Jakten på Angelinas IQ, 60-epilog

Kapitel 61 – En divas bekymmer (mkt djup titel från Chriss)

Sängbutiken Atlantis, 19.41:
Ett par timmar senare hade de haft sex tills alla var någorlunda nöjda (egentligen var alla det, med undantag Travina som visst aldrig kan bli tillfredsställd och därför sänkte snittet till ”någorlunda”), och dessutom kändes det som ett ganska bra tillfälle att helt enkelt ge sig av för att döda Carola. Minst.
- De där poliserna ger verkligen ”inkompetent” en helt ny innebörd, sa Angelina skadeglatt när de lämnade Atlantis åt sitt eget öde.
- Yes, yes, sa en överlycklig Marielle, som hade svårt att hålla händerna borta från Cesar. Ska vi spöa de där töntarna så att vi kan dra hem snart, eller?
- Nåt åt det hållet, svarade Indy, och försökte få tyst på Angelina, som börjat tjata om att hon ville ha en muffin först: hon fick ingen.
- Follow me, sa Cesar.
Resten av gruppen – till och med Andrion och Travina! – gjorde som de blev tillsagda, och följde med Cesar till spegeldörrarna som var belägna precis bredvid. Han sköt upp dem, och de följde efter, återigen på väg in i Täby Centrums mystiska inre.
Angelina hade trott att det skulle vara häftigare, och var lite besviken. Betong och trappor kunde hon liksom se på Hogwarts (trappor i alla fall, det där med betong var hon inte riktigt lika säker på), så vad var det för skoj med det här? Det var inte förrän Cesar ställde sig mot en vägg, och tryckte in den, som saker och ting blev intressanta: just där Cesar tryckt visade det sig finnas en hemlig dörr, och hon såg hur han föll igenom dörren, för andra gången, men det visste ju inte hon.
- Hah, tönt, sa Andrion, som ansåg att riktiga superhjältar inte gjorde såna n00b-misstag som att falla – sen ägde han effektivt sig själv genom att snubbla på tröskeln och landa på Cesar.
- Ni suger, konstaterade Travina, hoppade över tröskeln och idioterna, och fann sig stående på en plattform: snabbt följdes hon åt av Marielle, Angelina och Indy, och sedan smälldes dörren igen.
Rummet såg lite annorlunda ut nu än vad det gjort när Cesar var där första gången: väggarna var täckta med blåa och vita tygstycken, flaggor skulle det nog vara; en stor musikanläggning hade upprättats i ena hörnet, och högtalarna var utplacerade på varsitt bord i varje hörn; i taket hängde massvis med strålkastare som var riktade ifrån dem; gräddfilen var staplad på hög under dem, något som våra hjältar däremot inte såg; och ovanpå allt det här fanns det också en stor scen, utplacerad mitt emot ingången som våra vänner kommit igenom, med en hel hop dödsätare som stod nedanför scenen som publik. På själva scenen, omgiven av glitter och främlingar, stod ingen mindre än Schlagerhäxan herself – Carola!
Lyckligtvis, för våra kära hjältar, var ljudet så högt, och strålkastarna så starka, att ingen märkte deras ankomst. De stod alltså nästan tysta och betraktade scenen i cirka 0,5 sekunder, innan Angelina föll ihop på marken och svimmade, och Andrion krampaktigt tog ett tag om sin arm (men han låg ju redan ner på marken, så det gjorde inget), och gnydde omanligt – som vanligt.
- Vi måste verkligen få slut på det här svimmandet, muttrade Indy, som mot bättre vetande gjorde några försök till att väcka Angelina igen – de misslyckades.
- Och omanligheten, la Marielle till, och nickade mot Andrion, som kved extremt mycket på marken.
Travina, som höll med Marielle beträffande sin pojkväns manlighet, trollade fram en påse is som hon la på hans arm. Det verkade hjälpa, för Andrion bet ihop ordentligt och reste sig sedan upp.
- Okej, sa han mellan sammanpressade läppar. Now let’s kick some ass!
- Ja, för fan! utbrast Cesar, och gled ner för räcket på trappan med ett manligt stridsvrål.
- I’m so attracted to him right now, sa Marielle och följde efter.
Andrion ville såklart bevisa att han hade lite manlighet kvar, och tog därför ett språng upp i luften, voltade två gånger, och landade sedan smidigt bredvid Cesar och Marielle. Travina skakade på huvudet, men såg ändå hyfsat imponerad ut när hon följde efter. Sist gick Indy, som var tvungen att bära på den avsvimmade Angelinan.
Låten som Carola just framfört – en version av Främling som riktiga MAT-gänget-experter skulle kunna känna igen som Snapes gamla hit ”Strafftjänst”, förutsatt att det nu finns några såna experter förstås – tog slut lagom till det, och när hon gjorde det klassiska schlagerslutet, armarna upp; huvudet ner, släcktes samtliga ljus och ljud ner i lokalen. Därför ekade Indys fotsteg när han gick ner för trappan ganska högt, och våra ärade huvudpersoner insåg att de var vad som på engelska helt enkelt bara kunde beskrivas som ”BUSTED”.
- Jaså, ni vågade er hit trots allt, sa Carola dramatiskt, och en ensam strålkastare tändes – riktad mot våra vänner.
- Där rök det överraskningsmomentet, mumlade Cesar.
- Men ta det lugnt, längre än så här kommer ni inte, fortsatte hon, i samma dramatiska anda, och en till strålkastare tändes – riktad mot henne.
- Om du vore lite 1337 som jag, sa Andrion med en sur blick på Indy, så hade du tagit dig ner för den där trappan lite tystare.
- Ni kanske tror att ni har någon chans, efter allt ni tagit er igenom, fortsatte Carola, och tog några dramatiska steg ner för scenen: men tro mig, det har ni inte.
- Den dagen jag ser dig göra två volter med Angelina på ryggen utan dina superkrafter och samtidigt landar på fötter kommer vara samma dag som jag kommer ihåg vad du heter, dissade Indy Andrion, med en precis lika sur blick på honom.
- Och tro är jag bra på, sa babblade Schlagerhäxan glatt på, i ett försök att vara rolig.
- Håll käften, sa Travina. Jag försöker lyssna här.
- Så, eftersom ni är så gott som chanslösa hur vi än gör så kan ni ju lika gärna ge hit Angelina så vi får det här överstökat, avslutade den onda schlagersångerskan slutligen, när hon insåg att ingen lyssnade.
Indys uppmärksamhet vändes plötsligt mot Carola, Andrion passade på att räcka ut tungan åt honom när han inget märkte.
- Kan du ta om det där sista? undrade han.
- Jag sa att ni kan ge oss Angelina redan nu så slipper vi massa komplikationer.
- Men jag vill slåss, ju! utbrast Marielle missnöjt.
- Marri, tror du seriöst att vi spöat typ alla världens bad guys bara för att ge Angelina till någon bara för att de ber snällt? frågade Travina med en menande blick på sin vän.
- Nää, men man vet ju aldrig.
- I och för sig, men…
- Kan vi koncentrera oss lite? avbröt Cesar dem, så vänligt han kunde.
- Ja, precis, det är en liten detalj som jag inte riktigt förstår här, höll Andrion med. Varför behöver ni Angelina?
- Vi behöver hennes IQ, förstås, sa Carola som om det vore det självklaraste i världen. Om vi får den så kan vi använda den för att, ehh… jag vet faktiskt inte, men på något sätt kan det göra mig världskänd i alla fall, och det är allt som räknas.
Marielle började skratta.
- Jaha, men det går ju inte, sa hon as-a-matter-of-factly.
- Varför inte det, då? frågade Carola dumt.
- För att isåfall dör Angelina, och det funkar liksom inte så, svarade Travina. Det är vi som ska ta tillbaka den sista delen av Angelinas IQ så att allt blir normalt igen, det är väl rätt uppenbart?
- Ja, men vet du vad, lilla vän? frågade Schlagerbitchen, med en pedagogisk röst och ett skadeglatt leende. Det är det som är det fina med den här planen, även om ni tar tillbaka hennes sista del av IQn och räddar världen eller vad ni nu tror att ni gör, så dör hon ändå.
- Varför då? undrade Marielle.
- Inte vet jag, viftade Carola bort det. Jag har inte koll på alla tekniska och byråkratiska delar, men Voldie fixade till det på något vis när han satte igång allt det här. Väldigt praktisk kille det där, synd att han är så patetisk, bara.
- Mäh! utbrast en väldigt upprörd drasnier. Sådär kan det ju inte sluta! Eller? la hon till, och vände sig mot Indy.
Indy såg ut som att han helst inte ville prata om det där.
- Jo, typ, sa han slutligen. Fast, man kan skulle väl kunna säga att jag har fixat det där.
- Hur då? undrade Marielle.
- Det säger jag inte, flinade han. Dessutom har vi viktigare saker att göra än att stå här och snacka skit hela dagen, eller hur?
Carola suckade surt, och tog upp sitt mikrofonstativ.
- Problemet med patenterade good guys är att de aldrig ger sig, suckade hon. Men jag är lite trött på den här jäkla huvudvärken nu, så jag tänkte börja med att ta bort den förbannelsen, fortsatte hon, och mumlade en kort trollformel. Sen ska ni få förklaringen till att jag är bad guy och inte ni.
Medan hon fortsatte prata vaknade Angelina till liv med ett ryck, och såg sig förvirrat omkring. Lyckligtvis och för enkelhetens skull verkade det inte ta särskilt lång tid för henne att orientera sig, för hon rullade snabbt ner ur Indys armar och reste sig upp och betraktade scenen omkring sig. Blickarna från de andra märkte hon inte, eller så ignorerade hon dem, det var svårt att avgöra.
- Så bered er på att möta ert öde, sa Carola dramatiskt, och sedan släcktes ljuset som varit riktat mot henne.
Det här gjorde att området utanför MAT-gänget med pojkvänners strålkastare fullkomligt badade i mörker, och vad Carola och hennes scenarbetare, dödsätare och främlingar sysslade med då, var ett fullständigt mysterium för dem. Tyvärr visade det sig att de skulle bli en lågprioriterad sak att fundera på, för ännu en strålkastare slogs på, den här gången riktad mot den stora lådan som Cesar funderat på innan. Den som slemmade.
- Vad i helvete är det där? frågade Marielle, så politiskt korrekt hon kunde.
- En skitstora låda som slemmar, förklarade Cesar enkelt.
- Du menar att det var en skitstor låda, rättade Angelina honom, när lådan plötsligt föll åt sidan.
Sedan gav Angelina upp ett illvrål, och slängde sig upp i Indys famn där hon fortsatte att skrika.
- Iew, iew, iew, iew, iew, iew, iew, hördes det från Marielle, och hon tog genaste skydd bakom Cesar, så manligt som hon kunde.
- Oh my God, sa Travina med en äcklad rysning. Hur fan ska vi… iuck!
Indy såg roat på Angelina, som fortfarande skrek så högt hon kunde, och försökte gömma sig från den annalkande faran.
- Det där är nästan gulligt, sa han. Jag menar, en sak med ormar, men att vara rädd för…
- Den för fan gigantisk! invände Andrion, som tjuvlyssnade.
- …sniglar är ju inte ens lite vettigt, fortsatte Indy.
- Den är ääääääääckliiiiiiiiiiig! grät Angelina panikartat, och gav ifrån sig ännu ett skrik när jättesnigeln slemmade mot henne.
Jag måste bara säga att åtminstone JAG förstår henne.



Kapitel 62 – ”TA BORT DEN!”

