÅ GÅNGER dessutom, gick Angelina på. Och dessutom glömde du Alla hjärtans dag, vad är ditt problem!?
- Nu när du säger det börjar faktiskt undra, mumlade Indy för sig själv, medan Angelina fortsatte sin utskällning.
Till sist avbröt Travina dem.
- Okej, hrm, ni är jättegulliga när ni bråkar sådär, men jag tror jag har löst problemet, sa hon, och pekade under trappan som de gått ner för.
Angelina och Indy följde hennes finger, och fann sig stå stirrandes på flertalet backar, fulla med gräddfil. Snabbt (som vinden) skuttade Angelina fram dit, lyfte upp en, och konstaterade att det faktiskt var gräddfil i den. Indy flinade mot henne.
- Okej, Trams, let’s go, sa hon, och drog sig ur strålkastarljuset.
- Med mig, sköt Indy in, och följde efter.
- Varför det? undrade Angelina surt.
- Därför att ingen av er vet hur man utför ritualen, svarade han enkelt, och fick några sura blickar till svar.
- You’re so gonna get it for this, muttrade Angelina när de smög iväg för att leta upp Carola.

Marielle var i sitt rätta element, det vill säga ute bland folk och skapade kaos. Carola hade, dramatiskt och schlagerenligt, dragit igång ett antal stora fläktar som blåste stormvindar (eller nästan i alla fall) genom hela rummet, och halvgudinnan hade kommit på det ultimata sättet att utnyttja det hela. Med en enkel sväng på sitt trollspö hade hon trollat fram en stor hög med dunkuddar, som hon sedan använt en skära sönder-förbannelse på. Enligt fysikens, Newtons och Murphys lagar hade kuddarna såklart läckt dun och fjädrar över hela rummet, och Carolas kastvindar hade snabbt fångat upp dem, och därför virvlade det nu runt fjädrar i luften i hela rummet. Inte blev det bättre av att allt glitter som redan fanns där joinade dunet i sin vilda färd genom luften.
- Det saknas bara ballonger, sen har vi världens bästa barnkalas, sa Cesar, där han slogs mot diverse dödsätare och främlingar.
- Där sa du något! utbrast en överförtjust Marielle, och svängde på trollspöt ännu en gång, samtidigt som hon delade ut en pungspark till någon random onding.
Rummet fylldes nu av ballonger också, i alla möjliga färger och storlekar, till och med såna där formade som djur fanns det, och Marielle hade aldrig haft roligare. Dessutom verkade det som att Angelina hade hittat ljud- och ljusanläggningen också, för plötsligt drog Gyllene Tider: Faller ner på knä igång på högsta volym, och en stor discokula som av någon bisarr anledning hängde i taket, började snurra och lysa.
Det hela var väldigt gulligt, och väldigt absurt på samma gång.



Kapitel 63 – We will be pioneers, forevermore

Ja, ni vet var, ja, ni vet ungefär när:
Angelina hade blivit överlycklig när hon hittat ljudanläggningen, och utan att tveka hade hon matat in tre fyra CD-skivor, tryckt igång Shuffle Repeat-funktionen och sedan lämnat den åt sitt öde. Ungefär samtidigt hade någon roat sig med att dra igång den stora spegelbollen som hängde i taket, och hela rummet var som ett enda, stort kaosartat disco.
Indy och Travina var lite mer seriösa av sig, och försökte se igenom det kaos som uppstått för att ta reda på var Carola var. För säkerhets skull såg de till att ha stenkoll på Angelina, eftersom de kommit fram till att om Carola skulle sno henne ifrån dem, så skulle hon lätt kunna utföra ritualen och förgöra världen.

Marielle däremot delade ut pungsparkar till höger och vänster, medan Cesar och Andrion for runt bredvid henne, och spöade ner ondingar så synkat och med ett sånt team work att Andrion nästan funderade på att byta ut sin eviga sidekick Sindorion mot Cesar permanent. Men sen tänkte han att Sidde fått ta nog med skit senaste tiden, så det var nog bäst att åtminstone han var trogen.
- Det är alltid lika roligt att umgås med det här gänget, flämtade Cesar, när han gjorde ett judokast som han inte hade en aning om att han kunde och fick omkull en onding.
- Fantastiskt charmerande flickor, höll Andrion med, samtidigt som han utdelade en rak höger till en lite väl närgången person.
Utan att han egentligen menade det började han tänka på första gången han träffat dem, och insåg med ett nöjt flin att han faktiskt var den som känt dem längst av de närvarande. Och det var länge, insåg han, och de hade alla tre förändrats mycket på den tiden. Han med, erkände han, på den tiden hade han inte varit superhjälte, och Travina hade inte varit sexfixerad.
Ibland tog saker en väldigt udda vändning, helt enkelt, och det var då det slog honom att han inte borde vara här, mitt i slagfältet med Cesar. Han borde vara där Travina var, och hjälpa henne. Och då inte som superhjälte eller mörkeralvsstalker, utan som hennes pojkvän.
- Jag måste hitta Travina, mumlade han, och försvann iväg.

Travina var för tillfället upptagen med att leta efter en galen schlagerhäxa som sprang runt någonstans i kulisserna, men även hon hade egentligen tankarna på annat håll. Hon hade inte gillat den här grejen med att Angelina skulle dö hur ritualen än slutade, och det irriterade henne att hon inte kunde göra något åt det.
Hennes tankar vandrade iväg flera år bak i tiden, till de första gångerna som de hade träffats. Egentligen var det ironiskt att de hade förts samman av en strafftjänst som Snape hade gett dem, kanske borde de tacka honom för det någon gång? Fast ja, det var väl ödet som vanligt det med, påminde Travina sig om, när hon mindes att Humlesnurr så gott som tvingat på dem Marielles sällskap ett år senare. Han var egentligen inte klok, det hade hon konstaterat för flera år sen, men ibland så verkade det faktiskt som att han visste vad han gjorde.
Fast hon var inte säker på att Humlesnurr helt och hållet vetat vad han gjort när han fört samman de tre landsplågorna, eller ”skapat en vandrande naturkatastrof” som någon så fint uttryckt det en gång. Och att döma av vad som just nu utspelade sig i rummet runt omkring dem, så var det verkligen en naturkatastrof som skapats.
Hennes tankar avbröts abrupt när hon kände en arm runt sin hals, och hur någon pekade en trollstav mot hennes huvud. ”Skit också” svor hon för sig själv.

