Kapitel 46 – Hur som helst är han jävligt död

I ett hemligt rum med en hiss, ett vapenförråd och en nerlagd kiosk, 04.41:
Egentligen var det hela ganska mysigt, tyckte Andrion.
- Det finns ju en hel del praktiska saker här, sa han högt, när han och Travina letat runt lite i rummet.
- Menar du vapnen eller colan? undrade Travina, som ansåg att deras viktigaste fynd var ett antal Magnum Sniper Rifles och två plattor coca-cola.
- Tja, jag syftade på vapnen, men för din skull kan jag väl svara cola också, flinade mörkeralven, och Travina suckade.
- Vi tar båda och tar hissen, sa hon, slängde ett antal rifles över axeln (de hade ett sånt här praktiskt läderband på sig, så man kunde ha dem typ… som en väska! :D), och tog sedan några flaskor cola med sig.
Andrion gjorde samma sak, och sedan gick tog de hissen upp ett par våningar.

I ett hemligt, gammalt bibliotek, 04.42:
Plötsligt vaknade Angelina. Och det var inte bara för att musiken tog slut, för den här gången blinkade hon ett par gånger, och försökte se sig omkring.
- Var fan är jag? undrade hon, och kände på sin panna: huvudvärken såg ut att sitta i.
- Du svimmade, förklarade Indy. Och för tillfället ligger vi ganska skitdåligt till, om man ska sammanfatta det hela.
- Värre än vanligt? frågade Angelina med ett flin.
- Nä, ungefär som vi brukar, svarade Marielle, och Angelina muttrade något som lät som ”så illa?”. Hur är det med huvudet?
- Bättre, men jag tror inte det är bra, det måste väl betyda att vad det än var som fick igång den rör sig bort härifrån, eller?
- Snälla, ha fel, bad Cesar.
Precis då tog bokhyllorna slut, och de var framme vid vad som i ett normalt bibliotek skulle ha varit utlåningsdisken, men i det här fallet var en bred, kort trappa som ledde upp till en stol. En stol med en viss mörk lord på.
- Voldemort? undrade Marielle, som aldrig varit mycket för formaliteter.
- Kan man lugnt säga, svarade han, och tog upp sin trollstav. Avväpna dem.

På en högre ort:
- Det är nåt som inte stämmer här, sa den yngre av de tre rösterna, den som vi känt längst.
- Jag håller med, sa den mörkare rösten, de är framme vid den sista spelaren, men han ser ut som… sin egen spelmark. Det stämmer inte, han ska inte synas.
- Jag tror vi har räknat fel, erkände den ojämförliga rösten, och man kunde höra att han inte gjorde det helt lättvindligt. Den sista spelmarken är egentligen den sista spelaren, resonerade han fram, och försvann iväg ett tag.
- Men det är omöjligt! protesterade den yngre. Hur kan ni ha tagit fel på spelare?
- Tre spelare är över huvud taget omöjligt, påpekade den mörkaste rösten, men vi har varit tre ganska länge nu.
Den ojämförliga rösten kom tillbaka.
- Han svarar inte, sa den. Vad gör vi nu?
- Vi behöver en helikopter, styrde den mörka rösten upp det. Och det fort!
Den yngre skrattade.
- Ska det gå fort, vet jag precis vem vi behöver…

I biblioteket, 04.43:
Angelina tyckte verkligen inte om dödsätare. De hade tagit deras vapen, satt igång värdelös musik (”Kent: Kärleken väntar”, och Lavelo, ta det inte personligt ;), och dessutom hade Jens dykt upp igen. Woho, liksom. Det enda positiva var väl att huvudvärken höll på att släppa; och att hon fortfarande hade hatten.
- Var ska vi börja, fortsatte Voldemort, i samma dramatiska anda som innan. Ni undrar säkert vad ni gör här?
- Njaej, sa Marielle, vi ska väl typ utföra en ritual och döda dig, om jag inte minns fel.
- Jaså? undrade den mörka lorden med ett ondskefullt flin. Så det säger du…
- Ja, uppenbarligen vill du väl ta över världen eller nåt sånt, sköt Cesar in, annars skulle väl inte alla världens galna superhjältar hjälpa oss?
- So it may seem, svarade Voldemort, i en klockren imitation av Norrington från Pirates of the Caribbean.
- Tja, hur skulle det annars vara? undrade Angelina, som hade blivit nersläppt på golvet, btw.
Voldemort suckade djupt.
- Tja, sa han. Faktum är att jag… liksom…
- Jaaa? sa Sindorion, när Voldemort blev alldeles gråtfärdig.
- Jag har blivit utnyttjad! snyftade han.
Alla, inklusive dödsätarna, såg chockerat på honom.
- Va? sa Marielle till sist.
- Utnyttjad! skrek Voldemort. Bortkastad och glömd! Först kommer de här, och låtsas som att de bryr sig, som att de vill hjälpa en, men allt de vill ha… allt som man duger till… helt plötsligt får man veta vad de vill, just precis, det enda de någonsin bryr sig om… de vill bara ha världen, och när man väl lärt dem allt… då… då…
Marielle dog inombords. Skulle hon tvingas vara psykolog åt Voldemort?

I en hiss, 04.44:
Andrion och Travina åkte i hög fart upp ungefär trettio våningar med hissen (eller nåt sånt), och steg sedan ur, båda med dragna rifles, beredda att skjuta allt som rörde sig. Vilket visade sig vara ingenting. Fullkomligt oberörd och iskall drack Travina en klunk cola, och nickade sedan åt den riktning som kändes bäst. De började springa åt det hållet.

Hos Voldemort, 04.45:
- Och sen… sen lämnade hon mig, fortsatte Voldemort gråtandes, som en stormvind bara, rätt ut… försvann iväg, alldeles nyss, mumlade något om att jag var för svag, och att jag inte ens skulle klara er… och… jag vet inte vad jag ska göra längre…
- Såja, försökte Cesar, det blir nog bättre. Du behöver bara… gråta ut, och…
- Hitta något sätt att komma över henne, fyllde Marielle i. Du kan gå vidare!

I en korridor, 04.45:
- Jag vet inte vad jag ska göra längre… hördes en röst, som varken Andrion Travina kunde placera, men den som svarade, var definitivt Cesar.
De kikade in genom dörren som de kommit fram till, och såg deras sex ”vänner” stå några meter under och framför dem. När de kikade rakt ner kunde de se en figur, som Travina efter ett tag placerade som Voldemort, sitta och gråta på en tron.
- Okej, mumlade Travina. Vad gör vi nu?
- Hoppar ner och skjuter honom? föreslog Andrion med ett flin.
Travina nickade.
- Om vi hoppar ner på marken mellan Voldemort och de andra, kan en av oss slänga vapen till dem och döda dödsätarna, och den andra koncentrera sig på att döda Voldemort, bestämde hon. Jag tar Voldemort, du tar de andra.
Andrion insåg att han inte hade särskilt mycket till val, och tog emot vapnen som Travina burit runt på. Sedan kysstes de, gav varandra en beslutsam blick, och hoppade dramatiskt ner på golvet.