I ett mystiskt rum i Täby Centrums allra mest mystiska inre, 19.45:
Det var inte en liten snigel som var på väg mot dem, slemmandes på sniglars vis. Bara skalet var åtminstone två meter i diameter (så gott som man nu kan säga att snigelskal faktiskt är runda och har en diameter), och rent längdmässigt så var det väl åtminstone tre-fyra meter, beroende på om den drog ut eller ihop sig själv. Antennerna, ögonen, eller vad det nu heter, höll som bäst på att vecklas ut, och därför var det svårt att avgöra hur långa de faktiskt var, men en bra gissning låg på en halvmeter och uppåt.
Och Angelina skrek fortfarande okontrollerat och panikartat.
- Angel, håll käften! utbrast Travina, som själv kämpade mellan en rad olika impulser: ”döda någon!”, ”spring härifrån!”, ”gör som Angelina och skrik!”, ”dra iväg med Andrion och ha sex tills ni dör!” skrek en rad olika röster inom henne, men hon valde att ignorera dem allihop och börja förolämpa folk istället.
- TA BORT DEN! tjöt Marielle, som för tillfället tagit skydd bakom Cesar.
- Hurdå!? undrade Cesar, som nog gärna hade gömt sig bakom någon han också, bara hans stolthet tillåtit det.
Ingen visste svaret på det, så ingen svarade direkt.
- MEN TILL OCH MED SIRIUS KUNDE JU RÄDDA OSS FRÅN JÄTTESNIGLAR! fick Angelina fram mellan sina skrik, och Marielle höll med:
- PRECIS!
- Hur gjorde han, då!? undrade Andrion, halvt skrikandes, halvt panikartat.
- Han krympte dem, kom Marielle ihåg.
- Men krymp dem, då, muttrade Indy surt, och försökte desperat komma på ett sätt att lugna ner Angelina på.
Marielle och Travina såg på varandra.
- Jag vet inte hur man gör! utbrast de sedan, exakt samtidigt.
- Vad lär ni er egentligen i skolan!? undrade Cesar, som kände hur deras sista hopp lämnade dem – de skulle alla slemmas till döds av en jättesnigel.
- De skolkade den lektionen! halvskrek Angelina, som nu började lugna ner sig, i alla fall lite grann.
- Varför gjorde vi det!? undrade Travina chockerat, och låtsades som att bara tanken på att hon någonsin skulle kunna skolka var helt absurd och världsfrånvänd.
- För att det var en dokumentär om David Eddings på TV! skrek Angelina till svar, varför de diskuterar sånt här när de egentligen borde spöa sniglar vet jag inte, det är väl en sorts reaktion på paniken, antar jag.
- Jaha, var det den lektionen? undrade Marielle. Hur tusan skulle jag veta att jag skulle bli attackerad av en jättesnigel då!?
- Jag ska döda David Eddings! utbrast Travina.
- Men kan inte Angelina lära er den, då? föreslog Cesar.
- Nej, sa Angelina, som nu nästan slutat skrika helt och nöjde sig med att snyfta hejdlöst ju närmare snigeln slemmade dem. Jag kommer inte ihåg hur man gör, bara att jag kunde det!
Andrion suckade djupt.
- Vi kommer dö, förutspådde han dystert.
- JAG ÄR FÖR SNYGG FÖR ATT DÖ! skrek Marielle. CESAR, TA BORT DEN!
- Men… hurdå? undrade Cesar ställt.
- INTE VET JAG, VÄLT DEN OCH KASTA PÅ CAROLA ELLER NÅT! skrek halvgudinnan vidare.
Cesar såg på snigeln, som sakta, men säkert slemmade närmare dem, och sedan såg han bort mot det stället där scenen borde vara, även om det inte syntes på grund av det halvtaskiga ljuset.
- Du, det var inte en helt dum idé, sa han sedan, och titta uppfodrande på Andrion. Kom igen, Adde, hjälp till här!
Mörkeralven nickade mot honom för att visa att han förstått hans plan, och tog sedan ett språng upp i luften, och svävade några meter över dem. Cesar backade några steg, efter att ha försäkrat Marielle om att allt var lugnt, och sedan skrek han ”NU” till Andrion, och med gemensamma krafter sprang, respektive flög de rakt emot snigeln. Cesar hoppade upp mot den ninjaaktigt för att sparka till den riktigt hårt på skalet, samtidigt som Andrion flög in i den: som av ett under höll skalet, och snigeln föll över på sidan.
- Jag är bäst! konstaterade Cesar nöjt, och sedan hjälptes han och Andrion åt att lyfta upp snigeln och kasta den mot det stället där scenen borde varit.
- Crack! hördes när den slog i marken, och knäcktes.
Våra hjältar kunde inte se hur det såg ut när den spräcktes och dess äckliga inre spred sig över golvet – vilket kanske var lika bra – innan Carola använt en uppstädningsformel och den försvunnit. Sedan riktade hon åter en strålkastare på sig själv.
- Jaha, sa hon, inte lika sturskt den här gången. Det där gick ju… bättre än väntat.
- Varför underskattar alla oss? undrade Travina stött. Vi har räddat världen hur många gånger som helst, och sen tror folk att vi inte ens kan spöa deras mormödrar, typ.
- Folk är väl dumma i huvet, antog Marielle.
- Men lyckligtvis så var det ju inte snigeln det enda försvaret jag hade, skrattade Carola triumferande. Bered er på att möta min armé av dödsätare och främlingar!
- En armé av främlingar? upprepade Andrion. Vad ska det föreställa?
- Främlingslegionen, kanske? föreslog Angelina, och slog sig på knät: ingen skrattade åt skämtet förutom hon själv, och Indy tröttnade på att bära henne och släppte ner henne på marken.
- Frukta! uppmanade Carola dem. Annars jävlar!
Återigen släcktes ljuset där hon stod, och vad hon gjorde kunde ingen se, men när ljuset slogs på igen var saken ett faktum: scenen var full av folk iklädda svarta kåpor och masker, och de som hade normala kläder på sig var faktiskt totalt främlingar för MAT-gänget (och även deras pojkvänner).
- De är rätt många, konstaterade Marielle, om det var besviket eller oroat gick inte att avgöra.
- Ja, jo, nu när du säger det så, erkände Angelina.
- Vi borde dela på oss, sa Indy. Några borde spöa ondingar, och några borde leta upp Carola och utföra den sista ritualen på henne.
- Pax för att spöa ondingar! utbrast Marielle, som ansåg att hon förtjänade att göra så, eftersom hon utfört de andra tre ritualerna.
- Mäh! protesterade Travina, även om ingen lyssnade.
- Haha! utropade Marielle triumferande, och drog med sig Cesar och Andrion för att slåss mot Carolas armé.
- Då behöver vi bara lite gräddfil också, hintade Angelina, och såg på Indy.
Indy såg ut som att hans just kommit ihåg något väldigt viktigt, vilket han också hade.
- Visst fan, muttrade han, och Angelina stirrade chockerat på honom.
- No way! utbrast hon sedan. No fucking way att du glömde bort det!
- Jag kan ha råkat göra det, medgav Indy motvilligt.
- Säg att du skämtar! krävde Angelina. Man glömmer inte såna här saker! Födelsedagar, årsjubileum och när folk har namnsdag, sånt glömmer man, men man glömmer inte gräddfil!!!
- Två gånger, påminde Travina henne om.
- TVÅ GÅNGER dessutom, gick Angelina på. Och dessutom glömde du Alla hjärtans dag, vad är ditt problem!?
- Nu när du säger det börjar faktiskt undra, mumlade Indy för sig själv, medan Angelina fortsatte sin utskällning.
Till sist avbröt Travina dem.
- Okej, hrm, ni är jättegulliga när ni bråkar sådär, men jag tror jag har löst problemet, sa hon, och pekade under trappan som de gått ner för.
Angelina och Indy följde hennes finger, och fann sig stå stirrandes på flertalet backar, fulla med gräddfil. Snabbt (som vinden) skuttade Angelina fram dit, lyfte upp en, och konstaterade att det faktiskt var gräddfil i den. Indy flinade mot henne.
- Okej, Trams, let’s go, sa hon, och drog sig ur strålkastarljuset.
- Med mig, sköt Indy in, och följde efter.
- Varför det? undrade Angelina surt.
- Därför att ingen av er vet hur man utför ritualen, svarade han enkelt, och fick några sura blickar till svar.
- You’re so gonna get it for this, muttrade Angelina när de smög iväg för att leta upp Carola.

Marielle var i sitt rätta element, det vill säga ute bland folk och skapade kaos. Carola hade, dramatiskt och schlagerenligt, dragit igång ett antal stora fläktar som blåste stormvindar (eller nästan i alla fall) genom hela rummet, och halvgudinnan hade kommit på det ultimata sättet att utnyttja det hela. Med en enkel sväng på sitt trollspö hade hon trollat fram en stor hög med dunkuddar, som hon sedan använt en skära sönder-förbannelse på. Enligt fysikens, Newtons och Murphys lagar hade kuddarna såklart läckt dun och fjädrar över hela rummet, och Carolas kastvindar hade snabbt fångat upp dem, och därför virvlade det nu runt fjädrar i luften i hela rummet. Inte blev det bättre av att allt glitter som redan fanns där joinade dunet i sin vilda färd genom luften.
- Det saknas bara ballonger, sen har vi världens bästa barnkalas, sa Cesar, där han slogs mot diverse dödsätare och främlingar.
- Där sa du något! utbrast en överförtjust Marielle, och svängde på trollspöt ännu en gång, samtidigt som hon delade ut en pungspark till någon random onding.
Rummet fylldes nu av ballonger också, i alla möjliga färger och storlekar, till och med såna där formade som djur fanns det, och Marielle hade aldrig haft roligare. Dessutom verkade det som att Angelina hade hittat ljud- och ljusanläggningen också, för plötsligt drog Gyllene Tider: Faller ner på knä igång på högsta volym, och en stor discokula som av någon bisarr anledning hängde i taket, började snurra och lysa.
Det hela var väldigt gulligt, och väldigt absurt på samma gång.



Kapitel 63 – We will be pioneers, forevermore

Ja, ni vet var, ja, ni vet ungefär när:
Angelina hade blivit överlycklig när hon hittat ljudanläggningen, och utan att tveka hade hon matat in tre fyra CD-skivor, tryckt igång Shuffle Repeat-funktionen och sedan lämnat den åt sitt öde. Ungefär samtidigt hade någon roat sig med att dra igång den stora spegelbollen som hängde i taket, och hela rummet var som ett enda, stort kaosartat disco.
Indy och Travina var lite mer seriösa av sig, och försökte se igenom det kaos som uppstått för att ta reda på var Carola var. För säkerhets skull såg de till att ha stenkoll på Angelina, eftersom de kommit fram till att om Carola skulle sno henne ifrån dem, så skulle hon lätt kunna utföra ritualen och förgöra världen.

Marielle däremot delade ut pungsparkar till höger och vänster, medan Cesar och Andrion for runt bredvid henne, och spöade ner ondingar så synkat och med ett sånt team work att Andrion nästan funderade på att byta ut sin eviga sidekick Sindorion mot Cesar permanent. Men sen tänkte han att Sidde fått ta nog med skit senaste tiden, så det var nog bäst att åtminstone han var trogen.
- Det är alltid lika roligt att umgås med det här gänget, flämtade Cesar, när han gjorde ett judokast som han inte hade en aning om att han kunde och fick omkull en onding.
- Fantastiskt charmerande flickor, höll Andrion med, samtidigt som han utdelade en rak höger till en lite väl närgången person.
Utan att han egentligen menade det började han tänka på första gången han träffat dem, och insåg med ett nöjt flin att han faktiskt var den som känt dem längst av de närvarande. Och det var länge, insåg han, och de hade alla tre förändrats mycket på den tiden. Han med, erkände han, på den tiden hade han inte varit superhjälte, och Travina hade inte varit sexfixerad.
Ibland tog saker en väldigt udda vändning, helt enkelt, och det var då det slog honom att han inte borde vara här, mitt i slagfältet med Cesar. Han borde vara där Travina var, och hjälpa henne. Och då inte som superhjälte eller mörkeralvsstalker, utan som hennes pojkvän.
- Jag måste hitta Travina, mumlade han, och försvann iväg.

Travina var för tillfället upptagen med att leta efter en galen schlagerhäxa som sprang runt någonstans i kulisserna, men även hon hade egentligen tankarna på annat håll. Hon hade inte gillat den här grejen med att Angelina skulle dö hur ritualen än slutade, och det irriterade henne att hon inte kunde göra något åt det.
Hennes tankar vandrade iväg flera år bak i tiden, till de första gångerna som de hade träffats. Egentligen var det ironiskt att de hade förts samman av en strafftjänst som Snape hade gett dem, kanske borde de tacka honom för det någon gång? Fast ja, det var väl ödet som vanligt det med, påminde Travina sig om, när hon mindes att Humlesnurr så gott som tvingat på dem Marielles sällskap ett år senare. Han var egentligen inte klok, det hade hon konstaterat för flera år sen, men ibland så verkade det faktiskt som att han visste vad han gjorde.
Fast hon var inte säker på att Humlesnurr helt och hållet vetat vad han gjort när han fört samman de tre landsplågorna, eller ”skapat en vandrande naturkatastrof” som någon så fint uttryckt det en gång. Och att döma av vad som just nu utspelade sig i rummet runt omkring dem, så var det verkligen en naturkatastrof som skapats.
Hennes tankar avbröts abrupt när hon kände en arm runt sin hals, och hur någon pekade en trollstav mot hennes huvud. ”Skit också” svor hon för sig själv.

Indy tyckte mindre och mindre om det här uppdraget för var sekund som gick, och han hade sedan länge konstaterat att om han vetat vad han gav sig in på, hade han aldrig gått med på det. Visst, det hade haft några få fördelar, Angelina var en av dem, men han var den enda som faktiskt visste hur det här skulle sluta, och det var inte värt det.
Men snart, väldigt snart, skulle det vara över, och då skulle det verkligen vara över också. Kanske lite överdrivet mycket över, tänkte han irriterat för sig själv, men över. Och det kunde han behöva.
- Men släpp mig! hördes plötsligt Travinas röst. och när han fick syn på drasniern blev saker och ting ännu mer komplicerade: en av dödsätarna hade fått tag på henne, och använde nu sin trollstav för att hota henne med.
- Ja, visst, väste dödsätaren, om ni ger oss Angelina så.
- Är du dum i huvet, eller!? undrade Angelina upprört när hon såg vad som hänt, och Indy bestämde sig för att för säkerhets skull hålla fast henne - det fanns så mycket dumt hon kunde göra annars. Trams, du kan väl bara använda Viljan och Ordet?
- Jo, muttrade Travina, men jag har vissa problem med att koncentrera mig just nu!
- Gud, vilken värdelös förmåga, muttrade Angelina till svar.
- Ge mig Angelina, eller så dör drasniern, hotade dödsätaren, och tryckte sin trollstav närmare Travinas huvud.
Indy såg irriterat från den ena häxan till den andra. Hur han än gjorde skulle ju någon av dem dö, insåg han, så någon bytesaffär blev inte av. Att improvisera fram någon räddning för Travina skulle egentligen inte vara så mycket svårare än allt annat han gjort, nej, det han oroade sig mest var hur han skulle göra det utan att avslöja för Angelina att hon skulle dö.

Angelina hade känt på sig att de andra visste något som inte hon visste. När hon vaknade upp, efter att ha varit avsvimmad i bara någon minut, var hela stämningen i gruppen förändrad, och hon kunde inte förstå varför. Men hon anade att det hade med henne att göra, för blickarna hon fått efter det var hon minst sagt ovan vid. Hon hade nog inte noterat dem om det inte var för att hon kände igen dem: Indy såg så på henne ibland, efter de mystiska mobilsamtalen som han ägnade sig åt.
- Okej, okej, okej, sa hon, för att lugna den galna dödsätare som dykt upp och hotat Travina. Ta det lite lugnt, va? Vi byter, ta mig istället.
- Nej! utropade Indy och Travina i min på varandra, och Angelina såg förvirrat från den ena till den andra.
- Va? undrade hon.
- Vem vet vad de tänker göra med dig? improviserade Travina fram, så tydligt att till och med Angelina såg det.
- Indyyy? frågade hon, och vände sig mot honom, men han bara skakade på huvudet.
- Nej, sa han kort.
Hon undrade vad allt det där handlade om, ärligt talat, och hur länge de tänkte hålla det hemligt för henne. Och dessutom, sa en sur röst inom henne, skulle hon allt bra gärna vilja veta varför hon inte fick veta någonting.

Marielle var så inne i att spöa bad guys att hon först inte märkte att Andrion försvunnit, och när hon väl gjort det tog det ett tag innan hon lyckades lokalisera honom. Till sist gjorde hon det, och fick lite av en chock: han hade dragit sig tillbaka till skuggorna, för att se på när en dödsätare hotade Travina till livet. Tyvärr var Marielle alldeles för långt bort för att höra vad som sades, men Angelina verkade inte riktigt glad, så mycket förstod hon.
I sista stund dök Andrion ut ur skuggorna och fällde dödsätaren till marken med ett enda hårt slag i nacken. Travina sken glatt upp, och de två kysste varandra innan de återvände till sitt uppdrag. Marielle kunde inte låta bli att känna ett styng av avundsjuka. Travina och Andrion hade känt varandra sen alltid, kändes det som, och de kände varandra bättre än de flesta. Det hade varit samma sak med Sindorion och Angelina, så fort de träffade varandra så kändes det bara rätt, de funkade. Hon hade aldrig upplevt det på det sättet, alla killar hon varit ihop med hade antingen varit hopplösa töntar, eller bara allmänna idioter.
Tills nu, då, påmindes hon, när Cesar dök upp från ingenstans och slog ner en bad guy som dykt upp bakom henne. Cesar och hon passade ihop, det var ett faktum vid det här laget, och hon trodde seriöst att det kunde fungera mellan dem. Vissa saker gick man bara inte igenom utan att hålla ihop, så var det bara.
- Ät skit, din, började hon sedan svära, lyckligt för ”en” gångs skull, och levererade några fler ninjasparkar i skrevet på ondingarna som dök upp.

Cesar kunde inte riktigt hitta ord för att beskriva hur han kände för Marielle. Han hade inte lärt känna någon i gänget särskilt bra, möjligen med undantag mörkeralverna som envisats med att komma till honom med sina kärleksproblem, men han visste ändå att det var henne han tyckte om mest. Och nu, när hon drog igång en av sina berömda svordomsramsor kunde han inte låta bli att le.
- Du är alltid lika charmig, flinade han mot henne, precis innan de ställde sig rygg mot rygg för att kunna slåss och skydda varandra samtidigt.
- Äh, håll käften, svarade hon, lika ”kärleksfullt” som alltid.