Indy tyckte mindre och mindre om det här uppdraget för var sekund som gick, och han hade sedan länge konstaterat att om han vetat vad han gav sig in på, hade han aldrig gått med på det. Visst, det hade haft några få fördelar, Angelina var en av dem, men han var den enda som faktiskt visste hur det här skulle sluta, och det var inte värt det.
Men snart, väldigt snart, skulle det vara över, och då skulle det verkligen vara över också. Kanske lite överdrivet mycket över, tänkte han irriterat för sig själv, men över. Och det kunde han behöva.
- Men släpp mig! hördes plötsligt Travinas röst. och när han fick syn på drasniern blev saker och ting ännu mer komplicerade: en av dödsätarna hade fått tag på henne, och använde nu sin trollstav för att hota henne med.
- Ja, visst, väste dödsätaren, om ni ger oss Angelina så.
- Är du dum i huvet, eller!? undrade Angelina upprört när hon såg vad som hänt, och Indy bestämde sig för att för säkerhets skull hålla fast henne - det fanns så mycket dumt hon kunde göra annars. Trams, du kan väl bara använda Viljan och Ordet?
- Jo, muttrade Travina, men jag har vissa problem med att koncentrera mig just nu!
- Gud, vilken värdelös förmåga, muttrade Angelina till svar.
- Ge mig Angelina, eller så dör drasniern, hotade dödsätaren, och tryckte sin trollstav närmare Travinas huvud.
Indy såg irriterat från den ena häxan till den andra. Hur han än gjorde skulle ju någon av dem dö, insåg han, så någon bytesaffär blev inte av. Att improvisera fram någon räddning för Travina skulle egentligen inte vara så mycket svårare än allt annat han gjort, nej, det han oroade sig mest var hur han skulle göra det utan att avslöja för Angelina att hon skulle dö.

Angelina hade känt på sig att de andra visste något som inte hon visste. När hon vaknade upp, efter att ha varit avsvimmad i bara någon minut, var hela stämningen i gruppen förändrad, och hon kunde inte förstå varför. Men hon anade att det hade med henne att göra, för blickarna hon fått efter det var hon minst sagt ovan vid. Hon hade nog inte noterat dem om det inte var för att hon kände igen dem: Indy såg så på henne ibland, efter de mystiska mobilsamtalen som han ägnade sig åt.
- Okej, okej, okej, sa hon, för att lugna den galna dödsätare som dykt upp och hotat Travina. Ta det lite lugnt, va? Vi byter, ta mig istället.
- Nej! utropade Indy och Travina i min på varandra, och Angelina såg förvirrat från den ena till den andra.
- Va? undrade hon.
- Vem vet vad de tänker göra med dig? improviserade Travina fram, så tydligt att till och med Angelina såg det.
- Indyyy? frågade hon, och vände sig mot honom, men han bara skakade på huvudet.
- Nej, sa han kort.
Hon undrade vad allt det där handlade om, ärligt talat, och hur länge de tänkte hålla det hemligt för henne. Och dessutom, sa en sur röst inom henne, skulle hon allt bra gärna vilja veta varför hon inte fick veta någonting.

Marielle var så inne i att spöa bad guys att hon först inte märkte att Andrion försvunnit, och när hon väl gjort det tog det ett tag innan hon lyckades lokalisera honom. Till sist gjorde hon det, och fick lite av en chock: han hade dragit sig tillbaka till skuggorna, för att se på när en dödsätare hotade Travina till livet. Tyvärr var Marielle alldeles för långt bort för att höra vad som sades, men Angelina verkade inte riktigt glad, så mycket förstod hon.
I sista stund dök Andrion ut ur skuggorna och fällde dödsätaren till marken med ett enda hårt slag i nacken. Travina sken glatt upp, och de två kysste varandra innan de återvände till sitt uppdrag. Marielle kunde inte låta bli att känna ett styng av avundsjuka. Travina och Andrion hade känt varandra sen alltid, kändes det som, och de kände varandra bättre än de flesta. Det hade varit samma sak med Sindorion och Angelina, så fort de träffade varandra så kändes det bara rätt, de funkade. Hon hade aldrig upplevt det på det sättet, alla killar hon varit ihop med hade antingen varit hopplösa töntar, eller bara allmänna idioter.
Tills nu, då, påmindes hon, när Cesar dök upp från ingenstans och slog ner en bad guy som dykt upp bakom henne. Cesar och hon passade ihop, det var ett faktum vid det här laget, och hon trodde seriöst att det kunde fungera mellan dem. Vissa saker gick man bara inte igenom utan att hålla ihop, så var det bara.
- Ät skit, din, började hon sedan svära, lyckligt för ”en” gångs skull, och levererade några fler ninjasparkar i skrevet på ondingarna som dök upp.

Cesar kunde inte riktigt hitta ord för att beskriva hur han kände för Marielle. Han hade inte lärt känna någon i gänget särskilt bra, möjligen med undantag mörkeralverna som envisats med att komma till honom med sina kärleksproblem, men han visste ändå att det var henne han tyckte om mest. Och nu, när hon drog igång en av sina berömda svordomsramsor kunde han inte låta bli att le.
- Du är alltid lika charmig, flinade han mot henne, precis innan de ställde sig rygg mot rygg för att kunna slåss och skydda varandra samtidigt.
- Äh, håll käften, svarade hon, lika ”kärleksfullt” som alltid.