I ett bibliotek med Voldemort, 04.46:
Marielle ville skjuta sig själv, så irriterande var Voldemorts gråtande. Och nu verkade det nästan som om hennes önskan hade uppfyllts, för helt plötsligt hoppade Andrion och Travina ner från typ taket, med ett antal skjutvapen som Andrion slängde till gruppen, medan Travina riktade sitt mot Voldemort.
- Magnum Sniper Rifle! utbrast Angelina lyckligt, när hon fångade upp ett av vapnena, och hon vände sig sedan snabbt mot Jens. Passa dig jävligt noga, mumlade hon mordiskt.
- Var kom ni ifrån? undrade Marielle, som även hon fångat upp en rifle.
- Vi tog hissen, förklarade Andrion med ett flin. Kan vi utföra den där ritualen och dra nu, eller?
- Verkar inte så, la sig Cesar i. Om jag förstod Voldemorts svammel rätt så blev han lurad av personen med Angelinas sista IQ-del, och hon – tror jag – har stuckit iväg med alla hans planer på världsherravälde. Typ.
- Jaha, var det det han menade? undrade Sindorion, och avlossade några skott mot en dödsätare som försökte fly. Det uppfattade inte jag!
- Sen är du ju rätt trög också, la Andrea till.
Resten hände under bara några sekunder; Jens försökte närma sig Angelina med några oanständiga förslag, vilket gjorde att hon sköt några varningsskott bredvid honom, som missade, och därför råkade träffa honom i magen. Oturligt nog tog de andra dödsätarna det som en enorm provokation, och försökte med sina vapen (de som jag nämnde i förra kapitlet, remember?) göra sig av med våra hjältar, vilket såklart JÄTTEMISSLYCKADES, och istället resulterade i en hop döda anti-hjältar.
Allas blickar och vapen vändes istället direkt mot Voldemort.
- Ehm, sa han, om ni skonar mig så kan jag, eh… tala om vart hon… ni vet… hon tog vägen.
- Okej, sa Travina, som inte orkade tjafsa. Säg det.
- Dalahestarnas födelseland, sa Voldemort, och sen lät det ”plopp” och så var han borta.
Travina släppte sitt vapen.
- Jaha, och vad sjutton menade han med det, då?
- Antagligen att vi ska till Sverige, sa Cesar, som anade att det inte fanns så många fler länder som uppfunnit dalahästar.
- Tjoho, sa Sindorion ironiskt, och gick och utförde en meningslös sidohandling, under vilken han dog, och därför inte kom tillbaka ifrån.
De andra såg tysta på Sindorions döda kropp, medan Andrion gick fram och kände efter hans puls.
- Om jag, som läkare, får säga min åsikt, sa han sedan, så verkar han vara ganska död.
- Skit också, sa Marielle, som just kommit ihåg Maliks varning.



Kapitel 47 – Hur man återupplivar folk som dött av meningslösa sidohandlingar

I Draculas bibliotek, 04.48:
- Musik: Gyllene Tider: Det är över nu, sa Angelina, i ett försökt att verka oberörd, men fick bara en massa sura blickar på sig. Indy la en hand för hennes mun och drog henne intill sig.
Travina gick fram till Andrion, som omanligt föll i hennes armar. Hon gjorde sitt bästa för att trösta honom, trots att hon kanske inte var expert på hur det kändes när ens bäste vän och sidekick gick och dog.
Marielle vände sig om för att se hur det var med Andrea, bara för att upptäcka att hon redan slängt sig i armarna på Cesar. Hon blev först lite småsur över att Andrea gav sig på ”hennes kille”, men insåg att situationens allvar kanske krävde att hon sköt bort sådana tankar. Tills vidare.
- Men nej, sa hon sedan högt, han kan inte vara… död. Det går inte!
- Säg det till honom, muttrade Angelina, som lyckats få bort Indys hand (behöver jag säga att han la tillbaka den efter den kommentaren?).
- Vi har återuppväckt fler personer! invände Marielle. Trams, du har ju dött, vi återuppväckte ju dig!
- Jag dog väl inte egentligen, mumlade Travina, lite halvt protesterande. Det var väl mer att jag blev levande begravd, typ…
- Men Humlesnurr, då! Han dog, vi återuppväckte honom! Det är ju det hela den här grejen går ut på, om inte Angelina hade skrikit pang och blivit av med sin IQ så hade ju han fortfarande varit…
Så tystnade halvgudinnan och såg på Angelina, med en blick som sa att hon just fått en stor aha-upplevelse, insikternas insikt ungefär, sedan vände hon sig mot Sindorion, som fortfarande låg orörlig på marken (rätt logiskt med tanke på att han är död, eller hur?), och stirrade på honom.
- Wow, sa hon sedan, och såg mot Angelina igen. Shit, du kommer bli sur.
- Mfff!? undrade Angelina.
- Va? översatte Indy åt henne.
- Det slog mig att liksom… ehm… tja, det enda Angelina varit riktigt bra på när hon varit IQ-befriad, har varit att, tjaaa, återuppväcka folk.
Angelina gav ifrån sig ett ljud som kunde varit ”WHAT?!”, men det var svårt att avgöra.
- Det stämmer faktiskt, sa Travina. Det var hon som pangade så att Humlesnurr återuppväcktes, och det var hon som spelade sten-sax-påse med Döden förut.
Angelina skakade frenetiskt på huvudet.
- Ja, fast vi vet ju fortfarande inte hur vi skulle återuppväcka honom även om hon skulle kunna det, påpekade Andrion, som försökte att inte hoppas på för mycket.
- Men om det finns en möjlighet, började Andrea, som slutat gömma sig i Cesar.
- Hallå, vi är MAT-gänget, sa Marielle som om det sa allt: det finns ingenting vi inte klarar!
- Precis, höll Travina med. Det handlar bara om att improvisera lite grann. Sindorion är död, det är dåligt, så då improviserar vi bara fram en lösning!
- Och hur improviserar man fram ett sätt att få någon odöd? undrade Cesar, som fortfarande höll om Andrea.
- Det är problemet, erkände Marielle. Det kan bli svårt, men… okej, vad är det första ni tänker på när ni hör ordet återuppliva?
- Nekromantiker? föreslog Andrion.
- Jesus, sa Andrea nästan samtidigt.
- Trolldrycker! tyckte Cesar.
Marielle och Travina såg på varandra.
- Smart! utbrast de i en mun, och sedan vände de sig mot Angelina:
- Vi får helt enkelt hitta ett kök, och sen får du improvisera fram en dryck, och så kommer den säkert återuppliva honom, sa Travina glatt.
- Jag tror ni överskattar Angelinas kökskunskaper, påpekade Indy, det enda hon kan göra är ju typ muffins.
- Alla har väl hört talas om den livsåtergivande muffinssmeten, sa Cesar sarkastiskt.
- Har Angelina ingen talan alls om det här? undrade Andrea, och nickade mot Indy, som fortfarande hindrade Angelina från att säga något.
- Nej, hon kommer bli skitsur vad vi än säger, så det är nog lika bra att vi bestämmer det åt henne, sa Travina.
Angelina gav alla, inklusive Sindorion, så kallade ”death glares”.
- Det är ingen som tänker reagera på att vi är i Draculas bibliotek och att det antagligen finns en hel del intressant om att återuppväcka folk från de döda här? frågade Indy.
- Men då kommer han säkert bli vampyr, protesterade Andrea.
- Vill du hellre försöka uppliva honom med muffinssmet?
- Okej, du har en poäng, medgav hon motvilligt. Sätt igång och leta då.
Att leta runt bland böckerna var väl egentligen lättare sagt än gjort, eftersom biblioteket innehöll så många titlar och spännande baksidestexter att även böcker som inte hade något med döden att göra var tvungen att bli genomkollade, åtminstone lite snabbt. Dessutom lyckades Angelina ta sig loss efter ett tag och sprang runt och svor ett ganska bra tag, innan Indy fick tag på henne igen (yes, yes, såklart använde han piskan! :D), och tystade henne på det ”vanliga” sättet.
- Det här verkar bra! utbrast Travina efter ett tag (hon hade letat runt riktigt duktigt, efter att hon insett att Andrion knappast skulle göra oanständiga saker med henne så länge som Sindorion låg och var död).
- Jaså? undrade Marielle, och dök upp bakom henne. ”Hur man återupplivar folk som dött av meningslösa sidohandlingar”, läste hon sedan, det är ju perfekt!
- Jag sa ju det, flinade Travina, och ryckte ut sidan ur boken. Var är Angelina, nurå?
- Här, muttrade Angelina, och kom gående med Indy i släptåg. Är det meningen att jag ska hitta ett kök och försöka fixa ihop den här drycken nu, eller?
- Det är lugnt, jag har redan hittat köket, sa Andrea glatt, och kom studsande med en karta. Du behöver bara ta den där dörren där borta, sen är du framme.
- Åh, tack, sa Angelina, och betonade orden så ironiskt hon kunde innan hon vände sig mot Indy. Och du följer med mig.
- Jag sa inget annat, bortförklarade han sig, och sedan försvann de iväg.
Andrea föll ihop mot en bokhylla, och lutade huvudet i knäna. Cesar satte sig bredvid med armen om henne.
- Om de är hans enda chans känns det inte särskilt bra, mumlade hon.