Carola började nu känna sig seriöst orolig, något som hon inte alls räknat med. Var det inte den här planen som skulle vara oslagbar, fullkomligt idiotsäker? Men det var sant, gjorde man något idiotsäkert så kunde man ge sig fan på att någon skulle komma dragandes med en bättre idiot.
Därför tänkte hon frenetiskt för att komma på ett sätt att ta hem det är trots att hon låg i underläge. Enda sättet, insåg hon plötsligt, var om hon kunde dra ner motståndarna till sin nivå, istället för att försöka ta sig upp till deras.
Med en beslutsam min och en liknande gest slet hon upp gräddfilspaketet som hon höll i handen och tömde ut innehållet över sig själv. Lite, väldigt lite, kände hon sympati för Angelina som tvingats stå ut med det där flera gånger innan, men hon skakade snabbt av sig den – sympati var för töntar.
När så gruppen dök upp runt en låda och hittade henne, stod hon redan med ett trollspö riktat mot dem.
- Välkomna tillbaka, flinade hon, jag har ett litet förslag på hur vi ska lösa det här.
- Jag med, sa Indy, och sträckte sig efter sin piska.
- Utan våld, dr Jones, fortsatte Carola, och vände sig mot Travina. Genom duell, nästan. Vi ställer Angelina i mitten, räknar ner från tre, och sen kastar vi båda våra besvärjelser: den som når fram först, vinner.
Travina stirrade på henne.
- Varför vara så omständlig när vi kan spöa skiten ur dig direkt? undrade hon.
- För att vi har en viss policy som good guys, sa Andrion, och om allt kan avgörs rättvist måste vi acceptera.
Travina svor till.
- Okej, gav hon sedan med sig. Angelina?
Halvalven nickade.
- But you know something I noticed about fishing? citerade hon sedan National Treasure. It never worked out so well for the bait.
Utan att hon ens visste hur rätt hon hade, drog Indy henne intill sig och kysste henne. Hon såg förvånat på honom när han höll kvar henne lite längre än vanligt, men frågade inget, utan ställde sig bara mellan Travina och Carola.
- Redo? undrade Andrion samtidigt som Angelina hällde ut fem deciliter gräddfil i sitt hår.
- Nej, vänta, sa Travina. Vad heter min trollformel?
- Invertius Ickulius, svarade Indy tyst.
- Okej, sa Andrion. Tre… två… ETT!
Redan när Andrion sa ”två” skrek Travina och Carola namnet på sina formler i mun på varandra – Carola tjuvstartade för att hon är bad guy, och Trams för att hon konstant fuskar – och pekade med sina spön på Angelina. En lila och en blå stråle sköt ut från dem, och de träffade Angelinas båda armar exakt samtidigt.
Sen blev allt svart.



Kapitel 64 – Allt har en naturlig förklaring

På en högre plats:
- Var är vi?
Rösten var mer än välkänd för er som läst såhär långt: Marielle, och den som svarade henne var minst lika lätt att identifiera:
- Nånstans där det är jävligt vitt, mumlade Angelina till svar.
Hon hade en poäng faktiskt, för vitt var verkligen det enda som var där. Ett stort, vitt ingenting som sträckte ut sig så långt man kunde se, om man ens kunde se någonting, för våra kära vänner kunde det lika gärna röra sig om ett utrymme lika stort som de själva, det var fullkomligt omöjligt att få någon uppfattning om avstånd där.
- Vart tog allt vägen? undrade Travina, när hon insåg att förutom vårt kära MAT-gäng var det bara deras pojkvänner där: dödsätarna, främlingarna och Carola hade försvunnit.
- Åh fan, är ni båda här? undrade Indy när han fick syn på Andrion och Travina.
- Jag vet, sa drasniern, som förstod vad han menade. Det här stället ger en inte mycket utrymme till att vara ifred…
Då plötsligt syntes något som rörde sig längre… ja, längre vart? Det var inte i närheten av dem, så mycket förstod de i alla fall, och efter ett tag, hur länge var omöjligt att avgöra, dök tre personer upp bredvid dem. Tre ganska kända personer, och fullkomligt random: en man i vit kåpa som inte kunde vara någon annan än Jesus, och som vi läser känner igen som snubben i prologen; någon som först såg ut som Michael Jackson, men som vid närmare efterblick faktiskt var Hugh Jackman (vill bara påpeka att jag INTE tycker att de liknar varandra, H är snygg, M är ful!); och sist men inte minst Clint Eastwood. Vårt glada gäng, som apropå ingenting fortfarande låg i en hög på ”golvet”, stirrade på dem.
- Herregud, sa Travina.
- Han finns inte, svarade Angelina automatiskt.
- Klart han gör, sa Clintan, och lät precis som den ojämförlige rösten som dykt upp med jämna mellanrum.
- Hur vet du det? undrade Marielle, som faktiskt inte förstod varför hon stod och pratade religion med Clint Eastwood.
- För att han står framför dig, sa Hugh Jackman med ett flin, och lät – inte helt förvånande – precis som den Darth Vader-mörka rösten.
Tre mycket förvirrade tjejer såg på männen framför dem, ungefär samtidigt som Andrion och Cesar sa ”VA!?” i mun på varandra. Den enda som inte verkade särskilt förvånad var faktiskt Indy, och det i sig var nog inte särskilt förvånande.
- Vem av er…? började Travina, men avslutade inte meningen.
- Jag, sa Clintan, som förstod vad hon menat.
- Så Clint Eastwood är Gud…? undrade Angelina försiktigt, och visste inte riktigt vad hon skulle tycka.
- Nej, nej, nej, sa Hugh Jackman. Han är inte cool nog att vara Clintan, han bara gillar att se ut så.
- Tyst med dig, Wolverine, flinade Clintan. Jag kan se ut som vem jag vill faktiskt, fortsatte han, och ändrade plötsligt utseende så att han såg ut precis som Angelina – men med blått hår.
- Jag har alltid undrat, mumlade Angelina för sig själv, samtidigt som ”Gud” ändrade tillbaka till Clintans utseende.
- Kan ni inte gå rakt på sak och sluta låta dem gissa sig fram? undrade Indy. Det här kommer ta år annars.
- Ska du säga! utbrast MAT-gänget i kör.
- Okej, sa den kåpklädde Jesus-wannaben. Kanske dags att presentera sig, och så.
- Oh ja, flinade Clint Eastwood. Vi har inga namn egentligen, men av de som jag fått så gillar jag Jehova bäst, det låter ganska coolt.
- Tönt, dissade Hugh Jackman honom. Ni kan kalla mig Lucifer i alla fall, la han till och pekade sedan på den kåpklädde. Och där har vi Messias, han hör egentligen inte till gruppen.
- Jag föredrar Jesus, mumlade Messias-Jesus bittert.
- Vi vet, sa Jehova så vänligt han kunde, och klappade Jesus på huvudet.
Marielle, Angelina och Travina såg på varandra med mycket skeptiska blickar.
- Nää, sa Marielle. Ni finns ju inte.
- Exakt, höll Angelina med. Jag menar… vi har ju liksom… sagt det i flera år.
- Jag hatar det där jäkla ödet, muttrade Travina.
- Okej, avbröt Cesar. Jag vill ha en förklaring här. Vad fan gör vi här, och vad har ni med det här att göra? VAD ÄR DET SOM HÄNDER!?
Marielle gav Cesar en lugnade kyss, och vände sig sedan mot de tre nyanlända.
- Ja? sa hon sedan uppfodrande.
- Det är väl bäst att ni tar det från början, sa Jesus, och slog sig ner på ”marken” med de andra två.
- Jag orkar inte ta den här grejen med begynnelsen och skapelsen och grejer, började Lucifer, mest för att den är skittråkig, och ingen bryr sig.
- Han är bara avundsjuk för att jag fixade allt roligt, sköt Jehova in med ett flin.
- Eller hur, va? fortsatte Lucifer. Hur som helst så styrs allting av två personer, det vill säga vi.
- Ja, styr är väl egentligen inte rätt ord, invände Jehova. Man skulle kunna säga att världen är vår spelplan, och vi är två spelare som helt enkelt försöker slå ut varandra.
- När folk dör, får jag poäng, flinade Lucifer skadeglatt.
- Och när folk lever får jag poäng, om man ska förenkla det hela, fortsatte Jehova. Och sen har vi massa andra gudar och profeter och sånt där skoj som folk vill ha som hjälper oss att utföra alla de här grejerna som är en del av spelet: naturkatastrofer, fanatiker, ja, ni vet sånt där.
- Men som sagt, det är komplicerat, fortsatte han, om jag gör något bra för en människa som ger mig poäng kan det slutar med att något dåligt händer flera andra personer så att Lusse får massa poäng, och om han gör något dumt som dödar folk så kan det leda till att någon annan vaknar upp och börjar göra bra saker. Så det handlar mycket om strategi och grejer, inget ni behöver bry er om.
MAT-gänget nickade.
- Det förklarar inte vad han gör här, påpekade Andrion, och nickade mot Jesus.
- Nä, han är liten bugg i systemet, skulle man kunna säga, muttrade Lucifer, men återigen tog Jehova över berättandet:
- Alla mindre ”gudar” och profeter och sånt ska egentligen inte känna till det här spelet, utan de ska tro att det är precis som deras lära säger, de flesta har visserligen räknat ut att om en människa inte tror på dem, så kan de inte göra något mot dem, men vad de inte vet är att de högsta gudarna i varje kultur är…
- …vi, flinade Lucifer nöjt. Tyvärr råkade lilla Messias här komma på oss en dag, när vi var lite trötta och blandade ihop honom och Mohammed.
- En liten miss, bara, erkände Jehova. Så för att han inte skulle gå och skvallra för alla så lät vi honom delta lite mer i det hela, men det är också komplicerat så det behöver ni inte bry er om.
- Men, det finns vissa människor som genomskådar det här systemet, som är vanliga människor, en av dem är den som ni känner mer som Lord Voldemort.
- That son of a bitch, muttrade Lucifer. Sen fick han någon skum idé om att han skulle ta över min plats som spelare, eftersom man bara kan spela två i taget, och det är där ni kommer in.
- Precis, tog Jehova över. Vi vet inte riktigt hur han har tänkt egentligen, men på något vis var tanken att om er rektor dog skulle antagligen någon vara desperat nog för att återuppliva honom, precis som ni gjorde. Denna persons IQ skulle då försvinna bit för bit, tills…
- Ja, vi kan det där, avbröt Travina. Och när den försvinner dör personen, blabla, på vilket sätt skulle det göra honom till den andra spelaren!?
- Genom att ta all den personens IQ genom någon skum gräddfilsritual, såklart, sa Jesus, som inte sagt något på ett tag.
- Men hur? ville Travina veta, mer specifikt.
- Skulle du förstå om jag sa att kontravibrationerna som uppstår när en person dör på grund av IQ-brist kan omvandlas till ett speciellt sorts infrarött ljus som, om det omdirigeras till rätt hastighet och våglängd, kan användas för att skapa en portal till platsen vi just befinner oss på, och där användas för att kristallisera ickejoniserade atomer och på så sätt utplåna den närvarande kraft som är mest lik den som man själv utstrålar? undrade Lucifer med ett flin.
- Nä, inte precis, erkände Travina, smått surt.
- Jag trodde väl det…
- Hur som helst så insåg vi det här när det fortfarande fanns tid kvar att stoppa det, så vi skickade efter den enda person som vi visste skulle klara av det, fortsatte Jehova, och nickade mot Indy. Indiana Jones.
Allas blickar vändes mot Indy, som gjorde sitt allra bästa för att se oberörd ut.
- Är Gud din chef!? utbrast Angelina, som inte visste vad hon skulle tro.
- Chef och chef, muttrade Indy. Det är inte som att jag har något val, precis…
- Jaså? undrade Angelina.
- Det är det här med odödligheten, förklarade Lucifer. Man kan bli odödlig på två sätt, antingen genom mig, eller genom... här tog han en paus och flinade till: Clint, här. Blir man det genom mig, får jag poäng, men det krävs en del komplicerade saker där med.
- Men blir man det genom Jehova, förklarade Indy som la sig i berättandet, så får han minuspoäng. Så för att kompensera för de poängen och för att han inte skulle göra livet som odödlig allt för jävligt för mig, slöt vi en pakt som går ut på att så fort deras lilla lek håller på att gå över styr, så måste jag fixa till det, som nu.
- Ägd! utbrast Marielle, även om hon inte visste om hon menade Gud eller Indy.
- Så det är därför du hjälpte oss, konstaterade Travina.
- Nåt åt det hållet, blev Indys svar.
Lucifer flinade.
- Ni har ju inte hört det bästa än, hävdade han. Man får bara evig ungdom om man blir odödlig genom mig, och det är ju ganska poänglöst att vara odödlig om man ser ut som ett lik efter tvåhundra år, vilket Indy såklart kom fram till. Men, fortsatte Lucifer, och kvävde ett skratt, han lyckades sno till sig det också - vilket ger mig ännu mer poäng - genom att påpeka att om han sprang runt och var halvdöd om några hundra år, så skulle han inte kunna göra något som vi bad honom om i alla fall, vilket i stort sett bara skulle ge Jehova minuspoäng.
Angelina och Marielle, som hade bisarr humor, började garva.
- Ja, shit, sa Lucifer, fortfarande skadeglatt. Du var sur i flera år.
- Jag är fortfarande sur, hävdade Jehova.
- Du har rätt, det var faktiskt kul, sa Angelina, och slutade skratta.
- Jepp, sa Jesus. Det var väl typ allt, eller hur?
- Nä, sa Travina, som kommit på en sak. Det förklarar fortfarande inte det där med Ana-Lucias mobil, och grejer.
- Eller vad Carola hade med saken att göra! sköt Andrion in.
- Jag visste att jag glömt något, sa Jehova. Mobilen var i och för sig inget viktigt, det vara bara Voldemort som ringde henne hela dagarna för att se till så att ni inte hittat henne. Det är ingen konst att fixa konstiga mobiler telefoner, menar jag, la han till, med ett flin mot Indy.
- Fast Carola var faktiskt lite roligare, vi hade inte en aning om att hon hade någon mer funktion än att ha den sista delen av IQn, flinade Lucifer. Men uppenbarligen fick hon storhetsvansinne av att han Angelinas krafter och grejer…
- Vad oväntat, sa Marielle och Travina i mun på varandra.
- …och bestämde sig för att ta över Voldemorts plan och ta platsen som den sista spelaren själv. Synd bara att hon är en idiot, annars hade det kanske fungerat.
- Kanske, höll Jesus med om.
Sedan tystnade gruppen, de gudomliga personerna för att de hade berättat klart, och de andra för att de helt enkelt var tvungna att försöka smälta allt som de fått reda på. Till sist bröt Cesar tystnaden.
- Så kan vi… åka hem nu? frågade han.
- Nästan, sa Lucifer, och hans ansikte sprack upp i ett riktigt, riktigt elakt flin.
- Nej, du kan inte vara allvarlig! sa Jesus upprört. Seriöst, du kan ju inte…
- Klart jag kan, som sagt: det är en del av min charmerande personlighet.
- Jag tänker inte titta, hävdade Jesus surt, reste sig upp och gick därifrån.
Alla utom Angelina hade vid det här laget börjat ana vad det handlade om.
- Va? undrade hon.
- Naaaw, har ni inte berättat än? retades Lucifer. Då får väl jag göra det, då.
Indy la snabbt armarna om Angelina.
- Du kommer dö, Angelina. Kul, va?
Angelina stirrade på honom. Sedan vände hon sig om och stirrade på Indy, som om hon just insett något väldigt viktigt, och sedan på resten av gruppen.
- Jag kommer… vad? sa hon sedan, och skakade sig loss från Indy.
- Dö, upprepade Lucifer.
- …jag trodde inte det var möjligt att dö utanför min egen värld, sa Angelina efter att ha tagit några djupa andetag.
- Jorå, sa Lucifer. Det går, men det är lite krångligt.
Angelina vände sig om för att stirra på Indy igen, sen slog hon till honom.
- Varför har du inte sagt något!?
- Vad skulle jag säga, då? undrade han.
- Äh, sluta bråka nu, flinade Lucifer. Ni kommer ju inte ses nåt mer snart, så ni får göra det bästa av det, hehe…
- Vi hade en deal, påpekade Indy.
- Faktiskt, sa Jehova, som varit tyst ett tag.
- Varför berättar inte du om den, då? undrade Lucifer med ett flin.
- Vad för deal? undrade Angelina med en farlig röst.
- Den går väl i stort sett ut på att du slipper dö, sa han, om jag gör det istället.
Angelina såg ut som att hon ville slå ihjäl någon, ironiskt nog, och inte visste hon vad hon skulle säga istället.
- Varför måste någon dö över huvud taget!? undrade Marielle.
- Därför att jag får minuspoäng, annars, förklarade Lucifer. Dessutom är det roligt, och så hade Voldemort någon sån… reservplan som skulle fixa det. Har jag för mig.
- Räcker det inte med att Sidde dog!? utbrast Travina.
- Vem? frågade Jehova och Lucifer i mun på varandra.
- Sindorion, förtydligade Andrion.
- Dog han? kom det från Hugh Jackman-wannaben.
- Japp, sa Marielle. Men vi återupplivade honom efter typ en kvart eller nåt.
Jehova började plötsligt flina väldigt mycket.
- Fattar du vad det innebär? undrade han.
- Nej! utbrast Lucifer argt. No way, då vinner du ju den här omgången med typ tre poäng, eller nåt!
- Nej, mycket mer, invände Jehova. Angelina behöver ju inte dö längre, fattar du hur mycket poäng jag får för det.
Det var en mycket arg förlorare som upprört började häva ur sig en rad förolämpningar, mycket värre än något Marielle dittills åstadkommit (men hon blev inspirerade och lyckades slå den ramsan några veckor senare när hon pratade med Snape). Angelina föll lyckligt i Indys armar igen, och han mumlade något i stil med ”att dö är verkligen det enda han är riktigt bra på”.
- Okej, sa Cesar efter ett tag. Får vi åka hem nu, då?
- Visst, muttrade Lucifer surt, och slutade svära. Men det är nog bäst att ni glömmer bort allt som sas här, sånt ska inte såna som ni känna till.
- Du är bara sur för att du---
- Käften, sa han, och höjde handen. Och försvinn.
Och vår kära samling huvudpersoner kände plötsligt hur de föll bakåt, för att världen återigen skulle bli helt svart igen.