Carola började nu känna sig seriöst orolig, något som hon inte alls räknat med. Var det inte den här planen som skulle vara oslagbar, fullkomligt idiotsäker? Men det var sant, gjorde man något idiotsäkert så kunde man ge sig fan på att någon skulle komma dragandes med en bättre idiot.
Därför tänkte hon frenetiskt för att komma på ett sätt att ta hem det är trots att hon låg i underläge. Enda sättet, insåg hon plötsligt, var om hon kunde dra ner motståndarna till sin nivå, istället för att försöka ta sig upp till deras.
Med en beslutsam min och en liknande gest slet hon upp gräddfilspaketet som hon höll i handen och tömde ut innehållet över sig själv. Lite, väldigt lite, kände hon sympati för Angelina som tvingats stå ut med det där flera gånger innan, men hon skakade snabbt av sig den – sympati var för töntar.
När så gruppen dök upp runt en låda och hittade henne, stod hon redan med ett trollspö riktat mot dem.
- Välkomna tillbaka, flinade hon, jag har ett litet förslag på hur vi ska lösa det här.
- Jag med, sa Indy, och sträckte sig efter sin piska.
- Utan våld, dr Jones, fortsatte Carola, och vände sig mot Travina. Genom duell, nästan. Vi ställer Angelina i mitten, räknar ner från tre, och sen kastar vi båda våra besvärjelser: den som når fram först, vinner.
Travina stirrade på henne.
- Varför vara så omständlig när vi kan spöa skiten ur dig direkt? undrade hon.
- För att vi har en viss policy som good guys, sa Andrion, och om allt kan avgörs rättvist måste vi acceptera.
Travina svor till.
- Okej, gav hon sedan med sig. Angelina?
Halvalven nickade.
- But you know something I noticed about fishing? citerade hon sedan National Treasure. It never worked out so well for the bait.
Utan att hon ens visste hur rätt hon hade, drog Indy henne intill sig och kysste henne. Hon såg förvånat på honom när han höll kvar henne lite längre än vanligt, men frågade inget, utan ställde sig bara mellan Travina och Carola.
- Redo? undrade Andrion samtidigt som Angelina hällde ut fem deciliter gräddfil i sitt hår.
- Nej, vänta, sa Travina. Vad heter min trollformel?
- Invertius Ickulius, svarade Indy tyst.
- Okej, sa Andrion. Tre… två… ETT!
Redan när Andrion sa ”två” skrek Travina och Carola namnet på sina formler i mun på varandra – Carola tjuvstartade för att hon är bad guy, och Trams för att hon konstant fuskar – och pekade med sina spön på Angelina. En lila och en blå stråle sköt ut från dem, och de träffade Angelinas båda armar exakt samtidigt.
Sen blev allt svart.