I Draculas kök, 04.56:
Det hade inte tagit Angelina och Indy lång tid att hitta till köket, och efter att ha letat runt lite bland ingredienser och byttor, var Angelina nu i full gång med att försöka tillreda drycken.
- Det här receptet kan verkligen förbättras, konstaterade hon. Det ska ju bara vara med massa äckliga saker!
- Vad förväntade du dig, det är en vampyr som använder det, påpekade Indy försiktigt.
- Jag vägrar ha i några fladdermusvingar, stackars fladdermöss! klagade Angelina. Det får bli blockchoklad istället!
- Blockchoklad? Du kan ju inte ha choklad istället för…
- Du, håll käften eller håll med, avbröt Angelina honom aggressivt, hon var inte på bra humör. Nu blir det blockchoklad istället.
Hon öste ner några rader blockchoklad i bunken och letade vidare på receptet.
- Nu ska vi se… mumlade Angelina för sig själv. Kattblod!? Inte en chans, jag tar mjölk och smält smör istället, det borde duga…
- Ehhhm, började Indy, men tystnade när Angelina såg argt på honom.
- Krossade grisben? fortsatte hon. Knappast, det funkar så bra med vanligt mjöl, ser ju likadant ut i alla fall…
Sen fortsatte Angelina i samma stil, och bytte ut jorden mot kakao, giraffostren mot ägg, och likmaskarna mot socker. Jag antar att jag inte behöver påpeka vad det var hon egentligen gjort…

I biblioteket, 05.04:
Efter kanske tio minuter återvände Indy och Angelina, Marielle hade då hunnit hitta en ganska intressant bok som hon satt och läste i, samtidigt som Travina utan resultat försökte få Andrion att sluta tänka på Sidde och mer på henne istället, och Cesar och Andrea hade suttit på golvet och viskat sinsemellan.
- Hur gick det? undrade Andrion, och skyndade fram mot dem.
- Jorå, sa Angelina, jag var bara tvungen att ändra lite i receptet för att det skulle passa med mina vegetariska principer.
- Och vad betyder det i praktiken?
- Att hon gjorde muffinssmet, sammanfattade Indy, och hoppade sedan undan så att Angelina inte skulle kunna slå honom.
- Gjorde du muffinssmet!? utbrast den levande mörkeralven upprört. Hur ska han kunna återupplivas av det!?
- Inte vet jag, muttrade Angelina, det är gott i alla fall.
- Ge mig den där, sa Andrea surt, och tog ifrån Angelina skålen med smet.
Marielle och Travina kunde inte låta bli att småskratta lite åt det hela, egentligen var det ju inte så oväntat.
- Det funkar inte, konstaterade Andrea besviket, när hon försökt hälla lite muffinssmet på Sindorion utan resultat.
- Då kan jag ta tillbaka den där, sa Angelina, slet åt sig skålen, och käkade upp smeten på tio sekunder blankt.
- Right, sa alla andra. Vad gör vi nu, då?
Till allas förvåning, så slapp de fundera mer på den saken, för helt plötsligt och oprovocerat stormade Peter Stormare (hahaha) in i biblioteket, iklädd en mystisk brynja av glas, och med en peruk hängandes på sned. De såg förvånat på honom när han stannade upp framför dem, och såg tillbaka lika förvånat.
- Peter Stormare? frågade Cesar till sist, när de glott på varandra ett tag.
- No, no, no, sa han, med tydlig italiensk brytning. Cavaldii!
- Ahh, Bröderna Grimm, förstod Cesar.
- Si, si, I am looking for the Griimmys! But they’rre not heere!
- Not really…
- Wait, fortsatte Cavaldi/Peter Stormare. I know this story! From my childhood.
- Vaa? sa Travina, som inte fattade någonting.
- Ciao, sa Cavaldi, och sprang iväg, minst lika plötsligt och oprovocerat som han dykt upp.
De såg förvirrat efter honom.
- Och vad tusan skulle det där betyda? undrade Marielle.
- Oh, sa Cesar, som fick en insikt. Jag tror jag vet, och ni kommer inte tycka om det…
- Jaså? sa Angelina med en farlig röst.
- Det är ingen annan här som har sett Bröderna Grimm, antar jag?
- Nej, hurså? frågade Marielle, i en klockren imitation av Tobias Moe (som ni inte vet vem det är, men orden ska uttalas mordiskt och övertydligt).
- Tja, svamlade Cesar, det där kan ha varit en ledtråd till hur, hrm, Angelina, uppenbarligen, ska återuppväcka Sidde. Och om det var det, så kan det ha varit så att han menade att det skulle göras… Törnrosa-style.
- Du menar…? började Andrion, men avslutade inte mening.
- Precis, sa Cesar, och tog skydd bakom Marielle. Med en kyss.