Kapitel 65 – Några fördelar i en värld av nackdelar

Någonstans, någon tid:
När Angelina vaknade hade hon inte en aning om var hon befann sig. I en säng, uppenbarligen, men var den stod var ett mysterium. Och vilken dag var det? Det kändes som om hon vaknat efter en lång fylledröm, fast utan baksmälla, och det tog ett tag innan hon kom ihåg vad drömmen handlade om.
Den hade ju varit sjuk, insåg hon, Humlesnurrs som återuppväcktes genom pangande, Trams och Adde som blev ihop igen, och… och hon och Indiana Jones. Ja, sjukt var ordet. Men samtidigt hade det känts så verkligen, hon var nästan förvånad över att vakna ensam, nu när hon tänkte på det.
Besviket öppnade hon sakta ögonen, och fick syn på sin mobil på nattduksbordet bredvid sängen. Bra, då kunde hon kanske få reda på vilken dag det var, åtminstone. ”28 dec, 13.37” upplyste mobilen henne om, och hon tyckte det var aningen ironiskt att klockan skulle vara 1337 just då. Men det var i alla fall ett bevis, om hennes dröm varit sann skulle det ha varit 15 februari nu, och dessutom skulle hon befinna sig i Sverige.
Angelina suckade djupt, och rullade åt sidan för att deppa över att den fantastiska drömmen tagit slut. Då insåg hon att hon inte var ensam i sängen, det var definitivt någon annan där, och denne någon kändes väldigt bekant.
- Tjockis, muttrade Indy när hon knuffade lite mer på honom tills han vaknade.
- Du är tjock, sa Angelina. Och du har en hel del att förklara också.
Indy suckade och kysste henne.
- Ja, jag är ju verkligen känd för att berättade så himla mycket för folk, flinade han.
- Bah, sa Angelina surt, och knuffade bort honom.
Hon sträckte sig efter sin mobil igen, letade fram ett nummer och ringde det.
- Yo, är det Hogsmeades magiska pizzeria? Bra, kan jag få två MAT-gänget Special levererad till Flummrik den Flummiges rum? Med extra cola? Bra, hejrå.
- MAT-gänget special? undrade Indy.
- Vi beställer där så ofta och ska ha så mycket konstigt på våra pizzor att de skapade MAT-gänget Special för enkelhetens skull, förklarade Angelina, och började sedan läsa igenom sina SMS som hon fått under natten. SKIT, utbrast hon sedan, jag ska vara hos Humlesnurr om tio minuter!
Och med dem orden rullade hon ur sängen, ryckte åt sig jeans och ett linne, och klädde på sig i samma rörelse som hon lämnade sovsalen.

Humlesnurrs kontor, 13.47:
Angelina kom dit exakt i rätt tid, och till hennes förvåning hade stenstatyn redan hoppat åt sidan. Fett nöjd med att inte behöva gissa något lösenord sprang hon upp för trapporna, tätt följd av Travina, men det märkte hon inte förrän hon kommit upp.
- Såå, ni kom i tid alla tre, sa Humlesnurr, och gjorde en gest för att tala om att de kunde slå sig ner på tre stolar som stod på golvet.
- Vi är väl alltid i tid? flinade Marielle till svar.
- Ja, herregud, sa Travina.
- Han finns inte, flinade Angelina.
- Vem? undrade Marielle.
- Gud, sa Travina och Angelina i kör.
Humlesnurr log finurligt mot dem.
- Jag hörde om ert lilla äventyr, sa han sedan. Ni lyckas då alltid dras in i de mest konstiga saker.
- Det är inte vårt fel, hävdade Travina. Det bara blir så.
- Precis! höll de andra tjejerna med om.
- Det är ingenting som jag skulle våga slå vad om hur den diskussionen skulle sluta, sa Humlesnurr humlesnurrigt. Men jag hade mest tänkt se till så att ni inte dött, vi har ju ändå ett visst ansvar för våra elever, även de med udda hobbys…
- Äh, sa Angelina.
- Hur som helst så ska ni nog inte fundera så mycket på det där med att tiden har startats om och grejer, det är nog lite för komplicerat, fortsatte Humlesnurr.
- Det där med komplicerat låter bekant, sa Travina och såg ut som att hon försökte minnas något.
- Jag vet, sa Angelina. Men vad fan har jag hört det förut?
- Ni är fulla som vanligt, dissade Marielle dem.
Humlesnurr log finurligt ännu en gång, och nickade sedan mot utgången.
- Ni kan gå, sa han, och inte för att jag vill lägga mig i ert privatliv eller så, men ni kommer vara ganska ostörda i era uppehållsrum åtminstone en vecka eller så framöver.
- Iew, sa Marielle.
- Och just det, innan jag glömmer det, sa den humlesnurriga rektorn. Clintan hälsar!
MAT-gänget gav honom en mystisk blick, och sedan gick de ner för trappan.
- Har vi träffat Clintan? frågade Travina.
- Jag vet inte, jag har inget minne av det, sa Angelina. Fast det känns bekant, och dessutom trodde jag att allt var en dröm när jag vaknade imorse, så ni ska nog inte lita på mig.
- Mhmm, höll Marielle med. Det sista jag minns är att Carola sa ”attans, jag ska nog gå och vinna schlager-SM bara för att hämnas!”, och sen bara var jag här, typ.
- Jag är inte den enda som känner mig ganska lurad, va? undrade Travina.
- Nä, sa Marielle och Angelina i kör.
Travina skakade på huvudet.
- Jag vill ha pizza, konstaterade hon.
- Tur att du har mig då, sa Angelina glatt. Det borde levereras två MAT-gänget Special om några minuter.
- Två? undrade Marielle, och ändrade glatt riktning till Flummrik den Flummiges rum, eftersom det var där de alltid åt pizza.
- Vad är poängen med pojkvänner om de svälter ihjäl? frågade Angelina retoriskt.

Flummrik den Flummiges rum, 14.59:
När MAT-gänget återvände till sitt favoritrum hade deras pizzor redan anlänt, och dessutom, svinaktigt nog, blivit öppnade av deras pojkvänner.
- Mäh! utbrast Angelina argt.
- Ni har verkligen konstig smak, konstaterade Cesar, och räckte fram en av pizzorna till Marielle. Glasspizza?
- Det är gott, mumlade hon till svar, men tog emot pizzan.
- Kycklingpizzan antar jag är din? flinade Andrion, när Travina slängde sig på honom.
Angelina verkade ha svårt att bestämma sig för om hon ville ha Indy eller pizzan mest, men valde pizzan, och slängde sig på den.
- Måste du vara så vegetarisk? undrade Indy tjurigt.
- Ja, svarade Angelina, och vräkte glatt i sig massvis med vego-pizza. Och om du älskar mig, så blir du också det!
- Det kan diskuteras, svarade han.
Angelina lät bli att svara, utan koncentrerade sig på sin pizza istället, precis som alla andra i rummet. Det som gjorde MAT-gänget förvånade var att precis när de nästan ätit upp sina pizzor, just då, som på en given signal, tyckte både Indy och Andrion att det var ett fantastiskt bra tillfälle att helt enkelt dra därifrån.
- Men jag vill äta upp min pizza! klagade Angelina.
- Jag med! försökte Travina.
- Trams, om du kommer med nu kan du från äta resten av pizzan från mig, erbjöd Andrion sig, och Travina verkade vara nöjd med svaret, eftersom hon tog upp pizzakartongen och gick iväg med den och Adde.
- Det gäller inte dig, sa Indy till Angelina, eftersom hon gett honom en mycket antydande blick, istället lyfte han helt enkelt upp henne, och bar ut henne från rummet.
- Varför är det så viktigt för dig att de får vara ostörda? undrade Angelina tjurigt.
- Vi kan väl säga att jag är skyldig honom det, muttrade Indy.

- Vad var det där om? frågade Marielle.
- De var skyldiga mig det, eller nåt åt det hållet, svarade Cesar enkelt, och kysste henne, mer än en gång.
- Jaså? mumlade Marielle, mellan kyssarna/hånglet.
- Kommer du ihåg att jag sa att jag skulle ge dig något eftersom jag missade Alla hjärtans dag? frågade Cesar.
- Mhmm, sa Marielle, nu betydligt mer intresserad.
- Titta i soffan, föreslog Cesar.
Marielle slängde sig ner i soffan för att ta reda på vad det var, och när hon såg det, gav hon ifrån sig ett högt skrik. Av glädje.
- JORDAN PÅ DVD-BOX! tjöt hon och slängde sig om halsen på Cesar.
- Jag visste att man kunde slå den där jäkla hästen, mumlade Cesar för sig själv…

Travina och Angelinas sovsal, 15.15:
- Blunda, bad Indy, när han och Angelina till sist hade kommit tillbaka till sovsalen.
- Varför? undrade Angelina, men gjorde i alla fall som han sa, eftersom hon lärt sig att det inte lönade sig att säga emot honom vid det här laget.
- Därför, blev det enkla svaret.
När hon öppnade ögonen igen hade hon ett halsband på sig, som hon, av någon internhumoristisk anledning, antog var arabiskt.
- Jaså? sa hon, leendes.
- Jag sa ju att du skulle få nåt bättre, svarade han. Dessutom trodde jag det skulle passa dig, det är nåt med din hårfärg.
- Gulligt.
- I know.
Tio sekunder senare hade de på något mystiskt vis landat i Angelinas säng…

Ravenclaws uppehållsrum, 15.16:
- Där ser du, sa Andrion, det slutade lyckligt för alla.
- Mmm… medgav Travina motvilligt.
- Jag tror att du skulle må bra av att bli lite mer optimistisk, faktiskt.
- Jag är född pessimist, svarade Travina. Jag ser det mer som att de bra sakerna är fördelar i en värld av nackdelar.
- Och vad är jag, då? undrade mörkeralven med ett flin.
- Du är en stor fördel.
Awwww…

Gryffindors uppehållsrum, 18.39:
I Gryffindortornet låg Marielle och Cesar tillsammans i Marielles säng, med oanständigt lite kläder på sig.
- Älskar du mig? frågade Marielle, där hon låg mot Cesars bröstkorg.
- Klart jag gör, sa han, och drog lite i hennes hår.
- Skulle du göra vad som helst för mig? undrade hon, rullade av honom, och satte sig upp.
- Har inte jag bevisat det? replikerade han, och drog ner henne och gav henne en kyss.
- Jo, men om jag kom på något annat du skulle kunna göra, tänkte jag, sa Marielle och log oskyldigt.
- Ja, det skulle jag väl göra, sa han.
Marielle log igen, inte lika oskyldigt, och la sig på honom, med sitt ansikte bara några centimeter från hans.
- Skulle du kunna färga håret grönt?



Epilog/Extranummer


Publiken: *Ridån går ner, och de applåderar tills Angelina kommer in på scen igen*

Angelina: Ja, tja, nu var det ju egentligen tänkt att allt skulle vara slut här, men eftersom ni har varit en sån fantastisk publik, så finns det faktiskt ett extranummer inplanerat, som jag ska presentera eftersom jag är snyggast…

Marielle & Travina: *Studsar in från bakom kulisserna och tacklar omkull Angelina*

Marielle: Käften, Angel, du vet ju inte vad du pratar om. Till att börja med vill vi tacka alla som läst, kommenterat, eller på annat sätt gjort den här berättelsen möjlig.

Travina: Och sen vill vi passa på att säga att om ni garvat åt alla interna skämt, och gjort dem till era egna, så har ni precis lika sjuk humor som författaren, och det är egentligen en bedrift i sig.