Kapitel 64 – Allt har en naturlig förklaring

På en högre plats:
- Var är vi?
Rösten var mer än välkänd för er som läst såhär långt: Marielle, och den som svarade henne var minst lika lätt att identifiera:
- Nånstans där det är jävligt vitt, mumlade Angelina till svar.
Hon hade en poäng faktiskt, för vitt var verkligen det enda som var där. Ett stort, vitt ingenting som sträckte ut sig så långt man kunde se, om man ens kunde se någonting, för våra kära vänner kunde det lika gärna röra sig om ett utrymme lika stort som de själva, det var fullkomligt omöjligt att få någon uppfattning om avstånd där.
- Vart tog allt vägen? undrade Travina, när hon insåg att förutom vårt kära MAT-gäng var det bara deras pojkvänner där: dödsätarna, främlingarna och Carola hade försvunnit.
- Åh fan, är ni båda här? undrade Indy när han fick syn på Andrion och Travina.
- Jag vet, sa drasniern, som förstod vad han menade. Det här stället ger en inte mycket utrymme till att vara ifred…
Då plötsligt syntes något som rörde sig längre… ja, längre vart? Det var inte i närheten av dem, så mycket förstod de i alla fall, och efter ett tag, hur länge var omöjligt att avgöra, dök tre personer upp bredvid dem. Tre ganska kända personer, och fullkomligt random: en man i vit kåpa som inte kunde vara någon annan än Jesus, och som vi läser känner igen som snubben i prologen; någon som först såg ut som Michael Jackson, men som vid närmare efterblick faktiskt var Hugh Jackman (vill bara påpeka att jag INTE tycker att de liknar varandra, H är snygg, M är ful!); och sist men inte minst Clint Eastwood. Vårt glada gäng, som apropå ingenting fortfarande låg i en hög på ”golvet”, stirrade på dem.
- Herregud, sa Travina.
- Han finns inte, svarade Angelina automatiskt.
- Klart han gör, sa Clintan, och lät precis som den ojämförlige rösten som dykt upp med jämna mellanrum.
- Hur vet du det? undrade Marielle, som faktiskt inte förstod varför hon stod och pratade religion med Clint Eastwood.
- För att han står framför dig, sa Hugh Jackman med ett flin, och lät – inte helt förvånande – precis som den Darth Vader-mörka rösten.
Tre mycket förvirrade tjejer såg på männen framför dem, ungefär samtidigt som Andrion och Cesar sa ”VA!?” i mun på varandra. Den enda som inte verkade särskilt förvånad var faktiskt Indy, och det i sig var nog inte särskilt förvånande.
- Vem av er…? började Travina, men avslutade inte meningen.
- Jag, sa Clintan, som förstod vad hon menat.
- Så Clint Eastwood är Gud…? undrade Angelina försiktigt, och visste inte riktigt vad hon skulle tycka.
- Nej, nej, nej, sa Hugh Jackman. Han är inte cool nog att vara Clintan, han bara gillar att se ut så.
- Tyst med dig, Wolverine, flinade Clintan. Jag kan se ut som vem jag vill faktiskt, fortsatte han, och ändrade plötsligt utseende så att han såg ut precis som Angelina – men med blått hår.
- Jag har alltid undrat, mumlade Angelina för sig själv, samtidigt som ”Gud” ändrade tillbaka till Clintans utseende.
- Kan ni inte gå rakt på sak och sluta låta dem gissa sig fram? undrade Indy. Det här kommer ta år annars.
- Ska du säga! utbrast MAT-gänget i kör.
- Okej, sa den kåpklädde Jesus-wannaben. Kanske dags att presentera sig, och så.
- Oh ja, flinade Clint Eastwood. Vi har inga namn egentligen, men av de som jag fått så gillar jag Jehova bäst, det låter ganska coolt.
- Tönt, dissade Hugh Jackman honom. Ni kan kalla mig Lucifer i alla fall, la han till och pekade sedan på den kåpklädde. Och där har vi Messias, han hör egentligen inte till gruppen.
- Jag föredrar Jesus, mumlade Messias-Jesus bittert.
- Vi vet, sa Jehova så vänligt han kunde, och klappade Jesus på huvudet.
Marielle, Angelina och Travina såg på varandra med mycket skeptiska blickar.
- Nää, sa Marielle. Ni finns ju inte.
- Exakt, höll Angelina med. Jag menar… vi har ju liksom… sagt det i flera år.
- Jag hatar det där jäkla ödet, muttrade Travina.
- Okej, avbröt Cesar. Jag vill ha en förklaring här. Vad fan gör vi här, och vad har ni med det här att göra? VAD ÄR DET SOM HÄNDER!?
Marielle gav Cesar en lugnade kyss, och vände sig sedan mot de tre nyanlända.
- Ja? sa hon sedan uppfodrande.
- Det är väl bäst att ni tar det från början, sa Jesus, och slog sig ner på ”marken” med de andra två.
- Jag orkar inte ta den här grejen med begynnelsen och skapelsen och grejer, började Lucifer, mest för att den är skittråkig, och ingen bryr sig.
- Han är bara avundsjuk för att jag fixade allt roligt, sköt Jehova in med ett flin.
- Eller hur, va? fortsatte Lucifer. Hur som helst så styrs allting av två personer, det vill säga vi.
- Ja, styr är väl egentligen inte rätt ord, invände Jehova. Man skulle kunna säga att världen är vår spelplan, och vi är två spelare som helt enkelt försöker slå ut varandra.
- När folk dör, får jag poäng, flinade Lucifer skadeglatt.
- Och när folk lever får jag poäng, om man ska förenkla det hela, fortsatte Jehova. Och sen har vi massa andra gudar och profeter och sånt där skoj som folk vill ha som hjälper oss att utföra alla de här grejerna som är en del av spelet: naturkatastrofer, fanatiker, ja, ni vet sånt där.
- Men som sagt, det är komplicerat, fortsatte han, om jag gör något bra för en människa som ger mig poäng kan det slutar med att något dåligt händer flera andra personer så att Lusse får massa poäng, och om han gör något dumt som dödar folk så kan det leda till att någon annan vaknar upp och börjar göra bra saker. Så det handlar mycket om strategi och grejer, inget ni behöver bry er om.
MAT-gänget nickade.
- Det förklarar inte vad han gör här, påpekade Andrion, och nickade mot Jesus.
- Nä, han är liten bugg i systemet, skulle man kunna säga, muttrade Lucifer, men återigen tog Jehova över berättandet:
- Alla mindre ”gudar” och profeter och sånt ska egentligen inte känna till det här spelet, utan de ska tro att det är precis som deras lära säger, de flesta har visserligen räknat ut att om en människa inte tror på dem, så kan de inte göra något mot dem, men vad de inte vet är att de högsta gudarna i varje kultur är…
- …vi, flinade Lucifer nöjt. Tyvärr råkade lilla Messias här komma på oss en dag, när vi var lite trötta och blandade ihop honom och Mohammed.
- En liten miss, bara, erkände Jehova. Så för att han inte skulle gå och skvallra för alla så lät vi honom delta lite mer i det hela, men det är också komplicerat så det behöver ni inte bry er om.
- Men, det finns vissa människor som genomskådar det här systemet, som är vanliga människor, en av dem är den som ni känner mer som Lord Voldemort.
- That son of a bitch, muttrade Lucifer. Sen fick han någon skum idé om att han skulle ta över min plats som spelare, eftersom man bara kan spela två i taget, och det är där ni kommer in.
- Precis, tog Jehova över. Vi vet inte riktigt hur han har tänkt egentligen, men på något vis var tanken att om er rektor dog skulle antagligen någon vara desperat nog för att återuppliva honom, precis som ni gjorde. Denna persons IQ skulle då försvinna bit för bit, tills…
- Ja, vi kan det där, avbröt Travina. Och när den försvinner dör personen, blabla, på vilket sätt skulle det göra honom till den andra spelaren!?