Kapitel 48 – ”Bite me!”

(200 sidor!)

I Draculas bibliotek (fortfarande!? Dafs. anm), 05.06:
- No way, sa Angelina, och Indy tog sig friheten att hålla fast henne. Inte en chans.
- Du vet, sa Andrion, sånt där säger man när man faktiskt har ett val, och det har inte du.
- Precis, höll Andrea med, du måste göra det.
- Make me, svarade Angelina surt.
- Eh, älskling, jag tror de kommer göra det, påpekade Indy cyniskt.
- Kom igen, Angelina, det är bara en kyss, försökte Marielle.
- Yeah right, sa Angelina. Som om du skulle vara så pigg på att kyssa David om det skulle behövas.
- Du har en poäng, erkände halvgudinnan, med en äcklad min. Jag är på din sida, vi skiter i det.
Andrea puttade in Marielle i en hög med böcker på att få tyst på henne, och vände sig sedan mot Angelina igen.
- Tro inte att jag tycker om det här, sa hon, men om du inte går och kysser min pojkvän nu, så ligger du jäkligt illa till.
Angelina gjorde ett utfall mot Andrea, antagligen för att slå ihjäl henne, men kom ingenstans eftersom Indy fortfarande höll fast henne.
- Vad hade du tänkt göra, sno min pojkvän? frågade Angelina bittert.
- Angelina, om du inte kysser mörkeralven så går jag med på det, muttrade Indy.
- Jag hatar er! skrek Angelina, och gjorde några lönlösa försök att slita sig loss.
- Men…? undrade Andrion.
Angelina suckade.
- Men okej, gav hon motvilligt med sig. Jag gör det. Men bara om jag får ensam, och om ingen av er ifrågasätter mitt val av musik.
- Let’s call it a deal, svarade Cesar, som hade hjälpt Marielle upp ur bokhögen som hon blivit inputtad i.
Indy släppte taget om Angelina, men hon gav honom bara en sur blick och gick fram till Sindorion istället. De andra ryckte bara på axlarna, och drog sig tillbaka till andra delar av biblioteket.
- I’m so gonna get it for this, mumlade Indy för sig själv, och följde efter.

Travina drog genast med sig Andrion långt bort från de andra, till en del av biblioteket där det fanns en hel del soffor i ett porrigt material (hah, vampyrer är faktiskt fett porriga). Och lustigt att ni skulle lägga märke till just sofforna, för det var precis en sådan som hon knuffade ner mörkeralven i.
- Och sen undrar du varför folk kallar dig nymfoman, mumlade Andrion, medan Travina brutalt drog av hans tröja.
- Du, håll käften, annars, började Travina, men avbröt sig sedan. Du, bokstäverna på din arm lyser inte längre!
- Nej, sa Andrion, den sista ondingen är väl långt härifrån antar jag… men ska vi fortsätta diskutera det, eller get back to business?
- Det andra alternativet, svarade Travina, och sen tror jag att vi lämnar dem där, alla har väl redan gissat sig till vad de kommer göra ändå…

Vid Sindorion och Angelina, 05.08:
Att säga att Angelina var förbannad, var att underdriva. Väldigt mycket. Så arg som hon var nu, hade hon inte varit på… hon mindes inte hur lång tid det var sen sist, men det var jäkligt länge, det var hon säker på, sa hon till sig själv, och bytte samtidigt låt till ”Johnossi: Summerbreeze”.
- Once a failure, always a retard, nynnade hon lite för sig själv, och satte sig ner vid Sindorions kropp.
”Gör det fort, som ett plåster” hördes en röst i hennes huvud, och hon erkände för sig själv att det antagligen var det smartaste sättet att göra det på. Men hon ville inte.
Plötsligt kände Angelina en svidande smärta på sin kind, och insåg att hon slagit till sig själv i ett försök att fokusera. Med en djup suck insåg hon att det bara fanns en sak att göra, så hon böjde sig fram, tog ett djupt andetag, och sedan nuddade hennes läppar Sindorions.
Mörkeralven vaknade omedelbart till liv, och innan Angelina hunnit reagera tog han tag i hennes överarmar, snurrade runt med henne så att han hamnade överst, och kysste henne igen. Hon vred undan sitt huvud så snabbt hon kunde, och han slutade.
- Är du dum i huvet, eller!? skrek hon, rätt i hans ansikte.
- Du började! försvarade han sig själv med.
- Ja, för att du dog och jag var tvungen att återuppväcka dig!
- Jag gjorde vad!? undrade Sindorion, och satte sig upp.
Angelina tog tillfället i akt, och slängde sig upp på fötter igen.
- Du dog, sa hon. Du gick och utförde en meningslös sidohandling, och sen dog du, och av någon anledning så var jag tvungen att återuppväcka dig med en kyss!
- Varför då?
- För att det kom en italienare och sa det, mumlade Angelina, som insåg hur dumt det lät. Men det är sant, fråga din flickvän!
- Vem? frågade Sindorion dumt.
- Andrea, sa Angelina mordiskt.
- Henne hade jag glömt, erkände Sindorion förläget.
- No shit!? dissade Angelina honom upprört. Jag går tillbaka till Indy nu, för du är ju uppenbarligen sjuk i huvet!
Hon vände sig för att gå därifrån, och Sindorion såg förvirrat efter henne.
- Angel, vänta, bad han, och Angelina stannade upp, full av onda aningar.
- Vad? frågade hon, utan att vända sig om.
- Du vet att det inte kommer hålla, han är inte den typen. Det är liksom… nytt äventyr, ny tjej.
Angelina vände sig om och såg argt på honom.
- Bite me, Sudde, sa hon farligt.
- Du vet att jag skulle ge dig allt, fortsatte han, som om Angelinas kommentar aldrig existerat.
- Ge upp, svarade Angelina, vände sig om, och gick snabbt som fan därifrån.