Angelina: *Reser sig från marken* Jag vill också be alla att titta bort nu, eftersom ett ganska otrevligt mord kommer ske på vissa…

Daf: *Kommer in från kulisserna, med Andrion, Indy och Cesar i släptåg* Nej, men nu får ni ge er, är det enda ni gillar att mörda varandra?

MAT-gänget: Vad gör du här!?

Andrion: Sorry, vi försökte hålla kvar henne i kulisserna, men hon är läskigt stark!

Daf: Jag tar över här, fattar ni väl, ni är ju varken kloka eller organiserade någon av er. *Vänder sig mot publiken* Så, vad våra inkompetenta favorithjältinnor försöker säga är tack för att ni läste, utgången är i övre högra hörnet, och nu kommer extranumret.

Indy: Varför får jag känslan av att den berättelsen blivit väldigt mycket kortare om hon skrivit den?

Daf: För att jag är bäst, helt enkelt. Ska vi dra igång musiken nu, eller?

Travina: Nej, för du glömde massa saker, ditt pucko! För det första ska jag hälsa från författaren att anledningen till att hon valt att ha en sång som slutnummer, är för att hon insett, efter att ha sett sin högstadieskolas soaré två år i rad, att det är enda sättet att avsluta en bra saga på.

Marielle: Och så vill vi tillägga att låtvalet är helt och hållet hennes, och är snott från soarén som hon var med i.

Angelina: Fast egentligen så passar det ju ganska bra, eftersom det verkar vara det enda som alla karaktärer har gemensamt, utom möjligtvis Sindorion, som… *Angelina blir som vanligt tystad av Indy.*

Daf: Ridå upp, snälla! *Ridån glider åt sidan igen, och visar hur alla karaktärer som varit med i berättelsen hittills står på scenen, med The Black Pearls besättning med trummor och gitarrer (Jack på trummorna XD). MAT-gänget med pojkvänner håller plötsligt mikrofoner i händerna, och ett trumsolo drar igång, tätt följt av elgitarren*

Marielle: *Sjungandes* Är inte särskilt bra på fotboll

Angelina: Har aldrig hoppat över häck och vattengrav

Travina: Har inte den fysiken, i praktiken är jag ganska svag

Cesar: Är inget vidare på kortspel

Indy: Jag tycker inte om när hästar springer

Andrion: Det kostar allt för mycket, i mitt tycke

MAT-gänget: Vem bryr sig vem som vinner?

Pojkvännerna: Men det finns saker jag gör ingen annan man, skulle ha kraft att orka med

MAT-gänget: Finter och trix ingen annan kan, kom hem till mig så får du se

Alla: Jag är en jävel på kärlek

Alla killar: Jag är en jävel på att kyssa flickorna

Alla: Jag är en jävel på kärlek

Alla tjejer: Och det finns ingen som kan slå mig på fingrarna där

Mellanspel i musiken, vissel och kören som sjunger ”uuuhhh”

Daf: *Går fram till Vladimir von Trattsone och hånglar upp honom, medan MAT-gänget stirrar på henne*

Angelina: Iuck, när hände det där?!

Daf: Kapitel 11 någon gång, det var så jävla segt så jag behövde nåt att göra…

MAT-gänget: *Ger varandra äcklad blickar, men återgår till sången*

Angelina: Jag äger inte några verktyg

Travina: Tar alltid bussen när min bil lagt av

Marielle: Och jag blir jämt besviken på tekniken jag inte klarar av

Indy: Och när jag bjuder hem på middag

Andrion: Då får jag aldrig några glada miner

Cesar: Och alla kvinnor som jag har tyckt om, de sitter där och lider

MAT-gänget: Men sen när bordet har dukats av och vi har gått och satt oss nån annanstans

Pojkvännerna: Då kan hon inte låta bli att lägga armarna om min hals

MAT-gänget: *Slänger sig om halsen på respektive pojkvän*

Alla: Jag är en jävel på kärlek

Alla killar: Jag är en jävel på att kyssa flickorna

Alla: Jag är en jävel på kärlek

Alla tjejer: Och det finns ingen som kan slå mig på fingrarna där!

Mellanspel

Angel: Mjuurp…

Indy: Jag ger upp. *Kramar om Angelina*

Angel: Jag trodde aldrig du skulle komma på det!

Indy: Va?

Angel: ”Mjurp”! Det betyder ”jag vill ha en kram”!

Indy: ”Jag vill ha en kram?”

Angel: Jaaa…?

Indy: Och det kunde du inte säga för att…?

Angel: Tjaa, först kom jag inte ihåg vad det betydde, bara att det liksom beskrev vad jag kände. Och sen när jag kom ihåg det så blev du så irriterad varje gång jag inte berättade att jag helt enkelt inte kunde.

Marri: Känns inte det ganska bekant? *Flinar elakt och försöker hålla Cesar borta från henne för att kunna koncentrera sig på det poetiska extranumret*

Mellanspelet tar slut, elgitarren drar igång igen.

Alla: Du kommer hitta mig som helst

Kör: Jävel på kärlek, kärlek, jävel på kärlek

Andrion: *Viskar något i Travinas öra*

Travina: *Flinar, nickar, och drar iväg med Andrion bakom kulisserna*

Alla: Jag är en jävel på kärlek

Alla killar: Jag är en jävel på att kyssa flickorna

Alla: Jag är en jävel på kärlek

Alla tjejer: Och alla flickor bara tömmer fickorna

Alla: Jag är en jävel på kärlek

Alla killar: Kärlek

Alla: Jag är en jävel på kärlek

MAT-gänget: Och det finns ingen som kan slå mig på fingrarna där!

Kör: Kärlek…

Alla: *Dansar runt lite i allmänhet och ridån går ner, så till sist står bara Clint Eastwood/Jehova kvar*

Jehova: *I takt med att trummorna tar slut* …And that’s enough of that shit.

Jakten på Angelinas IQ, 56-60

Kapitel 56 – Jag springer som en jagad katt, och försöker hålla mig för skratt

Vero Moda, 14.28:
- Shit! utbrast Travina, när hon plötsligt fick syn på en polis utanför butiken.
Polisen verkade ha fått syn på något, kanske henne, inne i butiken, och började därför ta sig in där, inte helt diskret. Travina slet åt sig några tröjor hon stått och spanat in, och sprang sedan så snabbt och diskret hon kunde – vilket var betydligt diskretare än polisen – bort mot provhytterna. De flesta verkade upptagna eftersom det hängde kläder på dem, men längst in i rummet med hytterna fanns två lediga hytter, och Travina slank snabbt som attan in i den ena av dem, helt omedveten om att det faktiskt var den enda tomma hytten.

I Täby Centrums mystiska inre, 14.24:
Cesar hade hittat en trappa som han sprungit upp för, men på nästa våning fanns egentligen ingenting förutom en lång korridor som ledde till en hiss. Instinktivt började han springa upp för trappan igen, men hörde aggressiva röster, och bestämde sig för att ta det säkra före det osäkra och gömma sig i hissen istället.
Så han skyndade, så tyst som möjligt, genom den dystra betongkorridoren för att hinna fram till hissen innan någon såg honom. Det lyckades, och med en rörelse slet han upp dörren, hoppade in och tryckte på en knapp neråt. Hissen gled snabbt ner två våningar, och när han öppnade dörren insåg han att han hamnat helt fel: han befann sig i ett garage, där det kryllade av lådbärande människor och lastbilschaufförer.
- Jäklar, svor han, och störtade tillbaka till hissen, samtidigt som han kände hur lukten av internhumoristiskt djupgruveuran nådde honom.
Han hoppade tillbaka in i hissen, gled upp tre våningar och hoppades att de som befunnit sig där skulle ha hunnit ner en våning. Det hade de märkte han, och pustade ut, samtidigt som han började vandra vidare längs betongkorridoren. Han hoppats på mer, någon viktig upptäckt, eller kanske Marielle, eller…
Eller kanske en hemlig gång, log han för sig själv, när han fick syn på just det: i betongen så kunde man se sprickor, som var alldeles för regelbundna för att ha kommit dit naturligt. Han gick fram till dem, såg sig omkring, och tryckte sedan på väggen där sprickorna var.
Väggen gav vika, och han föll handlöst in i den hemliga gången, samtidigt som dörren stängdes igen.

Hemköps fruktavdelning, 14.23:
- Vad har hänt här!? beordrade polisen att få veta, när han nådde fram till det krossade fönstret och den djupfrysta kalkonen.
- Han sprang åt vänster! utropade Muskoten, och pekade.
- Vafalls! skrek polisen med basröst, klättrade upp för frukten och försvann iväg med ”då måste jag ju ta fast honom”.
Indy dök upp från hyllan han gömt sig bakom, och såg hur polisen sprang iväg åt ett annat vänster.
- Så ni kan faktiskt göra något annat än att recitera manifestet? frågade Indy roat, och såg sig om efter sin hatt, sen kom han ihåg att Angelina hade den och gav upp.
- Japp, sa Muskoten, och väntade på stöd från Hemorrojdkillen, men fick inget: han stod nämligen några meter bort och skakade med sammanbitna tänder.
- Vad är det med dig? undrade Muskoten. Har du tappat manifestet? la han till, med uppenbar oro i rösten.
- Han… var… blå! fick Hemorrojdkillen fram, samtidigt som han vara på god väg att börja hyperventilera.
- Polisen? frågade Muskoten. Vid Connys alla sarkasmer, det har du ju rätt i!
Indy nickade.
- Jo, han var nog moderat också, sa han. Bush-anhängare, allra minst.
- Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution! utropade Hemorrojdkillen, ständigt citerande manifestet, och slängde sig ut genom fönstret med nämnda skrift i högsta hugg, och sprang efter polisen.
- Eh, vi ses senare, sa Muskoten och följde efter.
Indy ignorerade dem, och började springa tillbaka mot scenen igen, manligt överhoppandes spärrarna vid Hemköps ingång.

I en provhytt på Vero Moda, 14.30:
Andrion fann inte läget helt optimalt. Han hade hört hur polisen kom in i butiken och högljutt krävde att alla skulle säga om de sett honom, lyckligtvis hade han flugit så snabbt att ingen gjort det. Det var ändå inte så praktiskt att vara gömd i en provhytt, eftersom det var det mest uppenbara stället att leta på om man skulle ha rätt på någon i en klädaffär.
Och ja, han verkade ha rätt, för han hörde hur ett par bestämda steg närmade sig. Ja, han hörde till och med hur polisen knackade på alla andra hytter, och frågade ”har ni sett någon farlig internationell brottsling flyga förbi?”. Han undrade lite halvt när han blivit en internationell brottsling egentligen, farlig hade han ju alltid varit, samtidigt som han försökte komma på ett sätt att fly ut ur provhytten.
När polisen slutligen kom tills hans hytt, efter att en person vars röst kändes väldigt bekant svurit och bett polisen att dra till något varmare ställe, var det enda han kom på att smälla upp dörren och försöka knocka honom.
Det fungerade ganska bra, han hade fördelen att kunna slå in polisen i väggen med hjälp av hyttdörren och det hjälpte till ytterligare. Tyvärr hade han inte räknat med att dörren skulle flyga tillbaka på honom, så i ett försök att återfå balansen ramlade han rätt in i hytten bredvid hans, och hamnade rätt i armarna på en väldigt lättklädd Travina.
- Andrion, vad gör du här!? undrade hon, när hon såg vem det var.
- Undkommer polisen, svarade han förvirrat, och reste sig. Vad gör du själv här!?
- Provar kläder! svarade Travina, och höll demonstrativt upp några plagg.
- Aha, sa Andrion, och såg sedan ut att få en idé. Har du någonsin gjort det i en provhytt förut?
- Nej, svarade Travina efter lite betänketid.
- …vill du prova?

Utanför Täby Wärdshus (fast det visste ni inte), 14.23:
Polisen flinade, elakt och lyckligt.
- Fram med händerna nu, beordrade han.
- Varför då? frågade Angelina, och såg sig omkring efter en flyktväg, utan resultat.
- För att jag ska sätta handbojor på dig, blev svaret.
Hon backade, automatiskt, några steg, bara för att upptäcka att hon backat in i en vägg – igen.
- Det låter väldigt onödigt, sa hon, och hörde avlägset hur en stor glasruta krossades, hon misstänkte att det hade med någon av hennes vänner att göra, men kunde inte undersöka det närmare.
- Inte då, sa polisen. Och vägrar du måste jag nog misshandla dig lite med min batong…
- Vilken av dem? var Angelina på väg att fråga, men bet sig i tungan.
- …eller kalla på förstärkning! utbrast han sedan lyckligt, när han insåg att det kunde behövas, och blåste i en visselpipa.
Angelina såg tvivlande på honom.
- Tror du seriöst att det där kommer hjälpa, eller? undrade hon, men just då kom faktiskt en annan polis springandes, från samma håll som hon kommit.
- Ja, det tror jag, flinade polisen skadeglatt. Och nu är vi två stora, starka poliser, och du en ensam, liten tjej, så det är bäst att du ger dig.
- Bah, sa Angelina, när den andra polisen slöt upp vid den första polisens sida. Har du redan glömt geografiläraren från förra kapitlet?
- Attans! svor polisen, och lyckades i sista sekund undvika att få en helig atlas i huvudet.
- Hörrudu, sa geografiläraren, kan du tala om för mig hur mycket pengar man lägger ut på kustbevakningen i Schweiz varje år?
- Ehh, näää, sa polisen dröjande, och såg sig om efter stöd.
Angelina försökte komma på hur det här skulle hjälpa henne. Hon kom fram till att det skulle det inte.
- IG till dig! utropade geografiläraren, och slog till polisen i huvudet med sin atlas, samtidigt som två välbekanta figurer dök upp bakom ett hörn.
- Moderaten! skrek den ena av den, och skuttade fram för att manifesta ner den nyanlända polisen.
- Allan! utbrast den andra. Din gamle get, vad gör du här?
- Jag lär de här outbildade poliserna lite geografi, svarade geografiläraren, som uppenbarligen hette Allan, glatt. Vad gör ni här?
- Vi lär dem om manifestet! utropade Hemorrojdkillen, som självklart var den första av dem. Hur är det med dig, din gamle moderat? undrade han sedan, och lyfte upp den avsvimmade polisen i håret.
Angelina kände sig mer och mer utanför, och mer och mer förvirrad.
- Kan någon tala om vad det är som händer här!? undrade hon.
- Kan någon tala om hur mycket pengar man lägger ut på kustbevakningen i Schweiz? kontrade Allan, och inte helt oväntat kunde kommunisterna svaret:
- Ingen, de har ingen kust! svarade de, och drämde till den till dess vakne polisen i bakhuvudet med manifestet, så att han svimmade.
- MVG till er pojkar, sa Allan glatt, och skrockade lite. Men borde inte ni vara hemma och skriva uppsatser?
Angelina suckade.
- Vi ses senare, sa hon och började gå därifrån.
- Vi såg din pojkvän, förresten, kom Muskoten ihåg. Han är på Hemköp, så om du tar…
Han funderade ett slag, men pekade sedan i den riktning som Angelina varit på väg innan hon blivit avbruten.
- Den vägen lär du hitta honom!
- Okej, tack, sa Angelina, och sprang därifrån.
Hon behövde inte mer sånt där just nu.