- Genom att ta all den personens IQ genom någon skum gräddfilsritual, såklart, sa Jesus, som inte sagt något på ett tag.
- Men hur? ville Travina veta, mer specifikt.
- Skulle du förstå om jag sa att kontravibrationerna som uppstår när en person dör på grund av IQ-brist kan omvandlas till ett speciellt sorts infrarött ljus som, om det omdirigeras till rätt hastighet och våglängd, kan användas för att skapa en portal till platsen vi just befinner oss på, och där användas för att kristallisera ickejoniserade atomer och på så sätt utplåna den närvarande kraft som är mest lik den som man själv utstrålar? undrade Lucifer med ett flin.
- Nä, inte precis, erkände Travina, smått surt.
- Jag trodde väl det…
- Hur som helst så insåg vi det här när det fortfarande fanns tid kvar att stoppa det, så vi skickade efter den enda person som vi visste skulle klara av det, fortsatte Jehova, och nickade mot Indy. Indiana Jones.
Allas blickar vändes mot Indy, som gjorde sitt allra bästa för att se oberörd ut.
- Är Gud din chef!? utbrast Angelina, som inte visste vad hon skulle tro.
- Chef och chef, muttrade Indy. Det är inte som att jag har något val, precis…
- Jaså? undrade Angelina.
- Det är det här med odödligheten, förklarade Lucifer. Man kan bli odödlig på två sätt, antingen genom mig, eller genom... här tog han en paus och flinade till: Clint, här. Blir man det genom mig, får jag poäng, men det krävs en del komplicerade saker där med.
- Men blir man det genom Jehova, förklarade Indy som la sig i berättandet, så får han minuspoäng. Så för att kompensera för de poängen och för att han inte skulle göra livet som odödlig allt för jävligt för mig, slöt vi en pakt som går ut på att så fort deras lilla lek håller på att gå över styr, så måste jag fixa till det, som nu.
- Ägd! utbrast Marielle, även om hon inte visste om hon menade Gud eller Indy.
- Så det är därför du hjälpte oss, konstaterade Travina.
- Nåt åt det hållet, blev Indys svar.
Lucifer flinade.
- Ni har ju inte hört det bästa än, hävdade han. Man får bara evig ungdom om man blir odödlig genom mig, och det är ju ganska poänglöst att vara odödlig om man ser ut som ett lik efter tvåhundra år, vilket Indy såklart kom fram till. Men, fortsatte Lucifer, och kvävde ett skratt, han lyckades sno till sig det också - vilket ger mig ännu mer poäng - genom att påpeka att om han sprang runt och var halvdöd om några hundra år, så skulle han inte kunna göra något som vi bad honom om i alla fall, vilket i stort sett bara skulle ge Jehova minuspoäng.
Angelina och Marielle, som hade bisarr humor, började garva.
- Ja, shit, sa Lucifer, fortfarande skadeglatt. Du var sur i flera år.
- Jag är fortfarande sur, hävdade Jehova.
- Du har rätt, det var faktiskt kul, sa Angelina, och slutade skratta.
- Jepp, sa Jesus. Det var väl typ allt, eller hur?
- Nä, sa Travina, som kommit på en sak. Det förklarar fortfarande inte det där med Ana-Lucias mobil, och grejer.
- Eller vad Carola hade med saken att göra! sköt Andrion in.
- Jag visste att jag glömt något, sa Jehova. Mobilen var i och för sig inget viktigt, det vara bara Voldemort som ringde henne hela dagarna för att se till så att ni inte hittat henne. Det är ingen konst att fixa konstiga mobiler telefoner, menar jag, la han till, med ett flin mot Indy.
- Fast Carola var faktiskt lite roligare, vi hade inte en aning om att hon hade någon mer funktion än att ha den sista delen av IQn, flinade Lucifer. Men uppenbarligen fick hon storhetsvansinne av att han Angelinas krafter och grejer…
- Vad oväntat, sa Marielle och Travina i mun på varandra.
- …och bestämde sig för att ta över Voldemorts plan och ta platsen som den sista spelaren själv. Synd bara att hon är en idiot, annars hade det kanske fungerat.
- Kanske, höll Jesus med om.
Sedan tystnade gruppen, de gudomliga personerna för att de hade berättat klart, och de andra för att de helt enkelt var tvungna att försöka smälta allt som de fått reda på. Till sist bröt Cesar tystnaden.
- Så kan vi… åka hem nu? frågade han.
- Nästan, sa Lucifer, och hans ansikte sprack upp i ett riktigt, riktigt elakt flin.
- Nej, du kan inte vara allvarlig! sa Jesus upprört. Seriöst, du kan ju inte…
- Klart jag kan, som sagt: det är en del av min charmerande personlighet.
- Jag tänker inte titta, hävdade Jesus surt, reste sig upp och gick därifrån.
Alla utom Angelina hade vid det här laget börjat ana vad det handlade om.
- Va? undrade hon.
- Naaaw, har ni inte berättat än? retades Lucifer. Då får väl jag göra det, då.
Indy la snabbt armarna om Angelina.
- Du kommer dö, Angelina. Kul, va?
Angelina stirrade på honom. Sedan vände hon sig om och stirrade på Indy, som om hon just insett något väldigt viktigt, och sedan på resten av gruppen.
- Jag kommer… vad? sa hon sedan, och skakade sig loss från Indy.
- Dö, upprepade Lucifer.
- …jag trodde inte det var möjligt att dö utanför min egen värld, sa Angelina efter att ha tagit några djupa andetag.
- Jorå, sa Lucifer. Det går, men det är lite krångligt.
Angelina vände sig om för att stirra på Indy igen, sen slog hon till honom.
- Varför har du inte sagt något!?
- Vad skulle jag säga, då? undrade han.
- Äh, sluta bråka nu, flinade Lucifer. Ni kommer ju inte ses nåt mer snart, så ni får göra det bästa av det, hehe…
- Vi hade en deal, påpekade Indy.
- Faktiskt, sa Jehova, som varit tyst ett tag.
- Varför berättar inte du om den, då? undrade Lucifer med ett flin.
- Vad för deal? undrade Angelina med en farlig röst.
- Den går väl i stort sett ut på att du slipper dö, sa han, om jag gör det istället.
Angelina såg ut som att hon ville slå ihjäl någon, ironiskt nog, och inte visste hon vad hon skulle säga istället.
- Varför måste någon dö över huvud taget!? undrade Marielle.
- Därför att jag får minuspoäng, annars, förklarade Lucifer. Dessutom är det roligt, och så hade Voldemort någon sån… reservplan som skulle fixa det. Har jag för mig.
- Räcker det inte med att Sidde dog!? utbrast Travina.
- Vem? frågade Jehova och Lucifer i mun på varandra.
- Sindorion, förtydligade Andrion.
- Dog han? kom det från Hugh Jackman-wannaben.
- Japp, sa Marielle. Men vi återupplivade honom efter typ en kvart eller nåt.
Jehova började plötsligt flina väldigt mycket.
- Fattar du vad det innebär? undrade han.
- Nej! utbrast Lucifer argt. No way, då vinner du ju den här omgången med typ tre poäng, eller nåt!
- Nej, mycket mer, invände Jehova. Angelina behöver ju inte dö längre, fattar du hur mycket poäng jag får för det.
Det var en mycket arg förlorare som upprört började häva ur sig en rad förolämpningar, mycket värre än något Marielle dittills åstadkommit (men hon blev inspirerade och lyckades slå den ramsan några veckor senare när hon pratade med Snape). Angelina föll lyckligt i Indys armar igen, och han mumlade något i stil med ”att dö är verkligen det enda han är riktigt bra på”.
- Okej, sa Cesar efter ett tag. Får vi åka hem nu, då?
- Visst, muttrade Lucifer surt, och slutade svära. Men det är nog bäst att ni glömmer bort allt som sas här, sånt ska inte såna som ni känna till.
- Du är bara sur för att du---
- Käften, sa han, och höjde handen. Och försvinn.
Och vår kära samling huvudpersoner kände plötsligt hur de föll bakåt, för att världen återigen skulle bli helt svart igen.