Vid de andra, 05.12:
- Herregud, ni måste ju slå alla hastighetsrekord, sa Andrea häpet, när Andrion och Travina återvände efter bara fyra minuter.
- Iuck, tyckte Marielle, när Andrion och Travina bara flinade till svar.
- Har de inte kommit tillbaka än? bytte Travina smidigt samtalsämne.
- Nope, svarade Cesar. Har vi otur kanske Angelina begick självmord bara för att slippa.
- Scch, hyssjade Marielle. Jag tror inte de där borta uppskattar skämtet, la hon till, och nickade mot Indy och Andrea, som antingen stirrade mordiskt på varandra, eller stressat såg mot platsen där Angelina och Sindorion befann sig på.
Plötsligt kom Angelina faktiskt gående runt hörnet, om möjligt ännu argare än hon varit när de lämnade henne, men hon ignorerade fullständigt alla som satt och väntade på henne, utan fortsatte bara rakt fram med ett ”nu går jag”.
- Angelina, för det första är utgången åt andra hållet… började Indy, men Angelina avbröt honom:
- Det skiter jag i!
- …och för det andra så… försökte han fortsätta, men då hade hon redan försvunnit iväg. Okej, om ni försöker ta er ut, så kommer vi snart, sa han istället, och skyndade efter Angelina.
Marielle såg efter dem med en road min.
- Oj, oj, oj, sa hon, jag undrar verkligen vad Sidde kan ha sagt till henne.
- Det ska jag ta reda på! utropade Andrea aggressivt, och sprang iväg åt hållet som Angelina kommit från.
- Jävlar, det här vill jag inte missa! utbrast Andrion. Min sidekick får spö av en tjej!
Marielle och Travina gav honom varsin ondskefull blick.
- En väldigt manligt tjej, försäkrade Andrion sen, och drog iväg med Travina efter Andrea.
Cesar och Marielle kom fram till att de lika gärna kunde följa efter.

Borta hos Sindorion, 05.13:
- Okej, exakt vad sa du till Angelina!?
Andreas röst kunde höras flera hyllor bort, och Sindorion fick panik: hon lät inte glad, och om han inte kom med en förbannat bra förklaring, skulle hon antagligen mörda honom. Och han var ung för att dö, 207 år var på tok ungt för en mörkeralv.
Det gällde att komma på en nödlögn snabbt.
- Ingenting! sa han, när Andrea plötsligt kom rusande runt ett hörn. Jag bara vaknade av att hon kysste mig, och sen mumlade hon något om att jag dött, och sen blev hon skitsur och stack iväg.
- Och det vill du att jag ska tro på!? frågade Andrea ilsket. Är du dum i hela huvet?
- Varför frågar alla det!? undrade Sidde förtvivlat, just som Andrion, Travina, Cesar och Marielle dök upp bakom ett hörn.
Andrea slängde sig på Sindorion, och började slå honom så mycket hon kunde. Det gick inte särskilt bra, eftersom Sindorion varit förberedd på det hela, och därför knuffade han helt enkelt bort henne.
Cesar plockade fram en fet bok – ”David Eddings samlade verk” – och gav den till Andrea. Det krävdes bara ett välriktat slag mot Sindorions bakhuvud, sedan föll han ihop i en hög på marken igen, med en omanlig duns.
- Nu går vi, sa Andrea bittert, och lämnade dem.
Andrion hjälpte Sindorion upp på fötter, och sedan följde de efter henne.

Utanför slottet, 05.22:
Det tog dem inte lång tid att hitta ut igen, och bara några minuter senare dök Angelina och Indy upp igen, Angelina på betydligt bättre humör än innan. Cesars häst, Jadu… Jag vet inte, hade också dykt upp där, och han (Cesar alltså, inte hästen) hade blivit väldigt lycklig över det.
- Vad gör vi nu då? undrade Marielle, samtidigt som Indy slog på ljudet på sin mobil. Den började omedelbart ringa.
- Jag tror vi har svaret där, påpekade Angelina, samtidigt som Indy svarade något i stil med ”Hej, ja, den har varit på ljudlös, men…”
De andra väntade medan Indy avslutade sitt samtal, han sa inte särskilt mycket, men en upprörd röst kunde höras i andra änden, även om de inte kunde uppfatta vad den sa. Ett par minuter senare tystnade den, och Indy la på.
- Det kommer en helikopter och hämtar oss om några minuter, sa han.
- En helikopter? frågade Travina, och fnissade lite, eftersom Andrion hade sina händer på ett visst oanständigt ställe.
- Jupp, sa Indy. Det är bara ett litet problem, bara sex av oss får plats i den, så två får stanna här.
- Inte jag, sa Angelina snabbt, och i onödan.
- Nej, inte du, och inte jag, och inte Marielle och Travina heller, höll Indy med.
- För säkerhets skull är det nog bäst att vi tar med oss Andrion också, påpekade Marielle, och fick medhåll från de andra.
Allas blickar vändes nu mot Cesar, Sindorion och Andrea.
- Jag antar att jag är uträknad, muttrade Andrea för sig själv, och Angelina flinade triumferande mot henne.
- Eftersom jag har känt er längst, började Sindorion, borde jag få följa med.
- Jag bor i Sverige, invände Cesar. Och dessutom… jag borde få följa med.
- Varför då? undrade Sindorion, och såg surt på honom.
- Därför, svarade Cesar, och såg tillbaka minst lika surt.
- Fight, fight, fight, fight! pushade Marielle, men Sindorion bara fnös åt förslaget.
- Det är Cesar för mesig för, hävdade han.
- Jaså? undrade Cesar.
- Bite me, viskade Sindorion teatraliskt, men han inte längre förrän Cesars knytnäve mötte hans käkben.
- FIGHT! skrek Marielle lyriskt.
- Åh, herregud, konstaterade Travina.



Kapitel 49 – It’s raining men!