I en svart sopsäck, 14.25:
Inte mycket hade hänt, konstaterade Marielle, hon hade blivit buren kanske tio meter innan vem-det-nu-var-som-bar-henne hade behövt stanna för att svara på lite frågor, om hon uppfattade det rätt var det folk som ville ha Carolas autograf, men inte fick det. Hur länge hon hade fått hänga upplyft i den där sopsäcken visste hon inte, men plötsligt hade det hörts mer skrik, och någon hade krävt att polisen skulle tillkallas.
Hennes gissning var att det var någon uppståndelse där, för helt plötsligt hade säcken tappats, och hon hade landat hårt på sin axel. Fördelen var att ett stort hål skrapats upp i sopsäcken, och genom att sätta sina fötter i det och dra hade hon lyckats ta sig ut ur lite halvt.
Någon verkade i alla fall ha uppmärksammat den sprattlande sopsäcken på marken, för plötsligt drogs den av henne, och Indy stod och såg ner på henne. Marielle satte sig upp med ett upprört pip, men var tvungen att erkänna att det här var första gången hon blivit glad av att se någon av sina vänners pojkvänner.
- Marielle? utbrast Indy förvånat. Vad gör du här?
Marielle pep vidare, och Indy drog bort silvertejpen från hennes mun.
- Är kidnappad, vad ser det ut som? undrade hon. Är inte du här för att rädda mig?
- Inte precis, muttrade Indy, och hjälpte henne upp på fötter. Men om du är här… betyder det att de där människorna jag råkade irritera är…
- Dödsätare, avslutade Marielle meningen åt honom.
- Shit! utbrast Indy. Jag har inte tid att förklara, men vi måste härifrån fort som fan – kom!
Och med de orden drog han iväg med henne bort därifrån.




Kapitel 57 – ”Ska vi springa som fan, eller?”

I Täbys Centrums definitivt mest mystiska inre, 14.27:
Cesar var förvånad över att det var så pass ljust där inne som det var. Han var van vid mystiska lönngångar, dramatiska dörrsmällar, och annat som normalt sett inte hände i den relativt verkliga världen, men att kunna se när man själv försatt sig i en farlig situation – det var något nytt.
Nytt, men helt ofördelaktigt, bestämde han sig för, och såg sig omkring. Mycket skiljde det här stället ifrån alla de andra mystiska platser de hamnat på, det var nämligen fullständigt normalt. Det såg till större delen ut som en lagerlokal av något slag, förutom det faktum att det bara fanns en ingång – den Cesar kommit från. Han var inte ens nere på marken i lastrummet, och utan hade hamnat på en plattform bestående av galler, och till höger om honom fanns en trappa som ledde ner till marken, som bara var ett fåtal meter nedanför honom.
Det enda som fanns i rummet, förutom ett betonggolv som faktiskt matchade betongväggen utanför perfekt, var en massa flyttlådor, alla märkta med Shurgard, såklart. Nyfiket gick han ner för trappan för att undersöka innehållet i lådorna, för även om han inte kunde se något som ens antydde att det här rummet hade med deras uppdrag att göra, så var det något – kalla det ”manlig intuition” om ni tror på sånt – som sa honom att han hamnat rätt.

Inne på H&M, 14.26:
H&M hade faktiskt varit det bästa stället att gömma sig på: det var den största butiken som låg i närheten, det var en av de få butiker som var på två våningar och innehöll därför en rulltrappa, och dessutom hade de fått lite skydd från blombutiken som låg precis bakom scenen.
- Du, flämtade Marielle, när hon och Indy sprang in i butiken. Inte för att jag vill stressa dig eller nåt, men det är ganska svårt att springa med händerna ihoptejpade bakom ryggen!
- Jag jobbar på det, svarade Indy, och drog med Marielle till vänster om ingången.
- Ska du sminka dig? flinade hon, eftersom det var just sminkavdelningen som låg där, men Indy bara såg surt på henne.
- Jag kan lämna tillbaka dig till dödsätarna om du vill, hotade han med, och hittade sedan det han letat efter: nagelsaxar.
- Om du hatar mig så jäkla mycket, varför räddade du mig över huvud taget? frågade Marielle, samtidigt som Indy snabbt klippte bort silvertejpen från hennes händer.
- Det var inte riktigt meningen, förklarade han, och pekade på rulltrappan längre bort, för att markera att de skulle gå dit. Jag hade egentligen tänkt, ehm, skada Carola. Väldigt mycket.
- Misshandla, menar du? flinade Marielle. Varför då?
- Därför att hon satte polisen efter oss, fortsatte Indy, efter ha mumlat ”whatever” till Marris första kommentar. Och nu när du var kidnappad av hennes scenarbetare, som Andrion dessutom fick lite problem med förut så har jag mina aningar om vem det egentligen är som vi letar efter.
- Vadå som vi egentligen letar efter? undrade Marielle. Vet du inte det?
- Inte precis, fick hon till svar.
- Är det här ett av de tillfällena då du vägrar svara på frågor och hånglar upp Angelina om hon är i närheten?
- Typ.
Marielle fnös irriterat. De hade just kommit upp för rulltrappan och bestämde sig för att de lika gärna kunde lämna butiken nu.
- Förresten, var det Andrion som sjöng förut? frågade Marielle som just kommit ihåg det.
- Japp, svarade Indy. Travina tyckte att det var lite elakt av honom att glömma henne på Alla hjärtans dag sådär.
- Är det Alla hjärtans dag idag!? utbrast Marielle. Och ingen har sagt något till MIG!?
- Ungefär så lät Angelina och Travina också, sa Indy, och såg ut att vilja fortsätta med något, men fick sedan syn på någon – eller några – längre fram.
Vad de inte vetat när de valde sin flyktväg, var att precis utanför H&Ms övervåning så fanns rulltrappan som ledde ner till scenen. Sen fanns det en hel massa andra ställen att svänga till, visserligen: två vägar till höger, och minst tre till vänster, men det hjälpte ju inte dem när de dödsätarna i rulltrappan fått syn på dem.
- Nej, men titta vilka som är tillbaka, skrattade Marielle sarkastiskt. Ska vi springa som fan, eller?
- Didn’t we just leave this party? undrade Indy, vilket kunde tas som ett ja.

Inne på Hemköp, 14.25:
Angelina irrade omkring inne på Hemköp och letade efter Indy, utan resultat. När hon varit i nästan hela butiken råkade hon av misstag snubbla bort mot grönsakerna, och såg något som gjorde det mesta uppenbart: röda paprikor över hela golvet, en krossad ruta, och en förbannad affärsinnehavare som försökte förklara att ”djupfryst kalkon är mat, inte leksaker” – ja, det sa ju det mesta.
Problemet var att om man hoppade ut genom fönstret och sprang i den mest logiska riktningen – vänster – så skulle man, om man svängde till höger efter ett tjugotal meter, hamna på samma ställe som hon just lämnat. Antagligen var det vad kommunisterna gjort, när de jagat efter polisen, och då hade de antagligen lämnat kvar Indy där. Då var ju frågan vart han tagit vägen?
- Eh, ursäkta, ni har inte sett en kille med typ… läderjacka och piska springa runt här? frågade Angelina affärsinnehavaren och lite annat folk som stod och hängde vid frukten.
- Jo, tänk för att vi har det, blev det hyfsat ouppskattande svaret, känner du honom?
- Det är möjligt att vi är ihop, svarade hon. Ni råkar inte veta vart han tog vägen?
- Om vi visste det, sa butiksinnehavaren, och tog några hotfulla steg fram mot Angelina, så skulle vi ha letat upp honom vid det här laget.
- Men om ni nu är ihop, började en annan, och tog också några hotfulla steg framåt, antagligen jobbade han också där. Så kan vi ju ta och prata med dig istället.
- Jag ska fan döda honom, mumlade Angelina för sig själv när hon insåg att det här skulle ta tid. Massor av tid.

I en provhytt på Vero Moda, 14.32:
Vad som hände här vill jag helst inte behöva berätta, och ni vill nog ärligt talat inte veta. Faktum är att jag tror att den enda som ens skulle kunna tänkas vara lite intresserad av det här är Trams, och eftersom hon hatar mig hur jag än gör så kan jag lika göra det värre. Eller nåt. ;)

Precis utanför H&M, 14.28:
- De här är ju värre än mörkeralverna, muttrade Indy, men Marielle ignorerade honom.
- Jag har en idé, sa hon, om hur vi ska bli av med dem! Kom!
Utan att vänta på svar tog hon snabbt till höger, och var nästan på väg att ta deras gamla väg, tillbaka till Coffee Corner, men hon svängde snabbt in på Åhléns, som råkade ligga där. Något förvirrad följde Indy, och ett antal dödsätare efter.
Marielle rusade in, och försökte få en uppfattning om hur butiken var uppbyggd. Det verkade som att det fanns ett spår man kunde följa, som gjorde att man hann se nästan hela butiken, och började och slutade på samma ställe. Beslutsamt följde hon den vägen, längsmed butiken, och hittade allt utom just det hon behövde. Glasskålar, köksinredning, CD-skivor, dukar, anteckningsblock och kläder ignorerades fullständigt, men när hon slutligen kom till kosmetikaavdelningen började hon se sig omkring efter… vad hon nu letade efter.
- Uppehåll dem ett tag, beordrade hon Indy, när hon slängt ett öga bakåt och insett att dödsätarna befann sig bara några meter bakom dem.
- Jaha!? blev Indys svar, men han tog ändå fram sin piska för att hålla dem på ett lagomt avstånd.
Marielle letade vidare.
- Där! utbrast hon plötsligt, och sprang fram till en hop glasflaskor fyllda med lättflytande tvål.
Hon tog så många som hon kunde bära i sina armar, och slängde sedan ganska många på Indy, som dykt upp bredvid hennes sida. Han såg ut som att han ville fråga varför, men insåg att hon bara skulle vägra säga något bara för att jävlas.
- Kom igen nu, sa hon, och de sprang snabbt ut ur butiken igen, samtidigt som dödsätarna försökte komma upp på fötter och följa efter.
Väl utanför svängde Marielle av till vänster, som för att springa tillbaka till H&M, och med en snabb blick bakåt bedömde hon sedan läget och slängde flera av glasflaskorna på marken. De gick sönder, och den alldeles för lättflytande tvålen spred sig över golvet. Fortfarande springandes slängde hon flera flaskor på golvet, rundade den asiatiska take away-restaurangen som låg precis bredvid rulltrappan, och hamnade på så sätt mitt emot Åhléns, fast med våningen under emellan.
- Bra tänkt, konstaterade Indy, när de såg hur dödsätarna halkade i tvålen, och med snabb hastighet åkte rätt in i staketet som skulle hindra folk från att falla ner en våning: staketet höll, men de dödsätare som hade oturen att få sina kompisar i ryggen höll inte, och flertalet revben bröts.
- Så ägda! utbrast Marielle, och utförde en liten segerdans.
- Whatever, sa Indy, vi drar.
Och sen fortsatte de springa rakt fram, enda tills Marielle fick syn på butiken som låg till vänster om Hemköp: BR. Dit ville hon.

Hemköp, 14.31 (meeen jag vill ju veta vad som händer med Cesar! Dafs anm. Det kommer! Ells anm.):
Angelina hade stått i fem minuter och tjafsat med de inkompetenta idioterna på Hemköp, de vägrade nämligen låta henne gå därifrån förrän hon betalat för den djupfrysta kalkon som en viss person använt för att slå sönder ett fönster. Efter diverse omvända argument och några otroligt förvirrande resonemang hade hon på något vis lyckats komma fram till att egentligen borde Hemköpspersonalen betala henne, men att hon kunde glömma det om de lät henne gå.
De hade gått på det.
- Ey, du, kalkontjejen! hördes plötsligt en röst när hon var på väg därifrån, och en kille, som faktiskt var ganska ful till skillnad från alla andra i berättelsen, dök upp bakom en hylla med en flaska nougatsås i handen.
- Eh, va? sa Angelina, som inte förstod vem killen var eller vad han vill henne.
- Jag vet vart han tog vägen, svarade killen, och tog en klunk nougatsås.
- Vem?
- Din pojkvän.
- Jaha, vart då?
- Ditåt, svarade killen och pekade. Jag kan visa vägen, Micke heter jag förresten, men du kan kalla mig Shazimonium den dödsdödsige.
- Angelina, svarade den något förvirrad halvalven, som inte förstod vad den här Micke hade med någonting att göra.
Och det var hon inte precis ensam om.



Kapitel 58 – ”Den ääälskar mig!”

I ett mystiskt rum som är misstänkt likt ett Shurgardlager, 14.33:
Cesar (yay! Min favorit! ^^ Dafs anm. Sa du just något POSITIVT om nåt vi skrivit!? o_O Ells anm.) hade letat runt bland alla lådorna ett tag, men deras innehåll hade inte gjort honom klokare. Stora tygstycken i vitt och blått, en stereoanläggning, bisarra mängder gräddfil (men det gav honom också bara fler onda aningar), några öronproppar, och en stor trälåda, vars innehåll slemmade lite då och då, men han hade inte lyckats öppna den och ta reda på vad det var. Kanske lika bra, i och för sig, eftersom det var en helt absurd mängd sniglar som klättrat upp på, och försvunnit in i just den lådan.
- Jag skulle inte gå in i den där om jag var du, hördes plötsligt en röst bakom honom, och han snodde runt, bara för att stå öga mot öga med en mindre charmig ryss vid namn Ian.
- Låt bli då, svarade Cesar kyligt, medan han i sitt inre kämpade för att komma ihåg var han sett den här personen förut.
- Skitkul, kommenterade ryssen, ännu kyligare, och drog fram en trollstav som han riktade mot Cesar. Jag tror inte du inser situationens allvar, om jag ska vara ärlig.
- Om jag ska vara ärlig, sa Cesar, för att vinna tid, så har jag redan spöat en självupptagen fjant idag. Jag orkar inte med en till.
- Du bevisade just min teori, konstaterade Ian, och höjde sin stav hotfullt.
Det var då Cesar insåg var han sett honom förut, det var ju en av dödsätarna som hade varit med och kidnappat Angelina! Utan att fundera mer på vad han skulle med den informationen till, fick han reagera instinktivt och manligt än en gång, när den ryske dödsätaren lät en röd stråle skjuta iväg från toppen av sin trollstav (jag vet att man med lite fantasi och bögfetisch kan tolka det här som en gaysexscen, så jag ska bara påpeka att det där inte var en metafor på något sätt!): han duckade, och gjorde sedan en favorit i repris från fighten med Sindorion, hoppade lågt och framåt, och placerade sin axel i Ians mage. Ian tappade både andan och balansen, och föll bakåt, medan Cesar gjorde det absolut enda rätta, med andra ord slet han åt sig trollstaven, och sprang tillbaka mot trappan för att ta sig ut därifrån.