Kapitel 65 – Några fördelar i en värld av nackdelar

Någonstans, någon tid:
När Angelina vaknade hade hon inte en aning om var hon befann sig. I en säng, uppenbarligen, men var den stod var ett mysterium. Och vilken dag var det? Det kändes som om hon vaknat efter en lång fylledröm, fast utan baksmälla, och det tog ett tag innan hon kom ihåg vad drömmen handlade om.
Den hade ju varit sjuk, insåg hon, Humlesnurrs som återuppväcktes genom pangande, Trams och Adde som blev ihop igen, och… och hon och Indiana Jones. Ja, sjukt var ordet. Men samtidigt hade det känts så verkligen, hon var nästan förvånad över att vakna ensam, nu när hon tänkte på det.
Besviket öppnade hon sakta ögonen, och fick syn på sin mobil på nattduksbordet bredvid sängen. Bra, då kunde hon kanske få reda på vilken dag det var, åtminstone. ”28 dec, 13.37” upplyste mobilen henne om, och hon tyckte det var aningen ironiskt att klockan skulle vara 1337 just då. Men det var i alla fall ett bevis, om hennes dröm varit sann skulle det ha varit 15 februari nu, och dessutom skulle hon befinna sig i Sverige.
Angelina suckade djupt, och rullade åt sidan för att deppa över att den fantastiska drömmen tagit slut. Då insåg hon att hon inte var ensam i sängen, det var definitivt någon annan där, och denne någon kändes väldigt bekant.
- Tjockis, muttrade Indy när hon knuffade lite mer på honom tills han vaknade.
- Du är tjock, sa Angelina. Och du har en hel del att förklara också.
Indy suckade och kysste henne.
- Ja, jag är ju verkligen känd för att berättade så himla mycket för folk, flinade han.
- Bah, sa Angelina surt, och knuffade bort honom.
Hon sträckte sig efter sin mobil igen, letade fram ett nummer och ringde det.
- Yo, är det Hogsmeades magiska pizzeria? Bra, kan jag få två MAT-gänget Special levererad till Flummrik den Flummiges rum? Med extra cola? Bra, hejrå.
- MAT-gänget special? undrade Indy.
- Vi beställer där så ofta och ska ha så mycket konstigt på våra pizzor att de skapade MAT-gänget Special för enkelhetens skull, förklarade Angelina, och började sedan läsa igenom sina SMS som hon fått under natten. SKIT, utbrast hon sedan, jag ska vara hos Humlesnurr om tio minuter!
Och med dem orden rullade hon ur sängen, ryckte åt sig jeans och ett linne, och klädde på sig i samma rörelse som hon lämnade sovsalen.

Humlesnurrs kontor, 13.47:
Angelina kom dit exakt i rätt tid, och till hennes förvåning hade stenstatyn redan hoppat åt sidan. Fett nöjd med att inte behöva gissa något lösenord sprang hon upp för trapporna, tätt följd av Travina, men det märkte hon inte förrän hon kommit upp.
- Såå, ni kom i tid alla tre, sa Humlesnurr, och gjorde en gest för att tala om att de kunde slå sig ner på tre stolar som stod på golvet.
- Vi är väl alltid i tid? flinade Marielle till svar.
- Ja, herregud, sa Travina.
- Han finns inte, flinade Angelina.
- Vem? undrade Marielle.
- Gud, sa Travina och Angelina i kör.
Humlesnurr log finurligt mot dem.
- Jag hörde om ert lilla äventyr, sa han sedan. Ni lyckas då alltid dras in i de mest konstiga saker.
- Det är inte vårt fel, hävdade Travina. Det bara blir så.
- Precis! höll de andra tjejerna med om.
- Det är ingenting som jag skulle våga slå vad om hur den diskussionen skulle sluta, sa Humlesnurr humlesnurrigt. Men jag hade mest tänkt se till så att ni inte dött, vi har ju ändå ett visst ansvar för våra elever, även de med udda hobbys…
- Äh, sa Angelina.
- Hur som helst så ska ni nog inte fundera så mycket på det där med att tiden har startats om och grejer, det är nog lite för komplicerat, fortsatte Humlesnurr.
- Det där med komplicerat låter bekant, sa Travina och såg ut som att hon försökte minnas något.
- Jag vet, sa Angelina. Men vad fan har jag hört det förut?
- Ni är fulla som vanligt, dissade Marielle dem.
Humlesnurr log finurligt ännu en gång, och nickade sedan mot utgången.
- Ni kan gå, sa han, och inte för att jag vill lägga mig i ert privatliv eller så, men ni kommer vara ganska ostörda i era uppehållsrum åtminstone en vecka eller så framöver.
- Iew, sa Marielle.
- Och just det, innan jag glömmer det, sa den humlesnurriga rektorn. Clintan hälsar!
MAT-gänget gav honom en mystisk blick, och sedan gick de ner för trappan.
- Har vi träffat Clintan? frågade Travina.
- Jag vet inte, jag har inget minne av det, sa Angelina. Fast det känns bekant, och dessutom trodde jag att allt var en dröm när jag vaknade imorse, så ni ska nog inte lita på mig.
- Mhmm, höll Marielle med. Det sista jag minns är att Carola sa ”attans, jag ska nog gå och vinna schlager-SM bara för att hämnas!”, och sen bara var jag här, typ.
- Jag är inte den enda som känner mig ganska lurad, va? undrade Travina.
- Nä, sa Marielle och Angelina i kör.
Travina skakade på huvudet.
- Jag vill ha pizza, konstaterade hon.
- Tur att du har mig då, sa Angelina glatt. Det borde levereras två MAT-gänget Special om några minuter.
- Två? undrade Marielle, och ändrade glatt riktning till Flummrik den Flummiges rum, eftersom det var där de alltid åt pizza.
- Vad är poängen med pojkvänner om de svälter ihjäl? frågade Angelina retoriskt.