Utanför Draculas slott, 05.24:
Sindorion vacklade bakåt, men klarade av att hålla sig på fötter, och duckade sedan för att undvika nästa slag från Cesar. När han ändå hade böjde knän sa han ”varför bryta ett vinnande koncept?” till sig själv, böjde sig ytterligare, och tacklade omkull Cesar genom att slänga sig på hans ben.
- Musik: Geri Halliwell: It’s Raining Men, bestämde Angelina glatt (det var ju jättehög volym, så det hördes ut), och såg hur Cesar handlöst föll ner på marken, och tappade andan när han slog i med ryggen.
- Varför den låten? undrade Indy, samtidigt som Sindorion reste sig upp på knä för att armbåga Cesar i magen.
- För att de slåss till den i Bridget Jones, såklart, sa Travina. Yes! skrek hon sedan, när Cesar sparkade till Sindorion hårt i magen med båda benen.
Fortfarande kippandes efter luft satte sig Cesar upp, medan Sindorion flög genom luften och landade på marken. Han rullade runt ett halvt varv, och låg på mage och flämtade, medan Cesar gjorde ett försök till att knäcka hans rygg genom att träffa den hårt med sin armbåge (ooohhh, Firewall-flashback!). Sindorion var dock förutseende och rullade ännu mer åt sidan, och lyckades sedan ninja sig upp på fötter, samtidigt som Cesar armbågade marken, och sedan flög upp han med.
- Vem hejar vi på? undrade Andrion, som antagligen inte visste hur lojal han skulle vara mot sin side-kick.
- Cesar, såklart! skrek MAT-gänget.
Efter endast en kort paus slängde de båda ”männen” en blick på varandra, och sedan började fighten igen: Sindorion gjorde ett högt hopp och försökte sparka Cesar i huvudet eller nåt, men Cesar parerade det genom att göra ett lågt hopp framåt, och placera sin axel i Sindorions mage. Ackompanjerat av ett ”It's Raining Men! Hallelujah! - It's Raining Men!” från Geri Halliwell föll de återigen ner på marken, och rullade runt tillsammans ett par varv alltmedan de försökte klösa, riva och bita varandra så gott det gick.
- Men lite mer manlighet! skrek Marielle, och trollade fram en stekpanna som hon slängde framför dem.
Cesar var den förste som släppte taget, och genom att med ena foten försöka sparka Sindorion i skrevet, och andra foten skjuta iväg från marken lyckades han ta sig loss, och kunde snabbt lägga vantar på stekpannan. Sindorion insåg att han inte skulle ha särskilt stor chans mot en stekpanna, och tog därför upp första bästa som låg bredvid honom för att försvara sig med – det visade sig vara en ganska brutal pinne.
- Kom igen! skrek Angelina. Det skulle vara häftigare om ni kastade småsten på varandra! Vi vill se blod!
- Och du ska vara tyst nu, bestämde Indy, och höll för Angelinas mun – igen.
Sindorion gjorde ett utfall med pinnen mot Cesars huvud, vilket han parerade med stekpannan, men han hade inte räknat med mörkeralvens högernäve som dök upp från ingenstans och träffade honom i magen. Han lyckades mirakulöst behålla andan, men tappade stekpannan istället. Desperat på ett sätt att försvara sig mot mörkeralven som stod framför honom med en brutal pinne höjd för att slå honom hårt i huvudet, gjorde han det enda rätta och sparkade Sindorion hårt i skrevet.
- Det där var mot alla regler! skrek Andrion, när Sidde segnade ihop på marken.
- Vem bryr sig? undrade Marielle. Det var fett manligt!
Men bara för att han låg ner på marken hade Sindorion inte gett upp, han passade på att sno med sig stekpannan när han reste sig upp, och slog till Cesar hårt i huvudet. Cesar svarade med att vingla fram och tillbaka ett par gånger, innan han lyckades samla sig så pass att han kunde se klart igen. Sindorion hade tagit tillfället i akt, och slängt sig mot Indy och snott hans piska.
- Känn dig ägd, flinade mörkeralven.
- Du vill ha min piska, och du vill ha min flickvän, utbrast Indy upprört. Jävla wannabe!
När Sindorion vände sig mot Indy för att komma med någon halvdräpande kommentar till svar var Cesar inte sen att handla – även han slängde sig mot Indy, men inte för att ta hans piska eller flickvän, utan för att ta hans pistol. Sindorion noterade det här, och vände sig mot Cesar igen, bara för att inse att han var ganska hotad av en viss pistol.
- Känn dig ägd själv, flinade Cesar.
- Upp till bevis nu, mörkeralvsfjant, sa Indy, kan man hantera piskan är en pistol ingen match.
Sindorion såg beslutsamt från Cesars ansikte till pistolen, och gjorde sedan ett utfall med piskan som, tills allas – inklusive hans själv – förvåning, träffade Cesars hand, och smärtan var tillräckligt för att han skulle tappa pistolen. Nästa försök med piskan var inte alls lika lyckat, den träffade ingenting förutom Sindorions egen överarm, därför slängde han iväg den.
- De kommer döda varandra, mumlade Andrea.
- Yes! skrek Marielle, som var väldigt blodtörstig, och väldigt inne i det hela.
Cesar tog initiativet och slängde sig upp på Sindorions rygg och började dra honom i håret. Sindorion försökte desperat skaka av honom, men utan resultat, Cesar drog bara hårdare, och till sist var Sindorions enda möjlighet att behålla håret att slänga sig ner på rygg och försökte bringa Cesar ur fattning.
Det funkade nästan, Cesar släppte visserligen taget om Sindorions hår, men istället sköt hans hand ut till höger om dem, greppade stekpannan och smällde till Sindorion riktigt hårt i pannan. Mörkeralven svimmade, och Cesar reste sig upp som segrare.
- WOW! skrek Marielle, och studsade upp och ner av lycka. Wow, wow, wow!
- Shit, Sindorion, hur är det med dig? undrade Andrea oroligt, och slängde sig fram mot sin pojkvän (varför hon fortfarande vill ha honom är väl en fråga vi aldrig lär få svar på…) för att försöka väcka honom, hon lyckades efter en inte alltför lång stund.
Två minuter senare, ganska exakt, kom en helikopter farande från ingenstans, i en hastighet som mer än skrämde våra kära huvudpersoner (vilket de såklart inte låtsades om eftersom de var så manliga). Den landade två meter framför dem, efter att ha gjort brutala bromsspår i luften, och ett ”shit, shit, man, CRAZY, vilken kosmisk sväng!” kunde höras inifrån.
- Och den här ska vi åka med till Sverige? undrade Angelina, och försökte se liten och söt ut.
- Tyvärr, sa Indy.
- Wow, wow, wow, wow, wow! kom det från Marielle, som fortfarande var alldeles till sig efter den manliga fighten, och studsade runt av lycka.
- Det här är ju värre än pang! klagade Travina, och slängde en tystnadsformel på Marielle.
Marielle insåg till sin irritation att det inte hjälpte att skrika, hon hördes i alla fall inte, men det hindrade henne inte från att studsa runt som en galning i alla fall. Cesar lyckades få henne att sluta genom att ta ett fast tag om hennes överarmar, tvinga henne att stå still, och sedan helt enkelt hångla upp henne.
- Aaawwwwww, lät hela skogen som de var omgiven av, men Cesar och Marielle ignorerade dem: de var upptagna av varandra.
- Wow, sa Travina, och upphävde sin förtrollning. När hände det där?
- Nyss, ser du väl, påpekade Angelina cyniskt, och klängde lite kärleksfullt på Indy (hon blev väl inspirerad av stämningen, eller nåt).
Sindorion och Andrea dök spontant upp bredvid dem, efter att ha legat på marken och antagligen gjort oanständigheter, eller nåt närbesläktat.
- Hälsa honom att vi snor hans häst, sa Sindorion till dem.
- Vart ska ni, då? undrade Andrion, som trots allt tyckte det var bäst att hålla någorlunda koll på sin sidekick.
- Jag ska få honom, sa Andrea, och använde sig tumme för att peka på Sindorion bakom henne, att komma över henne, fortsatte hon, och bytte istället till pekfingret och pekade på Angelina.
- Lycka till, muttrade Angelina, men blev som vanligt tystad av Indy.
- Vi ses hemma, sa Sindorion, och sen försvann han och Andrea iväg mot Jadu, satte upp, och galopperade iväg (det är en onaturligt snabb och stark häst de har att göra med).
Ungefär samtidigt bestämde sig Cesar för att han och Marielle elvispat klart, så han drog sig undan, fyrade av ett bländade leende, och vände sig sedan om, och försökte se så cool och oberörd ut som möjligt. Marielle såg ut att försöka hämta sig från chocken, men slängde även blickar på Cesars rygg som antydde att hon egentligen bara ville kasta sig över honom (okej, nu får du ge dig! Hur logiskt är det att alla killar i den här berättelsen är passionerade kyssgudar!? Dafs anm. Äh, tyst med dig, det är min berättelse! Kan jag bli ihop med Indy kan vad som helst hända! Ells anm.).
- Ska vi ta den där helikoptern, eller? undrade Cesar med ett självsäkert flin.
- Jag klarar inte mer, sa Travina, och drog med sig Andrion fram till helikoptern, öppnade dörren på sidan, och försvann sedan snabbt som vinden (XD) till den bakre delen av den. Ingen undrade vad de gjorde där.
- Shit, man, get going! Snart hissar jag alltet och diggar himlen, det är inte lite bråttom här! Crazy, I'm telling you, hördes från cockpiten (eller vad det nu heter på helikopterspråk), och de övriga fyra skyndade in, Marielle fortfarande hög efter hånglet med Cesar