Utanför Hemköp, 14.32:
Angelina och Micke, eller Shazimonium som han ju ville kallas, tog samma väg som de redan gjort massvis med gånger hittills, och allt gick jättebra ända tills de var precis utanför Åhléns. Där var det nämligen någon idiot som spridit lättflytande tvål över hela golvet, och därför halkade båda två i tvålen, och flög in i den hög av människor som verkade ha gjort samma sak. Angelina kände ganska snabbt igen de människorna som dödsätare, och de kände ganska snabbt igen henne som Angelina, och därför slängde de sig över henne.
- Hah, nu kanske chefen har överseende med att vi tappade bort den där andra! triumferade en av dem, medan Angelina försökte slita sig loss från de dödsätare som höll fast henne.
- Det är vad ni tror! utbrast Micke-Shazimonium dödsdödsigt, och slängde sig sedan rakt på alla dödsätare och Angelina: på grund av hans kroppsform så resulterade det i att allihop flög åt alla världens håll, och Angelina kunde ta sig loss.
- Woho! konstaterade hon, och nickade mot rulltrappan, samtidigt som en kille i mantel med en kvinnokniv (och den har han? Dafs anm.) av damaskusstål gick förbi. Vi sticker!
Micke skakade på huvudet, och nickade mot staketet.
- Det där går snabbare, sa han, och trots att Angelina såg skeptiskt på honom, klättrade han upp över räcket.
Angelina var på väg att följa efter, men var tvungen att hoppa undan från en dödsätare som försökte slänga sig på henne: istället fick den tag i Micke, och när han försökte hoppa gjorde han istället någon halvvolt i luften, dök ner mot marken, och bröt nacken. Nougatsåsflaskan sprack och nougatsåsen spred sig över golvet: Angelina hoppade snabbt efter, landade mjukt på honom, och sprang därifrån. Stackars Micke var ju oturligt nog död, men det hade hon inte tid att tänka på, och dessutom brydde hon sig inte heller.
Istället tog hon första bästa affär som verkade rolig, vilket råkade vara Glitter som bara låg några meter bort. Det kanske inte var det allra smartaste att försöka gömma sig i den affären, eftersom den saknade alla sorters skydd, men Angelina tyckte om alla glittrande saker och smycken där inne, så hon brydde sig inte.

På BR, 14.37:
När Marielle svängde in på BR, hade Indy anat oråd redan från början, att låta någon i MAT-gänget springa in i en leksaksbutik kunde bara vara som att, tja, släppa lös ett barn i en leksaksaffär, ungefär. Kanske med undantag från Travina, då, som var lite för mordisk för den sortens fluff som gosedjurs-My Little Ponies innebar, men det skulle nog finnas något där som hon skulle gilla.
Någon som var helt förälskad i gosedjurshästar var som redan nämnts Marielle, som hade hittat en trettio centimeter hög My Little Ponie-docka som dessutom kunde prata om man tryckte på den. Det hade hon stått och roat sig med i flera minuter nu, och hon blev lika glad varje gång den sa något.
- Eh, borde inte vi typ, sticka härifrån? undrade Indy otåligt.
- Den ääälskar mig! sa Marielle lyriskt, efter att hästen sagt ”jag älskar dig, mamma” för säkert tredje gången (författaren önskar påpeka att Chriss faktiskt reagerat på liknande sätt inför en sån här häst en gång förut).
- Det skiter jag i, vi måste hitta de andra! klagade Indy.
- Bara för att ingen här älskar dig! mobbade halvgudinnan honom.

Glitter, 14.38:
Angelina var nästan lika lycklig som Marielle, där hon stod och provade tiaror, fullständigt omedveten om att dödsätarna höll på att organisera ihop sig för att kunna fånga in henne igen. Det glittrade ju!

Clas Ohlson, 14.39:
Cesar hade snabbt sprungit ut från det mystiska rummet, ut ur det mystiska inret, och sedan irrat runt lite på tredje våningen ett tag. Till sist hade han valt att gå in på Clas Ohlson, en av de största butikerna som sträckte sig från ena sidan av våningen till den andra, och försökt hålla sig lugn. Inte för att han hade någon speciell fetisch på verktyg som gjorde honom extra lugn, han hade bara tyckt att det var ett bra ställe att gömma sig på.
Dessutom var det svårt att känna sig stressad och paranoid när man läste bruksanvisningen till en 25 meter lång jordad sladd. Men till och med han insåg ju att man inte kunde hänga på Clas Ohlson hur länge som helst utan att det hela skulle bli misstänksamt.

Inne på Vero Moda, 14.45:
När Andrion och Travina kom ut ur provrummet, Travina med en mycket talande frisyr och Andrion med ett självgott leende på läpparna, stod det en hel del arga människor där och glodde argt på dem. De ignorerade människorna, och bestämde sig för att dra därifrån, men inte innan Travina hade betalat kläderna hon köpt och bytt om till. Andrion hittade en blå basker och ett par solglasögon bredvid kassan som han var tvungen att testa, eftersom han tyckte att det var en klockren kombination.
- Snyggt, va? undrade han, och flinade.
- Jätte, sa Travina ironiskt, men var tvungen att erkänna för sig själv att det faktiskt var jäkligt sexigt.
Bara två minuter senare var de ute ur butiken till sist, och där blev de stående, eftersom de insåg att de inte hade något mål. För att inte vara helt utan syfte strosade de iväg åt höger, och hittade en dold rulltrappa, som ironiskt nog ledde till en utgång de inte märkt innan. Men den struntade de i eftersom de skulle vara kvar inomhus, och tog sedan till vänster, där de upptäckte att BR helt praktiskt låg.

BR,14.45:
- Marielle, du har hållit på sådär i tio minuter nu! sa Indy, som började bli ganska desperat på att komma därifrån. Vi måste hitta de andra!
- Måste vi inte alls, invände Marielle, du kan bara inte klara dig utan Angelina!
- Påminn mig inte, muttrade Indy, och suckade. Men allt det här fluffet känns inte riktigt som jag.
- Jag tänker inte lämna min bebis i alla fall! sa Marielle bestämt. Den ääälskar mig!
- Det skiter jag i, jag orkar inte med det här längre.
De stirrade varandra stint i ögonen.
- Köp den åt mig, sa Marielle plötsligt, utan att bryta ögonkontakten.
- Va? undrade Indy.
- Köp den åt mig, upprepade Marielle. Då kan vi gå härifrån.
- Varför ska jag betala!? frågade Indy, som inte hängde med.
- För att du har pengar, svarade Marielle.
- Är det inte meningen att du ska ha en pojkvän som ska köpa fluffiga gosedjur och sånt till dig? kontrade amerikanen med.
- Är han i närheten?
Indy lät bli att svara på det, och han och Marielle fortsatte att stirra varandra i ögonen ett slag. Till sist gav Indy upp.
- Vad som helst för att komma härifrån, muttrade han, och gav Marielle sitt kreditkort: hon sken upp (ja, jag lovar att hennes gudomliga krafter blev så lyckliga att hon bokstavligt talat sken lite grann), och sprang iväg till kassan innan Indy hann ändra sig (vilket nog var ganska smart tänkt).

Utanför BR, 14.48:
- BR! utbrast Travina lyckligt när hon såg vart de hamnat.
- Jag hoppas verkligen inte att du vill göra något oanständigt där, sa Andrion, nästan skrämt.
- Nej! Leksaker!
Mörkeralven suckade.
- Vi har inte tiiid, försökte han invända.
- Meen, började Travina, men hann inte längre, förrän Indy och Marielle kom ut ur butiken, Marielle fullkomligt lyrisk med en gosedjursponny i handen, och Indy, inte fullt lika lycklig efter henne.
De fick syn på Andrion och Travina.
- Vad gjorde ni där inne? undrade Andrion förvånat, och Marielle studsade fram till honom, med ponnyn i högsta hugg.
- Kollakollakolla! sa hon. Den ääälskar mig!
- Titta inte på mig, sa Indy surt. Jag vill bara hitta Angelina, och hon vägrade lämna stället!
- Jag är inte förvånad, konstaterade Travina, och plötsligt hördes ett välbekant ”manligt” skrik:
- STOPPA DEM!
Alla såg sig om åt alla håll och kanter, och fick till sist syn på en av poliserna, som tagit samma väg som Andrion och Travina. Det var faktiskt samma polis som följt efter dem hela tiden, han hade blivit väckt ur sin medvetslöshet till sist.
- Jag tror vi ska sticka, konstaterade Travina.



Kapitel 59 – Att leka med nödbromsen

Utanför BR, 14.49:
- Mörkeralver, poliser, dödsätare, och ingen Angelina! utbrast Indy upprört. Den här dagen blir ju bara sämre!
- Sluta whina, och spring istället, sa Travina, och började springa i motsatt riktning från polisen.
De andra följde efter, och efter att ha valt att springa rakt fram när de sprang förbi Hemköp istället för att dra tillbaka till Coffe Corner åt vänster, eller H&M åt höger, fick de plötsligt syn på något inte så uppskattat: två avsvimmade poliser, några smått misshandlade skolungdomar, och som om det inte vore nog, två kommunister och en geografilärare.
- Om det är Angelina vi letar efter, flämtade Andrion, så tror jag att vi är på rätt väg.
- Jag älskar dig, mamma! utbrast My Little Ponyn som Marielle höll i, och hon fnittrade förtjust.
Indy ignorerade dem högaktningsfullt, speciellt som Travina verkade lite för intresserad av en av kommunisterna (jag säger inte vem, men ni kan ju gissa :P). Istället gjorde han något som han sällan gjorde, och tog de vänstervridna idioternas råd – han svängde vänster.

Coffe Corner, 14.49:
Cesar hade tillbringat nästan tio minuter med att läsa bruksanvisningar och dreggla över skruvmejslar/hammare på Clas Ohlson, men sedan bestämt att situationen var ohållbar. I brist på annat att göra hade han gått ut därifrån, och tagit första bästa rulltrappa ner, bara för att upptäcka att han var tillbaka på Coffe Corner igen.
Det var i och för sig inte helt otrevligt, eftersom han av någon anledning fått ett enormt behov av muffins den senaste kvarten, så när han ändå var där passade han på att köpa en, med blåbärssmak. Han hade just betalat och var på väg att sätta i sig den mycket estetiskt tilltalande och perfekt utformade kakbiten, som hade en fint välvande topp, då han fick syn på några som verkade bekanta: idioterna som han hängde med och Marielle som kom springande en bit längre bort.
- Marielle! utropade han, när han fick syn på dem, och sprang fram mot henne.
De stannade upp, alla utom Marielle, som fortsatte fram och slängde sig om halsen på Cesar. ”Awww” hördes från alla som var i närheten när de passionerat kysste varandra. Cesar tappade nästan sin muffin, men den blev uppfångad av Indy som tänkte att han kunde ge den till Angelina när de hittade henne nästa gång.
- Jag trodde du skulle vara kidnappad längre, sa Cesar dumt, när de släppte taget om varandra.
- Om du hade räddat mig tidigare hade jag inte varit det! tjurade Marielle. Nu var jag tvungen att bli räddad av Indy, hur kul tror du det är!?
- Det var så lite, muttrade Indy, men ingen lyssnade.
- Jag försökte verkligen, invände Cesar. Men…
- Då borde du försökt lite hårdare!
- Äh, håll käften, sa Cesar, och hånglade upp henne igen.
- DU kan hålla käften! svarade hon när de tog en paus, innan de fortsatte.
Andrion och Travina blev väldigt inspirerade av stämningen, om ni förstår vad jag menar, och Indy tog tillfälligt (?) över Marielles plats som historiens mest oälskade.
- Kan vi inte leta rätt på Angelina nu? klagade han, och så surt på de hånglande paren.
- Det är väl lika bra, sa Marielle, då kanske du håller käften.
- Och så kanske vi kan skaka av oss polisen, la Travina till.
Utan att några fler kommentarer behövdes började de springa igen, den här gången tog de samma väg som Andrion börjat springa, till vänster om Coffe Corner.

Utanför Kappahl, 14.51:
Bengt Svensson var egentligen som vilken annan svensk man i Täby som helst. Han hade fru, två barn, en ettrig hund och studsmatta på tomten till villan, precis som vem som helst. Hade man frågat någon av hans queerofobiska vänner, hade de sagt att han var som vem som helst, ingen hade misstänkt att han – av alla människor – hade en så pass mörk hemlighet som han hade.
Bengt gillade att klä sig i kvinnokläder. Det var inte så att han var transvestit eller bög eller så, men ibland fick han bara ett sånt behov av att klä sig i kjol att det helt enkelt inte gick att stå emot. Nu var ett sånt tillfälle, och när han tappat bort den där tjejen han jagade efter, så hade han passat på att avlägga en snabb visit på Kappahl för att testa en fin klänning han sett när han var där med sin fru förra veckan. Den snabba visiten hade tagit längre tid än vad han räknat med, eftersom den helt enkelt suttit så bra på honom att han varit tvungen att stå där och beundra sig själv i åtminstone en kvart, men nu var han i vilket fall som helst på väg ut igen, för att ta upp jakten på förbrytarna igen.
Och han hade tur, för han befann sig på helt rätt plats vid helt rätt tillfälle, och just som han tagit några steg ut ur dörren dök de upp igen, springandes. De fick såklart syn på honom, och för att återta lite av sin manlighet, tog han upp sitt tjänstevapen och sköt på dem. Han såg hur de panikslaget bytte riktning, och efter att ha tagit upp jakten på dem, så upptäckte han att de kanske hade en plan: hissen.