Flummrik den Flummiges rum, 14.59:
När MAT-gänget återvände till sitt favoritrum hade deras pizzor redan anlänt, och dessutom, svinaktigt nog, blivit öppnade av deras pojkvänner.
- Mäh! utbrast Angelina argt.
- Ni har verkligen konstig smak, konstaterade Cesar, och räckte fram en av pizzorna till Marielle. Glasspizza?
- Det är gott, mumlade hon till svar, men tog emot pizzan.
- Kycklingpizzan antar jag är din? flinade Andrion, när Travina slängde sig på honom.
Angelina verkade ha svårt att bestämma sig för om hon ville ha Indy eller pizzan mest, men valde pizzan, och slängde sig på den.
- Måste du vara så vegetarisk? undrade Indy tjurigt.
- Ja, svarade Angelina, och vräkte glatt i sig massvis med vego-pizza. Och om du älskar mig, så blir du också det!
- Det kan diskuteras, svarade han.
Angelina lät bli att svara, utan koncentrerade sig på sin pizza istället, precis som alla andra i rummet. Det som gjorde MAT-gänget förvånade var att precis när de nästan ätit upp sina pizzor, just då, som på en given signal, tyckte både Indy och Andrion att det var ett fantastiskt bra tillfälle att helt enkelt dra därifrån.
- Men jag vill äta upp min pizza! klagade Angelina.
- Jag med! försökte Travina.
- Trams, om du kommer med nu kan du från äta resten av pizzan från mig, erbjöd Andrion sig, och Travina verkade vara nöjd med svaret, eftersom hon tog upp pizzakartongen och gick iväg med den och Adde.
- Det gäller inte dig, sa Indy till Angelina, eftersom hon gett honom en mycket antydande blick, istället lyfte han helt enkelt upp henne, och bar ut henne från rummet.
- Varför är det så viktigt för dig att de får vara ostörda? undrade Angelina tjurigt.
- Vi kan väl säga att jag är skyldig honom det, muttrade Indy.

- Vad var det där om? frågade Marielle.
- De var skyldiga mig det, eller nåt åt det hållet, svarade Cesar enkelt, och kysste henne, mer än en gång.
- Jaså? mumlade Marielle, mellan kyssarna/hånglet.
- Kommer du ihåg att jag sa att jag skulle ge dig något eftersom jag missade Alla hjärtans dag? frågade Cesar.
- Mhmm, sa Marielle, nu betydligt mer intresserad.
- Titta i soffan, föreslog Cesar.
Marielle slängde sig ner i soffan för att ta reda på vad det var, och när hon såg det, gav hon ifrån sig ett högt skrik. Av glädje.
- JORDAN PÅ DVD-BOX! tjöt hon och slängde sig om halsen på Cesar.
- Jag visste att man kunde slå den där jäkla hästen, mumlade Cesar för sig själv…

Travina och Angelinas sovsal, 15.15:
- Blunda, bad Indy, när han och Angelina till sist hade kommit tillbaka till sovsalen.
- Varför? undrade Angelina, men gjorde i alla fall som han sa, eftersom hon lärt sig att det inte lönade sig att säga emot honom vid det här laget.
- Därför, blev det enkla svaret.
När hon öppnade ögonen igen hade hon ett halsband på sig, som hon, av någon internhumoristisk anledning, antog var arabiskt.
- Jaså? sa hon, leendes.
- Jag sa ju att du skulle få nåt bättre, svarade han. Dessutom trodde jag det skulle passa dig, det är nåt med din hårfärg.
- Gulligt.
- I know.
Tio sekunder senare hade de på något mystiskt vis landat i Angelinas säng…

Ravenclaws uppehållsrum, 15.16:
- Där ser du, sa Andrion, det slutade lyckligt för alla.
- Mmm… medgav Travina motvilligt.
- Jag tror att du skulle må bra av att bli lite mer optimistisk, faktiskt.
- Jag är född pessimist, svarade Travina. Jag ser det mer som att de bra sakerna är fördelar i en värld av nackdelar.
- Och vad är jag, då? undrade mörkeralven med ett flin.
- Du är en stor fördel.
Awwww…

Gryffindors uppehållsrum, 18.39:
I Gryffindortornet låg Marielle och Cesar tillsammans i Marielles säng, med oanständigt lite kläder på sig.
- Älskar du mig? frågade Marielle, där hon låg mot Cesars bröstkorg.
- Klart jag gör, sa han, och drog lite i hennes hår.
- Skulle du göra vad som helst för mig? undrade hon, rullade av honom, och satte sig upp.
- Har inte jag bevisat det? replikerade han, och drog ner henne och gav henne en kyss.
- Jo, men om jag kom på något annat du skulle kunna göra, tänkte jag, sa Marielle och log oskyldigt.
- Ja, det skulle jag väl göra, sa han.
Marielle log igen, inte lika oskyldigt, och la sig på honom, med sitt ansikte bara några centimeter från hans.
- Skulle du kunna färga håret grönt?



Epilog/Extranummer


Publiken: *Ridån går ner, och de applåderar tills Angelina kommer in på scen igen*

Angelina: Ja, tja, nu var det ju egentligen tänkt att allt skulle vara slut här, men eftersom ni har varit en sån fantastisk publik, så finns det faktiskt ett extranummer inplanerat, som jag ska presentera eftersom jag är snyggast…

Marielle & Travina: *Studsar in från bakom kulisserna och tacklar omkull Angelina*

Marielle: Käften, Angel, du vet ju inte vad du pratar om. Till att börja med vill vi tacka alla som läst, kommenterat, eller på annat sätt gjort den här berättelsen möjlig.