I helikoptern, 05.34:
Väl inne i helikoptern la sig Angelina direkt för att sova, med Indy som kudde (klockan var trots allt halv sex). Han klagade inte egentligen, utan passade bara på att ta tillbaka sin hatt, innan han somnade han med.
Det gjorde ju att Cesar och Marielle blev hyfsat ensamma, eftersom den något udda föraren satt några meter längre fram, och Travina och Andrion befann sig några meter längre bak (vilket alla var glada över). Cesar försökte fortfarande se cool och oberörd ut, något som störde Marielle oerhört mycket, och hon gjorde några försök till att få honom sluta. Det lyckades inte, till en början.
- Varför? frågade hon till sist.
- Varför vaddå? undrade Cesar, utan att ta blicken från fönstret, som han stirrade ut genom.
- Varför var du så angelägen om att komma med i helikoptern? fortsatte Marielle. Du hade ju din superhest där, och ändå hade du värsta Mark Darcy versus Daniel Cleaver-fighten med Sidde, bara för att komma med, och du känner ju typ ingen av oss i alla fall.
Cesar vände sig mot henne, och log, på ett väldigt överlägset sätt.
- Marri, sa han, väldigt Colin Firth-aktigt. Är inte det rätt uppenbart?
Marielle gjorde allt för att visa hur glad hon blev. Det lyckades inte, så istället släppte hon alla hämningar, och slängde sig på honom.



Kapitel 50 – Ett fikastopp, eller nåt närbesläktat

Någonstans, förhoppningsvis Sverige, 12.17:
Efter ungefär sju timmars livsfarligt helikopterflygande verkade det som att de äntligen var framme. Även om de inte var de skulle de inte komma särskilt mycket längre, eftersom den något galne föraren helt smidigt (?) parkerade bredvid en snöhög, mumlade något om ”shit, man, digga deras espresso!” och försvann iväg – det enda de hann se av honom var en blå basker.
Cesar, som tyckte att han kände igen utsikten utanför fönstret, öppnade dörren, och trillade ut i snöhögen som de parkerat bredvid. Han satte sig upp, med ett ganska dumt och förvirrat uttryck i ansiktet, och såg sig om.
- Vad gör vi i Åre? undrade han.
- Åre? upprepade Indy, som precis vaknat. Vi skulle ju till Stockholm!
- Mäh! sa Angelina upprört, när hon insåg att Indy snott tillbaka sin hatt.
- Hur vet du att det är Åre? frågade Marielle, som inte kunde se några skyltar, eller något annat som kunde avslöja var de var.
- Jag har jobbat här, förklarade Cesar. Som liftvakt.
- Coolt!
Ungefär samtidigt passade Travina och Andrion på att komma tillbaka från den bakre delen av helikoptern, där de tillbringat hela resan. Om de bara ägnat sig åt oanständigheter eller faktiskt sovit lite, vet jag inte, och ärligt talat skiter jag i det också.
- Vad mycket snö det är här! utbrast Andrion.
- Det kallas Norrland, påpekade Cesar.
- Ja, här skulle man inte vilja bo, sa Travina, och nickade menande.
- Nej, precis, höll Marielle med om, det skulle bli så— AAAHHHH!
Det sista var alltså ett försök till att skriva ner stavningen på Marielles skrik, när någon helt plötsligt kom springandes från ingenstans, ryckte åt sig henne, slängde henne över sin axel, och kutade som fan mot närmsta lift. Resten av gänget kunde bara chockerat se hur personen – som självklart var klädd i svart och bar mask – tacklade omkull diverse familjer och småbarn för att sedan slänga sig upp i en sittlift, och åka iväg med den vilt sprattlande och skrikande Marielle. Hon, Marielle alltså, lugnade i och för sig ner sig när hon insåg att liften färdades flera meter ovanför marken, och höll istället krampaktigt tag i ena sidan av… sittgrejen.
Då blev det liv i Cesar, manligt som något väldigt manligt sprang han fram igenom snön, kryssade mellan de nertacklade familjerna och barnen, och lyckades på något vis få tag på en lift precis innan den lämnade marken. Med en kraftansträngning hävde han sig upp, och var bara två liftar bakom Marielle och ondingarna.
- Ehhhh, sa Angelina, och passade på att sno tillbaka Indys hatt. Vad sjutton var det där om?
- Det finns bara ett sätt att få reda på det, svarade Andrion.
- EFTER DEM! skrek Travina, och sprang iväg mot liftarna hon också: de få familjer och barn som lyckats resa sig upp fann sig plötsligt liggandes på marken igen.
Andrion, som desperat sprungit efter Travina och försökt be alla hon hade omkull om ursäkt, lyckades i sista stund slänga sig på liften, och de hamnade inte många liftar bakom Cesar. Angelina reste sig för att springa efter, men Indy höll kvar henne.
- Jag tror det är bättre att någon stannar vid helikoptern, sa han.