I hissen, 14.53:
Travina var den som sist sprang in i hissen, och därför den som tog på sig uppdraget att trycka dem till en våning. Hon valde våningen längst ner, men fick genast order om att ändra till den översta, för Andrion hade sett ut genom glasrutorna som omgav tre fjärdedelar av hissen, och fått syn på polisen som han knockat på bion, och han hade fått syn på dem.
- För sent! sa Travina och fick panik
- Vi är omringade! klagade Marielle, och klängde lite på Cesar, som höll sig manligt lugn och hjältemodig situationen till trots.
- Nödbromsen! skrek Indy, som var van vid att improvisera, och Travina slängde sig på nämnda knapp.
Hissen stannade.
- Och nu? undrade Andrion.
- Tredje våningen? föreslog Indy, och Travina försökte trycka upp dem dit, men utan resultat:
- Bra tänkt, piskfjolla, sa Andrion surt. Och du skyller allt dåligt på mig?
- Vilken mesig förolämpning, tyckte Marielle, och började svära som en riktig man.
Cesar hånglade upp henne, och de andra tänkte febrilt.
- Jag tror vi måste dela på oss, kom Travina fram till.
- Jag tror vi måste ta oss ur den här hissen, kontrade Indy med.
- Du har nog rätt, sa Andrion. Tyvärr. Det är ingen som har något tungt att slå sönder glaset med?
- Ditt huvud? föreslog Indy, men Travina levererade lösningen:
- Det fixar jag och Marri, eller hur?
- Visst, visst, sa Marielle, och lämnade Cesar. Ettvåtre, hopp!
När hon sa ”hopp” gjorde de båda just ett hopp – ett ninjahopp – och sparkade manligt sönder rutan, som brast i tusen bitar som föll ner mot marken.
- Jaha, och nu då? undrade Cesar.
- Vi delar på oss, som sagt, sa Travina, och hoppade upp på Andrions rygg. Vi ses vid scenen! skrek hon sedan, och Andrion flög iväg (herregud… Dafs anm. Vet du? För en gångs skull håller jag med… Ells anm.).
- Det där var nog något av det löjligaste jag sett, någonsin, kommenterade Indy. I alla fall sen vi lämnade den andra mörkeralven.
Marielle ignorerade honom.
- Hur ska vi ta oss härifrån, då?
- Vi improviserar, svarade Indy småsurt, tog fram sin piska, och klättrade ut genom det sönderslagna fönstret.
Sen utförde han lite centrumöversvingande piskaction, och utan att någon egentligen visste vad som hände, svingade han sig över den förvånade polisen, och landade mitt emot hissen, på våning två (det där är väl ingen beskrivning! Dafs anm. Nej, men jag kom inte på nåt… Ells anm. Men sådär kan du väl inte göra! Dafs anm, igen. Oh yeah? Watch me! Ells anm.).
- Men om man inte har någon piska eller flygande pojkvän då!? undrade Cesar, aningen retoriskt.
- Då hoppar man, förklarade Marielle. Damerna första, la hon sedan till, med ett elakt flin.
- Skitkul, muttrade hennes älskade pojkvän till svar, och klättrade ut genom fönstret. Ska jag försöka landa på polisen då, eller?
- Vad annars?
Cesar visste inte vad man svarade på sånt, så han lät bli. Istället satsade han på att landa på polisen när han närmade sig marken, något som inte riktigt lyckades då nämnda polis lärt sig ducka, och klarade sig undan den galne skidåkaren som kom fallandes från himlen. Eller taket, eller vad ni vill kalla det, hur som helst lyckades han undkomma, och flinade sadistiskt mot Cesar, och drog sitt tjänstevapen.
Oturligt nog hade han inte räknat med Cesars flickvän, som jämfota landade i nacken på polisen. Det blev snabbt väldigt mörkt för nämnda person.

Glitter, 14.56:
Angelina hade stått inne på Glitter och bara känt en djup och innerlig lycka i över tjugo minuter, innan hon plötsligt blivit störd. Dödsätarna hade, genom logik och vissa ledtrådar, slutligen hittat henne, och bestämde sig därför att nu var den bästa tiden att kidnappa Angelina – igen.
- Hola, señorita Aftonstjärna, hördes det plötsligt bakom henne, och hon vände sig om, med armarna fulla med armband, och åtminstone tre tiaror i håret.
- Hola, hola, espanola, svarade hon, på den enda spanska hon kunde.
- Om du vill slippa smärta, sa personen dramatiskt och med spansk brytning, så kommer du med mig utan att bråka.
- Jaha, och om jag inte gör det, då? frågade Angelina, som alltid ville veta vilka alternativ hon hade.
- Då kommer du med i alla fall, svarade han, och lyfte sedan helt sonika upp henne, och slängde henne över sin axel.
- Släpp ner mig! skrek Angelina, samtidigt som de flesta av smycken gled av hennes armar, eftersom hon var alldeles för smal för dem.
Men tiarorna satt i alla fall kvar.



Kapitel 60 – Kärlek är att dela med sig av en muffin

Precis vid rulltrappan bredvid scenen, 14.57:
Angelina kämpade desperat för att ta sig ur den spanska dödsätarens grepp (ja, jag kände att det behövdes lite variation i nationaliteter här), men det var lönlöst, hans grepp var för hårt (o_O Dafs anm.). Så, när hon var på väg att tillfälligt ge upp (Angelina ger aldrig upp, hon bara tillfälligt slutar bry sig), kände hon plötsligt en väldigt välbekant piska slingra sig runt henne, följt av ett nästan lika igenkänt ryck: spanjoren blev helt överväldigad, tappade Angelina, och hon föll ner mot golvet. Lyckligtvis dök Indy upp, fett manligt, och fångade upp henne innan hon typ slog ihjäl sig (ja, hon hade väl kanske fått ett blåmärke, allra minst).
- Om folk inte slutar försöka sno min flickvän ifrån mig, så kommer jag bli jäkligt surt snart, sa han hotfullt, och Angelina la kärleksfullt sina armar om hans hals och hånglade upp honom.
- Men, invände dödsätaren, och kom inte på något bra argument. Jag liksom… måste göra det, annars blir min chef skitsur. Typ.
- Jag tror det är värre om Indy blir skitsur, sa Angelina och flinade skadeglatt.
- Kan jag inte få kidnappa henne lite, i alla fall? försökte spanjoren köpslå. Hon behövs ju ändå till ritualen hur vi än gör, så om vi får Angelina nu, så kan jag ge dig en ledtråd till var vi ska utföra ritualen.
- Njaa, sa Indy tveksamt, släppte ner Angelina på marken igen, och la beskyddande armarna om henne. Vad för ledtråd?
- Jo, om du, började spanjoren, men avbröt sig: det kan jag ju inte säga!
- Det var värt ett försök i alla fall, sa Indy och ryckte på axlarna. Men om vi du inte vill avslöja det frivilligt måste jag nog slå på dig lite tills du är snäll nog att berätta det…
- Behövs inte, hördes Cesars röst bakom dem. Jag vet redan vart vi ska.
Indy och Angelina snurrade runt, och fick syn på Marielle och Cesar som kom gående – hand i hand såklart – emot dem. Angelina såg undrande på hästen som Marielle höll i andra handen, och bestämde sig för att fråga henne om den. Senare.
- Nä, men då ska väl jag inte störa mer då, sa spanjoren. Om du nu inte kan tänka dig att kompromissa på annat sätt, menar jag…
Indy lät sin piska svara på det, men innan den nådde fram till dödsätaren, hade han försvunnit med ett karaktäristiskt ”plopp”. Och lika bra var väl det, för snart kommer det inte finns några bad guys kvar för dem att spöa.
- Så, vi har skakat av oss poliserna, och vi har skakat av oss dödsätarna, sa Cesar förnöjt. Ska vi hitta något ställe att gömma oss på tills vidare då? Typ… en sängbutik? föreslog han, med en flirtig blick åt Marielles håll.
Men Marielle lyssnade inte, hon var upptagen med att leka med sin häst.
- Den ääälskar mig! sa hon, och höll fram det glittrande gosedjuret mot Angelina.
- Var fick du den ifrån? undrade halvalven, eftersom Marielle, sist hon såg henne, varit kidnappad.
- Indy köpte den till mig, svarade halvgudinnan lyckligt, och började studsa runt med sin ”bebis”.
Både Angelina och Cesar vände sig mot Indy, samtidigt.
- Va!? utbrast Angelina upprört. Varför köper du gulliga saker till henne och inte mig för!?
- Har inte du svårt nog att hålla koll på en flickvän!? frågade Cesar surt, och gick iväg för att hålla koll på Marielle, som uppenbarligen ”gått i barndom”, som det heter.
- Det var inte mitt fel, invände Indy. Hon vägrade ju lämna butiken förrän jag köpt den åt henne! Och jag ville ju komma därifrån så att jag kunde leta efter dig, la han till, med en menande blick på Angelina.
- Men ändå! klagade hon. Det är ju Alla hjärtans dag och allt, och allt jag har fått är typ att några idioter på Hemköp försökt få mig att betala för någon jävla fågel som jag inte ens köpt! JAG ÄTER INTE ENS KÖTT, ju!
- Nej, jag vet, men, började Indy, men Angelina ignorerade honom:
- Jag har inte ens fått höra att du älskar mig!
- Men det gör jag ju, försökte han.
Angelina såg surt på honom.
- Det där var ju alls framtvingat, sa hon tjurigt. Du är ju gulligare mot Marielle än mot mig!
Irriterat började hon gå därifrån, men kom inte särskilt långt förrän hon sprang in i Travina och Andrion, som studsade fram ur en blomkruka.
- 3 minuter och 26 sekunder, sa Travina med ett äckligt leende. Nytt rekord.
- IEW! skrek Angelina, och Marielle som spontant dykt upp vid hennes sida. Too much information!
- Om jag orkade skulle jag be er tycka synd om mig, sa Andrion, men jag tror inte ni vill lyssna på mina argument…
- Nä, det gör vi inte, tjurade Angelina vidare. Ni kan gå och vara lyckliga någon annanstans.
- Vad är det med henne? undrade Andrion, när Angelina gick iväg för att tjura på en bänk.
- Hon är sur för att Indy inte gett henne nåt fast det är Alla hjärtans dag idag, förklarade Marielle. Fast nu när jag tänker på det, fortsatte hon, och vände sig sedan mot sin pojkvän. CESAR, varför har inte jag fått något av dig!?
- För att du ska få nåt när allt det här är över, svarade han enkelt, och Marielle verkade nöjd med svaret, för hon slängde sig om halsen på honom, och slutade skrika för att ägna sin tid åt ”viktigare” saker.
Indy gick fram till Angelina.
- Jag älskar dig Angie, var det spontant nog? sa han sedan, och Angelina såg surt på honom.
- Nej, svarade hon. Och kalla mig inte Angie.
Indy suckade, och skulle till att svara något, då ett högt pipande ljud hördes i högtalarsystemet, och en röst avbröt honom:
- Ett larm har gått, informerade den, var vänlig lämna byggnaden genom någon av utgångarna. Försökt att inte drabbas av panik.
Rösten fortsattes att upprepa sitt meddelande, innan den avbröts av ännu en röst, den här gången en myndig polisröst:
- God eftermiddag, vi har tyvärr drabbats av en stor internationell liga här inne, och ber er därför gå till någon av utgångarna och lämna centrumet så fort som möjligt så att vi kan ta fast dem. I dörrarna kommer det finnas vakter som ska hjälpa till att identifiera alla som går ut, var därför beredd att visa upp legitimation om ni har någon. Ha en fortsatt trevlig dag.
Sedan återkom pipandet och kvinnorösten, samtidigt som Nova gick förbi och var gift med Ozzy Osbourne.

Vår älskade grupp huvudpersoner såg på varandra.
- Säg inte att de menade oss, sa Cesar till sist.
- Tja, vi har ju faktiskt gjort oss skyldiga till en del, erkände Andrion.
- Våld mot tjänsteman, stöld, flykt från polisen, sex i provhytt på Vero Moda, antastat Carola, räknade Travina upp.
- Skadegörelse, la Angelina till med en sur blick på Indy.
- Sprungit runt i Täby Centrums mystiska inre, sköt Cesar in.
- Nedskräpning, avslutade Marielle slutligen.
- Jag tror vi borde hitta någonstans att gömma oss, påpekade Indy. Lugnt och, eh, sansat, så att ingen lägger märke till oss.
Till allas förvåning, så var det faktiskt Cesar som tog kommandot.
- Jag tror jag vet vart vi ska, sa han, tog tag i Marielles hand, och började gå.
De andra följde efter, Travina och Andrion klängandes på varandra så gott det gick, och Angelina fortfarande surt gloendes på Indy. Som just kommit ihåg något.
- Du, jag har faktiskt en sak till dig, sa han. Tills jag fixat något bättre.
- Jaha, sa Angelina, fortfarande surt. En plastfigur av dig själv, eller?
- Nä, sa han, och höll upp muffinen som han snott från Cesar. Men du kan få den här om du är snäll.
Angelinas ögon tindrade av glädje.
- Jag är väl alltid snäll, sa hon, och försökte se så liten, söt och älskvärd ut som möjligt.
- Alltid, sa Indy, och gav henne både en kyss och en muffin. En blåbärsmuffin. <3

På högre ort:
- Then I saw her face, now I’m a believer, hördes den kåpkläddes röst, och den mörka rösten suckade djupt.
- Kan du hålla käften någon gång, eller? undrade den vresigt.
- Men det går ju så bra! utbrast den kåpklädde glatt. Och de är så kära och lyckliga, kan det bli bättre?
- Bah, fnös den mörka, utan att bry sig. De kommer inte vara lyckliga och kära särskilt länge till i alla fall, så vad är du glad för?
- Alltid lika positiv, skrattade den ojämförliga rösten. Faktum är att det ser ljusare ut än det gjort på länge nu, skulle jag vilja säga. Vissa i den här gruppen har ju gjort otroliga framsteg.
Den mörka rösten utstötte ett irriterat läte.
- Och vissa av dem kommer dö snart, har du glömt det? undrade han, och verkade nästan lite skadeglad vid tanken.
- Du gillar det här med olycklig kärlek, va? frågade den kåpklädde, aningen nyfiken.
- Jag älskar det, intygade den mörka rösten, och erkände ironin i det hela. Jag har faktiskt inte bestämt mig vem av dem som ska få dö än… Tycker ni att de ska få välja det själva, eller ska jag bara peka på en av dem och säga ”du – kom med mig”? undrade han sedan skadeglatt, redan på bättre humör.
- Du kan verkligen ta det roliga ur allt, muttrade den kåpklädde, och bytte till något sorgligare, i iPoden som han lyssnade i.
- Jag vet, det är en del av min charmiga personlighet, svarade den mörka rösten.
- Jo, tack, suckade den ojämförliga: jag har märkt det.

På tredje våningen, 15.15:
Det hade tagit dem lite tid att ta sig igenom köpcentret utan att dra till sig uppmärksamhet, speciellt som det fanns vakter nästan överallt som skulle kunna känna igen dem, och de var dessutom inte särskilt diskret klädda: ingen av dem hade liksom orkat skaffa några varma kläder trots att det nästan var full snöstorm utanför.
Nu hade de i alla fall hittat en sängbutik på tredje våningen nästan längst bort, Atlantis eller något, som Cesar tyckte att de skulle tillbringa några timmar i.
- Dessutom är det nära stället som vi ska till senare, förklarade han och bröt diskret upp dörren som ledde in till den nyligen stängda affären. Vi måste bara vänta ett par timmar tills Carola och scenarbetarna (återigen spetsade Angelina öronen (ha-ha-ha) när ordet ”scenarbetare” nämndes) fått i ordning på saker och ting där inne, sen kan vi gå dit.
- Varför kan vi inte gå dit redan nu? undrade Angelina, som ville ha sin IQ tillbaka, typ genast.
- För att man behöver massa specialgrejer till den sista ritualen, förklarade Indy.
- Som vadå?
- Det vill du allt bra gärna veta, va?
- Nej, sa Travina och la sig i det hela. Det skiter jag i. Kom nu, Adde, vi har viktigare saker att tänka på, la hon till och drog iväg Andrion längre in i butiken för att hitta någon trevlig säng.
- Sääg! klagade Angelina, men blev ivägdragen av Indy, inte åt samma håll som Andrion och Travina, men bort i alla fall.
Så Cesar och Marielle var ensamma kvar.
- Den där soffan ser ganska bekväm ut, hintade Marielle, och nickade mot en soffa som någon planerande människa ställt precis bredvid dem.
- Det menar du inte? flinade Cesar, och knuffade ner henne i den, och resten lämnar jag åt er (Chriss) fantasi.