Travina: Och sen vill vi passa på att säga att om ni garvat åt alla interna skämt, och gjort dem till era egna, så har ni precis lika sjuk humor som författaren, och det är egentligen en bedrift i sig.

Angelina: *Reser sig från marken* Jag vill också be alla att titta bort nu, eftersom ett ganska otrevligt mord kommer ske på vissa…

Daf: *Kommer in från kulisserna, med Andrion, Indy och Cesar i släptåg* Nej, men nu får ni ge er, är det enda ni gillar att mörda varandra?

MAT-gänget: Vad gör du här!?

Andrion: Sorry, vi försökte hålla kvar henne i kulisserna, men hon är läskigt stark!

Daf: Jag tar över här, fattar ni väl, ni är ju varken kloka eller organiserade någon av er. *Vänder sig mot publiken* Så, vad våra inkompetenta favorithjältinnor försöker säga är tack för att ni läste, utgången är i övre högra hörnet, och nu kommer extranumret.

Indy: Varför får jag känslan av att den berättelsen blivit väldigt mycket kortare om hon skrivit den?

Daf: För att jag är bäst, helt enkelt. Ska vi dra igång musiken nu, eller?

Travina: Nej, för du glömde massa saker, ditt pucko! För det första ska jag hälsa från författaren att anledningen till att hon valt att ha en sång som slutnummer, är för att hon insett, efter att ha sett sin högstadieskolas soaré två år i rad, att det är enda sättet att avsluta en bra saga på.

Marielle: Och så vill vi tillägga att låtvalet är helt och hållet hennes, och är snott från soarén som hon var med i.

Angelina: Fast egentligen så passar det ju ganska bra, eftersom det verkar vara det enda som alla karaktärer har gemensamt, utom möjligtvis Sindorion, som… *Angelina blir som vanligt tystad av Indy.*

Daf: Ridå upp, snälla! *Ridån glider åt sidan igen, och visar hur alla karaktärer som varit med i berättelsen hittills står på scenen, med The Black Pearls besättning med trummor och gitarrer (Jack på trummorna XD). MAT-gänget med pojkvänner håller plötsligt mikrofoner i händerna, och ett trumsolo drar igång, tätt följt av elgitarren*

Marielle: *Sjungandes* Är inte särskilt bra på fotboll

Angelina: Har aldrig hoppat över häck och vattengrav

Travina: Har inte den fysiken, i praktiken är jag ganska svag

Cesar: Är inget vidare på kortspel

Indy: Jag tycker inte om när hästar springer

Andrion: Det kostar allt för mycket, i mitt tycke

MAT-gänget: Vem bryr sig vem som vinner?

Pojkvännerna: Men det finns saker jag gör ingen annan man, skulle ha kraft att orka med

MAT-gänget: Finter och trix ingen annan kan, kom hem till mig så får du se

Alla: Jag är en jävel på kärlek

Alla killar: Jag är en jävel på att kyssa flickorna

Alla: Jag är en jävel på kärlek

Alla tjejer: Och det finns ingen som kan slå mig på fingrarna där

Mellanspel i musiken, vissel och kören som sjunger ”uuuhhh”

Daf: *Går fram till Vladimir von Trattsone och hånglar upp honom, medan MAT-gänget stirrar på henne*

Angelina: Iuck, när hände det där?!

Daf: Kapitel 11 någon gång, det var så jävla segt så jag behövde nåt att göra…

MAT-gänget: *Ger varandra äcklad blickar, men återgår till sången*

Angelina: Jag äger inte några verktyg

Travina: Tar alltid bussen när min bil lagt av

Marielle: Och jag blir jämt besviken på tekniken jag inte klarar av

Indy: Och när jag bjuder hem på middag

Andrion: Då får jag aldrig några glada miner

Cesar: Och alla kvinnor som jag har tyckt om, de sitter där och lider

MAT-gänget: Men sen när bordet har dukats av och vi har gått och satt oss nån annanstans

Pojkvännerna: Då kan hon inte låta bli att lägga armarna om min hals

MAT-gänget: *Slänger sig om halsen på respektive pojkvän*

Alla: Jag är en jävel på kärlek

Alla killar: Jag är en jävel på att kyssa flickorna

Alla: Jag är en jävel på kärlek

Alla tjejer: Och det finns ingen som kan slå mig på fingrarna där!

Mellanspel

Angel: Mjuurp…

Indy: Jag ger upp. *Kramar om Angelina*

Angel: Jag trodde aldrig du skulle komma på det!

Indy: Va?

Angel: ”Mjurp”! Det betyder ”jag vill ha en kram”!

Indy: ”Jag vill ha en kram?”

Angel: Jaaa…?

Indy: Och det kunde du inte säga för att…?

Angel: Tjaa, först kom jag inte ihåg vad det betydde, bara att det liksom beskrev vad jag kände. Och sen när jag kom ihåg det så blev du så irriterad varje gång jag inte berättade att jag helt enkelt inte kunde.

Marri: Känns inte det ganska bekant? *Flinar elakt och försöker hålla Cesar borta från henne för att kunna koncentrera sig på det poetiska extranumret*

Mellanspelet tar slut, elgitarren drar igång igen.

Alla: Du kommer hitta mig som helst

Kör: Jävel på kärlek, kärlek, jävel på kärlek

Andrion: *Viskar något i Travinas öra*

Travina: *Flinar, nickar, och drar iväg med Andrion bakom kulisserna*

Alla: Jag är en jävel på kärlek

Alla killar: Jag är en jävel på att kyssa flickorna

Alla: Jag är en jävel på kärlek

Alla tjejer: Och alla flickor bara tömmer fickorna

Alla: Jag är en jävel på kärlek

Alla killar: Kärlek

Alla: Jag är en jävel på kärlek

MAT-gänget: Och det finns ingen som kan slå mig på fingrarna där!

Kör: Kärlek…

Alla: *Dansar runt lite i allmänhet och ridån går ner, så till sist står bara Clint Eastwood/Jehova kvar*

Jehova: *I takt med att trummorna tar slut* …And that’s enough of that shit.