I liften, 12.18:
Marielle hade panik. Hon var högt ovanför marken, hon var gissningsvis kidnappad, och dessutom var hon övertygad om att hennes hår var helt uppfuckat efter den långa helikopterresan och sen den brutala kidnappningen. Hennes liv var verkligen svårt.
Cesar, som bara var några meter bakom, försökte febrilt tänka ut ett bra sätt att rädda Marielle på, när han väl hann ifatt dem. Han hade nämligen, smart som han är (?), insett att han kanske inte skulle ha så stor chans mot en brutal, svartklädd onding, och tänkte att en plan vore ju att föredra. Tyvärr kom han inte på någon, utan bestämde sig för att göra som MAT-gänget och improvisera.

Högst upp i… backen, 12.22:
- Ooiiiiiiiih! skrek Marielle skräckslaget när hon insåg hur högt upp hon var. OIIIH, OIIIIH, OOIIIIIIH!!!
- Få tyst på henne! mullrade ytterligare en svartklädd person, som kom pulsande mot dem i snön.
Den första svartklädda personen slog till Marielle brutalt i bakhuvudet så att hon slutade skrika, istället gav hon ifrån sig plågade kvidande läten.
- Skyndarå, innan hennes galna kompisar kommer, skrek någon längre bort, som stod vid två scootrar.
Personen som kidnappat Marielle hade återigen slängt upp henne på sin axel, och sprang fram mot scootrarna, och satte ner Marielle på den ena. Hans kompis hoppade upp bakom henne, och körde sedan iväg i överdrivet hög hastighet, samtidigt som de två andra kidnapparna hoppade upp på den andra scootern, och försökte hänga efter.

Precis där man går av liften, Åre, 12.23:
- ONDINGAR! skrek Travina, när hon såg kidnapparna susa ner för backen på två scootrar. Det där har vi ju ingen chans mot!
- Säg inte det! vrålade Cesar till svar, och tacklade omkull en oskyldig snowboardåkare som kom farandes förbi. Han slet loss snowboarden och pjäxorna från personen som gav ifrån sig några förvirrade svordomar (som knappt hördes, då personen hade huvudet nergrävt i snön).
- Han börjar bli riktigt cool, konstaterade Travina, när Cesar drog på sig pjäxorna, hoppade upp på snowboarden, och följde efter scootrarna i galen hastighet ner för backen.
- Jag känner mig så överflödig, sa Andrion deppigt.

Mitt i backen, Åre, 12.24:
Marielle hade börjat fundera nu. Det såg rätt mörkt ut. Visserligen hade hon inte panik längre, sånt hade hon faktiskt inte tid med, men det gjorde inte saken lättare för det. Hon hade faktiskt, helt seriöst, övervägt att slänga sig av, men sen insett att ”ha-ha-ha, det vågar jag inte”, och då lät hon bli. Frågan var ju bara vad alternativet var?
Då plötsligt, från ingenstans, typ, dök Cesar upp bredvid henne. Det gjorde henne något förvirrad, eftersom hon inte förstod var han skulle kunna komma ifrån: sen insåg hon att han på något sätt lyckats köra ikapp scootrarna på snowboard. ”Yay!” skrek MIR (Marielle Ironiska Röst, remember?). ”Cesar to the rescue!”.
Cesars plan hade gått perfekt, och kanske var det det som var problemet. Nu när han hunnit ikapp kidnapparna och Marielle hade han nämligen ingen aning om vad han skulle göra. Ett alternativ var att försöka knuffa av Marielle, men han insåg att om han gjorde det skulle hon nog döda honom. Big time. Alltså gällde det att få scootern att stanna – hur det nu skulle gå till.
Nyckeln! Om han drog ur nyckeln skulle den definitivt stanna, och då kunde han sno åt sig Marielle och susa ner för backen och in i helikoptern och dra därifrån innan de hann sätta igång igen. Klockren plan, konstaterade han, och körde närmare scootern för att försöka göra ett überhäftigt stunt och rycka ut nyckeln.
Tyvärr skulle det vara alldeles för lätt om det här faktiskt skulle lyckas, och just därför så evlade sig de fett onda ondingarna (Ell, du skriver skitdåligt! Dafs anm. ÄH! Ells anm.) när han just skulle luta sig fram för att rycka ut nyckeln, som hade ett praktiskt nyckelband i sig som han kunde dra i. De hade nämligen räknat ut hans plan så fort han siktat in sig på nyckeln, och därför hade de, utan att han märkt det, tvingat ut honom åt vänster, där det ondskefullt nog var placerat ett ganska högt gupp. Precis när han lutade sig framför att dra ut nyckeln svängde de därför långt åt höger, så att Cesar, helt oförberedd, åkte ut över guppet i hög fart, och flög genom luften.
Oturligt nog, för ondingarna, så hindrade det inte honom, eftersom han bara råkade vara en av Sveriges bästa trickåkare (det är faktiskt sant), så han gjorde några snygga volter i luften, grindade ner för ett räcke som han landade på, och kunde sedan ta upp jakten på scootrarna igen. Tyvärr hade de då hunnit flera hundra meter före honom, och trots att Cesar lyckades ta in många av de metrarna, var han ändå långt efter när ondingarna slutligen nådde slutet på backen (ironiskt nog i närheten av helikoptern).
Alltså kunde Cesar bara se hur ondingar gasade på lite extra, och sedan körde rätt in genom mittdörren på en buss som var märkt med texten ”Y-BUSS: Stockholm – Norrland dagligen”, med scootrar och allt. Bussdörren smällde igen, och bussen burnade iväg i en kriminell hastighet, och försvann snabbt ur synhåll.
Besviken svängde Cesar in vid helikoptern, samtidigt som föraren kom tillbaka med ett ”shit, man, vilken kosmisk espresso! Dig that!”. Då insåg Cesar att det hela kanske inte var kört, trots allt.
- FOLLOW THAT BUS! skrek han som order, slängde sig in i helikoptern, och pekade.
- Yes, yes! utropade föraren, startade helikoptern med ett knyck, och skulle just sätta fart efter bussen då Indy påpekade att de nog borde hämta ”Travina och den jäkla mörkeralven först”.
- Måste viii? klagade Cesar och spanade ut efter bussen.
- JA! sa Angelina, och föraren gav ifrån sig ett ”CRAZY, kompis!” och for upp för backen.
Däremot förbjöd Cesar honom att landa, eftersom de skulle ta alldeles för lång tid, så de fick nöja sig med att öppna dörren, och hämta upp Travina och Andrion när de fortfarande var en meter eller så upp i luften.
- Jag trodde nästan ni skulle lämna oss där, flinade Travina när de kommit in, smällt igen dörren, och vansinnesfärden börjat igen.
- Om han fått bestämma hade vi det, svarade Angelina, och nickade mot Cesar, som kravlat fram till det andra förarsätet och hoppade upp och ner och skrek att de skulle köra fortare (vilket säger en hel del, med tanke på hur snabbt de redan körde).
- Jag tycks vara omgiven av idioter, klagade Trams (idioter är väl en underskattning? Dafs anm. Du har attitydsproblem!!! Ells anm. Haha! Musk. anm.).